Taktisk.se

Din EOBUSARE i gryningen

Missta inte ansvar med slarv

Under gårdagen läste jag en uppsats som berörde Försvarsmakten och utvecklingen av en ny automatkarbin. Mer detaljerat beskrev uppsatsen de värden vi tillskriver vapnet vilket kan förklara varför intresset är så pass stort jämfört med andra materielsystem (exempelvis beväpningen av ett fartyg). Författarna kopplar det samman med individens vilja att skapa kontroll över den egna situationen, vilket beskrivs i arbetsutgåvan till Lärobok Pedagogiska grunder.

Högre chefer visar ibland oförståelse för att soldater (enligt dem) lägger oproportionerligt mycket tid på personlig utrustning. Men den enskilde soldaten har inte alltid möjligheten att överblicka eller påverka situationen. Detta gör att vikten i de faktorer de kan påverka blir än viktigare. Kängor och magasinsfickor blir deras problemfokuserade coping för att reducera stress.

Lärobok pedagogiska Grunder Arbetsversion 2021

En intellektuellt offensiv befälskår

I Kungliga Krigsvetenskapsakademiens senaste nummer av Handlingar och Tidskrift (Nr2/2021) publicerades Brigadgeneral Fredrik Stålbergs inträdesanförande; “Krav på ett kognitivt offensivt förhållningssätt – Ryska A2AD-förmåga. En hård realitet?”. I anförandet bjuder författaren bland annat in för en diskussion kring den kognitiva offensiva och defensiva officeren. Det här inlägget avser att ta tillvara på den inbjudan och argumentera för att begreppen istället bör benämnas som intellektuell offensiv och defensiv, samt att författaren använder ordet defensiv som en synonym för passiv och därutöver lägger in tilläggsinformation i begreppet som nödvändigtvis inte är unikt för varken det defensiva eller offensiva förhållningssättet. Vilket i sin tur bidrar till en teoretisk modell som inte håller hela vägen.

kognitiv kognitivt kognitiva adjektiv [kåg´n-] el. [kåŋ´n-] el. [kågniti´v] el. [kåŋniti´v]

● som har att göra med intellektuella funktioner så­som tänkande, varse­blivning, minne m.m.

Svensk Ordbok 2021

Försvarsmaktens väg framåt med NPF

Adhd har ingenting med intelligens att göra, utan med hur hjärnan och nervsystemet fungerar.

1177

Jag valde att inleda med meningen från 1177 för att poängtera att vi inte pratar om människor med en intellektuell funktionsnedsättning eller liknande, vilket man ibland kan få intrycket av när man läser hur adhd och autism behandlas på vissa forum.

I dagarna kom tillsyns beslutet från Diskrimineringsombudsmannen (DO) om Plikt- och prövningsverkets och Försvarsmaktens hantering av personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (adhd och autism). Som tidigare skrivits bubblade debatten upp 2018 vilket följdes av en korrigering där Försvarsmakten ändra bestämmelserna kring tidigare diagnos. Därefter har debatten fortsatt där olika läkare gjort uttalanden i frågan om tjänstbarheten hos individer med NPF-diagnos.

Det vi inte vet, det vet vi inte

Det har under de senaste åren spridits en schematisk bild på ett flygplan med en rad röda markeringar. Bilden handlar om “survivorship bias” och hur man under andra världskriget studerade de flygplan som återvände ifrån uppdrag. Den initiala reaktionen var att förstärka flygplanen på alla de platser där det fanns vanligtvis kulhål. En statistiker motsatte sig och menade på att de planen som återvände med kulhål istället visade på var flygplanen inte behövde förstärkas. Det var istället frånvaron av flygplan överhuvudtaget som kunde indikera att det fanns andra ytor som var betydligt mer sårbara, bland annat de ytor som de återvändande planen inte hade några skador på.

Källa: https://worldwarwings.com/the-statistics-that-kept-countless-allied-fighter-planes-in-the-sky/

Det här har sedan utvecklats genom åren till att även beröra överlevnadsutbildning där mycket av kunskapen baseras på intervjuer med personer som överlevt i extrema situationer. Svagheten i sådan data är densamma som med flygplanen, vi vet helt enkelt inte vad de som inte överlevde gjorde för fel (eller rätt för den delen). Därutöver kan det vara svårt att avgöra om det var det faktiska agerandet, eller ren slump i förutsättningarna, som bidrog till att en individ överlevde i exempelvis fångenskap.

Att arbeta med människor

Häromdagen blev jag tipsad om ett avsnitt av “Kropp och själ” som behandlade chefskap, framförallt att misslyckas som chef. Programmet gästades även av Maria Fors Brandebo från Försvarshögskolan som forskat kring bland annat destruktivt ledarskap. Även om avsnittet har en tydlig civil prägel kring chefskap och ledarskap, finns det vissa poänger som även det militära ledarskapet behöver resonera kring. Närmare bestämt att vi inte kan påstå att vi tycker det är kul att vara chef eller ledare, men samtidigt avsky de uppgifter som medföljer personalansvaret.

En av deltagarna i programmet drar det så långt som att säga att en chef måste tycka det är skitkul med personaltjänst. Och jag tror att det ligger något i det uttalandet även om det kan vara provocerande för att det på ytan antyder att bra chefer måste gilla administration. Samtidigt är det själva innebörden att “arbeta med människor”. Du som chef får uppleva både det positiva, i form av förtjänstfulla prestationer, och det negativa, i form av jobbiga samtal.

Precis som instruktörens uppgift är att få eleven att nå de uppsatta utbildningsmålen, blir chefens uppgift att sörja för att de underställda kan fokusera på att göra sitt arbete. Bland annat genom att tillse att löneutbetalningar fungerar, arbetstidsplaneringen är korrekt, att underlag för medaljer skickas in proaktivt och att beslut som fattas centralt får så lite negativ inverkan på arbetstagaren som möjligt. I det ingår även att vara tillräckligt påläst i gällande bestämmelser och att inte använda det informationsövertaget emot den underställda personalen, utan för att stödja dem. Kan vi anamma det inne på kasern kommer vi även kunna anamma det ute i skogen eller till havs.

I sammanställningen av avgångsunderlaget för 2020 framgår det med all tydlighet att Försvarsmaktens ledarskap inte räcker hela vägen för att behålla personal. Möjligen för att det militära ledarskapet som vi lär ut för striden fungerar undermåligt i den vardagliga förvaltningsmiljön. När någon kommer med personliga problem kopplade till familjesituationen fungerar det inte att peka med hela handen eller att skjuta ifrån sig problemet för att det ligger utanför verksamheten. Som chef är det din skyldighet att omhänderta och stödja individen med alla de resurser som myndigheten kan uppbringa. I mångt och mycket är det en attitydfråga. Vi efterfrågar att soldaten ska ha en positiv attityd till utmaningar och förändrade förutsättningar. Det minsta vi som chefer då kan bjuda tillbaka är en positiv attityd kring att en person använder sin lagstadgade rätt till att vårda sitt barn eller har behov av en individuell lösning som möjliggör mer tid hemma under en period. Även när det skapar problem för verksamheten.

Det är möjligt att kombinera ansvar för verksamheten och dess resultat med omvårdnad av personalen. Det behöver vara en dikotomi som en del ibland får det att framstå som, och det behöver definitivt inte innebära att en chef enbart fattar “populära” eller “enkla” beslut. När chefer börjar signalera hög integritet i personalärenden kommer det även ge effekter i att personalen stannar längre.

Den förhatliga lägsta-nivån

The soldier must be more self-reliant as you may not be in position to rely on your mates. […] Gone are the days when you had only one team medic and everyone else lacked that level of training; everyone has a high level of first aid training and the team is better for it.[…] The lads are are a lot more intelligent and adaptable. […] They are taking on responsibility. The lads want responsibility and when they are maxed out, they relish it.

The Combat Soldier, Anthony King intervju med OPTAG training team, camp Bastion 2010

Försvarsmakten ska växa, såväl personellt som materielmässigt. Ingen har antagligen missat att det ska ske med en viss form av brist på personal där det framförallt saknas viss kompetens inom en rad olika områden. Framförallt går just nu inte ekvationen ihop att vidmakthålla stående förband, utbilda allt fler värnpliktiga och samtidigt vidareutbilda alla yrkesofficerare inom de områden som krävs för att överhuvudtaget kunna genomföra en fullgod grundutbildning. Det kommer i sig innebära att fler soldater behöver engageras i att ta ansvar för sin egen utbildning, eller biträda vid utbildning av värnpliktiga. Allt det här innebär att den kompetens vår personal har idag som överförs till de värnpliktiga, är den som kommer tillbaka och återinvesteras i nästa generation av soldater.

Gör inte avkall på tydlighet

The single biggest problem in communication is the illusion that it has taken place.

George Bernard Shaw

Citatet ifrån den irländske pjäsförfattaren George Bernard Shaw har visat sig stå emot tidens tand, och därmed även den teknologiska utvecklingen. För trots smartare telefoner, ständig uppkoppling och allehanda hjälpmedel som kan översätta såväl språk som text-till-tal har vi svårt att faktiskt kommunicera effektivt. Därmed är det inte konstigt att vi inte heller alltid förstår varandra och hamnar i situationer där vi trodde att vi hade förstått vad motparten sa.

Nu låter det som att jag ska avhandla debattklimatet på sociala medier, men det ska jag inte. Istället blir det här ett kort inlägg om vikten av att kommunicera tydligt inom vår egna verksamhet. Det kan tyckas märkligt då den militära sfären är ökänd för sin tydlighet och att peka med hela handen. Men vi har längs vägen blandat ihop självsäkerhet med tydlighet och idag talar många med självsäkerhet utan att för den delen faktiskt kommunicera vad de vill ha sagt (eller gjort). Därtill har vi indoktrinerats att aldrig uppvisa tvekan vilket medfört att vi säger att vi förstått, trots att vi kanske inte har gjort det, eller för den delen kommunicerar det vi tror den andre vill höra. Det uppstår omgående en situation där två parter tror sig vara överens om vad som kommunicerats, när det i själva verket finns två skilda uppfattningar om vad som sagts.

Därtill finns problematiken kring att använda subjektiva ord där mottagaren kan läsa in och tolka efter sin egen uppfattning om världen. Vad innebär det exempelvis att “ta eldställning lite längre fram” eller att “framrycka en bit på vägen”? Hur kort eller långt är “lite” och “en bit”?

Ibland kan vi ställa frågan: “har du läst det senaste dokumentet?” Det indikerar att det finns flera versioner och om individen har läst ett dokument, hur kan denna vara säker på att det var den senaste versionen?

Var och en behöver bli tydligare i vår kommunicering till varandra för att minska risken för felyttringar i ett genomförande. Det innebär inte att tala tydligare eller att bli fyrkantigare i tonen. Det innebär däremot att våga fatta mikrobeslut. Exempelvis att säga: “framryck 100 meter längs vägen i nordlig riktning” eller “ta eldställning fem meter längre fram”. För mottagaren återstår sen att omsätta det här till verklighet enligt bästa förmåga. Det kanske resulterade att eldställningen hamnade sju meter längre fram för att terrängen var sådan, eller att framryckningen bara blev 80 meter för att annars hade gruppen hamnat i ett krondike. Poängen är inte att det ska bli exakt utan att sändare och mottagare ska ha samma referensramar i vad som ska göras.

Yrkes- eller reservofficer, gruppbefäl eller sjöman. Det spelar ingen roll. Alla behöver tränas i att kommunicera tydligt med varandra, och framförallt få höra på utvärderingar när de är otydliga. Det är en grund som vi aldrig får släppa då det kan få konsekvenser i flera led som i bästa fall resulterar i ett dåligt genomförande, i sämsta fall att någon skadas. Våga ställ krav på tydlighet.

Förändringar i den framtida officersutbildningen

Det genomgående temat för klagomål kring officersutbildningen har varit att kadetterna saknar de kompetenser som efterfrågas ute på förbanden. De har, om vi ska raljera lite, spenderat för mycket tid i skolbänken med ansiktet i en bok istället för att vara ute i verkligheten och övat på att leda militär personal. Därutöver har det ventilerats åsikter om att de nya fänrikarna saknar instruktörskompetens i basala saker så som att agera instruktör inom en rad vapensystem. Alla verkar överens om att officersprogrammet behöver förändras för att bättre förbereda kadetterna för det som komma skall, framförallt det initiala skedet som truppförande officer på GU.

Ett arbete har därmed genomförts av Försvarsmakten och Försvarshögskolan (FHS) där vissa förändringar kommer att införas inom en snar framtid. Det berör framförallt den verksamhetsförlagda utbildningen (VFU) där tydligare fokus ska vara på truppföring och att ha agerat chef under större övningar. Men den absolut största förändringen är att det, som många troligtvis förutsåg, kommer bli ett krav på att ha genomfört värnplikt som pluton- eller kompanibefäl för att få påbörja officersutbildningen. Detta som en åtgärd av flera för att höja kompetensen och dugligheten hos kadetterna på OP med fokus mot strid. För de som inte genomfört värnplikt som PB eller KB kommer därmed sannolikt behöva genomföra en förberedande officerskurs (FOK) precis som GSS som avser att söka SOU.

Vad är vårt mål? Vad är vårt syfte? Och varför har vi våra krav?

Inspirerad av ett inlägg på instagram (se nedan) var det dags att återvända till vår användning av begreppen mål, syfte och krav. Jag har berört det på olika sätt tidigare och jag tycker att det är viktiga begrepp som vi inte ger den uppmärksamhet de förtjänar (och kräver).

Jag tycker att @verkan_ slår huvudet på spiken på ett par punkter. Det första är att det drillas in att det är viktigt med mål, syfte och krav, men att vi däremot egentligen missar att förklara varför det är viktigt samt utbilda i hur begreppen bör nyttjas. För kan vi inte formulera vad vi ska kunna och varför vi ska kunna det blir det svårt att formulera de krav som vi använder som kontrollstationer för vårt kunnande, vilket innebär att vi inte kan komma fram till hur vi ska ta oss an problemet.

Vi jobbar mycket med målbilder från olika ledningsnivåer över olika tidsrymder som kokas ned till prioriteringar och konkreta fokusområden under olika faser eller kvartal. Det är fullt möjligt att det är här vi går fel då förbanden planerar olika skeenden år in i framtiden, och därmed fastställer när exempelvis förbandsövningar ska ske, baserat på hur årscykeln vanligtvis sett ut. Oftast kopplat till begrepp som krigsförbandsduglighet (KDU) eller krigsförbandsövning (KFÖ) vilket skapar förutsättningar för att få prioritet internt. Eller för den delen när det gäller grundutbildning där utbildning ska ske enligt fastslaget utbildningsprogram.

Så långt är det egentligen inga problem. Det finns tydliga specifikationer som talar om vad förbandstypen ska ha för förmågor och hur förbanden ska utformas. Däremot uppstår problemet närmare golvet där målsättningarna längre upp blir diffusa. Här är tanken att de ska brytas ner och konkretiseras linjevägen, tyvärr visar verkligheten att så inte är fallet. Istället blir ordern “genomför övning x!” där det saknas såväl mål som syfte för den enskilde instruktören att använda som ledstänger i sin planering av övningen. Som tidigare nämndes, utan mål och syfte blir det svårt att utforma ett mätbart krav.

Det kan tyckas självklart att målet är att utbilda vassa krigare med hög duglighet i strid. Runt det kan vi antagligen enas utan större diskussion. Problemet ligger i hur vi ska gå tillväga för att effektivt utbilda en duglig soldat eller sjöman. Vilket kommer vara extremt viktigt under den här försvarsbeslutsperioden då vi ska växa på alla håll med begränsade resurser med bibehållen kvalité.

Vi har ett ansvar att utbilda mot tydliga krav, att förvalta varje minut vi tar i anspråk från den värnpliktige och därmed varje krona vi tilldelas av skattebetalaren. Vi har helt enkelt varken tid eller råd, nu eller i ett framtida krig, att inte veta vad vi vi gör, varför vi gör det och framförallt hur vi ska gå tillväga.

Konsten att skylla på någon annan

Öppenhet, resultat och ansvar. De tre nyckelorden som tillsammans bildar grunden till Försvarsmaktens värdegrund. Den värdegrund som Försvarsmakten ibland använder som en klubba för att tillse att alla förstår hur de ska bete sig mot andra människor. Till detta har Försvarsmakten även en uppförandekod för att ytterligare förtydliga hur vi ska bete oss mot varandra och agera för att förvalta det förtroende vi fått från Sveriges befolkning. Det tragiska är att myndigheten självt verkar irrat bort från själva ansvarsbiten ytterligare en gång i samband med den nu beslutade omgaloneringen.

Det ska poängteras att det här inte handlar om beslutet i sig att genomföra konverteringen. Det handlar inte heller hur beslutet utannonserades och hur arbetet sker just i detta nu. Däremot handlar det om att ta ansvar, eller rättare sagt hur myndigheten väljer att skjuta ifrån sig ansvaret.

Sida 14 av 39

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén