Ett inlägg på twitter var det som fick mig att sätta mig ner och skriva det här. Fritt från huvudet, utan en tydlig röd tråd eller slutpunkt. Jag har tänkt på det av och till förr, fragmenterade tankar som var för sig gavs olika förklaringar. Efter varje insats, övning eller utbildning uppstod exakt samma känsla vid hemkomst. Rastlöshet.
Genom åren har rastlösheten tagit sig olika uttryck. Det var den som fick mig att börja läsa och fylla ut fritiden med studier. Den fick mig att springa uthållighetslopp som varade i dygn. Det är sannolikt den som fått mig att testa olika befattningar och förbandstyper. Det var det som fick mig att starta taktisk.se. Alla dessa har bidragit till något gott på ett eller annat sätt, men inget gott som inte förr eller senare drar något ont med sig.
Precis som rastlösheten håller mig igång och får mig att uppleva nya miljöer, håller den mig från att vara kvar en nämnvärd tid för att knyta sociala band. Rastlösheten kommer krypande när jag spenderar mer än ett dygn hemifrån, oavsett om det är i mitt barndomshem eller med vänner. Jag finner mig otroligt ofta genomföra kortare besök. Och när jag väl är hemma vill jag mest sitta själv.
Rastlösheten är alltid som starkast efter insats. Inte för att insatserna i sig varit fartfyllda eller på något sätt adrenalinfyllda. Däremot har de varit fyllda med det jag allt som oftast saknar hemmavid. En känsla av att det är på riktigt, att arbetet är prioriterat och utmanande. Insikten har kommit på senare tid att jag lever för insatserna, allt annat blir ”means to an end”. Grattis Försvarsmakten, ni har lyckats med er rekrytering. Ni kan sluta fråga hur jag ser på internationell insats. Svaret är ja, jag kommer att åka.
Men varför infinner sig känslan även efter övningar och kurser? Min amatöranalys av mig själv ger i handen att kontexten triggar på samma sätt som en insats. Allt brus i form av Prio, skrivelser och ekonomi försvinner för stunden och fokus blir på att återigen lösa uppgifter. Den bästa ”fixen” uppstår under prövande övningar. Där lösningen inte är given på förhand och det är upp till mig och mina kolleger att lösa ut situationen med de verktyg vi har. Men tillbaka på befälsrummet infinner sig rastlösheten direkt. Var är nästa uppgift som tar mig tillbaka till den miljön?
Och hur förklarar jag det här för familj och vänner? Att det inte är på grund av dem som jag inte kan sitta still. Hur förklarar jag för en partner att jag högaktar relationen vi har men att det någonstans alltid kommer finnas något som drar mig bort? Min oförmåga att verbalt kommunicera det här på ett sådant sätt att mottagaren förstår gör sig ständigt påmind.
Lyckligtvis brukar den värsta rastlösheten dämpa sig efter någon månad och blir kontrollerbar, framförallt under vintern när snön ligger djup. Under sommaren kommer det inslag som triggar längtan igen. Doften av varm asfalt, sand eller kokos (ja ni vet mycket väl vad jag pratar om). Känslan av att kliva ut från ett kyligt flygplan och träffas av en vägg av värme. Då kan jag mycket väl minnas hur det var att kliva av rotationsflyget på Marmal. I den stunden kan jag översköljas av många glädjande minnen. Det blir som en dopaminrusch som får mig att slappna av. Kanske är det därför jag sover som bäst i tält?
För att vara tydlig, jag ångrar ingenting och mår inte dåligt av valen jag gjort eller det jag upplevt. Tvärtom, det tar sig bara andra uttryck än vad som folk förväntar sig.
