Författare: Móði Sida 4 av 39

Liten tuva stjälper ofta stort lass

den 1 november, 2023

Den 24 oktober offentliggjordes en utredning kring en en olycka med en larmmina. Händelsen i sig resulterade i brännskador på en instruktör när larmmina utlöstes i handen. På sina håll skrevs det litet skämtsamt om varför man valde att utreda något så trivialt som en vådautlösning av en larmmina. En kommentar som troligtvis fälldes utan vetskapen om att det uppstått fysiska skador. Det är å andra sidan inte det som är det intressanta med händelsen, eller för den delen det faktiska förloppet när minan utlöstes. Utan det är, vilket den här artikeln kommer på visa, ytterligare ett exempel på hur en rad små faktorer tillsammans skapar förutsättningarna för att det ska ske en olycka, trots ett gediget säkerhetsreglemente.

I Försvarsmakten finns en rad olika publikationer i form av reglementen, handböcker och manualer. Alla dessa bildar en hierarki där det förenklat kan beskrivas som att reglementet beskriver tvingande regler, vad som ska utföras, och där handböcker samt manualer visar hur:et. Det här är viktigt att ha kvar i minnet medan du läser vidare.

För hantering av larmmina 2, och minor generellt, är brukaren hänvisad till två specifika publikationer: SäkR Spräng 2023 och manualen Minor 2022. Säkerhetsreglementet finns tillgängligt via den interna portalen Emilia och på Försvarsmaktens hemsida. Manualen finns enbart att tillgå via emilia. Därutöver kan det finnas tekniska ordrar som styr vissa specifika åtgärder som exempelvis förrådspersonal ska vidta vid hantering av olika materielslag.

Under utredningen har det identifieras att det i både SäkR Spräng och manualen finns beskrivet att en återanvänd Larmmina 2 ska tillföras en extra säkringssprint. Det här återfinns däremot inte i någon teknisk order vilket kan ha bidragit till att en sprint inte tillförts när den återanvända larmmina lämnats ut till instruktören. Här finner vi således ett problem som är återkommande inom flera ämnesområden, och som vi kommer behöva hantera under de kommande åren. Nämligen att våra publikationer inte harmoniserar med varandra och att det finns tvingande regler som inte kan efterlevas av hela organisationen för att reglerna trycks i olika informationsrör.

Vidare identifierade utredningen det som länge varit ett stående skämt på sociala medier, nämligen att sökfunktionen i emilia är undermålig. Utformningen på söksträngen avgör direkt om individen kommer hitta den senaste versionen av SäkR eller en daterad version som sparats någon annanstans på emilia. Det här är oftast känt av personal som tjänstgjort ett antal år i myndigheten. För nyanställda är det däremot sannolikt okänt då det inte finns återgivet i skrivt och därmed något som innebär risker. Det uppmärksammas även att officersutbildningarna använder sig av ett externt system för att sprida publikationer, vilket innebär att kadetterna vänjer sig med ett helt annorlunda publikationssystem än det som anställd personal nyttjar.

Vilket leder oss till själva kärnan av vad den här artikeln vill fokusera på, nämligen övergången för nyanställda befäl från skola till myndigheten, och hur vår forcerade tillväxt inte bara skapar risker idag utan även i framtiden.

En konsekvens av oerfarna plutonchefer är att personalen inte planeras effektivt, uppgifter ges inte i tillräcklig tid, samt stöd och kontroll till/av instruktörer i planering och genomförande inte kan ges mot det behov som finns.
Utredningsrapport avseende personskada i samband med vådautlösning av larmmina 2, s. 15

I utredningen framgår det att plutonslaget består av nya instruktörer som antingen är nyexaminerade eller inne på sitt första år som officerare. Men det är inte bara plutonen som består av ny personal, hela grundutbildningsorganisationen på lägre nivå som sådan beskrivs som bestående av befäl med ringa erfarenhet. Istället är det kompani- och skvadronsledningar som består av personal med mer erfarenhet, och som därmed enligt försvarsgrenarnas riktlinjer kring karriär förväntas stödja de oerfarna befälen i deras utveckling. Problemet är att ration mellan erfaret och oerfaret befäl innebär att exempelvis kompanifanjunkarna inte hinner med att stödja alla som har ett behov. Lägg ihop det med det oerfarna befälets vilja att vara självständig och svårigheten att hitta korrekt information så är det inte konstigt att olyckor sker, och kommer fortsatt ske om inga åtgärder vidtas.

Övergripande fokus från politiker och försvarsmaktsledningen är tillväxt. Politikerna vill att såväl antalet värnpliktiga som antalet kadetter (och därmed nya officerare) ska öka under kommande år. Detta ska ske samtidigt som högre ledningsnivåer, som varit underbemannade under flera år, nu skriker efter erfarna befäl för att täcka upp för pensionsavgångar samt ett nära förestående medlemskap i Nato. Manegen är således krattad för att det även i framtiden kommer finnas en ohållbar ratio mellan erfaret befäl som ska handleda/mentorera, och oerfaret befäl som behöver handledas. För att tala klarspråk, det är inget som en HYB per kompani kommer kunna lösa.

Därutöver innebär det att bristen av handledning idag, kommer medföra bristande kunskap i framtiden när det gäller ledning, utveckling och utbildning. Det har länge varnats, och varnas fortsatt, för att det går för fort uppåt i karriären för våra officerare. Där tiden mellan varje steg från fänrik till major är så pass kort att när individen sen förväntas leda större förband eller funktioner på högre nivå, saknas kritisk kunskap vilket riskerar att hämma vår förmåga.

Det kan således hävdas att det finns en röd tråd mellan handledningen av nyexaminerade befäl och landets förmåga till militärt försvar. Missar vi att omhänderta den lilla kuggen så kommer det stora maskineriet upphöra att fungera. Det måste fortsatt kommuniceras till våra politiker när det påbörjas någon form av kvantitetsbingo inför politiska beslut. Risken är annars att våra goda intentioner gör det omöjligt att nå våra utpekade mål.

FM2023-23509:1 Utredningsrapport avseende personskada i samband med vådautlösning av larmmina 2

Ut med det gamla, in med det nya

Av Móði

den 29 oktober, 2023

i Allmänt

Under helgen har det varit ett tema på bland annat X varit hur äldre befäl idiotförklarar yngre. Det här har även vävts ihop med ett uppmärksammande kring att samma kategori av människor sysslar med gatekeeping gentemot yngre kolleger, bland annat på Markstridsskolan. Det här bristande stödet tror jag har ett par delförklaringar som jag ventilerade på bluesky och som jag nu kommer väva ut lite mer.

Det första är själva övertron som vi har till vårt eget utbildningssystem. Eller snarare, övertron till hur förträffligt det utbildat tidigare generationer och att det rimligtvis borde ha förmåga att utbilda på en rad väldigt specifika ämnen. Det finns individer ute i organisationen som tror att våra skolor och centra kan omhänderta all tänkbar kunskap, i synnerhet den kunskap som sagda individ själv har inhämtat under sin karriär. Då den här gruppen individer inte sällan är drabbad av någon form av selektivt minne kring vad de lärt sig under utbildningen och vad de lärt sig ute på förband skapar det en skev bild av vad nyexaminerade kolleger kan eller inte kan.

Skoltiden är en väldigt kondenserad tid och i takt med att tekniken utvecklas samt att vi tillför nya förmågor kommer det oundvikligen innebära att viss kunskap behöver stryka på foten, antingen att den inte berörs alls eller väldigt grundläggande. Vi kan helt enkelt inte fokusera på att lära ut all kunskap, framförallt för att den riskerar att vara daterad eller bortglömd när individen kommer till sitt förband.

Vilket leder till den andra delfaktorn, nämligen vår ytliga förståelse för kunskap och inlärning. För trots att vi har en fungerande metod i “Visa, instruera, öva, pröva” glömmer vi bort “drillen”. Inte bara att hjärndött kunna utföra en fysisk handling, utan även den kontinuerliga exponeringen för teoretisk kunskap och omsättande av den till handling. Folk blir ämnesexperter för att de kontinuerligt kan återkomma till ett ämne och repetera kunskap. Vi har en fortsatt övertro till individens förmåga efter genomförande av en kurs, framförallt när det förflutet lång tid mellan kurstillfället och det faktiska utövandet. En person som genomför en instruktörskurs men inte får utöva den kunskapen under ett års tid kommer vara marginellt kunnigare än innan kursen genomfördes. Kunskap måste praktiseras.

Den sista delfaktorn är hur vi ser på andras kunskap. Vår kultur är formad kring hur vi uppfattar andras kunskap visavi vår (uppfattning om) egen kunskapsnivå. I synnerhet den typen av kunskap som vi tycker är förenad med att vara en duglig officer. Det blir ett hinder för informationsspridning då vi förutsätter att de vi möter har samma kunskapsnivå som oss själva och därigenom behöver vi inte lära ut något. Visar det sig att kunskapen inte finns hos motparten går vi direkt till att döma individens förmåga och lämplighet som militär. Det fostrar inte en miljö där vi exponerar våra okunskaper och det leder inte till att skapa en lärande miljö.

Skulle vi uppfatta att en motpart har djupare kunskap än oss själva ses denne som en förebild, men det egna lärandet kommer vara avhängt på de observationer vi gör mer än att det sker ett formaliserat utbyte.

Allt det här sammantaget leder till att vi är usla på att mentorera och vägleda yngre kolleger. Vi förutsätter att de ska ha kunskapen, och saknar de kunskap är de inte dugliga i sin yrkesutövning.

Det här har under åren med förbandsnedläggningar förstärkts av att det just nu sitter individer runt om i organisationen som gjort sig själva oumbärliga genom att inte dela med sig av sitt kunnande. Inte sällan för att inte exponera sin egen okunskap mot andra. Vilket bidrar till att vi idag saknar valid kunskap i relation till hur världen är beskaffad idag. Med ökade krav och intresse från allmänheten har nu detta börjat exponeras och vissa fundament börjat krackelera. Vad vi ser nu är två krafter som möter varandra, de som är från det gamla systemet och som tror sig ha allt att förlora på förändring, och de som är från det nya systemet som anser att myndigheten har allt att vinna på att förändras.

Jag tillhör de sistnämnda. Jag tror innerligt att vi behöver göra oss kvitt med en hel del cementerade väggar för att kunna följa med utvecklingståget innan vi står mitt i en väpnad konflikt i norra Europa.

Skjutolyckan i Norge och dess efterspel

Av Móði

den 10 oktober, 2023

i Lessons learned

Den 30 november 2021, klockan 1550 vådasköts en norsk värnpliktig av en svensk soldat under en pågående övning i Norge. Den 20 december 2021 anmäler Försvarsmakten händelsen till svensk polis, samtidigt pågår en norsk förundersökning. Tiden där emellan har sannolikt gått åt för att samverka mellan länderna samt beredda ärendet kopplat till försvarssekretess samt juridiska spörsmål. Den norska haverikommissionen genomförde en utredning som publicerades den 15 augusti 2022. Den 11 maj 2023 skrev svensk media om att soldaten i fråga åtalats vid Örebro Tingsrätt för grov vållande till kroppsskada. Den 10 oktober 2023 kom domen där soldaten friades helt. Sett till det som har framkommit i den norska utredningen fanns det frågetecken kring när och hur patronen laddats i vapnet, och vem som egentligen bär ansvaret för själva händelsen. Soldaten eller övningsledaren?

I tingsrättens beslut framgår det att domstolen anser att soldaten inte varit försumlig i sin hantering av ammunition “på ett sätt som utgör klandervärd oaktsamhet”. På samma sätt anser tingsrätten att soldaten ej varit oaktsam i sitt agerande genom att öva torrt utan lösskjutningsanordning och utan att ta ut mekanismen ur vapnet. Tingsrätten anser att det troliga är att patronen har legat i stridsutrustningen och vid något tillfälle tryckts in i magasinet. Det senare har testats av Nationellt Forensiskt Centrum och visat sig vara fullt möjligt.

Läs mer

Hur man inte försvarar ett beslut – en fallstudie

Av Móði

den 3 oktober, 2023

i Allmänt

för|mån [fö`r‑] substantiv ~en ~er • särskild, fördelaktig rättighet e.d., privilegium
Svenska akademiens ordlista

Försvarsmaktens utbildningschef visar sig vara ungefär klippt och skuren för rollen som sin föregångare Eksell. Exakt noll empati för personalen och ett minusvärde vad gäller förståelse för världen runtomkring. Kadetter som drabbats av det här beslutet har i ett öppet och sakligt brev förklarat varför man är besvikna med hur myndigheten hanterat frågan. Responsen från ansvarig chef? Det är en “administativ åtgärd” och därutöver “olyckliga omständigheter” som ledde till att man efter påbörjad utbildning fattade ett retroaktivt beslut.

Generalen bemöter överhuvudtaget inte kritiken om att man redan i våras bekräftat för kadetter vilka ersättningar som gäller. Inte heller bemöts kritiken kring hur bruttoavdraget påverkar den framtida ekonomin för den enskilde. Istället ska vi förstå att det är en förmån att läsa en inomverksutbildning för Försvarsmakten. En utbildning som med all säkerhet kommer ge individerna en löneinplacering som inte alls kompenserar för studietiden. Framförallt är det en synnerligen dålig anledning när 1) vissa kadetter måste läsa för att deras GSS-anställningar löper ut och 2) myndigheten skriker efter SO för att klara tillväxten. Vad Cherinet tycks vara oförmågen att ens vissa någon platonisk förståelse för är att personalen väljer myndigheten. Inte tvärtom.

Således kommer det här läggas i vågskålen för de som ska göra ett val i framtiden och de som överväger om de ska göra något annat. Att definiera det som en administrativ åtgärd som inte innebär “skillnad i villkor” är att slira på sanningen. Hur kan ett ökat avdrag inte vara en förändring i villkor? I vilket annat transaktionssammanhang är det ett godkänt förfarande? Som om inte det vore nog har generalen dessutom mage att kalla motiv i beslutet för “överflödiga” och därmed inte legat till grund för själva beslutet. Vilket är en grov efterhandskonstruktion som jag inte kan tänka mig att någon annan myndighet skulle komma undan med. Isf ska beslutet rivas upp och göras om. Avslutningsvis är det riktigt magstarkt att säga att “det är vi som gjort fel och ingen ska lida för det” och tro att alla ska vara tacksamma för att de “slipper” återbetalning.

Så varför är detta värt att hetsa upp sig över egentligen? Det finns en rad orsaker. Den främsta är hela situationen med GSS och hur den kategorin behandlas av myndigheten samt hur detta riskerar att haverera i framtiden på grund av dagens händelser. Försvarsmakten ser inget behov av att argumentera för att slopa anställningstiden om max 12 år för GSS/K. I all väsentlighet har lagens utformning och det avtal man tidigare hade med facket tjänat Försvarsmakten väl. Så pass väl att facket till slut kände sig nödgat att säga upp avtalet för att myndigheten överutnyttjade möjligheten till korta anställningar vilket ledde till utebliven anställningstrygghet. Därutöver har vi hela debaklet som varit kring löner och hur processen är ofördelaktig för de som har varit anställda en längre tid. Samtidigt vill vi att hela vår specialistofficerskår ska hämtas från GSS-kategorin och bära med sig den erfarenheten vidare i karriären. När myndigheten märkte att det var få som valde att läsa vidare med särskild förmån (dvs med sin lön minus 6000 kr) valde man att förändra reglerna vilket innebar att det nu enbart krävs ett år för att kunna söka att påbörja studier med en högre ersättning. En för mig tydlig indikator att myndigheten försöker fylla sina platser för att det saknas ett tillräckligt stort rekryteringsunderlag.

Men är det då en förmån att få läsa en utbildning i Försvarsmakten under 1,5 års tid på annan ort långt hemifrån? En del säger det, inklusive Försvarsmaktens utbildningschef. Men låt mig då fråga, är det en förmån för en officer att bli placerad utomlands i en stab och att få ta med sig familjen med dagens URA-avtal? En del säger bestämt nej. Det är ingen förmån i form av ett särskilt privilegium. Det innebär snarare en uppoffring från flera parter och en belastning för en familj. Vilket myndigheten verkar hålla med om eftersom man har en arbetsgrupp som tittar på situationen och de förändringar som måste till för att göra det mer fördelaktigt för individen.

Låt oss gå tillbaka till kadetten som nu läser med “särskild förmån”. Om vi nu vill ha de erfarna soldaterna innebär det att de har tjänstgjort några år. Sett till anställningsgränsen så finns det en andel av kadetterna som läser SOU för att annars skulle de bli uppsagda. I den här kategorin återfinns inte sällan människor med familj, som lämnas kvar på ordinarie ort där man byggt sitt liv. Detta för att avsäga sig arbetstidsreglering, något som myndigheten inte är sen att överutnyttja under exempelvis förbandspraktiken för att täcka upp planeringsluckor. Individen erbjuds ett boende vilket historiskt visat sig vara belagt med problem som mögel och undermåligt underhåll. Kadetten erbjuds hemresor med allehanda medel som mycket väl kan innebära flera timmar på olika transportmedel, eller för den delen transportmedel som ställs in.

Så förmånen är alltså att en individ för att få fortsätta arbeta tvingas iväg 1,5 år på annan ort med minskade rättigheter eftersom individen inte längre räknas som arbetstagare för att fylla ett behov som myndigheten har av erfaren personal. En erfarenhet som betalar sig dåligt i plånboken efter studier när individen erbjuds några hundralappar mer än när utbildningen påbörjades. Är det verkligen ingen annan på den högre ledningsnivån som ser problemet här?

Och då har jag inte ens berört att man i sin myndighetsutövning använder motiv som man sedan säger inte alls är grundade till beslutet. Det är som att vissa individer helt glömt bort att de är statstjänstemän och att det därigenom finns vissa förvaltningskrav att leva upp till vad gäller myndighetsbeslut.

I synnerhet är det ett illa genomfört beslut sett till helheten där myndigheten inte har några som helst problem att inte höja löner när beslut om nya lönestrukturer fattas under våren, utan personalen får vänta ett halvår på att kanske bli korrigerade. Utan någon form av retroaktiv kompensation. Men gud nåde om någon skulle faktiskt få en tusenlapp mer under sina studier och kunna unna sig något.

Men jag antar att det här kommer vara vad vi får leva med några år framöver innan alla de som gjort sig en karriär på att tillse att personalen inte ska få ett korvöre extra gått i pension. Jag är inte förvånad, men jag är besviken.

Frågor till kommunikatörskonferensen hösten 2023

Av Móði

den 2 oktober, 2023

i Allmänt

När kommer FST KOMM och HRC Relation och kommunikation att slås ihop till en gemensam kommunikationstjänst? Alternativt, när kommer FST KOMM att ta ägandeskap över samtliga kommunikationsplattformar där Försvarsmakten befinner sig i stället för att som idag ha det uppdelat kring vilka plattformar som uppfattas som rekryteringskanaler eller ej?

När kommer en militärstrategisk ledningsnivå för kommunikationstjänsten inrättas i stället för dagens delade ansvar mellan flera olika intressenter med egna agendor?

I kommunikationsdirektörens inriktning för 2023 anges bland annat att kommunikationen, såväl den interna som externa, ska vara snabb, tydlig och korrekt för att hantera omvärldsutvecklingen. Hur ska detta realiseras? Hur mäts och utvärderas det?

”Internet är den viktigaste informationskällan” anges det i bilaga 5 till den årliga inriktningen. Bland annat har FST KOMM korrekt identifierat att information söks via internet och sociala plattformar. Däremot verkar den realiseringen enbart dragits kopplat till att attrahera ny personal då det också uttrycks en ambition att kommunicera internt före externt. Varför sker inte den interna kommunikationen via samma kanaler när följarskaran även består av den egna personalen? Där kommunikation via sociala plattformar har möjlighet att nå ut snabbare och bredare än genom nyhetsinlägg på emilia (vilka ibland ändå publiceras som nyhetsartikel på forsvarsmakten.se någon dag senare).

I inriktningen beskrivs också att ”kommunikationen ska sträva efter att vara proaktiv och koordinerad på alla nivåer”. Hur ska en kommunikationstjänst kunna agera proaktivt om den samtidigt ska kontinuerligt koordineras på samtliga nivåer genom olika möten? I verkligheten förefaller kommunikationstjänsten vara reaktiv och konstant på efterkälken vilket har en negativ påverkan på de målsättningar som satts.

När kommer Försvarsmaktens ledningsfilosofi i form av uppdragstaktik och ÖB:s vilja om mandat och möjlighet till initiativ genomsyra kommunikationstjänsten? Tldr; när kommer styrningarna kring sociala medie-konton bli friare och tillåta enheter att driva sin egen kommunikation utan att behöva söka central tillåtelse? Och när kommer redaktionsplaner att ses som ett stöd, inte som en plan som måste följas oavsett vad som händer i världen?

När kommer myndigheten att sluta med olistade videoklipp på Youtube?

Avslutningsvis; hur uppfattar kommunikationsorganisationen att kommunikationen tas emot av personalen? Det vill säga de som ska bli ambassadörer samtidigt som de inte synliggörs i den dagliga kommunikationen. När kommer kommunikationstjänsten att på allvar öppna upp för att medarbetarna får kommunicera sin verklighet? Utan att den tillrättaläggs eller refuseras för att de inte passar in i myndighetens redaktionsplaner. Innehållstrategin för digitala kanaler bekräftar trots allt att den planerade kommunikationen gör att vi går miste om möjligheter att skapa engagemang kring det intressanta som händer här och nu.

Hjälp kadetterna att träna rätt!

Av Móði

den 30 september, 2023

i Fysisk fostran

I en uppmärksammad debattartikel i Dagens Nyheter riktar officeren L-O Nilsson kritik mot den fysiska statusen hos befolkningen i allmänhet, och kadetter i synnerhet. Även om författaren har rätt i att svensk forskning visar på att den fysiska aktiviteten hos befolkningen sjunker och att glappet mellan de som tränar och de som inte gör det växer, saknas några vitala nyanser i sammanhanget.

Först och främst blir det en anekdotisk bevisföring när det beskrivs som att ”förut” kunde ”alla […] marschera långa sträckor med tunga ryggsäckar”. När ”förut” är i tiden och vilka ”alla” är vet vi inte även om det kan antas att ”förut” är inom tidsspannet 10-25 år, dvs perioden mellan 1998 och 2013. Den som bara läser debattartikeln kan därmed tro att kadetterna och personalen är sämre fysiskt tränade idag samt att den nedgången skett hastigt. Saken är den att det redan 1997 i en FOA-rapport (FOA-R—97-00589-720—SE) konstaterades att en ”icke försumbar andel” officerare inte skulle klara de, vid tidpunkten, lägst ställda kraven vid 35, 45 eller 55 års ålder. Myndigheten behövde redan då ta ställning till om de fysiska kraven skulle vara höga med en snävare rekryteringsgrupp, eller ha lägre krav för att ”i övrigt […] dugliga” individer skulle kunna bli yrkesofficerare. Kravet var då att som långsammast springa två kilometer under nio minuter (tidskravet finns för övrigt kvar för personal i markstridsenhet med huvudtjänst strid till fots – nivå 3). Sedan dess har FOA, numera FOI, producerat ett antal studier och rapporter för att hjälpa Försvarsmakten att utveckla såväl kravnivåerna som testbatteriet. Ett arbete som fortsatt pågår.

Vilket leder till nästa nyansering, nämligen hur de fysiska testerna utvecklats under den perioden som L-O Nilsson hänvisar till. Försvarsmakten har under den tiden gått från två och tio km löpning samt fotmarsch via en kilometer fälttest till dagens två kilometer fälttest och styrketester. Under den här perioden har även den personliga utrustningen förändrats vilket inneburit att individen bär mer i fält. Vi testar helt enkelt personalen idag på ett annat sätt, mot andra målsättningar och med andra förutsättningar än för 25 år sen.

Således, när L-O Nilsson framför att vi idag är ”tvungna” att avlasta kadetterna vid ”klassisk militär verksamhet” glömmer han att lyfta fram att förutsättningarna är annorlunda idag än vad de var ”förr”. Författaren glömmer också att prata om hur dåtidens generation av officerare mår idag i sina kroppar. Är det något vi vet idag så är det att den träning som bedrivits förr varit långt ifrån långsiktig och att det utbildningstempot som man höll med värnpliktiga helt enkelt var skadligt för anställda soldater och sjömän. Det finns gott om äldre officerare med trasiga knän, axlar och ryggar som kan användas vandrande exempel för att vi borde varit ”tvungna” att avlasta långt tidigare.

L-O Nilsson skriver vidare att situationen är orsakad av ”kulturella förändringar” där det inte längre är lika viktigt för officeren att vara ett “föredöme“. Ett uttalande som hade kunnat sorteras under ”äldre gnäller på ungdomen” för att sen glömmas bort, om det inte var för det faktum att författaren är ansvarig för att utbilda våra framtida officerskolleger i just vikten av fysisk prestationsförmåga. En fråga som då ska ställas är varför författaren som föredöme inte lyckas få med sig kadetter till gymmet? Över lag saknas det en självkritisk komponent när författaren väljer att hänga ut våra kadetter som fysiskt inaktiva. För hur kan det komma sig att det finns kadetter som efter tre år på Karlberg inte når upp till kraven, och att det sker återkommande år efter år? Vad är skolans och författarens ansvar i frågan? Om detsamma hade sagts om de teoretiska studierna är jag övertygad om att åtgärder hade vidtagits för att uppmärksamma kadetten om situationen. Men när det gäller fysisk träning är det något som individen förväntas lösa själv för att förutsättningarna är ”goda”.

Författaren pratar gärna om vad forskning visar. Låt mig då påminna om att forskning visar att periodiserad träning med individuella planer leder till signifikanta förbättringar för såväl otränade som tränade. Det duger därmed inte att peka ut var löparspåret och gymmet ligger för att sen lägga allt ansvar på individen. Det räcker inte med att individer ska vara intresserade och träna efter eget huvud då den träningen kan leda fel. Vi behöver vara närvarande och kontinuerligt guida och utvärdera individen för att leda denne i rätt riktning, framför allt i de perioder som är mer mentalt tunga i form av teoretiska examensuppgifter. För kadetterna idag ställs inför andra utmaningar än vad kadetterna stod inför förr vad gäller examinerande skrivningar och förberedelser för dagens försvarsmakt. Det räcker inte att säga åt folk att träna mer, vi som utbildare behöver finnas där och stödja, inte lägga energi på att hänga ut de vi ska fostra till våra framtida ledare. Det är att vara ett föredöme.

Läget med personlig utrustning

Av Móði

den 28 september, 2023

i Utrustning

Så det har varit en livad period efter sommarledigheten. Aldrig förr har så många pratat så mycket om personlig utrustning som i augusti och september. Efter all uppståndelse såväl inom myndigheten som i extern media är det på sin plats att trycka ut lite information om vad som händer och sker inom “OP PU”.

Den 19 september kunde vi läsa på det interna nätverket att Försvarsmakten hade köpt in 10 000 regnställ från Haglöfs och ytterligare 5000 från finska försvaret. Det var nästan hela rätt. De 10 000 regnställen är tillverkade av Helly Hansen av modellen Voss (butikspris: ca 1400kr/set). Leveransen av dessa ska ha skett i närtid. De 5000 ställen från Finland har just nu ett okänt leveransdatum.

Vad gäller regnställ 90 pågår just nu en dialog med leverantören om att kunna leverera tidigare än det som är överenskommet i gällande ramavtal. Man avser att köpa in 100 000 set, vilket får antas innebära att det kommer finnas regnställ även när NCU införts samt för att tilldela fordonsbesättningar för vård.

En leverantör av Skalplagg 08L ska väljas under första kvartalet 2024, därefter ska myndigheten kunna genomföra ett avrop på ~~mellan 40 och 80 000 set~~ 120 000 set med delleveranser djup intill andra kvartalet 2025.

Kängor

Det genomförs just nu en direktanskaffning av kängor till värnpliktiga där leverans sker till centrallagret i skrivande stund. Försvarsmakten har köpt in 10 000 par av kängan 5.11 A/T 8. För de anställda pågår ett arbete där det pratas om att personal ska kunna pröva ut kängor i butik för att sen lägga en kundvagn. Det återstår att se om individen kommer vara hänvisad till enbart en modell som ska funka för alla, eller om det kommer finnas någon flexibilitet i lösningen.

Valet av känga från 5.11 får antas bero på möjligheten att leverera en stor kvantitet på väldigt kort tid.

Enligt det utgivna direktivet för inryck ska samtliga djungelkängor bytas mot ökenkängor.

Trosor

Just nu finns ca 58 000 trosor på centrallagret. Dessa har spärrats och kommer att avvecklas. Istället kommer utökade beställningar av TROSA KB och LB att genomföras, totalt 100 000 st varav 42 000 par ska levereras detta kvartalet.

Kroppsskydd 23D

Just nu finns det ett BOA med restriktioner (varför kommer avhandlas i en kommande artikel) men ett fullständigt BOA samt användarutbildning r att vänta v341. När utbildningen genomförts sker leverans till förbanden där samtliga kvinnlig personal som har en tilldelning på kroppsskydd kommer att tilldelas 23D. Just nu finns omkring 4500 kroppsskydd levererade och ytterligare kommer levereras löpande.

Skyddsglasögon

Leveransen av skyddsglasögon har påbörjats efter att ha fått liggsår på centrallagret. Ca 150 000 enheter ska nu tryckas ut till förbanden. Således bör alla brister åtgärdas inom kort. Förhoppningsvis innebär detta även att Försvarsmakten kan komma ikapp gällande tilldelning av insatser för de som vanligtvis bär glasögon.

Termosar

Under årets två sista månader kommer 150 000 termosar att levereras med möjlighet till avrop av ytterligare 97 000. Därmed får bristen på termosar anses vara löst på kort och lång sikt.

Övriga leveranser

Utöver det som nämnts ovan kommer ytterligare leveranser av olika handskar, underkläder, brynjor och fältskjortor att genomföras innan året är slut.

I övrigt pågår nu en analys av inlämningarna som genomfördes efter sommaren. Det arbetas med att säkerställa att saldon är korrekta i framtiden för att kunna ha en korrekt lägesbild på samtliga nivåer.

Avslutningsvis

Det är glädjande att det har fattats beslut om att genomföra stora inköp direkt från tillgängliga leverantörer. Jag hoppas att den erfarenheten tas tillvara på och inarbetas i ordinarie processer för att korta ner tiden för ordinarie leveranser också. Därutöver hoppas jag att vi slipper behöva gå igenom samma karusell med att blanda in media för att ansvariga chefer ska våga fatta beslut om sådana inköp som så uppenbart hade behövts göras redan i våras.

Jag avser att återkomma till kroppsskydd 23D och de nu gällande restriktionerna.

Särskilda åtgärder på personalområdet

Av Móði

den 6 september, 2023

i Allmänt

I juni fastställdes en rapport författad av en arbetsgrupp från högkvarteret som hade fått uppgiften att ta fram “förstärkningåtgärder på personalområdet”. Arbetsgruppen har i sin tur bestått av fyra analysgrupper med olika temaområden. Den här artikeln kommer vara en sammanfattning av de förslag som rapporten ger kopplat till den dagorder som ÖB gav ut augusti 2022. Det ska poängteras att arbetsgruppen inte påstår att rapporten är heltäckande, det finns fortsatt luckor som är behov av beredning för framtiden.

Då bilagan som innehåller samtliga förslag är 18 sidor lång kommer vissa områden att slås ihop, exempelvis URA, för ökad läsbarhet. Vill du sätta dig in i detaljer återfinns skrivelsenumret i slutet av artikeln. Punkterna under nedanstående rubrik “förslag till målsättningar” är direkt citerat från skrivelsen.

Förslag till målsättningar ÖB dagorder 04/22

Personalen ska uppleva ökad flexibilitet i vardagen med enklare stöd för administration.

Det ska bli enklare att anpassa arbetet i både tid och rum till olika förutsättningar. Användandet av avtal fr flexibilitet i arbetstidens förläggning ska nyttjas och distansarbete ska bli enklare att genomföra när verksamheten så medger.

Försvarsmaktens arbetssätt ska utvecklas genom ett moderniserat it-stöd. Administrationen blir därmed enklare och snabbare vad gäller exempelvis resor, rekrytering och chefers arbete i relation till medarbetare.

Chefer och kandidater ska uppleva rekryteringsprocessen som snabb, enkel och professionell.

Rekryteringsområdet ska optimeras för att möta Försvarsmaktens behov av kompetens.

Rekryteringsmetoder ska utvecklas för att stärka Försvarsmaktens förmåga att konkurrera om svårrekryterade kompetenser.

Ledtiderna inom rekrytering ska minska genom effektivare hantering av säkerhetsprövningar internt samt genom ett utvecklat stöd till rekryterande chefer.

Snabbare och mer flexibel kompetensförsörjning

Möjligheten att tillgodose olika kompetensbehov ska öka genom utvecklade metoder och stödsystem för analys av kompetensområden och framtagande av kompetensområdesplaner samt genom kompetensomställning.

Inflödet till Försvarsmakten ska kunna anpassas genom att, när så är lämpligt, använda möjligheterna till Flera Vägar In, exempelvis SOFU och OFSK.

Nationell och internationell rörlighet ska underlättas

Försvarsmakten ska utarbeta villkor för personal som får arbeta på annan ort eller i ett annat land vilka underlättar för ett familjeliv för individen och säkrad kompetensförsörjning för Försvarsmakten.

Försvarsmaktens löner ska vara konkurrenskraftiga relativt övriga staten

Försvarsmaktens lönestruktur ska fortsatt förvaltas så att ett transparent och relevant lönemålbildsarbete kan ske för samtliga kompetenser/personalkategorier. Försvarsmaktens målbild är att lönerna ska vara konkurrenskraftiga relativt övriga staten.

Arbetstidsuttag utöver vad som är normalt och som påverkar tid för familj och fritid ska kompenseras och ersättas utifrån vad parterna överenskommer i avtal.

Personalen ska uppleva att karriär- och yrkesutveckling är en naturlig del av ett engagemang i Försvarsmakten

Personalen ska uppleva utveckling oavsett hierarkisk eller lateral karriär.

Läs mer

Den eviga frågan kring personlig utrustning

Av Móði

den 3 september, 2023

i Utrustning

Den här artikeln skulle kunna vara en enda stor länksamling till alla de nyhetsartiklar som skrivits genom åren om bristerna och satsningarna gällande personalens utrustning. Efter invasionen av Ukraina och Krim 2014 kom en politisk överenskommelse 2015 där Försvarsmakten fick 10 miljarder extra som bland annat skulle gå till personlig utrustning. Sen 2016 fick vi veta att bristen på kängor hade fått sig en lösning och 2018 stoltserade Försvarsmakten med en rad plagg som var på väg ut på förband (bl a den ökända stridsskjortan som nu har nått ut till alla förband). Detta trots att det fortsatt uppmärksammades att kvinnors utrustning inte levde upp till tjänstens krav. Något som varit av en följetong i sig som än idag fortsätter skapa rubriker i media. Lösningen? Att lokalt återgå till hur det var förr, nämligen att soldaterna själva köper mot kvitto.

Så sent som förra året ställdes frågan till försvarsministern om hur bristen på utrustning skulle hanteras. Svaret från ministern blev ett icke-svar. Nämligen att det är Försvarsmaktens ansvar att tillse att det finns utrustning och att försvarsministern avsåg att “fortsatt följa frågan”. I ÖB:s råd till politikerna gällande förmågeutveckling framgår det att det pågår en “utökad anskaffning” av utrustning till personalen som ska vara tillgänglig både för krigsorganisationen och grundutbildningsorganisationen. I februari ålades myndigheten att senast 1 mars 2023 särskilt redogöra för hur beställningarna och fördelningen av personlig utrustning ser ut. Vad som hände sen känner vi till. Det började spruta ut direktiv för att omfördela utrustning från anställda till värnpliktiga. Detta hette att kombinationen av överuttag och systemfel (inkluderat saldofel i Prio) bidragit till att vi nu inte hade utrustning så att det räckte till alla.

I ett reviderat budgetunderlag som skickades till regeringen i juni framgår det att Försvarsmakten fortsatt genomför utökad anskaffning av utrustning, och att man på kort sikt omfördelar utrustning. Står man utanför myndigheten och läser det stycket får man antagligen intrycket att allt är under kontroll. Men sedan 2015 har det varit ett sluttande plan där uteffekten av de extra pengar som skjutits in i materielprocessen varit låg.

Vissa processer pågick så länge att de avslutades utan att en pryl överhuvudtaget levererades med hänvisning till att NCU snart skulle komma levereras.

Min observation är att vi är duktiga på att skapa arbetsgrupper och arbeta fram olika typer av systemmålsättningar för att sen starta en utvecklings- och upphandlingsprocess som drar ut på tiden. Att ta fram en stridsskjorta blir i princip lika avancerat som att köpa en radio eller ett fordon. Detta trots att vi under flera år klarat av att köpa in färdiga stridsskjortor direkt från hylla för att leverera till förband i Mali. Jag förstår än idag inte varför vi skulle prompt utveckla en egen skjorta under ett årtionde när det redan fanns färdiga lösningar.

En annan observation är att vi återanvänder krav och designpreferenser från flera årtionden tillbaka trots att de inte är relevanta för alla idag. På samma sätt envisas vi fortsatt med att alla ska ha samma typ av utrustning, det vill säga att den kommer vara lika dålig för alla. Därutöver är det långt mellan de som beslutar om utrustningens utseende och funktion, och de som förväntas använda den. Vi köper nu in en känga som ska vara snörad hela vägen upp utan öppna krokar. Ett krav som inte sällan medför att soldaten inte snörar de översta öglorna för att snabbt kunna få på sig kängan.

Det historiska debaklet kring 90L och skalplaggen visar också på hur långt det är mellan förbanden och materielinköpet. Varför var det viktigt att köpa en fältjacka med elviskragar? Och varför köptes det in ett skalplagg som inte var utvecklat för “stridsövningar”, för att sen skicka plagget till våra förband i internationell insats? Från det att ett projekt skapas tills dess att prylen levereras till förband och börjas användas verkar det uppstå ett “mission creep”. Plötsligt får vi försöka malla in utrustningen för att passa en verksamhet som den inte var avsedd för från början.

Jag uppfattar att det bidragit till att processerna blivit längre och mer komplicerade för att det upplevs att mer kontroll och detaljerade listor skulle minska risken för att framtida persedlar är undermåliga. Resultatet verkar istället vara att vi får vänta längre på att förses med ens de enklaste saker.

Så medan en del skyller på LOU och anser att den måste ändras vill jag påpeka att vi behöver titta internt på vad vi själva gör och varför. Varför har vi vissa detaljkrav och är de verkligen relevanta för den gemensamma Försvarsmakten? Vi kanske borde släppa det mer fritt till försvarsgrenarna och stridskrafterna att köpa in det som passar specifika befattningar. För det är långt fler än jägare och spaningsförband som behöver särskilda skodon eller ryggsäckar.

Operation personlig utrustning, ett fiasko

Av Móði

den 28 augusti, 2023

i Utrustning

Den 23 augusti fastställdes ett nytt direktiv med en rad åtgärder gällande personlig utrustning. Direktivet kan ses som en följetong av direktiv sen i våras där FST Stöd med logistikchefen brigadgeneral Isoz i spetsen försökt förmå försvarsgrenarna och personalen att lämna in utrustning för omfördelning till de värnpliktiga. Det ska noteras att min kritik mot logistikchefen och FST Stöd inte handlar om att man prioriterat värnpliktiga framför anställda vad gäller omfördelning av grundläggande personlig utrustning. Min kritik mot FST Stöd i allmänhet, och brigadgeneralen i synnerhet, handlar om den tondövhet som kontinuerligt uppvisas i kommunikationen till personalen, därtill avsaknad av kontinuerlig kommunikation internt inom organisationen samt det uteblivna stöd till personalen som nu måste hantera en situation som de inte bidragit.

Det hela började i våras med en handling som direkt beskyllde personalen för att vara grundorsaken till problemet med brist på prylar. Det hette då att personalen hade stora överuttag på utrustning samt att det var subjektiva upplevelser om brist, inte en egentlig brist, som var problemet. Därtill skrevs det rakt ut att personalen hade attitydproblem i frågan. Sen dess har vissa försökt skydda logistikchefen genom att säga att det inte var han som författade de kritiserade styckena. Vilket inte är förvånande, hela vår förvaltning bygger trots allt på att handläggare författar dokumenten och chefen skriver under. Så långt hade brigadgeneral Isoz kunnat komma undan, åtminstone med påhoppen. Situationen som sådan med brister på grundläggande utrustning var och är fortsatt hans att hantera, oavsett om han ärvt problemet eller ej.

Jag uppmärksammade situationen i februari och nu sex månader senare (nästan på dagen) kommer nästa direktiv som inte bara bekräftade bristerna på saker som termosar, regnkläder och bärsäckar. Det kom även med en orimlig tidslinjal där åtgärder skulle vara vidtagna senast v336 (när detta författas är vi i vecka 335). Det vill säga att försvarsgrenarna och förbanden fick två veckor på sig att omsätta direktivet till order, direkt efter sommarledigheten, för att få in så mycket utrustning som möjligt för omfördelning.

Personal som hade den utpekade utrustningen och som inte använde den “frekvent” instruerades att omgående lämna in bristpersedlar. Därtill angavs det att personal som i “undantagsfall genomför verksamhet i uniform” kunde “med fördel” lämna in all sin militära materiel. Det vill säga alla CVAT som vi nu under flera år utrustad med militär utrustning för att de är kombatanter. Vidare ska all verksamhet som inte är “övningsanknutna”, exempelvis uniformsdagar, “tillfälligt” upphöra för att frigöra mer utrustning.

Tanken är att värnpliktiga, kadetter, nyanställda, hemvärnet samt tidvis tjänstgörande som ska genomföra KFÖ ska förses med den tilldelade utrustningen. De som lämnar ifrån sig utrustning lär få vänta tills 2025 innan det är tal om att återfå några prylar. Så den så kallade “temporära lösningen” kan mycket väl bli permanent då människor lär sluta om det inte presenteras en “här och nu”-lösning under de kommande två åren.

Och som sagt, själva omfördelningen är i sig inte problemet. Det är kommunikationen kring allt som sker. För samtidigt som man säger att det ska lämnas in grundläggande utrustning anger FST Stöd att utrustningskorten i Prio är styrande. Men det ska förstås som att grundutrustningskorten enbart är gällande om det kan reglera överuttag, i övrigt ska en subjektiv bedömning av hur mycket utrustningen nyttjas avgöra om personen ska lämna ifrån sig gummistövlarna eller ej.

Kommunikationen kring det här lämnades till en kort nyhet på emilia där situationen ånyo skylldes på överuttag och ett systemfel. Det senare är intressant med tanke på att vi samtidigt förväntas lita på att systemet ska klara av att dels omfördela materiel, dels klara av att reglera utrustning i framtiden. Ingenstans går det att utläsa vad i systemet som inte funkar och hur ansvarig chef avser att förändra systemet.

Eftersom få till ingen läser nyheter på emilia dröjde det till att någon skrev på sociala medier om direktivet för att folk skulle få vetskap om vad som var i görningen. Vilket ledde till kritik på såväl X (fd twitter) som i kommentarsfältet till nyheten. Vilket i sin tur leder till en ny nyhet två dagar senare som inleds med den magiska meningen “[d]et som förefaller självklart är inte alltid det”. Nä det kan man lugnt konstatera att den här containerbranden är ett tecken för.

Förutom sedvanliga ursäkter om att ingen hade kunnat förutse den här situationen och att det tar tid att “ställa om – och i somliga fall skapa – system och process” sägs det att FST Stöd har bäddat för “snabba lösningar” där förbanden har kunnat köpa saker “på stan” för att utrusta värnpliktiga. MEN att dessa så klart ska ske i första hand genom “centrala inköp”. Det vill säga att man inte släpper ifrån sig någon form av kontroll trots det akuta läget.

Det påstås även att man har klarat att förse alla inryckande med komplett utrustning, ett påstående som jag genom anekdotisk bevisföring från förband hävdar är felaktigt. Men jag antar att om man kontinuerligt ändrar i utrustningskorten så kan verkligheten bli den man önskar.

Grädden på moset, smultronet på kakan, fikonet på delikatessosten blir ändå när vi bjuds med in på den läroresa som nu görs inom “Operation Personlig Utrustning” (OP PU). Varje vecka sedan maj månad samlas en rad individer i ett “war room” där det jobbas med “fantastiskt engagemang”, många gånger till “efter kontorstid” för att lösa ut situationen. Alltså den situationen som skapats av ett systemfel som uppdagades redan förra året. Den situation som personalen på de olika utbildningsplatserna fått hantera efter bästa förmåga, exempelvis genom lokala inköp av persedlar.

Men åtminstone ett förband fick bli varse om att man inte försöker runda processen ostraffat. När K 4 ville köpa underkläder och tyckte sig ha fått klartecken i guld tog det sen stopp. Resultatet? Smäll på fingrarna och underkläderna dog processdöden. De tilltänkta värnpliktiga fick aldrig se plaggen. Hur ska vi lyckas skapa förtroende för vår organisation när den inte klarar av att köpa en liten kvantitet av kläder?

Det leder mig till min avslutande kritik i en artikel som antagligen redan är för lång. Nämligen att det inte presenteras några som helst lösningar för hur personalen ska kunna lösa ut avsaknaden av regnkläder eller termosar. Några lokala inköp verkar det inte vara på tal om för den anställda personalen. Inte heller verkar det möjligt att handla utrustning för att sen bli ersatt via kvitto. Istället hamras det på om “snabba centrala inköp” som fortsätter lysa med sin frånvaro. Viljan att hitta lösningar utanför den redan etablerade processen verkar vara minst sagt låg. Men engagemanget är det inget fel på. Och det verkar vara den tanken som ska hålla soldaterna torra nu när vi kliver in i höstperiodens angenäma väderlek.

Är det verkligen så konstigt att man blir förbannad till slut?

FM2023-12945:11 Tillfälliga åtgärder för att säkerställa GU 2023-2024 behov av personlig utrustning Ä1