Taktisk.se

Din EOBUSARE i gryningen

Författare: Móði Sida 2 av 12

Officerare måste lära sig att erkänna sina tillkortakommanden

Diskussionen kring officerens kompetens har sannolikt existerat sedan människan började organisera sig i större förband. 2008 publicerades en avhandling som marknadsfördes med hjälp av en debattartikel med titeln ”Karriärstyrda officerare skapar inkompetent försvar”. Sammanfattningsvis tar avhandlingen sikte på karriärstrappan som en officer klättrar på och hur kort tid individen befinner sig på varje trappsteg. Författaren säger att eftersom synen på kompetens samt belöningssystemet, i form av lön, är starkt kopplat till grad finns det inga starka incitament för officeren att stanna kvar någon längre period i verksamhet som är ”fältnära”. Detta kommer enligt författaren i slutändan leda till att kompetensdjupet högre upp i kedjan utarmas och därmed hämmar utvecklingen av Försvarsmakten[1][2].

Det har hunnit gå tio (10) år sedan avhandlingen och debattinlägget publicerades. Sedan dess har Försvarsmakten infört begreppet ”trebefälssystemet” med taktiska officerare (TO), specialistofficerare (SO) och gruppbefäl. Därutöver har Försvarsmakten infört en anpassad specialistofficersutbildning (ASOU) och en särskild officersutbildning (SOFU), ett snabbspår för de som redan har en akademisk utbildning sedan tidigare.

Införandet av SOFU som började med en testkull hösten 2017 (OFFU 17) har varit debatterat ute på förbanden, vilket framgår tydligt i Officerstidningens fördjupning i ämnet. Åsikterna går isär om nyttan (framförallt om akademiseringen) och om kadetterna har möjligheten att ta till sig de militära delarna under den korta tid som utbildningen pågår[3].

Alla dessa vägar in borde rimligtvis innebära en kompetenshöjning på sikt i Försvarsmakten. Samtidigt har befattningar som tidigare krävde en officer eller en specialistofficer omvandlats till gruppbefäls-rader. Den annalkande officersbristen som Försvarsmakten flaggat för under de kommande tio (10) åren borde därmed lösa sig med tidens gång[4].

Men undertecknad är inte övertygad om att lösningen inte ligger i att matematiskt beräkna hur många examinerad officerare som de militära skolorna kan producera. Det som inte har lyfts fram i ljuset men som blir tydligt när du som ny medlem kommer till en enhet eller ett förband är motståndet till förändringar, även om det skulle innebära en förändring för att följa regelverk och givna direktiv.

Inte sällan är det tummen i spåret som gäller och argumentet ”så här har vi alltid gjort”. Även om en individ påtalar att det är felaktigt och ger förslag på hur en förändring skulle innebära att syftet uppnås och föreskrifter följs, är det sällan det bemöts med en tumme upp och en vilja att förändras. Istället möts det med suckar och trötta blickar med andemeningen ”måste vi verkligen göra detta?”.

Men det är inte motståndet i att människor behöver sätta Försvarsmaktens bästa framför sitt egna bekväma leverne som är problemet. Utan det är det systematiska döljandet av egna tillkortakommanden som underminerar Försvarsmaktens förmåga och som påverkar viljan bland yngre officerare att stanna kvar.

Inte sällan kommer nya officerare ut på förbanden med en vilja att prestera och förbättra det de uppfattar som ineffektiv verksamhet som inte ”skjuter mot målen”. Med mångfald och utbildning i kritiskt tänkande medföljer en vilja att hitta lösningar på allehandaproblem. Den här viljan möter ganska snart en verklighet som inte låter sig förändras i första taget. Notera att det alla förändringar inte är av godo och att vissa troligen redan prövats. Det här bemöts rimligtvis av handledande befäl med en beskrivning över hur utvecklingen sett ut för verksamheten och varför vissa lösningar ”sitter i väggarna”. Därigenom kan den nya officeren lära sig och analysera vad som de facto går att förändra.

Däremot är det när förklaringen blir vag och svepande som ”att vi alltid gjort på det här viset”, ”någon har bestämt det” eller liknande som vi behöver bli jobbiga och ta reda på mer. En kritisk del inom vetenskapen (och därmed akademiseringen) är ifrågasättandet. Akademiska uppsatser måste kunna stå på sina egna ben och tåla en genomlysning, precis som statlig verksamhet, samt ständigt kunna omprövas när ny kunskap tillförs. Det är därför fullkomligt naturligt att vi kommer behöva titta kritiskt i backspegeln och upptäcka förbättringspunkter. Därför borde svaret på frågan ”varför har ni inte gjort så här tidigare?” per automatik vara ”vi hade inte rätt kompetens och har lärt oss av våra misstag”. Inte tystnad, en skam och därmed motstånd till att ens ta upp frågan i tron om att det kommer få oss att framstå som dåliga officerare.

För när fokus ligger på den egna karriären är det lätt att agera på ett sådant sätt att ens egna karaktär framstår som felfri. Sannolikt har fler än undertecknad upplevt chefer ute i verksamheten som förminskar problem i sin kommunikation uppåt (oavsett om det är upp till kompaniledningen eller till den taktiska staben). Skulle det någonsin lyckas komma förbi den karriärsstyrda chefen är inte sällan responsen att det är ett individbaserat problem eller kraftigt överdrivet. Vill det sig riktigt illa kommer officeren som lyfte problemet med en högre chef se sig placerad i en frysbox för en tid framöver.

Resultatet av den här hanteringen har i stort två utfall. Ett utfall är att individen fogar sig till rådande läge, accepterar hur verksamheten drivs och ”gillar läget” (möjligen i hopp om att kunna genomföra smärre förändringar). Det andra utfallet är att individen lämnar förbandet, och i värsta fall Försvarsmakten, för att individen blir desillusionerad och tappar tron på verksamheten.

Som chef borde fler bli misstänksamma när rapporteringen säger att allt är under kontroll och det inte finns några utmaningar, framförallt från enheter där vakanserna är över 50% vilket borde innebära att möjligheten att lösa ordinarie uppgifter borde vara starkt begränsade. Vi behöver bli bättre på att lyfta fram de chefer som vågar kommunicera brister och problem i verksamheten. I synnerhet behöver vi lyfta fram exempel där officerare vågar säga; jag hade fel.

Genom att identifiera våra fel och brister blir vi inte bara mer kompetenta utan Försvarsmakten blir bättre på att lösa sin uppgift, att värna Sveriges integritet.


Referenser

[1] https://www.dn.se/debatt/karriarstyrda-officerare-skapar-inkompetent-forsvar/

[2] https://medarbetarwebben.fhs.se/Documents/Externwebben/nyheter/2009/kriget-och-karriarsystemet-sammanfattning.pdf

[3] https://www.officersforbundet.se/contentassets/1ff3c99cf51948fcb0a9fc8133433c11/officerstidningen_6_2018.pdf

[4] https://www.officersforbundet.se/nyheter/2018/pressmeddelande-unga-officerare-overvager-att-sluta-i-forsvaret/

Målsättning och visualisering kan ha positiv inverkan på den militära verksamheten

Det är ingen nyhet att de fysiska prestationer under press som soldater genomför under sin militära karriär i mångt och mycket kan jämföras med de prestationer elitidrottare genomför under tävlingar. Därför är det inte heller märkligt att metoder och teorier från idrottspsykologin används för att få militär personal att prestera bättre. Att ge dem ett övertag mot sin motståndare på fältet.

Trots att psykologisk färdighetsträning inte är något nytt i Försvarsmakten, fick den en uppsving först 2014 när försvarsmakten förlängde den militära grundutbildningen med en vecka för att få ner utbildningstempot och kunna fokusera på stresshanteringstekniker. Oftast kommer vi i kontakt med mental träning i form av förberedelser för internationella insatser. Trots att visualisering mycket väl skulle kunna användas inför exempelvis en inbrytning i ett hus eller förbättra testresultatet på multitestet.

Läs mer

Rekryteringsmyndigheten har inte lurat dig

Det händer med jämna mellanrum att det dyker upp rekryter ute på grundutbildningarna som anser sig lurade, eller har fått felaktig information, av rekryteringsmyndigheten (TRM) gällande deras befattning. En anekdot av många är en rekryt som var uttagen till tekniker, men som inte förstått att det innebar vapenutbildning och därmed avbröt på grund av personliga anledningar. Det händer även att kadetter blivit antagna till Specialistofficersutbildningen (SOU) utan att förstå att det är officerare de ska bli.

Läs mer

Jag är inte hemlig men jag delar inte din önskan om att synas

I takt med att sociala medier växte ökade även möjligheterna till att snabbt sprida ett budskap till människor över hela världen. De senaste åren har det även uppmärksammats att tekniken kan utnyttjas för att sprida påståenden och information som är falsk. Inte minst har detta lyfts fram som ett hot mot världens demokratier under pågående val där vinklade nyheter och ibland uppenbara lögner får snabb spridning och blir en sanning som kräver mycket tid för att bemöta och bryta ner. Detta har lett till att myndigheter och större medieföretag åtagit sig att försöka utbilda den större massan i källkritik, hur du som läsare bör gå tillväga för att kritiskt granska den information du får presenterat i ditt flöde.

Läs mer

Byt strumpor och håll dem torra

Historiskt har det varit infanterisoldatens lott att fotmarschera till slagfältet, inte sällan med brist på både mat och utrustning. Idag är det något bättre ställt utrustnings- och vilomässigt för den enskilda soldaten, men de långa marscherna består. Vi har tidigare skrivit om hur du kan träna för att uppnå en god marschstyrka samt hur du bör packa ryggsäcken för att vikten ska belasta kroppen mer fördelaktigt. Vad vi däremot inte har skrivit om, och som kom in som förslag från er besökare, är hur vi ska hantera strumporna och strumpbyten under marsch.

Utan välmående fötter kommer du inte långt, och det är inte en slump att den första åtgärden för att höja stridsvärdet är att byta strumpor framför både vatten och att ringa mamma. Den här artikeln kommer enbart behandla strumpbyten och hur du kan torka dem. Konkreta åtgärder vid marsch eller liknande för att bibehålla stridsvärdet kommer inte att behandlas.

Läs mer

Vinn boken “The Mission, the Men, and Me”

Tävlingen är avgjord!

Ekonomiska förberedelser inför insats

För några år sedan skrev jag ett inlägg om hur du packar inför din första insats. I det inlägget skrev jag att de ekonomiska förberedelserna skulle behandlas i ett separat inlägg. Nu fyra (4) år senare efter några påminnelser är det dags. Precis som med packningen, kan det vara svårt att veta vilka förberedelser och åtgärder som behövs genomföras om du aldrig varit iväg en längre tid utomlands. Beroende på hur din civilstatus ser ut, kommer vissa punkter vara mer relevanta än andra. Det viktiga är att du påbörjar processen i god tid innan nedrotation, helst i början på din insatsutbildning hemma i Sverige. Då hinner du testköra och korrigera eventuella fel som uppstår längs vägen. Det vi vill undvika är att en räkning missas och hamnar hos Kronofogden medans du befinner dig på insats.

Läs mer

Flerskiktsprincipen och värmejackor

Du läser antagligen den här artikeln för att du tröttnat på att bråka med att packa ner den enorma boll som är värmejacka 90. Du har kanske också tröttnat på att värmetröjan blir lång i ärmarna och tycker att den väger för mycket i sammanhanget. Det här inlägget kommer inte ge dig några direkta köpråd kopplade till specifika produkter. Istället kommer vi att fokusera på vad du bör ha i åtanke och hur din tilltänkta värmejacka behöver fungera tillsammans med övriga plagg för att du ska kunna hålla värmen på postpasset en natt i januari.

Läs mer

Hur vi uttrycker oss som grupp och individer

För ungefär 15 år sedan fick jag höra ett påstående på radion om att Sverige (på den tiden) låg fem (5) år efter USA i utvecklingen av brott. Det vill säga att de problemen USA hade då, skulle Sverige få fem år senare. Om det finns någon substans i påståendet eller ej låter jag vara osagt, men ibland dyker det upp i huvudet på mig när jag läser eller hör om olika händelser i Sverige. När det gäller utlandsveteraner verkar det stämma i någorlunda. Där låg Sverige långt efter det stora landet i väst när det gällde att uppmärksamma de kvinnor och män som åkt iväg för statens räkning utomlands. I takt med att den svenska insatsen i Afghanistan fick dödsfall och skador efter strider ökade även kritiken mot hur lite samhället i stort och staten i synnerhet gjorde för att omhänderta de som tjänstgjort utomlands. Johanne Hildebrandt blev en förkämpe som inte bara skrev böcker i ämnet, utan även (till synes) outtröttligt skrev debattinlägg om hur den enskilda soldaten borde bli bemött i samhället.

Sen dess har det hänt en del. Numera har Försvarsmakten ett veterancentrum som ansvarar för veteranfrågor. Förbanden har en veteransamordnare för att bistå i uppföljningen. Det upprättades ett minnesmonument för alla som tjänstgjort utomlands (oavsett myndighet) och numera är veterandagen den 29 Maj en allmän flaggdag. Jag vill påstå att vi har tagit igen och kommit till en punkt där USA var för fem år sedan. Nu när vi har etablerat den bakgrundsbeskrivningen, låt mig gå raskt vidare till det som den här artikeln egentligen ska behandla. Nämligen den utvecklingen som verkar komma nu som jag personligen helst vill slippa.

Likt USA börjar allt fler utlandsveteraner synas ute i samhället, antingen genom deras stundtals distinkta utseende (klädstil) eller genom att de bär titeln veteran i exempelvis debattinlägg. Fenomenet “as a veteran…” verkar ha kommit till Sverige och slagit sig in även i vår kultur. Detta är något som jag har tänkt på lite av och till när jag observerat hur f.d försvarsmaktsanställda med utlandsbakgrund för sig när de interagerar med civila utan militär bakgrund. Men det var ett debattinlägg som har fått mig att på allvar tänka över situationen, hur jag själv beter mig och i vilken riktning jag absolut inte vill att utvecklingen ska gå. Debattinlägget som fick stort genomslag, bland annat Överste Ulf Henricsson skrev under, är garanterat skrivet i all välmening, med en god intention. Men det är två (2) meningar som de hade kunnat avstå från att skriva, som ger hela inlägget en bitter eftersmak.

Vi har till skillnad från företrädare för främlingsfientliga partier som nu skränar på torg och gator riskerat våra liv under denna flagga. Att de tror att de kan definiera svenskhet är ett hån mot oss och Sverige.

Vid en första anblick framstår de här meningarna inte som något särskilt. Börjar vi däremot granska vad som egentligen står finns det en underliggande ton som borde få de flesta, oavsett politisk inriktning, att reagera. Först och främst argumentet “vi har till skillnad…” vittnar om den eller de som skrivit insändaren ser på sig själva jämte övriga i samhället. Att baserat på tidigare åtaganden i livet har vissa människor tolkningsföreträde i en specifik fråga. Det är ett dubbeleggat svärd först och främst. Om exempelvis en företrädare för att främlingsfientligt parti har genomfört utlandstjänst, blir den personens åsikter mer legitima då? Är en person som aldrig genomfört någon form av militär grundutbildning diskvalificerad från att ha åsikter eller driva politiska frågor om försvarsmakten och dess verksamhet? För mig är svaret bestämt nej på båda frågorna. Även om vi tillskriver värde i en persons bakgrundshistoria när vi lyssnar på hon eller han, är det i grunden budskapet som är viktigt. Taktisk.se bygger på just den tanken, att det är budskapet som är viktigt och inte personen eller personerna som sänder ut budskapet.

Den andra meningen bär även den med sig högtrevande toner som antyder att vi som veteraner återigen har tolkningsföreträde vad som är “svenskhet”. Och om vi inte håller med om definitionen är det ett hån mot oss i första hand, och Sverige i andra hand. Även om “oss” innefattar de som skrivit under, är inläggets princip att Sveriges utlandsveteraner inte står bakom vissa partiers budskap. Det framstår som att alla Sveriges veteraner är en homogen grupp som tycker lika. Vilket vid en snabb anblick kan verka rätt och riktigt, men som inte håller när vi skrapar på ytan. För precis som Försvarsmakten ska spegla samhället i sin personal, kommer personalen ha olika åsikter när det gäller en rad frågeställningar. Politiskt finns hela spännvidden representerad (sånär som på de yttre falangerna mig veterligen). Vilket är helt i linje med hur Försvarsmakten ska vara, öppen för alla som värnar skyddet av nationalstaten Sverige oavsett politisk eller religiös inriktning.

Den, som förvägrar en annan att lyssna till en mening, emedan han är viss på, att den är falsk, tager för givet, att hans egen visshet är detsamma som absolut visshet. Att förhindra meningsutbyte är att tillmäta sig själv ofelbarhet.
– John  Stuart Mill (Om Friheten)

Jag vill förtydliga att det här inte är kritik mot inläggets budskap i sig, eller mot de individer som skrivit under. Budskapet är hedervärt i grunden och alla har rätt till sin yttrandefrihet. Det är de två meningarna som jag nämnt tidigare som sticker ut och tillsammans med andra strömningar bland utlandsveteraner som får mig att se med viss oro på utvecklingen de närmsta åren. Om vi som grupp börjar sätta oss själva i främst rummet och värderar våra åsikter framför gemene man baserat på vår tjänstgöring riskerar vi att på sikt alienera oss från samhället. Det samhälle vi så ivrigt framhäver att vi skyddar varje dag vi vaknar (mer om det i ett framtida inlägg).

Det du behöver ta med dig till din inryckning

För en del innebär grundutbildningen en resa till en annan del av landet, och som vid alla andra resor innebär det att packa en resväska. Mer ofta än sällan har rekryten med sig mer än vad hon eller han verkligen behöver för sina första veckor på grundutbildningen. Det händer att det kommer rekryter med resväskor fulla med civila kläder av alla dess slag. Ett par dagar in inser de flesta att de inte kommer ha möjlighet att använda sina medsläpade klädesplagg och att de bara tar onödig plats i den redan belamrade skåpet. Precis som med inlägget om att packa för din första mission kommer det här inlägget kort beröra vad du som ny rekryt behöver ha med dig, vad som är “nice” och vad du kan lämna hemma.

Läs mer

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén