För ungefär 15 år sedan fick jag höra ett påstående på radion om att Sverige (på den tiden) låg fem (5) år efter USA i utvecklingen av brott. Det vill säga att de problemen USA hade då, skulle Sverige få fem år senare. Om det finns någon substans i påståendet eller ej låter jag vara osagt, men ibland dyker det upp i huvudet på mig när jag läser eller hör om olika händelser i Sverige. När det gäller utlandsveteraner verkar det stämma i någorlunda. Där låg Sverige långt efter det stora landet i väst när det gällde att uppmärksamma de kvinnor och män som åkt iväg för statens räkning utomlands. I takt med att den svenska insatsen i Afghanistan fick dödsfall och skador efter strider ökade även kritiken mot hur lite samhället i stort och staten i synnerhet gjorde för att omhänderta de som tjänstgjort utomlands. Johanne Hildebrandt blev en förkämpe som inte bara skrev böcker i ämnet, utan även (till synes) outtröttligt skrev debattinlägg om hur den enskilda soldaten borde bli bemött i samhället.

Sen dess har det hänt en del. Numera har Försvarsmakten ett veterancentrum som ansvarar för veteranfrågor. Förbanden har en veteransamordnare för att bistå i uppföljningen. Det upprättades ett minnesmonument för alla som tjänstgjort utomlands (oavsett myndighet) och numera är veterandagen den 29 Maj en allmän flaggdag. Jag vill påstå att vi har tagit igen och kommit till en punkt där USA var för fem år sedan. Nu när vi har etablerat den bakgrundsbeskrivningen, låt mig gå raskt vidare till det som den här artikeln egentligen ska behandla. Nämligen den utvecklingen som verkar komma nu som jag personligen helst vill slippa.

Likt USA börjar allt fler utlandsveteraner synas ute i samhället, antingen genom deras stundtals distinkta utseende (klädstil) eller genom att de bär titeln veteran i exempelvis debattinlägg. Fenomenet “as a veteran…” verkar ha kommit till Sverige och slagit sig in även i vår kultur. Detta är något som jag har tänkt på lite av och till när jag observerat hur f.d försvarsmaktsanställda med utlandsbakgrund för sig när de interagerar med civila utan militär bakgrund. Men det var ett debattinlägg som har fått mig att på allvar tänka över situationen, hur jag själv beter mig och i vilken riktning jag absolut inte vill att utvecklingen ska gå. Debattinlägget som fick stort genomslag, bland annat Överste Ulf Henricsson skrev under, är garanterat skrivet i all välmening, med en god intention. Men det är två (2) meningar som de hade kunnat avstå från att skriva, som ger hela inlägget en bitter eftersmak.

Vi har till skillnad från företrädare för främlingsfientliga partier som nu skränar på torg och gator riskerat våra liv under denna flagga. Att de tror att de kan definiera svenskhet är ett hån mot oss och Sverige.

Vid en första anblick framstår de här meningarna inte som något särskilt. Börjar vi däremot granska vad som egentligen står finns det en underliggande ton som borde få de flesta, oavsett politisk inriktning, att reagera. Först och främst argumentet “vi har till skillnad…” vittnar om den eller de som skrivit insändaren ser på sig själva jämte övriga i samhället. Att baserat på tidigare åtaganden i livet har vissa människor tolkningsföreträde i en specifik fråga. Det är ett dubbeleggat svärd först och främst. Om exempelvis en företrädare för att främlingsfientligt parti har genomfört utlandstjänst, blir den personens åsikter mer legitima då? Är en person som aldrig genomfört någon form av militär grundutbildning diskvalificerad från att ha åsikter eller driva politiska frågor om försvarsmakten och dess verksamhet? För mig är svaret bestämt nej på båda frågorna. Även om vi tillskriver värde i en persons bakgrundshistoria när vi lyssnar på hon eller han, är det i grunden budskapet som är viktigt. Taktisk.se bygger på just den tanken, att det är budskapet som är viktigt och inte personen eller personerna som sänder ut budskapet.

Den andra meningen bär även den med sig högtrevande toner som antyder att vi som veteraner återigen har tolkningsföreträde vad som är “svenskhet”. Och om vi inte håller med om definitionen är det ett hån mot oss i första hand, och Sverige i andra hand. Även om “oss” innefattar de som skrivit under, är inläggets princip att Sveriges utlandsveteraner inte står bakom vissa partiers budskap. Det framstår som att alla Sveriges veteraner är en homogen grupp som tycker lika. Vilket vid en snabb anblick kan verka rätt och riktigt, men som inte håller när vi skrapar på ytan. För precis som Försvarsmakten ska spegla samhället i sin personal, kommer personalen ha olika åsikter när det gäller en rad frågeställningar. Politiskt finns hela spännvidden representerad (sånär som på de yttre falangerna mig veterligen). Vilket är helt i linje med hur Försvarsmakten ska vara, öppen för alla som värnar skyddet av nationalstaten Sverige oavsett politisk eller religiös inriktning.

Den, som förvägrar en annan att lyssna till en mening, emedan han är viss på, att den är falsk, tager för givet, att hans egen visshet är detsamma som absolut visshet. Att förhindra meningsutbyte är att tillmäta sig själv ofelbarhet.
– John  Stuart Mill (Om Friheten)

Jag vill förtydliga att det här inte är kritik mot inläggets budskap i sig, eller mot de individer som skrivit under. Budskapet är hedervärt i grunden och alla har rätt till sin yttrandefrihet. Det är de två meningarna som jag nämnt tidigare som sticker ut och tillsammans med andra strömningar bland utlandsveteraner som får mig att se med viss oro på utvecklingen de närmsta åren. Om vi som grupp börjar sätta oss själva i främst rummet och värderar våra åsikter framför gemene man baserat på vår tjänstgöring riskerar vi att på sikt alienera oss från samhället. Det samhälle vi så ivrigt framhäver att vi skyddar varje dag vi vaknar (mer om det i ett framtida inlägg).