Taktisk.se

Din EOBUSARE i gryningen

Kategori: Lessons learned Sida 1 av 2

Specialförbandens erfarenheter av stående insatsförband

När Försvarsmakten övergick från ren värnplikt till kontrakterat försvar insåg man att det skulle innebära en rad utmaningar och förändringar. Därför genomfördes en studie 2010 med Specialförbanden som var de som hade erfarenhet av stående insatsförband. Intervjuerna resulterade i en erfarenhetsrapport 2011. Jag brukar gå tillbaka och läsa den lite av och till för att stämma av hur vi gör nu. Så här snart nio (9) år efter publicering, med en återgång till värnplikt, och en försvarsberedning som förespråkar en förändring i uppsättning mellan värnpliktig och anställd personal, är det nog dags att göra en check vart vi är och hur specialförbandens erfarenheter omhändertogs av Försvarsmakten i stort.

Vid en tillbakablick mot den inledande tiden vid specialförbanden är det enkelt att konstatera
att en rad onödiga misstag begicks därför att beslut och koncept inledningsvis var starkt
influerade av de erfarenheter som de inblandade hade från sin tid vid värnpliktsförband. Efter
hand som tiden gick och insikterna växte om att det var omöjligt att bedriva verksamheten på
samma sätt som vid värnpliktsförbanden har det varit nödvändigt att utveckla andra koncept
för att möta verksamhetens och de anställdas behov. Allt detta är inte relevant för
Försvarsmakten i sin helhet och en del saker är strikt verksamhetsrelaterade och därför ej
överförbara till alla. Likväl finns en mängd områden inom vilka viktiga och relevanta
erfarenheter föreligger.

Specialförbandens erfarenheter av stående insatsförband med anställd personal – Erfarenhetsanalys av INS ERF ANA

Läs mer

Förbättrad informationsspridning skapar en vassare organisation

Det sägs ofta att genom att titta på historiska misslyckanden kan vi nå framgång i framtiden. Även om vissa individer kan tycka det är extremt intressant med militärhistoria, och mycket traditioner vilar på olika historiska händelser, är det främst utifrån ett lärande-perspektiv som ämnesområdet återfinns inom officersutbildningen. Genom att titta på sådant som har skett, och förstå varför, önskar vi att inte falla i samma fälla och därmed öka sannolikheten att vi lyckas med vår uppgift.

Men även trots att vi läser på om alla möjliga historiska slag, djuplodar i taktiskt tänkande och tror oss förstå allt som vi kan tänkas behöva förstå som striden, kommer vi för eller senare att hamna i en situation där vi antingen misslyckas helt med uppgiften eller lyckas med dyrköpta erfarenheter (i värsta fall med förlust av människoliv). Dessa erfarenheter blir precis som militärhistoria ett underlag som framtida soldater och officerare kan studera och lära sig utav. Det är i alla fall vad vi påstår.

Läs mer

Värmebelastning, symtom och åtgärder

Problematiken kring värme och militär aktivitet återkommer varje sommar, och är ständigt aktuell vid internationella insatser i länder kring ekvatorn. I inlägget om varför stridsskjorta även behövs nationellt skrapade vi lite på ytan kring de risker som föreligger vid fysisk aktivitet och varma dagar. Precis som tidigare nämnts hade exempelvis Storbritannien vid slutet på 90-talet ett antal soldater som årligen fick uppsöka vård på grund av överhettning. Detta blir intressant för Sverige då vårt klimat, trots vad många antagligen tror, inte skiljer sig temperaturmässigt från Storbritannien. Även om människokroppen är bättre utformad för att hantera värme än kyla, har vårt nyttjande av kläder och krav på verksamhet under dygnets varmaste timmar skapat en situation där vi behöver vidta vissa åtgärder för att inte ta skada.

Detta har återigen aktualiserats då det förra året förekom en del skador relaterade till värme. Tillsammans med en hårdför linje att fältjackan till 90 Lätt inte får nyttjas vid stridsmoment verkar detta ha bidragit till att Högkvarteret kände sig nödgade att skicka ut en skrivelse om hur vissa stycken i uniformsreglementet ska tolkas och vilka möjligheter chefer har att reglera klädseln vid varmt klimat[1].

Läs mer

Vad tänker du?

Varje gång jag delar en nyhet som kan anses vara kontroversiell på Instagram brukar det dimpa in lite meddelanden med frågan; “Vad tycker du om detta?”. Och jag har inga problem med att svara på en sådan rak fråga, samtidigt önskar jag att samtalet hade kunnat börja med vad du tänker.

Förstå mig rätt här, jag uppskattar att få frågan och jag uppskattar att ni engagerar er i att reagera på det som jag publicerar. Det jag däremot saknar är att diskussionen blir bredare än i privata meddelanden. För jag förstår på vissa reaktioner och vissa meddelanden att det finns tankar om såväl möjligheten till militär tjänstgöring för personer med spektrumdiagnoser som Försvarsmaktens jämställdhets- och likabehandlingskampanjer. Men de kommer sällan fram på andra ställen än i privata forum där ingen utomstående kan ta del av det.

Ha i beaktande att jag inte explicit syftar på det som kan tolkas som negativa åsikter, utan också det som kan ses som stödjande. För det är även viktigt att kommunicera när du tycker något är rätt och riktigt.

Av det jag har observerat på sociala medier genom åren har vi inga begränsningar i att diskutera stridsutrustning, fordon, ledarskap eller löner. Sådant som kan ses som väldigt okontroversiellt att diskutera och vara kritisk emot, och som samtidigt få utomstående ens bemödar sig att läsa. Men när det kommer till ämnesområden som korsar över till den civila domänen, där utomstående engagerar sig och har åsikter, verkar vi mindre benägna att ens lyfta ämnet.

Jag tror att det bara kan gagna oss som organisation om vi vågar ta för oss i diskussionerna och lägger på vårt perspektiv. För det är bara vi som kan svara på hur det ser ut i den kontexten vi rör oss i. Alla andra kan bara gissa vilket i sin tur kan leda till felaktiga slutsatser. Detta kommer sannolikt även innebära att vi kommer stå där ett par gånger och inse att vi trodde fel om något. Samtidigt är det priset som vi måste vara villiga att betala för att som organisation och grupp utvecklas och fatta beslut som kan stå stadigt i ett samhälle som annars kan te sig “svajigt”.

Våga ventilera dina tankar även om de inte är fullständiga. Var inte rädd för att vara den som först bjuder på hur du ser på saken.

Året som har gått

I Försvarsmakten kan det stundtals vara svårt att särskilja år åt då de ter sig att vara ungefär likadana. Början på året drar verksamheten i gång med max fart. Personalen är uppvilad och full av tillförsikt och förväntningar. Någonstans kring sommaren börjar den första dippen uppstå när alla utmaningar med materiel och framförhållning åter igen gör sig påminda. Det är ungefär här också som förbandets ekonomi börjar bli ett diskussionsämne, men det är egentligen inte förrän efter sommarledigheten som det börjas trampa på bromsen. Är det inte ekonomin, är det miljötillstånden på skjutfälten som börjar närma sig taket. Förbanden börjar bromsa så pass hårt att det framåt vintern uppdagas att det finns pengar och ammunition som riskerar att brinna inne om det inte förbrukas nu. Från krypande halt till högsta hastighet framåt kastar sig förbanden rakt in i en julledighet med löftet att nästa år, då blir det annorlunda.

Men vad har kännetecknat 2018 för Försvarsmakten i allmänhet, och Taktisk.se i synnerhet? Redan från den årliga rikskonferensen Folk och Försvar har diskussionen i stort handlat om bristen av tillförda resurser (kapital) till Försvarsmakten. En del förväntade sig antagligen att Försvarsmaktens knappa resurser skulle bli en valfråga, men det blev inte fallet och större delen av sommaren och hösten har i stort handlat om hur Försvarsmakten saknar miljarder för att ens kunna bedriva upprätthållande verksamhet, något som nästa års budget verkar ha avhjälpt i sista sekund.

Läs mer

Byt strumpor och håll dem torra

Historiskt har det varit infanterisoldatens lott att fotmarschera till slagfältet, inte sällan med brist på både mat och utrustning. Idag är det något bättre ställt utrustnings- och vilomässigt för den enskilda soldaten, men de långa marscherna består. Vi har tidigare skrivit om hur du kan träna för att uppnå en god marschstyrka samt hur du bör packa ryggsäcken för att vikten ska belasta kroppen mer fördelaktigt. Vad vi däremot inte har skrivit om, och som kom in som förslag från er besökare, är hur vi ska hantera strumporna och strumpbyten under marsch.

Utan välmående fötter kommer du inte långt, och det är inte en slump att den första åtgärden för att höja stridsvärdet är att byta strumpor framför både vatten och att ringa mamma. Den här artikeln kommer enbart behandla strumpbyten och hur du kan torka dem. Konkreta åtgärder vid marsch eller liknande för att bibehålla stridsvärdet kommer inte att behandlas.

Läs mer

Vår stundtals skeva uppfattning om erfarenhet

Mats Nyström/Försvarsmakten

“Dottern ringde, hon hade jobbat och hon ringde och var arg och förgrymmad. Det hade hänt en incident på regementet där man hade ifrågasatt, hon var inte med i detta, men soldater ifrågasatte en instruktör: – Har du varit i utlandstjänst? Nej, det hade han inte. – Då lyssnar vi inte på dig, svarade de. Alltså de som börjar i arbetet idag kan drabbas av dessa problem och det drabbade vår dotter omedelbart så fort hon börjat. Det var många som sa till henne när hon försökte instruera om något: – Jamen, så gör vi inte därnere eller därute. De har gjort kanske 3–4 missioner själva och hon har aldrig varit ute så hon känner att det är nödvändigt.”
Citat från Rapport I Anhörig och Soldat – Soldatens Motiv och Anhörigas Respons på Beslut om internationell Militär Insats Oro, saknad och längtan

Texten ovan är hämtad ifrån rapporten “Anhörig och soldat” som publicerades i år från Högskolan i Kristianstad. Rapporten är en (1) av fem (5) rapporter som behandlar ämnet utlandstjänstgöring och anhöriga. Det kan inledningsvis verka märkligt att inleda ett inlägg om erfarenhet med ett utdrag från en rapport som veteraner och anhöriga. Men det är just den här biten text som på nytt väckte tankar kring just det här med hur vi värderar erfarenhet i Försvarsmakten. För den händelse som beskrivs är inte på något sätt unik för det regementet, vid just den tidpunkten eller kopplat till enbart de involverade individerna där och då. Snarare är det här en återkommande berättelse från flera förband i takt som började dyka upp mer frekvent när Sverige gick från värnpliktsförsvar till ett yrkesförsvar. Det lyfts på officersutbildningarna (några av dem i alla fall), i befälsrummen och har även lyfts i Officerstidningen kopplat till en incident med skjutgränser.

Läs mer

Sveriges bästa ledarskapsutbildning?

“Jag tror att det är för att jag ser upp till de som är bra och duktiga, och de har ju någonstans tagit sig igenom en officersutbildning. Jag tänker ju inte på att det är erfarenhet och massa andra utbildningar vid sidan om, utan man tänker att man blir en officer efter den här utbildningen. Alltså så där krasst liksom, så det är väl mycket det tror jag. /…/ Sedan så tror jag att jag förväntar mig det för att man säger att det är en av Sveriges bästa ledarskapsutbildningar och de två första veckorna är man väldigt noga med att trycka på det.”

Citatet ovan är hämtat från studien “Jag är inte en kvinnlig kadett. Jag är en kadett på Karlberg“. Citatet i sig sticker inte ut från vad jag har hört tidigare från nyexaminerade kolleger från landets olika officersskolor (såväl OP som SOU). Väldigt ofta kommer de in på att de saknat en konkret ledarskapsutbildning, en kurs som uttryckligen skulle behandla ledarskapet i såväl teori som praktik och göra dem till ledare. Jag klandrar dem inte för att de har den här typen av höga förväntningar på officersutbildningen. Faktum är att det är på de här premisserna som Försvarsmakten tillsammans med Försvarshögskolan har marknadsfört framförallt officersprogrammet.

Läs mer

Vad är psykologisk färdighetsträning?

Foto: Astrid Amtén Skage/Försvarsmakten

Foto: Astrid Amtén Skage/Försvarsmakten

Sveriges övergång till yrkesförsvar gjorde att vi inte bara fick en ny yrkeskategori (soldater), kraven på soldaterna och Försvarsmakten (som arbetsgivare) förändrades. Nu var inte soldaterna längre någon förbrukningsprodukt som i princip behövde vara hel under sin värnplikt, därefter skickades personen ut i det civila samhället och det var inte längre Försvarsmaktens bekymmer om personen gick ner sig fysiskt och psykiskt. Men när soldaten blev anställd, och den förväntade tjänstgöringstiden gick från månader till år fanns det de som insåg att modus operandi för fysisk träning behövde förändras. Detta har i sin tur bidraget till att försvarsmaktens personal stundtals tränar på en nivå som kan liknas med semi-elit. Därigenom har det under de senaste åren även börjat framföras begrepp som “tactical athlete”, där soldaten numera ses som en idrottsatlet.

Läs mer

Varför modifierar soldaten sin utrustning?

Under gårdagen publicerade Markstridsskolans stridsteknikavdelning ett inlägg där de förklarade varför rödpunktssiktet bör monteras på ett föreskrivet sätt. Innehållet i inlägget är utan tvivel korrekt och riktigt. Rödpunktssiktet ska inte placeras längst fram på rälsen, och främre skyddslock bör vara monterat för att kunna skydda (som en skärm) linsen från regn och snö från ovan. Men ändå sker det. Det som är intressant med inlägget är två saker. För första tonen som läggs an i texten;

Det är inte tufft eller föregångsmannamässigt att använda utsliten och söndrig materiel, det är den lates lösning.

Den förutsätter att soldaten (ordet soldat kommer i den här texten även innefatta specialister och officerare) medvetet använder trasig utrustning och materiel för att soldaten antingen är för lat att åtgärda problemet, eller för att upprätthålla en viss “image” utåt. Samtidigt har sannolikt personen bakom inlägget själv upplevt att fått tilldelat sliten utrustning på förrådet. Uniformer som är lappade på flertalet ställen, eller har vederbörande redan glömt bort den tidigare problematiken med skaljackor där ytskiktet släppte från fodret. Att byta på förrådet kunde likväl innebära att du fick ut en jacka i sämre skick än den du lämnade ifrån dig. Med det i åtanke finns det fog att vända blicken inåt i organisationen och analysera hur logistiken och förrådstjänsten fungerar. Hur ser tillgången ut för materielen? Finns förklaringen där varför soldaten går runt med sliten eller trasig utrustning?

Ett sidospår i logistikspåret är tillgången till förbrukningsmateriel. För även om kvartermästaren (KVM) eller teknisk chef (TC) skulle kunna sitta på ett lager av allehanda reservdelar (skyddslock av olika modeller, alla olika batterityper som krävs, hygiensatser etc) finns det en begränsning i tillgänglig last- och förvaringsyta. Framförallt ute i fält. Där borde frågan vara om utrustningen är korrekt utformad för verksamheten, om vi behöver medföra ett brett spektrum av mindre förbrukningsprylar när vi lämnar regementet eller flottiljen? Vi kan givetvis säga att det är KVM eller TCs huvudvärk att få den ekvationen att gå ihop, och byta ut dem om de inte klarar att lösa uppgiften. Men det är en kortsiktig lösning som på längre sikt sannolikt kommer generera en hastigt degraderad arbetsmiljö och vakanser på nyckelbefattningar.

Med det här i åtanke går vi in i det andra problemet jag ser med inlägget, nämligen att inhämta förståelse varför truppen hanterar materielen som den gör. Till att börja med är “uppochnervända” skyddslock inget nytt påhitt. Snarare en företeelse som funnits sen rödpunktssikten delades ut på bred front inom försvarsmakten. Därför blir jag något konfunderad att MSS inte nåtts av någon “logisk förklaring” till varför soldaten väljer den här lösningen. Under minst 13 år har alltså MSS inte fått in information om varför soldaten använder utrustningen på ett visst sätt. Det här understryker inte bara behovet av att avvikelserapportera mer, utan även behovet av att förbandens vapenofficerare inhämtar information mer aktivt och delger den till MSS. Istället väljer MSS, i sann Försvarsmakts anda, att ta tag i problemet genom att inledningsvis skälla på personalen för att de gör fel (helst i förebyggande syfte), och sen utbilda i tron om att detta kommer åtgärda problematiken. Den här metodiken appliceras alltjämt på allt från riskutbildning för förarbevis till hantering av hemliga handlingar. Utgångspunkten är någonstans att soldaten är oförmögen till att fatta beslut, på gränsen till illvillig.

Världen över modifierar soldater materiel, den svenska försvarsmakten är inget undantag även om vissa möjligtvis skulle vilja önska det. Våra soldater klipper av resårband på uniformsbyxorna, klipper av ärmar på fältskjortor, modifierar kroppsskydd genom att kapa av “skrevflärpen” eller målar röda kors på sjukvårdsfickor. Samtliga är fullt medvetna om att de inte får modifiera utrustningen och att det kan medföra disciplinåtgärder. Ändå gör de det. Varför?

Inom Försvarsmakten behöver vi bli bättre på att ställa frågan “Varför?”, innan vi går på och försöker korrigera oönskade beteenden. Genom att ställa frågan kan vi utröna om det finns utvecklingsbehov av utrustningen för att göra den mer ändamålsenlig och därigenom sannolikt stävja fortsatt modifiering på den specifika utrustningsdetaljen. För även om vi får spretande svar kommer vi även få en insikt i varför soldaten väljer att gör som hon eller han gör. Den insikten kan vi använda för att påverka beteendet i önskvärd riktning (alltså att sluta modifiera utrustningen). Här är nämligen forskningen tydlig, personer som är starkt övertygade om att de gör rätt kommer inte att ändra sitt beteende bara för att någon säger åt dem att göra det. Inte ens om det presenteras överväldigande bevis som motsäger deras övertygelse i frågan.

Är det något jag önskar mig att 2018 ska innebära för försvarsmakten, är det att vi internt ska bli bättre på att förstå varandra, de behov vi har och gemensamt hitta lösningar för att öka vår förmåga till väpnad strid.

Sida 1 av 2

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén