Dela inläggetShare on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Det var under gårdagen som nyheten kom ut att FMV valt att avbryta upphandlingen av Stridsväst 18. Efter den misslyckade upphandlingen av Stridsväst 12 har behovet av framförallt fickor till kroppsskydd 12 gjort sig påmint ute i verksamheten.

Men vad det var som hade gått snett den här gången? Och när kommer vi egentligen att få se en ny stridsväst?

Informationen från FMV var knapphändig och avslöjade enbart att man valt att avbryta upphandlingen på grund av för få deltagande företag och för höga kostnader.

Based on the result of the re-evaluation of Stage 2 in the FMV Procurement of Combat vest system, bags and related products, FMV has decided to cancel the procurement due to insufficient competition and prices being too high.

Louise A. Johansson, FMV

För att förstå hur vi kunde hamna i den här situationen behöver vi backa bandet till efterdyningarna av Stridsväst 12. När leveransen av stridsvästen hade börjat genomföras till förband uppdagades att tillverkaren hade fuskat med materialet och att västarna bland annat inte höll de krav vad gällde NIR-signatur. Samtliga tilldelade västar återkallades av FMV och en ny upphandling skulle genomföras. Brända av erfarenheterna från misslyckandet med stridsväst 12 gjorde att FMV skruvade till kraven ytterligare i den nya upphandlingen. Bland annat ställdes det krav på att företaget (och eventuella underleverantörer) skulle kunna uppvisa en ordnad ekonomi, ha erfarenhet av att tillverka just stridsvästar sedan tidigare samt kunna uppvisa kundreferenser med tillhörande kontaktuppgifter. Därutöver ställdes det krav på att företaget skulle kunna kommunicera på “understandable swedish or english”. Därmed är det inte helt orimligt att antalet företag som ens valde att delta i upphandlingen begränsades jämfört med tidigare.

Tack till Uppgiven som delade med sig av skärmdumparna.

Själva ansökningsförfarandet avslutades september 2017 för att sedan gå in i ett skede där FMV valde ut de företag de ansåg sköt mot målet för att kunna gå in i steg 2 av upphandlingen. Steg 2 där de utvalda företagen bland annat lämnar sina anbud (se bild nedan).

Anbudsförfarandet avslutades 2018 och den 7 september 2018 valde FMV att teckna ett avtal med det nordirländska företaget Cooneen Protection, som bland annat levererat skyddsvästar till den brittiska och franska polisen samt uniformer till Norge. På andra plats kom det brittiska företaget CQC som levererade Osprey till det brittiska försvaret. På tredje plats kom det polsk/kinesiska företaget Unifeq, som bland annat vunnit upphandlingen för nya flygstridsuniformer och överlevnadsvästar samt figurerat i upphandlingen av NCU.

Det är det sistnämnda företaget, Unifeq, som valt att överpröva upphandlingen hos Försvaltningsrätten i Stockholm. Företaget hävdar att varken Cooneen eller CQC uppfyller de krav som FMV ställer i sina anbudsdokument och att de därför anser att upphandlingen inte gått rätt till. Det bör även nämnas att Unifeq överklagat olika tilldelningsbeslut från FMV tidigare, och sannolikt uppnått en god färdighet i att leta reda på underlag som gynnar dem i deras överprövning.

Av förfrågningsunderlaget framgår att en anbudsgivare till sitt anbud skulle bifoga anbudsprover; bl.a. skulle ett tygprov inges. I punkt 7.3.2 i förfrågningsunderlaget anges vissa krav som tygprovet måste uppfylla. Bl.a. har det uppställts vissa minimikrav på dimensionsändringar (”Dimensional change Warp/weft”), motstånd mot ytvätning (”Surface wetting after 5 washes”) och brandegenskaper (”Burning behavior”). Av förfrågningsunderlaget framgår vidare att de angivna kraven ska verifieras genom testrapporter från ett oberoende laboratorium som är ackrediterat att genomföra tester enligt de metoder som anges i förfrågningsunderlaget. FMV har även uppställt ett krav på att vissa krav ska verifieras genom ingivande av tekniska datablad. Bland dessa krav finns ett krav på areavikt. Varken den vinnande anbudsgivaren Cooneen eller anbudsgivaren CQC uppfyller samtliga obligatoriska krav i avsnitt 7.3.2 i förfrågningsunderlaget.

Förvaltningsrätten i Stockholm Dom 2019-04-06

Unifeqs klagan kokar ner till att konkurrenterna inte uppnår eller följer de standarder som FMV angett i sitt underlag. Unifeq har exempelvis efterforskat vilken ackreditering de olika anlitade laboratorium har och där upptäckt att det labb som Cooneen använt sig av, inte har den ackreditering som krävs för att kunna testa material enligt EN ISO 24920. Vidare tog företaget även reda på att labbet först efter utfärdat test blev ackrediterat för att testa dimensionsförändringar.

Cooneen har inte heller genom en testrapport från ett oberoende ackrediterat laboratorium verifierat att det uppfyller det obligatoriska kravet på dimensionsändring. Kravet ska verifieras genom metoden EN ISO 5077 och
EN ISO 6330. Cooneen har till sitt anbud bifogat en testrapport från laboratoriet High street som saknar ackreditering för EN ISO 5077 enligt deras ”schedule of accreditation”. Denna har hämtats från det brittiska
ackrediteringsorganet UKAS den 16 september 2017 och är utfärdad den 4 oktober. Vid tillfället för provtagningen saknade laboratoriet således ackreditering för den aktuella metoden.

unifeq

Även om större delen av Unifeqs efterforskningar fokuserade på Cooneen, har även CQC uppvisat brister enligt Unifeq. Den bristen ligger inom brandskydd.

I upphandlingen har det uppställts vissa krav avseende brandegenskaper och som testmetod för kravet har föreskrivits metoderna EN ISO 1103 och EN ISO 6330. CQC har till sitt anbud bifogat en testrapport från det brittiska
laboratoriet Shirley Technologies Limited (Shirley). Shirley är dock inte ackrediterat enligt den föreskrivna metoden EN ISO 1103.

unifeq

Inte helt oväntat bestred FMV överprövningen och hävdar bland annat att ett laboratorium kan utföra tester för olika standarder, även om de inte är ackrediterade för det. Och att det således ändå kan vara fullgott att använda sig av den här typen av labb. FMV säger även att det kan finnas skillnader hur Sverige och Storbritanniens ackrediteringsorgan ser på “flexibel ackreditering”.

Flexibel ackreditering innebär att ett företag som har tillstånd att använda sig av flexibel ackreditering har rätt att exempelvis uppgradera, lägga till och ändra omfattningen av sin ackreditering utan att i förhand
meddela det nationella ackrediteringsorganet. Konkret kan detta innebära att ett laboratorium kan genomföra tester enligt en viss standard trots att laboratoriet inte uttryckligen är ackrediterat för denna standard.

FMV

Vidare skriver FMV att man i efterhand efterfrågat förtydliganden gällande företagens underlag och blivit nöjda med de svar som de fått. FMV anser därför att anbuden varit giltiga och skriver vidare att det är orimligt att FMV ska behöva undersöka vilka standarder som ingår i en “flexibel ackreditering” i Storbritannien.

FMV har dock inte begärt att anbudsgivarna ska
styrka att de laboratorier man har använt är ackrediterade för de specifika standarderna. FMV har därför inte heller genomfört någon sådan kontroll innan tilldelningsbeslutet, utan har utgått från att de uppgifter anbudsgivarna har lämnat är korrekta. Med anledning av Unifeqs ansökan har FMV genomfört ytterligare kontroller av kravuppfyllnaden och bedömt att de förtydliganden och förklaringar som gjorts av Cooneen och CQC är tillfredställande.

Fmv

I stort säger FMV att i de fall där varken Cooneen eller CQC testat för de standarder som angivits i upphandlingsdokumentationen, har företagen använt sig av, vad FMV anser vara, likvärdiga standarder. FMV medger att de gjort fel när de inte angett “eller likvärdigt” i anslutning till standardspecifikationerna, men att Unifeq inte kan ha lidit någon skada samt att FMV enligt lagen om upphandling på försvars- och säkerhetsområdet (LUFS) inte får förkasta ett anbud enbart för att anbudet inte överensstämmer med angivna specifikationer.

5 §   Om en upphandlande myndighet eller enhet väljer att hänvisa till tekniska specifikationer enligt 2 §, får den inte förkasta ett anbud enbart på grund av att varorna eller tjänsterna inte stämmer överens med specifikationer som den har hänvisat till, om anbudsgivaren i sitt anbud kan visa att de föreslagna lösningarna på ett likvärdigt sätt uppfyller kraven enligt de tekniska specifikationerna.

Lag (2011:1029) om upphandling på försvars- och säkerhetsområdet

FMV påpekar i underlaget att Unifeq uppvisat en formell brist då de inte skickat tillbaka de tygprover som FMV skickat till företaget. Något som Unifeq bestrider då de inte bett om proverna, samt att paketet skickades till fel adress vilket FMV medger. Enligt FMV var adressen gammal samtidigt kvitterades proverna ändå ut av en representant för Unifeq. Därmed anser FMV att Unifeq uteslutits ur upphandlingen på korrekta grunder.

Förvaltningsrättens bedömning

Förvaltningsrätten anser att, även trots att det står i förfrågningsunderlaget från FMV, Unifeq inte har haft någon skyldighet att skicka tillbaka de tygprover som de fått från FMV. Vilket därmed innebär att Unifeqs anbud inte kan anses vara ogiltligt och därmed inte borde uteslutits.

Vad gäller likvärdiga standarder och lösningar skriver Förvaltningsrätten att detta måste framgå redan i anbudsunderlaget, och att Cooneens anbud därmed inte uppfyllt de krav som ställts. Därmed anser förvaltningsrätten även att FMVs agerande därmed strider emot LUFS.

Att utvärdera och anta ett anbud som inte uppfyller obligatoriska krav strider mot likabehandlingsprincipen. En upphandlande myndighet kan inte ens om kravet är av ringa betydelse förbise en leverantörers bristande kravuppfyllelse med hänvisning till proportionalitetsprincipen (se HFD
2016 ref. 37). Förvaltningsrätten finner därför att FMV genom att utvärdera anbudet från Cooneen, som inte uppfyllt det uppställda kravet avseende verifiering av areavikt, har agerat i strid med LUFS. Vid denna bedömning saknas anledning att ta ställning till om anbudet brister i kravuppfyllnad även på annat sätt.

Förvaltningsrättens bedömande

Förvaltningsrätten anser däremot att FMV inte har en skyldighet att ifrågasätta eller kontrollera inkomna testprotokoll om det inte finns en anledning att misstro uppgifterna. Vilket hade varit ohållbart att kräva med tanke på den mängd dokument som kommer med ett (1) anbud. Däremot får inte FMV bortse från obligatoriska krav om det skulle framkomma, även i efterhand, att en anbudsgivare inte uppfyller dem.

Hur lyder förvaltningsrättens beslut?

Förvaltningsrätten anser sammanfattningsvis att utredningen i målet ger vid handen att anbuden från Cooneen och CQC inte uppfyller samtliga obligatoriska krav i upphandlingen. FMV har därmed agerat i strid med LUFS som utvärderat anbuden. Det föreligger mot bakgrund härav grund för ingripande enligt LUFS under förutsättning att de konstaterade överträdelserna har medfört att Unifeq har lidit skada. Förvaltningsrätten anser att Unifeq, vars anbud vid utvärderingen hamnade närmast efter Cooneen och CQC:s, kan antas ha lidit skada till följd av de konstaterade bristerna. Vid sådant förhållande anser rätten att upphandlingen ska rättas och en ny prövning av anbuden ska ske.

Förvaltningsrätten

Resultatet

Efter domen har alltså FMV valt att avbryta upphandlingen. Underlaget och beslutet från Förvaltningsrätten är gediget och det förefaller lite nästan lite småsint av FMV att fälla Unifeq för att de inte skickat tillbaka tygprover. Hela härvan med internationella standarder förefaller något komiskt då FMV publicerade en nyhet om hur bra och nyttiga dessa är för framtagning av försvarsmateriel. Bland annat finns det vinster att hämta i form av tid och pengar. I det här fallet verkar det snarare öppnat upp för tolkningar och istället bidragit till en utdragen process.

Den avbrutna upphandlingen medför att vi troligtvis kommer få vänta till 2021 innan vi ser leveransen av en ny stridsväst. Detta förutsätter att FMV påbörjar en ny process för samma stridsvästmodell inom den närmsta månaden. Baserat på att det tog ett (1) år mellan sista anmälningsdatum och tilldelning av kontrakt för den här upphandlingen, samt att tillverkaren därefter ska ha tid för att producera stridsvästen. Således skulle det vara smått otroligt om vi skulle se någon väst redan nästa år.

Frågan är om det är rimligt att fortsätta med den föreslagna stridsväst-modellen som nu har närmare nio (9) år på nacken (inräknat de testmodeller som användes 2011)? Personligen är jag inte imponerad av västens möjlighet till flertalet olika konfigurationer. Det är en väst vars utformning ska passa in i så pass många befattningar att den egentligen inte blir tillräckligt bra för något specifikt. Samtidigt skulle en eventuell upphandling och utprovning av en annan väst möjligen ta längre tid och riskera att dra ut på processen ännu mer.

En möjlig mellanväg skulle vara att göra en upphandling av fickor för att täcka behovet av fickor till kroppsskydd 12. Under den tiden skapas ett nytt underlag för ett bärsystem som tar hänsyn till den produktutveckling som skett sedan 2014. Exempelvis möjligheten att använda knäppen för att byta plattform.

I stort klandrar jag inte FMV för att avbryta upphandlingen när de anser att kostnaden blev för hög. Jag är övertygad om att de lär sig av beslutet från Förvaltningsrätten och blir än mer noggranna när de utformar sina upphandlingsdokument. Samtidigt undrar jag om vår vurm för att utveckla egen utrustning, som ska passa alla, är rätt väg att gå eller om det är dags att på allvar börja titta på mer typförbandsspecifika lösningar som går att köpa direkt från hyllan?


Tack till er som delat med er av information och Förvaltningsrättens beslut. Beslutet finns att hämta hos Förvaltningsrätten Stockholm – Mål nr: 21018-18

Dela inläggetShare on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter