Taktisk.se

Din EOBUSARE i gryningen

Överlevnadssats för det nationella försvaret

Efter artikeln om SERE ur ett nationellt perspektiv slog det mig att det kunde vara läge att visa upp hur det det nationella fokuset kan se ut rent utrustningsmässigt. Alla som tjänstgjort internationellt under de senaste 10 åren har troligtvis stött på olika typer av undsättningsfickor. Antingen den av Försvarsmakten tilldelade som innehöll allt ifrån kondomer till signalduk, eller förbandets egen ihopplock av olika saker som kan vara bra att ha i en nödsituation.

I en nationell kontext behöver innehållslistan inte vara särskilt annorlunda ifrån den internationella. Samtidigt ska vi dra nytta av att vara på hemmaplan och således skala bort vissa saker samt tillföra andra. Den lösning som jag presenterar i den här artikeln är till del inspirerad av personal vid Försvarsmaktens överlevnadsskola, jag tar således inte på mig “cred” för lösningarna. Den är även utformad utifrån att överlevnadsfickan ska gå att till huvuddel skapa med materiel som redan finns tilldelad eller som kan tilldelas med enklare inköp av exempelvis kvartermästaren. Vidare vilar den på grunden, även om det skulle funka utan, att individen har en kniv på sig. Slutligen att individen ska kunna bära utrustningen i en armficka på en stridsskjorta för att säkerställa att utrustningen alltid följer med så länge individen har sina kläder på sig.

Kitet innehåller från vänster: Eldstål, signalspegel med fasttejpade rakblad, dyrkar, kompass, spole med ståltråd, synål, klortabletter, tamponger, säkerhetsnålar, ca 5m reflekterande snöre, liten lysstav.

Året som gått – 2021

Så har snart ytterligare ett år passerat förbi. Likt förra året starkt färgat av pandemin med fortsatt inställd eller anpassad verksamhet. När vi väl började ana en ljusning och restriktionerna inom myndigheten precis börjat släppa fick vi återigen bevittna hur en virusmutation började sprida sig över världen med nya restriktioner som följd. Som lök på en rutten lax har vi även under vintern fått följa hur Ryssland samlat allt fler militära förband vid den Ukrainska gränsen. Så om man tyckte att både 2020 och 2021 startade lite väl spännande ser även starten på 2022 ut att kunna bli onödigt spännande, åtminstone för Europa.

För taktisk.se har året varit en bergochdalbana där året inleddes med en paus ifrån all aktivitet för att ladda upp batterierna. Vilket återupprepades under en kortare period under hösten. De här pauserna har varit behövliga för att skapa lite distans till den här “verksamheten”. Just nu ligger det en del saker i produktionsröret som jag har haft ambitionen att slutföra under året men som av olika anledningar inte slutförts. Alla önskemål om artiklar, nedladdningsbara produkter och liknande finns sparade på min disk för bearbetning när tillfälle uppstår.

Under början av året låg fokus på att förklara FPAN, hur nämnden är uppbyggd, vad den har för mandat och varför vissa utfall blir som de blir när det gäller exempelvis kränkningar. Med anledning av det som nu skett i Enköping är artiklarna rekommenderad läsning för att få en uppfattning om vad utfallet kan bli. Det är med en viss bitterhet jag konstaterar att den artikel som uppnått flest läsningar under 24 timmar blev en artikel om kränkningar. Det är för mig tydligt att vi behöver hitta alternativa vägar som inte enbart stavas utbildning och seminarium. Vi kan helt enkelt inte utbilda bort ett beteende som ses som legitimt av individen, och som tillåts fortgå genom att problemet skjuts vidare i organisationen.

Cyberförsvar är totalförsvar

Sedan Försvarsmakten upprättade cybersoldatsutbildningen förra året har det uttryckts såväl förvåning som kritik mot att utbildningen är en värnpliktsutbildning och att därmed mycket värdefull kompetens försvinner bort från Försvarsmakten och ut i samhället. Kritiken förefaller bygga på tankegångarna att myndigheten inte ska lägga tid eller pengar på att förse samhället med kompetens. Hade det handlat om lastbilschaufförer eller säkerhetspersonal så hade kritiken ur mitt perspektiv varit befogad. När det däremot gäller det IT-säkerhet och framförallt cyberförsvar ligger det i Försvarsmaktens intresse att tillse att det finns kompetens ute i samhället. För även om Sveriges militära del rankar högt när det gäller cyberförsvar, blir det inte mycket värt om övriga samhället inte uppnår samma nivå. Cyberförsvar är således en totalförsvarsfråga och ska hanteras därefter.

Källa: https://ncsi.ega.ee/country/se/

I regleringsbrevet till Försvarsmakten för 2022 framgår det att myndigheten ska återrapportera en separat analys om cyberförsvarsförmågan, inkluderat förmågan till offensiva och defensiva operationer. Jag vill hävda att det här är något som varje svensk myndighet i framtiden måste kunna återrapportera, likväl som att varje kommun måste åläggas att kunna redovisa hur de omhändertar skyddet av sin verksamhet i cyberdomänen. Anledningen till detta är att cyberdomänen inte bara skär igenom samtliga domäner i den militära sfären, utan även återfinns i den civila. Attacker likt den mot Kalix kommun får inte bara konsekvenser för det civila samhället utan kommer oundvikligen även att spilla över på den militära delen, precis som att attacker mot den militära sfären kan komma att påverka den civila. Det här har blivit ytterst tydligt under pandemin där Försvarsmakten har förväntats, av såväl civilsamhället som det politiska skiktet, kunna stödja med större mängder resurser. Ett stöd som framförallt skapat extra belastning på en redan begränsad resurs, personalen.

Bild: Schematisk bild över operationsmiljön med den fysiska miljön (rymd, cyber, luft, sjö och mark) samt den kognitiva (beskriven i DGO som informationsmiljön).

Det nyligen upprättade Centret för cybersäkerhet är ett steg i att skapa ett koordinerat totalförsvar, däremot krävs det redan idag att såväl stat, regioner och kommuner som den enskilde medborgaren etablerar en attityd att cyberförsvar är något som berör envar. Framförallt kräver det en attityd att exempelvis IT-säkerhetschefer blir betydligt mer proaktiva på samtliga nivåer, och därutöver tilldelas resurser (framförallt personal) för att kunna vidta rätt åtgärder när angreppet är ett faktum. Vid omfattande cyberangrepp mot civil infrastruktur, oavsett nivå, kommer Försvarsmakten att, åtminstone indirekt, påverkas genom att samhället förväntar sig stöd för att snabbt åtgärda och återhämta ifrån angreppet. Även ett angrepp på lokal nivå riskerar att påverka lokala förbandschefer som behöver avsätta resurser från ordinarie verksamhet för att stödja civilsamhället.

I detta nu pågår ett angrepp mot ett svenskt mål som på sikt riskerar att skapa allvarliga avbrott i framtiden. Till skillnad ifrån fysiska angrepp i rymd, luft, sjö eller mark-domänen kan angrepp ske i cyberdomänen under lång tid utan att det detekteras av den som blir angripen. Precis som med pandemin kan det, när angreppet väl upptäcks, vara försent för att skydda sig och fokus behöver flyttas till skademinimering. Det kräver att vi gemensamt tar ansvar för försvaret av Sverige och tillsammans återbygger infrastrukturen när avbrottet är ett faktum.

Kommentar på direktivet till kommunikationstjänsten

I maj gick det ut ett direktiv från ledningsstaben (LEDS) för att inrikta Försvarsmaktens kommunikation under innevarande försvarsbeslutsperiod (2021-2025). Direktivet, vars uttalade syfte är plotta den långsiktiga planen för Försvarsmaktens kommunikation, är intressant att titta på utifrån hur Försvarsmaktens kommunikation fungerat hitintills. Förutom att ta stöd i Försvarsmaktens strategiska inriktning (FMSI) samt ange övergripande målsättningar för kommunikationstjänsten, innehåller direktivet även en övergripande beskrivning om informationsarenan och var fokus ska ligga under perioden samt vem som är ansvarig för vilket område.

Den här artikeln är en förlängning av en kortare twitter-tråd jag skrev om hur Försvarsmaktens kommunikation förefaller ha en tyngdpunkt mot varumärkeskommunikation vilket inte bara skapar en obalans i kommunikationen externt och internt, det medför även att vi har, och kommer fortsatt att ha, svårt att uppnå en trovärdig och effektiv verkan i informationsmiljön.

Under försvarsbeslutsperioden har kommunikationen aktivt bidragit till Försvarsmaktens utveckling, tillväxt och operativa förmåga.

FM2021-17:26 HKV LEDS Direktiv – Inriktning Försvarsmaktens kommunikation 2021-2025

Det är hög tid att lägga om strategin för att hantera kränkningar

Så har det hänt igen, nästan på årsdagen efter rapporteringen kring händelserna på K 3 i Karlsborg kablades en ny händelse ut i etern. Den här gången är det ledningsregementet som står i centrum efter att ha skickat hem samtliga värnpliktiga (över 500 stycken) med anledning av en rad incidenter där såväl befäl som värnpliktiga behandlat andra värnpliktiga illa. När man lägger örat mot rälsen framgår det mycket kretsar kring en individ samt ett kompani. Men det är inte det som kommer behandlas i den här artikeln. Utan det jag vill lyfta fram är hur snabbt tyngdpunkten i diskussionen försköts ifrån huvudsak (olämpligt beteende och kränkningar) till bisak (brist på mat och sömn), och hur detta i sig visar varför vi fortfarande har problem inom myndigheten med den här typen av beteenden.

Imorgon och kriget som aldrig hann komma

It has been said critically that there is a tendency in many armies to spend the peace time studying how to fight the last war.

J. L. Schley, Lieutenant Colonel, Corps of Engineers

Det har skrivits många uppsatser[1] om den så kallade gråzonsproblematiken och de utmaningar som Sverige har att hantera, framför allt hur ett återuppväckt totalförsvarsperspektiv.[2] Likväl har det lästs och diskuterats en hel del kring hur Sverige ska välja att utkämpa ett framtida krig mot en, sannolikt, numerärt överlägsen motståndare där lärdomar hämtas från tidigare större konflikter. Trots att dessa två ämnesområden borde gjutas samman för att förbereda oss för det framtida kriget verkar återigen fokus ligga på dåtidens lösningar och förberedelser för ett krig som vi riskerar att aldrig hinna utkämpa. Detta till trots att vi vet att det finns utmaningar med övergången från fred till höjd beredskap och vidare till krig.[3]

Det ska klargöras redan från början att det här inte är en defaitistisk artikel. Författaren säger inte att Sverige kommer per automatik förlora ett krig. Vad som däremot borde vara tydligt för alla, inklusive våra utvalda politiker, är att tillbakagången till en tanke om freds- och en krigsorganisation inte är att vidta de nödvändiga förberedelser vi måste vidta för att kunna möta en motståndare i framtiden. Framför allt lurar det in oss att enbart diskutera hur vi ska agera i kriget, vilka förband som är mest värdefulla i den kontexten och det teoretiska behovet av ett visst soldater och sjömän som förväntas kunna mobiliseras innan eller i direkt anslutning till en invasion.

Kravprofiler för värnplikt

Nedanstående data är hämtad ifrån Plikt- och prövningsverket under 2021. Det har sedan informationen hämtades utkommit en revidering vilket innebär att vissa befattningar inte helt stämmer med nuvarande kravprofil. Syftet med offentliggörandet av kravprofilen är att dels ge en rimlig chans till fysiska förberedelser för alla som ska mönstra, dels för att väcka intresse för alla de befattningar som ligger utanför den normala intressesfären.

Vissa befattningar i listan är just nu inte öppna för värnpliktiga (exempelvis kustjägare), de finns däremot med i listan över kravprofiler och har därmed tagits med. Befattningar som är fetmarkerade genomför utökad mönstring innan påbörjad utbildning.

SERE ur ett nationellt perspektiv

Efter en diskussion kring SERE på discord och en kommentar kring “evasion” ur en nationell kontext tänkte jag att det är ett tillräckligt intressant ämne för att utveckla i ett (och möjligen flera) inlägg. Framförallt för att det har hänt en hel del sedan den gamle trotjänaren Handbok Överlevnad kom ut 1988. Försvarsmaktens överlevnadsutbildning, precis som exempelvis skjututbildningen, har utvecklats och anpassats efter såväl ny utrustning som de operationsområden vi befunnit oss i under de senaste 20 åren.

Utan att gå allt för djupt in i historiken kring hur överlevnadsutbildningen såg ut förr behövs några särskilda skillnader lyftas för att lägga grunden för den här artikeln. Förr låg fokus på en typ av överlevnad som kan liknas med bushcraft och att överleva i en värld som har väldigt många likheter med det postapokalyptiska samhället. Det vill säga att man såg framför sig att soldater som tvingades fly enskilt skulle behöva använda det som fanns till hands från naturen för att kunna göra allt från att laga mat till att utöva sjukvård. Skulle soldaten eller sjömannen mot förmodan ha oturen att bli tillfångatagen var långa förhör med stresspositioner att vänta. I stort var det mycket av utbildningen som kretsade kring att härda ut tills momentet eller övningen tog slut.

Idag ser det annorlunda ut och de delar som nämndes ovan är i stort enbart minnen från hur det en gång var. När Försvarsmakten började vända sig utåt i världen och på allvar skicka ut förband runt om i världen anammades även ett internationellt tänk kring överlevnadsutbildning. Det är här begreppet SERE kommer in. Ordet är en akronym som tillsammans bildar systemtänk från “ax till limpa” där överlevnad enbart är en del: Survival, Evasion, Reistance och Extraction (eller escape om du föredrar den amerikanska termen). På ren svenska blir det: överlevnad, flykt, fångmotstånd och undsättning.

Saker vi kan sluta lägga kraft på

Skärmdump ifrån Studio FM

I den första utsändningen av Studio Försvarsmakten ställde Överbefälhavaren en rad frågor direkt till personalen som tittade. Frågorna var direkt kopplade till de utmaningar som alla identifierat kring den fastslagna tillväxten, annalkande pensionsavgångar och en personalstyrka som redan signalerat svårigheter att hinna med alla uppgifter. Efter två år med pandemin och de anpassningar som den krävt av myndigheten tycker jag att ett par åtgärder kristalliserats för att kunna fokusera på försvarsförmågan.

Först och främst är det tydligt att den veckorytm med möten som återfinns inom organisationen behöver en rejäl översyn. Och det är egentligen inte så mycket att det förekommer möten som är problemet, utan hur möten uppstår, struktureras och prioriteras. Något som verkar vara allrådande inom myndigheten är att det kallas till möten där det vid kallelsen inte finns någon tydlig agenda och därmed inte heller vad respektive deltagare förväntas ha förberett innan, eller för den delen vilka mandat de behöver ta med sig in i mötet. Framförallt ställs det sällan krav på kontinuitet i specifika mötesserier vilket medför att det inte alltför sällan är nya representanter, vilket konstant puttar tillbaka processen och uteffekten blir starkt begränsad. Inte heller blir det mycket till “reprimand” när individer dyker upp på möten uppenbart oförberedda trots att de haft uppgifter.

Därtill finns det på sina håll en fäbless för så kallade förmöten. Alltså möten som ska genomföras inför ett möte i syfte att “synka” storheter. Förutom att förmöten skapar ytterligare en händelse i kalendern bidrar det till att befattningshavare behöver sitta med för att inte hamna i informationsunderläge inför det riktiga mötet. Vilket även hänger samman med rutinen med korridorsremissande som också sker mellan möten vilket medför att riktningar kan ändras snabbt utan att informationen hinner komma alla till del.

Pandemin har bidragit till att en del av mötesfloran, med tillhörande resor, har fått bytas ut mot mejlkonversationer alternativt telefonmöten. Vilket i in tur skapar ramar som kräver att deltagarna blir betydligt mer detaljerade i vad de för fram, samtidigt som att det ger en viss möjlighet att dra ner på beslutstempot och inte fatta snabba beslut som sedan behöver tas om på grund av att det saknades vital information. Pandemin har också bidragit till att vissa möten överhuvudtaget inte överlevt utan rationaliserats bort vilket antyder att det finns en del möten inom myndigheten som verksamheten klarar sig utan, utan att för den delen gå under.

Vad vi även behöver bli bättre på är att fördela uppgifter utifrån var de kan lösas bäst, inte vad som är mest rättvist (“alla ska ha sig en släng av sleven”). Därutöver ska uppgifterna prioriteras och maximalt två till tre uppgifter tillåts att löpa parallellt. Här måste exempelvis förbands- och försvarsgrenschefers prioriteringar fungera som riktlinjer för vilka uppgifter som kan prioriteras bort i relation till övriga. Baksidan är att vi i vissa tillfällen kanske inte ens kommer förbi “prio 0”-uppgifterna. Vilket leder oss vidare till nästa åtgärd.

Förvaltningsmässiga uppgifter behöver lyftas uppåt i ledningskedjan till ämnesexperter för att avlasta cheferna längst ner. De här cheferna bör, förutom att fokusera på att träna sin enhet, som mest erhålla de uppgifter som direkt berör relationen mellan chef och underställd. Såsom exempelvis RALS och rehabilitering. Detta då den typen av uppgifter löses bäst av de med god personkännedom, samt att det hjälper chefen i att bygga en relation med personalen. Det innebär däremot inte att chefen ska berövas stöd från HR-handläggare.

Pandemin har även visat att det är fullt möjligt att dra ut tidslinjalen utan att saker fallerar och samtidigt erhålla ett bättre resultat. Under åren har såväl kurser som andra projekt försenats vilket nu verkar bära frukt i form av att viss utveckling har kunnat ske i en hanterbar takt och med eftertanke. Det skapar i sig även en bättre uthållighet där de angivna ramarna tvingar oss att hålla nere tempot.

Avslutningsvis behöver vi fortsatt bli bättre på att arbeta med riktlinjer och inse att de är just det, riktlinjer. Efter årtionden med inställningen att “bör ska läsas som skall” behöver vi inse att en vägledning inte är detsamma som en instruktion. Riktlinjer innebär inte heller att vi prompt måste lägga till ett extra säkerhetslager med åtgärder för att vara “bäst i klassen”. Vi kommer skapa en betydligt uthålligare organisation om vi accepterar att allt inte är skitviktigt hela tiden och att vissa uppgifter helt enkelt får stå tillbaka eller prioriteras bort för annan mer kritisk verksamhet. Den förmågan ska vi alla ha.

Ett aktivt försvar kräver en aktiv kommunikationstjänst

Just nu stormar det minst sagt i östlig riktning. Belarus ”anfall” mot Polen med flyktingar, det upptrissade tonläget tillsammans med tillhörande vapenskrammel från såväl de direkt inblandade länderna som deras partners samt en förmågeuppvisning från rysk sida genom att skjuta bort en egen satellit är just nu ett orosmoment i omvärlden. Samtidigt kablades det ut idag att Sverige ställer sig positivt till EU:s förslag om att upprätta en träningsinsats i Ukraina likt de insatser som EU genomför på den afrikanska kontinenten. Det här kan tillsynes ses som dålig tajming av försvarsministern och direkt provocerande mot Ryssland. Samtidigt har Sverige under flera år redan haft militär personal i Ukraina som utbildat ukrainska soldater inom en rad olika områden.

I slutet på oktober delade den kanadensiska ambassadören ut medaljer till svensk personal som tjänstgjort i Operation Unifier. En insats som leds av Kanada i Ukraina med syfte att just träna ukrainska förband. Så när svensk media målar upp det här som något nytt lurar vi inte bara oss själva, vi skapar även omedvetet ett narrativ som en motståndare kan utnyttja för att skapa legitimitet för sitt eget budskap. Ett budskap som i det här fallet sannolikt kommer följa det etablerade ryska narrativet om att Nato tillsammans med partnerländer som Sverige genomför en aggressiv expansion som hotar Ryssland och dess intressen.

Det kan tyckas vara ingenting i det stora sammanhanget, samtidigt visar det här på vikten av att från start, i allt vi gör, lägga grunden för ett budskap i framtiden. I det här fallet något så enkelt som att faktiskt kommunicera aktivt kring vad vi gör runt om i världen. Oavsett om det är Ukraina, Mali eller Irak.

Poängen är inte att det ska vara riktat internationellt även om det blir en sekundär effekt. Poängen är att aktivt kommunicera med svensk media som i sin tur kommunicerar vidare mot medborgaren. Även om det är önskvärt att försöka kommunicera direkt mot Sveriges medborgare finns det positiva effekter av att få fristående media att skriva om vår verksamhet ur olika perspektiv. Det må inte alltid vara ur den mest önskvärda vinkeln för Försvarsmakten, men det får i sig inte vara ett skäl för att inte kommunicera det vi gör. Eftersom det bevisligen kommer tillbaka och biter oss i röven när det är som mest olämpligt. Här behövs en, för att citera en general, en mer framåtlutad kommunikationstjänst som är en aktiv del i det aktiva försvar vi vill bedriva.

Förövrigt tror jag att Belarus har bitit av mer än vad de kan tugga och att Lukasjenka nu letar efter en väg ut utan att behöva tappa ansiktet. Det är positivt att EU och Nato kommunicerat tydligt kring händelsen och att länder valt att direkt tala om bidrag i form av trupp till Polen för att understödja hanterandet av situationen. Iraks erbjudande om att via Ryssland flyga hem flyktingar hemmahörande i landet är en väg framåt för en de-eskalering av situationen. Även om Ryssland genomfört vissa styrkedemonstrationer är det fortsatt tveksamt att landet överhuvudtaget vill ha en fortsatt konfrontation som dessutom riskerar enklaven Kaliningrad.

Sida 11 av 39

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén