Dela inläggetShare on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Frågan om mobiltelefoner ska förbjudas under övningar eller ej, har återigen aktualiserats i och med ett inlägg där chefen för 42.pansarbataljonen annonserat att förbandet inte kommer tillåtas ha med sig mobiltelefoner under Våreld 19. Även P7 har utannonserat mobilförbud för deras deltagande.

I takt med att en mobiltelefon har blivit något var och en bär med sig, samt att fler och fler prylar ansluter sig till internet, har olika händelser uppmärksammat den säkerhetsproblematik detta medför.

Men till skillnad från Ryssland väljer Sverige inte att förbjuda personalen i Försvarsmakten från att vare sig vara aktiva på sociala medier eller ha tillgång till mobiltelefoner. Däremot har Försvarsmakten på olika håll börjat förbjuda mobiltelefoner under övningar. Men det tas inte emot med klang och jubel av personalen, och därför kommer det här inlägget lyfta lite tankar i ämnet.

Avgränsningar

För att det här inlägget inte ska förvandlas till en bok, samt för att diskussionen ska fungera, behöver vi göra några avgränsningar. Till att börja med; ämnet kommer att angripas utifrån det aktuella fallet. Det vill säga en längre övning (1 – 3 veckor) med flera enheter (bataljon eller större) som rör sig på marken (vare sig det är pansarskytte eller underhållskompaniet till JAS). Därmed kommer perspektivet inte behandla en eventuell konsekvens i krig då jag förutsätter att alla förstår de riskerna ett sådant agerande medför.

Vidare utgår jag ifrån att all personal har grundläggande förståelse för säkerhetstjänst, det vill säga att de är medvetna och vet när det är lämpligt och mindre lämpligt att använda en mobiltelefon i tjänst.

Därmed kommer fokus ligga på kommunikationen mellan individen och dennes anhöriga. Samt behov ur ett marknadsföringssyfte i form av dokumentation. Det vill säga, det upplevda behovet av att kunna slösurfa, tindra eller liknande väger lätt i den här diskussionen. Har du dötid under övningen? Läs en bok, spela kort eller sov.

Avslutningsvis kommer allt det som framgår i det här inlägget baseras på öppen information.

Problemformulering

Ett återkommande argument emot mobilförbud är att soldaten behöver vara nåbar av sina anhöriga, alternativt behöver ha möjlighet att ta kontakt med sina anhöriga. Det kan finnas flera anledningar till behovet av kommunikation hemåt. Oftast handlar det om en sjukdomsbild (barn eller partner), eller att personen är ensamstående med barn. Det vill säga att det kan finnas ett behov av att vara kontaktbar om något skulle ske. Känslan av trygghet som en telefon medför är således något Försvarsmakten behöver tillgodose.

En variant på föregående argument är just vården av den partnerrelation som personen har. Att Försvarsmakten är en “girig organisation” som kräver engagemang av sin personal har uppmärksammats i olika studier. Vilket kan hamna i konflikt med en annan “girig organisation”, det vill säga familjen eller en partnerrelation. Då tjänstgöring i Försvarsmakten kan innebära mycket tid hemifrån har modern teknik i form av mobiltelefoner och sociala medier möjliggjort att soldaten kan upprätthålla någon form av närvaro hemmavid, oavsett plats på jorden.

Ett annat argument är att för varje smartphone, finns en möjlighet att dokumentera verksamheten i marknadsföringssyfte. Då allt fler förband och enheter blir aktiva på sociala medier ökar behovet av bilder att förmedla. Resonemanget är att fler bilder leder till ökad exponering vilket i sin tur leder till fler sökande till enheten. Således är dokumentation av verksamheten ett problem som behöver omhändertas.

Vad är det vi vill motverka?

Har du suttit med på några säk-genomgångar har du sannolikt lärt dig att ett hot bygger på tre (3) faktorer. Kapacitet, intention och tillfälle. Av dessa tre (3) har vi enbart möjlighet att styra över tillfälle. Det vill säga, var och när vi erbjuder en eventuell motståndare möjlighet till att exempelvis inhämta mot våra skyddsvärden.

