Taktisk.se

Din EOBUSARE i gryningen

Sida 2 av 14

Vad vet vi om Nordic Combat Uniform?

Nyligen publicerade Försvarsmakten information om vilka svenska förband som kommer få möjligheten att testa provkollektionen för det nya uniformssystemet Nordic Combat Uniform (NCU). Projektet sjösattes redan 2016 när länderna skrev under “technical agreement” för projektet. Därmed kan det vara på sin plats att sammanfatta det som publicerats om projektet, och vad vi kan förvänta oss framöver.

Bakgrund

Norge, Finland, Danmark och Sverige har tillsammans bestämt sig för att utveckla och köpa in ett gemensamt uniformssystem. Gemensamt såtillvida att designen av plaggen kommer vara densamma, medans val av kamouflagemönster kommer skilja sig då respektive land avser att behålla eget mönster (även om både Norge och Sverige annonserat möjliga förändringar).
Det förekommer även rykten om att öken- och vinterkamouflaget kan bli gemensamt. Det ska även tilläggas att enligt det första upphandlingsdokumentet kommer Finland inte helt frångå sitt uniformssystem till förmån för NCU.

Norge leder upphandlingsprocessen genom sin motsvarighet till FMV, Forsvarsmateriell. Detta innebär även att upphandlingen går under norsk lag och de regler som gäller för upphandling av militär materiel i Norge. Möten har därefter genomförts i de olika länderna för att utveckla dels kravprofilen, dels avgöra vilka företag som skulle få gå vidare i upphandlingsprocessen.

To cover the operational environments, the NCU system is divided in three (3) different configurations (European, Desert and Tropical Jungle),

Instructions to Candidates Nordic Combat Uniform system

Ett syfte med den gemensamma upphandlingen är att hålla ner kostnaden för att utveckla och upphandla ett helt nytt uniformssystem. Värdet på upphandlingen beräknas upp till över 400 miljoner Euro. Inte oväntat resulterade detta i att företag som inte gick vidare i processen överklagade till domstol. För svensk del är den beräknade summan mellan 100 och 110 miljoner euro över en sju (7) års period.

Läs mer

Skydd går före verkan?

Ett genomgående tema under den stridstekniska utbildningen för mig har varit att verkan går före skydd. Det vill säga, du kan ha hittat det absolut bästa skyddet från motståndaren och hans vapensystem men det är bortkastat om du inte kan påverka densamme med dina system (det vill säga lösa din stridsuppgift). Detsamma gäller vid anfall med stridsflyg, inhämtning med sensorer eller logistik. Oftast är chefens vilja att påverka motståndaren i någon riktning och det är svårt att göra om alla sitter i en bunker i djupaste Norrland.

Att verkan går före skydd hamras in i såväl soldater som officerare, framförallt på våra offensiva markförband. Det märks under de olika övningarna som genomförs från grupp och uppåt i systemet. Vi har lyckats så pass bra under de senaste åren att plutonchefer och kompanichefer inte räds att splittra sina enheter för att slåss över större ytor. Det här medför givetvis en högre risktagning där chefen sannolikt kommer att förlora en grupp eller pluton för att uppnå ett högre mål. Just det är något undertecknad har diskuterat med andra officerare på diverse befälsrum, just hur vi kan behöva anpassa vår strid för att kunna möta en numerärt överlägsen motståndare där syftet gått från att slå motståndaren till att större utsträckning binda, fördröja och störa.

Men det här inlägget ska inte handla om utveckling av taktik och stridsteknik, utan snarare hur vi stundtals inte övar på det sättet vi sedan genomför skarp verksamhet. Med skarp verksamhet menar jag i det här fallet internationell verksamhet. För när det kommer till verksamhet i ett insatsområde verkar motivationen till att ta risker minska drastiskt.

Hemma i Sverige under övningar med en internationell kontext, alternativt under övningar inför insats, framstår det som att chefer generellt är villiga att ta risker. Att skicka en svartomgång eller enstaka grupper för att lösa uppgifter långt ifrån egna förband verkar itne vara några problem. Behovet av ”enablers” verkar inte alltid föreligga och man nöjer sig med de resurser man har tillhanda. Märkt väl att jag inte pratar om att öva inför det stora nationella kriget, utan för internationella insatser.

Men när förbandet befinner sig i insatsområdet råder en kultur som står i stark kontrast till hur förbandet övade hemma. Plötsligt är det för riskfyllt att genomföra viss verksamhet, framförallt inte om understödd från en rad olika funktioner finns gripbara. Det är som om att det blev på riktigt och allt risktagande behöver vägas på guldvåg.

Antingen övar vi felaktigt hemma, eller finns det ett behov av att påtala för chefer att de håller igen och låter den upplevda riskhanteringen ta ut för stora svängar.

Mot slutet av insatsen i Afghanistan växte inte sällan truppbidraget vid “enklare” verksamhet, exempelvis samverkan, skulle genomföras. Under FS-missionerna myntades uttrycket “enablers”. Det här var ett vitt begrepp som kunde innefatta allt från TACP och IEDD till sjukvårdsresurser och MP. Alla med sitt eget fordonssystem. Det vill säga, en patrull som från början innefattade två (2) till tre (3) fordon kunde ganska snabbt svälla till 14 fordon för att skapa handlingsalternativ om något mot förmodan skulle hända. Men istället har vi skapat ett betydligt större mål som motståndaren i det insatsområdet inte hade några betänkligheter att slå mot. Har vi då lurat oss själva att ta större risker i tron om att vi gjort det motsatta?

Jag tycker mig se samma tankebanor under den pågående Mali-insatsen, om än inte lika märkbar för verksamheten i närheten av Timbuktu-stad.

Framförallt förefaller det att chefer behöver släppa kontrollbegäret över detaljer. Vi kan inte säga att vi övar och är förberedda för strid, och samtidigt tycka att det är rimligt att det krävs stridspar för att ge sig ut i det löpspår som finns innanför den stora campen, men utanför den egna. Någonstans lindar vi in det i en falsk trygghet om att det är säkrar innanför våra egna väggar, och att ett stridspar på löprunda kommer minska skadan om något händer.

Samtidigt visar vi upp tendenser på det motsatta. Förbanden ärver diverse avsteg från SäkR mellan varje rotation. Det vill säga att föregående chef har fattat ett beslut om avsteg från de säkerhetsbestämmelser som denna anser förhindrar verksamheten. Det kan vara förvaring av vapen, riskavstånd för skjutning med olika vapensystem och när vapensystem får vara laddade. Detta skulle kunna tolkas som att vi har ett säkerhetsreglemente som inte alls ”gäller i krig” eftersom vi redan i ett insatsområde har noterat att vissa regler inte fungerar.

Det förefaller därmed vara uppochnervända världen när ett förband lämnar Sverige. Det som hemmavid är oacceptabla risker blir acceptabla utomlands, och vice versa.

Går verkan före skydd som vi vill påskina, eller är det egentligen att skydd går före verkan eftersom vi inte kan se värdet av den verkan som annars kunde ske? Har vi en aversion mot risk eftersom vi inte tror på uppgiften, för att vi fått direktiv om att det inte är acceptabelt med visst risktagande eller är vi omedvetna om vår aversion mot risker? Möjligtvis är det en kombination av alla tre. Vi kanske inte är helt övertygade om att kunna skapa stabilitet i ett insatsområde ju längre in i insatsen vi kommer. Vid minst en insats (Bosnien[1]) har det kommunicerats tydligt hemifrån att risk för dödsfall och skador inte är acceptabla (detsamma ska ha gällt för Norge under deras insats i Afghanistan[2]). Genom att fatta vissa beslut som i sin tur inte slutar i kroppsskada kan vi förledas att dra som slutsats att det är rätt typ av beslut att fattas (det motsatta gäller även att ett beslut som orsakar kroppsskada eller död kan anses vara felaktigt).

Missförstå mig rätt här, jag menar inte att det inte förkommer riskfylld verksamhet i våra insatsområden. Det gör det varje dag, och chefer på varje nivå får fatta beslut som mycket väl kan innebära en förhöjd risk för liv och lem. Jag är även medveten om att i försvaret av Sverige kommer chefer (och underställda) sannolikt vara mer benägna att ta större risker för att försvara svenskt territorium. Det jag däremot försöker lyfta fram är att skillnaderna mellan hur vi övar hemma, och hur vi sedan genomför i ett insatsområde stundtals blir väldigt stora. Och att vi därmed riskerar att skapa förväntningar på oss själva som vi inte kommer kunna leva upp till vilket kan få konsekvenser, inte minst för förbandets moral.


[1] https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/zL6aBw/visselblasare-ska-bli-hyllade

[2] Torunn Laugen Haaland (2016) The Limits to Learning in Military Operations: Bottom-up Adaptation in the Norwegian Army in Northern Afghanistan, 2007–2012, Journal of Strategic Studies, 39:7, 999-1022, DOI: 10.1080/01402390.2016.1202823

Vad tänker du?

Varje gång jag delar en nyhet som kan anses vara kontroversiell på Instagram brukar det dimpa in lite meddelanden med frågan; “Vad tycker du om detta?”. Och jag har inga problem med att svara på en sådan rak fråga, samtidigt önskar jag att samtalet hade kunnat börja med vad du tänker.

Förstå mig rätt här, jag uppskattar att få frågan och jag uppskattar att ni engagerar er i att reagera på det som jag publicerar. Det jag däremot saknar är att diskussionen blir bredare än i privata meddelanden. För jag förstår på vissa reaktioner och vissa meddelanden att det finns tankar om såväl möjligheten till militär tjänstgöring för personer med spektrumdiagnoser som Försvarsmaktens jämställdhets- och likabehandlingskampanjer. Men de kommer sällan fram på andra ställen än i privata forum där ingen utomstående kan ta del av det.

Ha i beaktande att jag inte explicit syftar på det som kan tolkas som negativa åsikter, utan också det som kan ses som stödjande. För det är även viktigt att kommunicera när du tycker något är rätt och riktigt.

Av det jag har observerat på sociala medier genom åren har vi inga begränsningar i att diskutera stridsutrustning, fordon, ledarskap eller löner. Sådant som kan ses som väldigt okontroversiellt att diskutera och vara kritisk emot, och som samtidigt få utomstående ens bemödar sig att läsa. Men när det kommer till ämnesområden som korsar över till den civila domänen, där utomstående engagerar sig och har åsikter, verkar vi mindre benägna att ens lyfta ämnet.

Jag tror att det bara kan gagna oss som organisation om vi vågar ta för oss i diskussionerna och lägger på vårt perspektiv. För det är bara vi som kan svara på hur det ser ut i den kontexten vi rör oss i. Alla andra kan bara gissa vilket i sin tur kan leda till felaktiga slutsatser. Detta kommer sannolikt även innebära att vi kommer stå där ett par gånger och inse att vi trodde fel om något. Samtidigt är det priset som vi måste vara villiga att betala för att som organisation och grupp utvecklas och fatta beslut som kan stå stadigt i ett samhälle som annars kan te sig “svajigt”.

Våga ventilera dina tankar även om de inte är fullständiga. Var inte rädd för att vara den som först bjuder på hur du ser på saken.

Funktion eller form – vad är viktigast och när?

Försvarsmakten som organisation är ytterst konservativ. Det tar tid att genomföra förändringar, framförallt för att det kollektiva minnet “om hur det var förr” finns kvar länge i de högre nivåerna. Detta har sina för- och nackdelar givetvis och kan vara det som ibland räddar Försvarsmakten att ta för tvära svängar när förändringens vindar blåser.

Ytterst beror detta på personalen. Det är personalens inneboende åsikter som i grunden möjliggör, eller förhindrar, förändringar. Det vill säga, när vi kritiserar att det tar för lång tid att införa ny utrustning eller att nuvarande reglementen inte taktar med verkligheten, är det i grunden oss själva vi kritiserar. För varje individ som vill införa en stridsskjorta och anser att detta är viktigt, går det antagligen att hitta någon som inte delar den åsikten. Beroende på vem av dessa individer som sitter på en beslutsfattande befattningen blir utfallet därefter.

Den halvt skämtsamma undersökningen om fältskjortans vara eller icke-vara under fältjacka 90 lätt (tack till följaren som uppmanade till undersökningen) visar på hur en till synes enkel fråga kan agera vattendelare för en organisation. För aldrig förr har jag mottagit så många meddelanden med åsikter om fenomenet som nu. Inte heller har det varit så många (över 1100st) som deltagit i en omröstning.

Därför tar jag mig tiden att skriva det här inlägget, för att delge hur jag ser på frågan och hur jag resonerar kring vissa starkt traditionella uppfattningar som återfinns när de gäller bärande av uniform till vardags.

Läs mer

FIR: Expanding SERE Pack

Du har säkert lagt märke till den där uppdragssäcken som alla äldre officerare går omkring när de genomför besök i fält. Uppdragssäck M/90 är precis vad den låter som, en säck för att soldaten ska kunna bära med sig det som krävs för att lösa uppgiften. Sparsmakat helt enkelt. Jag har ibland förundrats över att Försvarsmakten valde att fasa ut den lösningen och istället införa en stridssäck som inte bara skulle användas som uppdragssäck, utan även en ryggsäck där soldaten förväntades få med sig allehanda utrustning för att överleva i fält.

Nu har förvissa det nya ryggsäckssystemet (RSS 12) börjat leta sig ut på bred front i Försvarsmakten, men jag saknar ändå en lätt bärlösning som tar ytterst lite plats när den inte används. Jakten på en lätt uppdragssäck, tillsammans med en dos nyfikenhet, ledde mig in på S.O.TECH:s Expanding SERE pack. En flerbruksficka som kan omvandlas till en liten uppdragssäck.

Läs mer

Placera studier i ett större sammanhang

Det finns många för- och nackdelar med att leva i en tid där information finns i tillsynes oändliga mängder och som kan spridas över hela världen med hjälp av ett knapptryck. Var och varannan medborgare har en informationsbärare i fickan som kan hjälpa till att svara på alla spörsmål, och även effektivt döda alla oeniga diskussioner om hur lång tid det egentligen tar att köra till Haparanda.

Baksidan av det ständiga informationsflödet är dels att det är svårt att överblicka. Det blir lätt “information overflow” hos användaren och tendensen verkar vara att vi som art mer och mer drar oss till information som är lätt att behandla, det vill säga tydliga rubriker och tv-underhållning som kräver minimal ansträngning för att förstå. I en tid där vi har i princip obegränsad tillgång till forskning, verkar vi något krampaktigt hänga kvar vid metoden att någon annan ska förklara det på ett lekmannamässigt vis. Det är här det inte sällan uppstår problem med att media rapporterar grova förenklingar med inledningen “forskning visar…”, baserat på en enskild studie.

Läs mer

Suboptimerande småpåvar

I samhället och inom Försvarsmakten brukar begreppet “småpåve” florera av och till. Begreppet används för att beskriva chefer på lägre nivåer som inte sällan ansvarar för små specifika, och framförallt kritiska verksamhetsfunktioner. Begreppet har bland annat vädrats kring försvarsmaktens regelverk gällande framförande av personbil och minibuss. Dessa individer har en förmåga att påverka beslut i en riktning som är fördelaktiga för dem själva och deras egna funktion, inte sällan utan att ta hänsyn till övriga som också påverkas. En “småpåve” kan effektivt döda en hel planeringsprocess om det saknas en stark chef som kan backa upp en order med mandat från regelverk eller högre chef.

småpåve
små`påve subst. ~n småpåvar
ORDLED: små–påv-en
• (auktoritär) makthavare på lägre nivå {→pamp 1} ⟨nedsätt.⟩: en av småpåvarna i kommunen

Nationalencyklopedin

Suboptimering är inget unikt för Försvarsmaktens verksamhet. De flesta kan antagligen känna igen sig i att fastna på en detaljnivå, vilket slukar stora mängder tid och fokus från lösandet av ett projekt. I en organisation som rekryterar en hel del “perfektionister” är det inte konstigt att det återfinns personal på samtliga nivåer som har en tendens att zooma in på detaljer och tappa helhetsbilden. Det kan vara en överarbetad skjutövning eller ett grafiskt tilltalande bildspel.

suʹboptimering, term inom optimeringsteori som innebär att man riskerar att få en lösning som inte är den bästa tänkbara när man försöker dela upp ett komplicerat problem i hanterbara bitar. I företagsekonomi används termen för att ange att en avdelning vid försök att nå bästa möjliga resultat (optimering) för den egna enheten bidrar till ett dåligt totalresultat för företaget. Genom att kostnaderna för lagret minimeras riskerar t.ex. företaget att gå miste om försäljningsinkomster.

nationalencyklopedin

En utmaning för verksamheten är när dessa två fenomen förkroppsligas i en eller flera individer på en enhet. Framförallt om dessa individer återfinns på en beslutsfattande nivå, exempelvis i en stab. Där är dessa individer som farligast där de effektivt kan stoppa upp beslut- eller planeringsprocesser för ett helt förband, vilket i slutändan kommer drabba officerare och soldater längst ner i organisationen.

Anledningen till att det slår mot underställd trupp är att de här individerna, genom att påverka beslutsprocessen, skapar en order som är så pass detaljerad att den antingen blir ytterst svår att följa och leva upp till, eller direkt hämmar underställd chefs möjlighet till uppdragstaktik och att själva leda sin verksamhet. Därmed hämmas den “krigslist” vi säger oss vilja fostra. Vidare har deras förmåga att stanna upp processen i ett planeringsstadie en direkt negativ inverkan på tidsuttaget för truppen att hinna bryta ner och verkställa mottagen order. Tredjedelsprincipen frångås alltså.

Min uppfattning i frågan är att småpåvarnas och suboptimeringens välde inom olika verksamheter beror på otydligheter i syfte och målsättningar från högre ledning (förutom rena tillkortakommanden i personligheter). När det blir oklart vad chefen vill åstadkomma med exempelvis en övning, lämnar det utrymme för individer att enbart fokusera på sin pusselbit och försöka optimera verksamheten utifrån den lilla delen utan att se till helheten eller kollektivet. Eftersom det inte finns någon målsättning att samla samtliga beslutsfattare kring, tillåts de att härja fritt utifrån egna premisser helt enkelt.

På våra olika officers- och gruppchefsutbildningar lägger vi som organisation ner otaliga arbetstimmar för att lära ut olika metoder för effektiv planering och ordergivning. Utformade för det vi kallar “krigets krav”. Det är fyrfältare, planering under tidspress (PUT), minnesramsor likt OBO och IGU eller drill av 5-punktsordrar. Vi har handböcker som beskriver metodik för ledning och planering av verksamhet. Vi lär oss att övnings-pm ska ha ett tydligt mål, syfte och krav för att godkännas. Lektionerna ute på landets olika försvarsmaktsskolor börjar med att definiera syftet till lektionen, vad målsättningen är och vilka krav som ställs på kadetten. Med andra ord, vi programmeras direkt hur vi ska göra för att skapa tydlighet och var vi ska leta för att hitta målsättningar att applicera på vår egna verksamhet.

Men något händer när kadetten examineras och kommer ut till förbandet. Den tidigare upplevda tydligheten försvinner och byts ut mot en diffus verklighet där mål, syften och krav för övningar blir otydliga och något som mest ska bockas av under genomgången. Det blir textstycken som skummas igenom i jakt på vilka faktiska uppgifter som just din enhet ska lösa. Redan där börjar vi sakta glida ifrån tre pelare som annars kan guida oss rätt.

Samtidigt hamnar officerare allt oftare i tidsnöd där för många tilldelade uppgifter i kombination med administrativa bördor tar dyrbar planeringstid ifrån befäl på samtliga nivåer. När tidsnöden uppstår börjar individer gena i kurvorna. Inlärd planeringsmetodik glöms bort och orderproducering blir i slutändan ett ostrukturerat arbete där chefen skriver från huvudet och riskerar att baka in för mycket detaljer vilket i sin tur hämmar underställda vid lösande av uppgift.

Det går absolut att hävda att detta inte är ett problem, eftersom det sker på de absolut lägsta nivåerna som grupp och pluton. Det går att stävja med tydliga ordrar från högre nivå. Problemet är däremot att de som anammat den här “metoden” på lägre nivå, tar med sig den för varje steg upp de tar i karriärstrappan. Det vill säga, mellan examination och en högre utbildning (HOP eller HSOU), har vi officerare som i allra högsta grad påverkar vår operativa effekt genom att omedvetet skapa de förutsättningar som krävs för att suboptimerande småpåvar ska kunna frodas.

Kontentan är att om vi fortsätter förledas bort från de metoder vi lär oss på våra militära skolor, kommer vi även att fortsätta fostra framtida chefer i skriva undermåliga målsättningar som har en negativ inverkan på verksamheten. Även om användandet av en specifik metod aldrig ska vara målet, behöver vi samtidigt inse att metoderna finns där för att stödja oss. Inte för att fylla ut utbildningstiden på MHS.

Vapendirektivet, magasin och Försvarsmakten

Vapendirektivet har varit på tapeten av och till från 2017. Direktivet i sig baseras på lagstiftning från EU, vilket Sverige som medlemsland är förbundet att införa som nationell lag. Det här inlägget kommer inte behandla lagens vara eller icke-vara. Inte heller kommer inlägget att föra någon argumentation för användandet av egeninköpta magasin (framförallt PMAG). Istället kommer vi att fokusera på verkligheten, att personal använder PMAG i allt större utsträckning.

Undertecknad har ingen juridisk utbildning och gör därmed inget anspråk på att korrekt kunna tolka lagtexter. Större delen av texten vilar på regeringens förtydliganden i fri text. Målet är inte att göra en höna av en fjäder, utan snarare att klargöra vad lagen säger.

Med hjälp av skärmdumpar från regeringens förslag på lagändringar kommer inlägget sammanfatta vad som eventuellt kan komma att påverka försvarsmaktspersonal. Direktivet ligger i propositionsfasen och kommer i ett senare skede att röstas om i riksdagen. Målet för regeringen är att den nya lagen ska träda i kraft 1 augusti 2019.

Läs mer

Vi står för människors lika rättigheter, inte lika värde

Under flera år har Försvarsmakten stått i fronten för kampen för människors rätt till frihet i olika former. När nuvarande överbefälhavare Micael Bydén tillträde infördes valspråket ” Vi försvarar Sverige, landets intressen, vår frihet och rätt att leva som vi själva väljer”, vilket med all tydlighet signalerar Försvarsmaktens uppgift i samhället.

Under sannolikt lika lång tid, om inte längre, har samhället i stort argumenterat kring begreppet människors lika värde. Även om det framförs kritik mot uttrycket har det inte hindrat uttrycket för att bli ett kraftigt slagträ i den politiska debatten. Uttrycket har dragits till sin spets när t o m människors monetära värde räknats ut, vilket ger upphov till olika infallsvinklar för diskussion.

Däremot är det inte människors monetära värde jag vill diskutera med det här inlägget utan snarare om Försvarsmakten verkligen kan sägas vara en garant för människors lika värde, eller om vi egentligen menar att vi står för människors lika rättigheter. Det kan tyckas vara ett trivialt ämne, jag kommer förklara varför jag tycker att det är viktigt att Försvarsmakten ändrar från “lika värde” till “lika rättigheter”.

Försvarsmaktens värdegrund är inte bara ett dokument som finns för att blidka samhället och politiker. Det är en kodex som återkommer i prestationsvärderingar där officeren eller soldaten betygssätts (något som senare resulterar i ett påslag på lönen). Det är bestämmelser som styr personalens agerande och som mycket väl kan leda till chefssamtal om personen inte anses följa värdegrunden.

Försvarsmakten är en strikt hierarkisk organisation. Verksamheten vilar på att det finns chefer och underordnande som förhåller sig till vissa regler. Regler som enbart fungerar för att alla involverade accepterar dem. Exempelvis att äldre och mer erfarna soldater ska lyda order från en yngre och oerfaren officer. Även om det finns undantag är den här maktrelationen central, och något militära debattörer återkommer till med jämna mellanrum i diskussion kring militär disciplin och ledarskap.

I våra manualer, handböcker och reglementen framgår det tydligt att chefen leder verksamheten, delegerar uppgifter och har det övergripandet ansvaret. Detta innebär även att chefen i sig blir en nyckelroll som är värdefull ur ett stridstekniskt och taktiskt perspektiv. Den här klassificeringen återkommer hela vägen upp till den högsta ledningen (även civilt om vi tittar på successionsordning för den politiska makten). Vi återfinner även en gradering när det gäller olika personalkategorier, exempelvis har stridspiloter sedan kalla krigets dagar varit en skyddsvärd resurs.

Med det här i åtanke blir det snabbt märkligt att prata om att Försvarsmakten står för människors lika värde, när vi som organisation tydligt rangordnar människor efter deras befattning. Fallskärmsjägaren är inte lika värdefull för organisationen som besättningen som flyger transportplanet. Försvarsmakten är inte på något sätt unik i världen. Det här är ett återkommande tema världen över som är mer eller mindre tydligt kommunicerad. Och det är något som personalen fostras i dagligen och bör vara medveten om.

Detta ska däremot inte likställas med att vi som organisation kommer kasta bort människoliv enbart för att de tillhör en viss kategori. Vi som organisation kommer fortfarande värdera risker och anstränga oss för att alla ska ta sig levande hem från exempelvis en insats. Däremot kommer befattningsfaktorn ligga i bakgrunden.

Jag anser att det här perspektivet behöver lyftas och finnas med när personal intervjuas inför nya befattningar, även under mönstringsförfarandet. Istället för att vi slentrianmässigt slänger oss med begrepp där vi förväntar oss standardsvar behöver vi lyfta diskussionen om vad det är vi står för, och hur vi som organisation praktiskt uppnår det. Om vi nu verkligen anser att alla människor är lika värda (monetärt eller strategiskt) behöver vi se över organisationen och hur vi bedriver verksamheten. Annars är det dags att ändra budskapet vi kommunicerar och bli mer ärliga med hur vår verklighet ser ut.

Dumpfickans vara eller inte vara

För några månader sedan efterfrågades uppslag till framtida inlägg från er som följer på Instagram. Då efterfrågades bland annat ett inlägg om dumpfickan, och om det är en god investering. Jag skriver investering eftersom tilldelningen av en dumpficka varierar ute på förbanden och verkar så förbli tills dess att stridsväst 18 börjar dyka upp på förbanden (förhoppningsvis framåt sommaren i år).

Det här kommer inte bli ett inlägg där olika tillverkare presenteras, eller styrkor och svagheter med olika modeller. Istället kommer vi fokusera på den generella funktionen och de observationer jag gjort under åren som gått.

Läs mer

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén