Omställningen av försvaret till ett nationellt fokus med återinförd värnplikt medförde att flera på förhand förutspådde återkomsten av pluton- och kompanibefäl. Därutöver blev även gruppbefäl (av naturliga skäl) återinförda i organisationen och cirkeln är därmed i princip sluten. Vi är nu tillbaka där vi började resan mot insatsförsvaret, med skillnaden att den här gången ska två system försöka samexistera. Vad som nu verkar ha tagit en del på sängen är de här befälskategorierna även ska ha grader, och att dessa således kommer vara desamma som för OR6 och nedåt.
Eftersom en tidigare omröstning om tillverkare indikerade ett visst intresse för det tyska företaget Lindnerhof, kändes det lämpligt att titta närmare på en magasinsficka från tillverkaren. Överlag ger produkten ett väldigt positivt intryck med bra sömnad och spänstigt material.
Framsida 
Baksida
Då året varit som det varit har det medfört att antalet tillfällen för att testa nya grejer reducerats kraftig och fokus har därmed lagts på andra saker. Just inlägg och utrustning har länge varit efterfrågat, därmed var det dags att titta på något som kanske flugit lite under radarn, nämligen NFM och deras fickor i färgen “Tarmac”.
Framsida 
Från sidan
Insatsen i Afghanistan var på många sätt prövande och omvälvande för Försvarsmakten. Ett av områden där myndigheten var kontinuerligt ansatt var diskussionen om personlig utrustning och att personalen i utlandsstyrkan i allt högre utsträckning köpte eget, vilket i sin tur spred sig hem till Sverige. Högkvarteret försökte på olika sätt slå ner på fenomenet där det starkaste (och mest återkommande) argumentet var säkerhetsaspekten. Som myndighet och arbetsgivare hade Försvarsmakten en skyldighet att tillse att personalen var rätt utrustad, samt följde de angivna säkerhetsföreskrifter som fanns. Ett argument som visade sig svagt när stridsutrustning sammansatt med buntband och eltejp var att anse som godkänd och säker utrustning, medan industritillverkad inte var det.
”Allra tydligast är trenden i utlandsstyrkan. Skrivelsen avslutas med att konstatera att anskaffningen av oreglementerat materiel dels utgör en säkerhetsrisk men även riskerar att verka demoraliserande och ge ett oprofessionellt intryck.”
Mer än bara kamouflage – Försvarsmakten 2008
December närmar sig med stormsteg vilket även innebär utannonseringen av vem som erbjuds att tillverka Nordic Combat Uniform (NCU) för Sverige, Finland, Norge och Danmark. Då lämpar det sig inte bara att lyfta upp de tidigare inläggen som publicerats i ämnet, utan även lägga till information som inte publicerats här på hemsidan (men publicerats på Twitter tidigare). I inlägget kommer de fyra olika uniformssystemen att länkas samman med en tillverkare. I inlägget finns länkar till bilder och dokument som använts som underlag för identifieringen.
En fråga som är återkommande i samhället i allmänhet, och kring det militära i synnerhet, är om något är “värt det”. Det vill säga, är det “värt” att investera sin tid i att exempelvis söka yrkesofficersutbildning eller söka en viss befattning. Underförstått behöver svaret indikera att det förväntande utfallet värderas högre än den investering som individen behöver göra i form av tid och arbetsinsats. En kvantifiering där vi verkar ta det för givet att vi alla har en gemensam syn på vad som är “värt” och “inte värt” vår tid. Problemet är att det inte är möjligt att svara objektivt på en sådan fråga.
Vi kan hitta flera exempel i samhället där vi som individer värderar saker och ting olika, framförallt när det gäller monetära värden. Tydligast är auktioner av olika slag där, förutom skillnaden i värdering mellan säljare och köpare, det återfinns skillnader i hur potentiella köpare värderar ett objekt. Givetvis påverkas den här värderingen av en rad faktorer som exempelvis köparens ekonomiska situation där en större plånbok kan medföra en ökad benägenhet att tillskriva ett högre värde. Precis som att ett dåligt köp fortfarande kan värderas högt för att det tar emot att erkänna en dålig affär. På samma sätt kan en arbetsinsats i att nå ett särskilt utbildningstecken vara “värt” insatsen om individen från första början anser sig ha kapaciteten att nå målet.
Vad vi även behöver väga in i ekvationen är var vi befinner oss i livet när värderingen sker. Ålder och livssituation kommer påverka om det exempelvis är “värt” att studera tre år på militärhögskola eller om den arbetsinsatsen kostar mer i förhållande till att kunna umgås med sin familj eller antal år individen kan tjänstgöra. Det finns fog för att hävda att mycket vi människor gör, gör vi för att det ger oss en känsla av välbehag. När en handling inte medför välbehag utan istället leder till en känsla av olust behöver vi hitta olika metoder för att slutföra handlingen, annars kommer vi att förkasta den. En metod i detta är bland annat att titta på vad det medför att inte slutföra handlingen, exempelvis en bestraffning (och om det är värt att ta den bestraffningen kontra arbetsinsatsen). En annan är att titta på möjligheten till belöning vid slutförande och det välbehag som detta kommer medföra. Det vill säga; är känslan av obehag nu mindre än den möjliga känslan av välbehag i slutet? Det kan bara individen själv svara på.
Poängen är att för att kunna svara på frågan om “något” någonsin är “värt” en insats krävs det en kontinuerlig process av besvarande av delfrågor som är viktiga för dig när det gäller att fatta ett beslut. Alltså, istället för att fråga om “x är värt det”, fråga istället kring de delar som är viktiga för dig just nu. Vad vill du uppnå och varför? Vad kan hjälpa eller stjälpa dig på den vägen framåt? Om du frågar en individ som redan genomfört den utbildningen du funderar på, tänk till på hur du ställer frågan. Istället för att fråga om det var “värt det” för dem, fråga istället om deras förväntningar och hur utbildningen motsvarade dessa. Uppnådde de sina målsättningar? Om de hade farhågor, blev de bekräftade eller falsifierade? En annan individs farhågor kan mycket väl vara dina målsättningar.
De ungdomar vi kallar till mönstring har i mönstringsunderlaget bland annat svarat att de inte har några kroniska sjukdomar eller skador. Ungdomarna har också svarat att de är intresserade av att tjänstgöra med plikt (red fetmarkering).
https://www.rekryteringsmyndigheten.se/18ar/kanner-du-en-18-aring/
När värnplikten återinfördes 2017 föregicks införandet av den urgamla diskussionen om tvång är något en liberal demokrati ska syssla med. För att lugna alla något kommunicerades det att de som skulle klassa till mönstring i första hand skulle bestå av de som var intresserade av värnplikt. Dessa tillsammans med de som sökte frivilligt skulle vara nog för att tillsätta samtliga utbildningsplatser inför varje år.[1][2][3] Vilket låter bra på pappret då statistiken visar att andelen positiva till värnplikt vida överstiger såväl mönstringsbehovet som antal platser i utbildningsorganisationen. Men i realiteten kräver det å andra sidan att alla som är positivt inställda till grundutbildning även är lämpade till de befattningar som finns.
Sett ur perspektivet att bemanna krigsförbanden ser det ändock ljust ut, sett till antal. Var det däremot ser mörkare ut är fördelningen mellan könen av de som mönstrar och blir uttagna för värnplikt.[4] Enligt Rekryteringsmyndighetens egen statistik är i princip 50/50 mellan könen i att besvara mönstringsunderlaget som skickas ut till alla totalförsvarspliktiga ungdomar. I nästa steg gällande andelen kvalificerade svar (det vill säga svar som inte antyder exempelvis sjukdom eller liknande) börjar siffrorna skjuta över till en tydlig majoritet män. Trenden håller sedan i sig när variabeln positivt inställd adderas. Jämför vi med de som frivilligt ansökt ser vi att det fortsatt är majoritet män som söker, blir kallade och uttagna. Detta innebär således att Försvarsmakten helt enkelt inte når sin målsättning om 20% värnpliktiga kvinnor (17,5% ryckte in 2019).
Försvarsmaktens reklamkampanjer har inte bara varit ett hett diskussionsämne runt otaliga fika-bord på förbanden, eller för den delen på sociala medier. Såväl uppsatsskrivande studenter som forskare har skrivit spaltmeter om hur kommunikationen kan tolkas, vad informationsansvariga inom Försvarsmakten vill åstadkomma, hur den tas emot av tilltänkta mottagare och hur personalen reagerar på reklamen. Kort och gott, det finns gott om material att gå igenom för att undvika att “killgissa” kring ämnet.
Vad vi ska ha klart för oss är att det här med reklam och Försvarsmakten egentligen inte är något särskilt nytt och det förekom rekryteringskampanjer under 90-talet för rekrytering till exempelvis teknisk officer.
Militära familjer har under senare tid varit ett uppmärksammat forskningsområde, såväl hur en familj påverkas där en eller flera föräldrar tjänstgör utomlands som hur skilsmässostatistiken ser ut för de som varit utomlands på insats har undersökts. Försvarsmakten och familjen benämns som två giriga entiteter som kräver mycket av individen och där givandet till en part innebär ett tagande från den andra. Ett nollsummespel så att säga.
Det är tydligt att Försvarsmakten har insett att den samlade förmågan är avhängd på att familjelivet fungerar. Vi såg det utvecklas under “utlandsdoktrinen” där anhöriga i allt större utsträckning uppmärksammades på olika sätt. Anhöriga tackades för att de “lånade ut” sina partners till Försvarsmakten, och ytterst landet, för att lösa uppgift utomlands. Sen kom omfokuseringen från internationellt till nationellt för förbanden, vilket bland annat inneburit ökad fokusering på nationella insatser. Det här tillsammans med svårigheterna att rekrytera personal till nyckelbefattningar bidrar nu till att narrativet kring anhöriga också förändras. Det blev tydligast när kampanjen “Just nu” kablades ut.
I och med kampanjen kommer allmänheten att få en inblick i hur det är att arbeta på en ubåt, som cybersoldat och i ett specialförband och hur det går att kombinera med ett familjeliv.
Försvarsmakten
Samtidigt kom Försvarets forum ut med en större artikel kring livet som veckopendlare och vilka förmåner som en anställd kan ha rätt till för att det inte ska bli en ekonomisk katastrof. Därutöver har fler och fler jobbannonser ett tillägg i form av “Det finns goda förutsättningar för intern karriärrörlighet, friskvård och bra balans mellan arbete och privatliv.”
Budskapet är enkelt, fler behöver på sikt tjänstgöra på andra orter än hemorten (om familjen inte vill flytta med) och att det inte ska ses som ett hinder med veckopendling. Vilket är lättare sagt än gjort då en sådan tjänstgöring mycket väl kan vara avhängd på att det finns ett lokalt socialt nät som kan hjälpa till när det finns småbarn i bilden. För saknas det, då kommer det bli svårrekryterat även om myndigheten kan erbjuda pendlingsbostad och några tusenlappar extra i plånboken.
Det innebär att det inte bara är Försvarsmakten som har ansvar i frågan utan samhället i stort. Staten behöver i stort stödja myndigheten genom byggandet av bostäder, reformering gällande förmåner och deras beskattning men även givetvis tillse att det är möjligt att veckopendla inom landet med flyg och tåg. Det är, och har alltid varit, ett samhällsansvar att tillse att Försvarsmakten har de resurser som krävs för att lösa sin uppgift. Det är framförallt viktigt nu i en kommande tillväxtperiod där fler mycket väl kommer se sig själv i en situation där de ska hjälpa till att etablera nya förmågor på nya orter. För att inte tala om de kommande utbildningsomgångarna av HOP och HSOU där varje individ räknas för att täta de luckor som kommer uppstå framöver.
Inom Försvarsmakten pratar vi stundtals om förbandsanda och hur viktig den är för såväl förbandens fredsmässiga verksamhet som i strid. Men vad menar vi med ”förbandsanda”, och hur uppstår den? I handbok Samarbete och Befälsföring (2014, s. 107) benämns ”förbandsanda” som ”en stark känsla av samhörighet och medvetandet hos varje individ att man har ett ansvar för att förbandet löser sin uppgift”. Förbandsandan ingår som en del i det övergripande begreppet ”stridsvärde”. Det vill säga att en stark förbandsanda hjälper till att bidra till ett högt stridsvärde och därmed ett effektivt förband.