Mobiltelefoner kan användas för positionering i syfte att kartlägga förband och skyddsvärda anläggningar. Moderna mobiltelefoner har GPS som bl.a. kan användas för att positionera bilder tagna med mobilens kamera s.k. ”geotaggning”. Mobiltelefoner är lätta att avlyssna. De kan fungera som avlyssningsutrustning i en lokal där t ex. skyddsvärd verksamhet pågår. En extern aktör kan förse mobiltelefonen med skadlig kod som medger att den kopplas upp för att lyssna eller aktivera kameran.

Södra militärregionens säkerhetshotsbeskrivning 2018

Det är inte enbart smarta mobiltelefoner som går att påverka, det här har varit ett problem sedan mobiltelefoner började kunna ta emot och skicka data i form av SMS och MMS. Således kvarstår en sårbarhet även om det är en mobiltelefon av äldre modell.

Personliga mobiltelefoner är kopplade till individer. I Sverige är det inte särskilt svårt att med hjälp av ett telefonnummer ta reda på vem som kopplad till numret. Ett sätt att komma omkring detta är exempelvis kontantkort (än så länge).

När en telefon kopplar upp mot en telefonmast och börjar sända information kan telefonen positioneras. Ju fler master som finns i området ju högre precision. Vidare kan en antagonist använda sig av falska basstationer för att följa mobiltelefoner i ett område och registrera telefontrafiken.

Vad vi önskar undvika är att knyta en specifik individ, till en specifik plats, vid en specifik tid och en specifik aktivitet. Det är viktigt att ha i åtanke att det inte nödvändigtvis är den specifika mobiltelefonägaren som är av intresse. Däremot kan den personen vara ett insteg till en annan intressant individ då vår ringa storlek gör att de flesta känner varandra. Vidare kan inhämtningen bedrivas för mållokalisering för ett kontaktförsök som kommer ske flera år senare.

Vi har tidigare skrivit om signaturanpassning av materiel. Detsamma går att applicera till ett förbands signatur i telemiljön. Även om det återfinns en större mängd sambandsutrustning i förbandet innebär det inte att denna sänder konstant eller med samma styrka. En mobiltelefon däremot gör kontinuerliga anrop mot basstationer som finns i närheten.

Inom Försvarsmakten brukar det pratas om normalbilder, och att det är viktigt att identifiera vad som är normalbilden i ett område. Detta går även att applicera på vår egna verksamhet och hur en motståndare tittar på den. Om normalbilden är att mobiltelefoner enbart uteblir vid specifik verksamhet, då blir frånvaron av mobilsignaler intressant. Men om normalbilden är att mobiler inte återfinns på övningar överhuvudtaget har vi gjort det svårare för antagonisten att bedriva inhämtning, eller för den delen att knuffa oss till att använda GSM varje gång ordinarie sambandsmedel strular.

Det motsatta går även att säga, det kan vara fördelaktigt att kommunicera genom mobiltelefoner istället för sambandsutrustning som sänder på specifika frekvenser då signaturen smälter in bättre i den omgivande telemiljön.

När en kamera används för att ta en bild medföljer en del data i bildfilen. Exempelvis kameramodell, tidpunkt och slutartid. I mobilkameror finns även risken att bilden “geotaggas” med position och vilken riktning kameran är vänd. Tillkommer är även enkelheten i att publicera en bild direkt efter att den tagits. Det vill säga risken att en bild med skyddsvärden publiceras på internet ökar. När bilden väl publicerats ligger den lagrad, och även om den raderas av användaren finns det inga garantier för att den inte ligger kvar på servern hos leverantören av tjänsten, eller att någon annan lyckas spara bilden.

Hur löser vi situationen?

Initialt behöver Försvarsmakten bli bättre på att utbilda personalen på hur hotet ser ut och hur tekniken används. Det räcker inte att det dyker upp en officer vid ett fåtal tillfällen som likt en trollkarl visar upp lite trötta tricks, raljerar lite om hur enkelt allt är och sen försvinner. Genom en ökad förståelse om vad vi försöker motverka kan vi öka förståelsen hos personalen, och förhoppningsvis anhöriga. Säkerhetstjänsten behöver bli mer närvarande och avmystifierad.

Som jag skrev under problemformuleringen går det att identifiera ett behov av trygghet och känsla av kontroll när situationen på hemmaplan är i gungning. Därför behöver vi titta på varje individuell situation var för sig. Detta kräver således att den anställde har förtroende nog för sin närmsta chef att berätta om privata angelägenheter. Kommer direktkontakt till personen verkligen vara avgörande för situationen eller vaggar vi in människor i en falsk känsla av trygghet? Är det fullgott om det finns ett direktnummer till förbandsinstruktören, eller ska personen tilldelas en opersonlig mobiltelefon? Ska personen överhuvudtaget öva dygnet runt eller kan situationen kräva att övning enbart kan ske under “normal arbetstid”? Detta kräver en arbetsinsats som initialt kan anses vara orimlig, samtidigt kommer processen bli snabbare precis som vid all annan analys och det signalerar till underställda att Försvarsmakten tar deras livssituation på allvar.

Vad gäller möjligheten till att kommunicera med sin partner även under övningar. Som jag skrev inledningsvis ser jag inte att mobilförbud ska vara standard under de mindre övningarna för pluton och kompani (om det inte finns ett specifikt syfte för den övningen). Däremot när vi kommer upp på bataljonsnivå eller när det innefattar flera olika enheter där en motståndare kan förutsättas ha intresse finns det behov av att minimera antalet mobiltelefoner i övningen. Således behöver vi titta på alternativ till kommunikation, framförallt vid längre övningar. Förr fanns fältpost, kanske går det att implementera någon modernare variant? Eller det ska kanske finnas tillgång till en telefon i bakre läge när truppen återhämtar med duschar och fältkok? Därtill behöver Försvarsmakten fortsätta att informera och stödja anhöriga.

Gällande marknadsföringsbiten kan vi komma omkring problematiken med att tilldela handkameror. Förbanden kommer fortsatt att kunna dokumentera verksamheten när den sker och vi säkerställer att säkerhetsorganisationen har möjlighet att granska bilder innan publicering. Det senare bör ses som ett skydd och stöd för den enskilde individen då en “dålig publicering” kan få stora konsekvenser för dennes fortsatta tjänstgöring.

Vad gäller “blågul”-organisation gäller även telefonfria övningar dem. Om verksamhetsäkerhetsanalysen kräver att medföljande befäl har tillgång till sambandsmedel bör vi fortsätta använda oss av RAKEL. Därefter opersonliga mobiltelefoner som används för just övningsledarverksamhet. Det sänder en tydlig signal till truppen att säkerhetsåtgärderna gäller samtlig personal.

Avslutningsvis

Jag är i grunden positivt inställd på mobilförbud vid övningar, samtidigt behöver individuella förutsättningar och verksamhetssäkerheten vägas in. Alla sambandssystem emitterar inte signaler lika starkt, eller på samma våglängd därav är det inte bara att dra samtliga sambandssystem över samma kam. Vidare anser jag inte att fokus i diskussionen ska ligga på “krigets krav” då det är en icke-fråga. Fokus bör istället ligga på de hot vi lever med här och nu. Risken är inte att det slår ner en robot i förläggningen, risken är att anhöriga kan påverkas av illvilliga krafter och att inhämtad information kan användas emot individen i framtiden.

Jag anser att möjligheten till “welfare” även ska appliceras nationellt vid längre övningar. Försvarsmakten pratar mycket om att anhöriga ska visas uppskattning för de ställer upp på att “låna ut” sina familjemedlemmar till internationella insatser. Det tankesättet behöver även appliceras hemmavid där verksamheten vid vissa förband tär rejält på familjesituationen.

Vi har teknologin, det är dags att börja applicera den klokt.

Dela inläggetShare on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter