Taktisk.se

Din EOBUSARE i gryningen

Sida 4 av 16

Försvarsberedningen: Ytlig sammanfattning

Försvarsberedningens rapport består totalt av 355 sidor. Det krävs alltså en ansats för att läsa igenom hela rapporten och kunna ta till sig innehållet. Detta innebär att det är lätt hänt att läsaren missar vissa saker, framförallt när fokus ligger på de ämnen som ligger närmst en själv (exempelvis anskaffning av nya ubåtar eller luftvärnssystem). Därför är det en klar fördel att det finns en hel del engagerade individer twitter som sammanfattar rapporten lättbegripligt för den som är intresserad.

Det här inlägget kommer göra en ansats att sammanfatta stridskraftsdelarna i stort, för att i efterkommande inlägg dyka ner i specifika ämnen som kan vara av intresse för dig som läsare.

Läs mer

Vad är försvarsberedningen och hur berör den dig?

Vid det här laget har det antagligen inte undgått dig att den efterlängtade och omdiskuterade rapporten från Försvarsberedningen har offentliggjorts. Dagarna fram till dagen för offentliggörandet har kantats av olika politiska utspel gällande finansieringen och det har varit diskussioner om bilagor och formuleringar som alla partier inte står bakom. Nu är rapporten signerade av fyra (4) partier (S, V, MP och SD) medans övriga partier valt att stå utanför. Men vad är poängen med försvarsberedningens rapport? Och hur påverkar den dig som tjänstgör eller har ambitionen att tjänstgöra i Försvarsmakten?

Läs mer

Tankar kring mobilförbud vid övningar

Frågan om mobiltelefoner ska förbjudas under övningar eller ej, har återigen aktualiserats i och med ett inlägg där chefen för 42.pansarbataljonen annonserat att förbandet inte kommer tillåtas ha med sig mobiltelefoner under Våreld 19. Även P7 har utannonserat mobilförbud för deras deltagande.

I takt med att en mobiltelefon har blivit något var och en bär med sig, samt att fler och fler prylar ansluter sig till internet, har olika händelser uppmärksammat den säkerhetsproblematik detta medför.

Men till skillnad från Ryssland väljer Sverige inte att förbjuda personalen i Försvarsmakten från att vare sig vara aktiva på sociala medier eller ha tillgång till mobiltelefoner. Däremot har Försvarsmakten på olika håll börjat förbjuda mobiltelefoner under övningar. Men det tas inte emot med klang och jubel av personalen, och därför kommer det här inlägget lyfta lite tankar i ämnet.

Läs mer

FIR: Recycled Firefighter “The Chief”

Debatten kring klimatet och jordens begränsade resurser har skapat en marknad för företag som återanvänder material för att skapa nya produkter. Recycled Firefighter är ett av dessa företag. Twisten är att företaget, som namnet antyder, återanvänder material från brandkårsutrustning som slangar och kläder. Då jag var på jakt efter en ryggsäck att ha i bilen passade det sig ypperligt med en ryggsäck försedd med reflex.

Läs mer

FIR: TwinNeedle MiniMap

Du har antagligen sett den förr på en del soldater, modular assault pack (MAP). Nu har en uppdaterad version från det nyzeeländska företaget Twin Needle kommit ut på marknaden. Det kändes som att det var dags för att testa en ny ryggväska som möjliggör för brukaren att bära med sig lite mer än enbart vätskeblåsa.

Twinneedle minimap monterad på krsk12

Läs mer

Vad vet vi om Nordic Combat Uniform?

Nyligen publicerade Försvarsmakten information om vilka svenska förband som kommer få möjligheten att testa provkollektionen för det nya uniformssystemet Nordic Combat Uniform (NCU). Projektet sjösattes redan 2016 när länderna skrev under “technical agreement” för projektet. Därmed kan det vara på sin plats att sammanfatta det som publicerats om projektet, och vad vi kan förvänta oss framöver.

Bakgrund

Norge, Finland, Danmark och Sverige har tillsammans bestämt sig för att utveckla och köpa in ett gemensamt uniformssystem. Gemensamt såtillvida att designen av plaggen kommer vara densamma, medans val av kamouflagemönster kommer skilja sig då respektive land avser att behålla eget mönster (även om både Norge och Sverige annonserat möjliga förändringar).
Det förekommer även rykten om att öken- och vinterkamouflaget kan bli gemensamt. Det ska även tilläggas att enligt det första upphandlingsdokumentet kommer Finland inte helt frångå sitt uniformssystem till förmån för NCU.

Norge leder upphandlingsprocessen genom sin motsvarighet till FMV, Forsvarsmateriell. Detta innebär även att upphandlingen går under norsk lag och de regler som gäller för upphandling av militär materiel i Norge. Möten har därefter genomförts i de olika länderna för att utveckla dels kravprofilen, dels avgöra vilka företag som skulle få gå vidare i upphandlingsprocessen.

To cover the operational environments, the NCU system is divided in three (3) different configurations (European, Desert and Tropical Jungle),

Instructions to Candidates Nordic Combat Uniform system

Ett syfte med den gemensamma upphandlingen är att hålla ner kostnaden för att utveckla och upphandla ett helt nytt uniformssystem. Värdet på upphandlingen beräknas upp till över 400 miljoner Euro. Inte oväntat resulterade detta i att företag som inte gick vidare i processen överklagade till domstol. För svensk del är den beräknade summan mellan 100 och 110 miljoner euro över en sju (7) års period.

Läs mer

Skydd går före verkan?

Ett genomgående tema under den stridstekniska utbildningen för mig har varit att verkan går före skydd. Det vill säga, du kan ha hittat det absolut bästa skyddet från motståndaren och hans vapensystem men det är bortkastat om du inte kan påverka densamme med dina system (det vill säga lösa din stridsuppgift). Detsamma gäller vid anfall med stridsflyg, inhämtning med sensorer eller logistik. Oftast är chefens vilja att påverka motståndaren i någon riktning och det är svårt att göra om alla sitter i en bunker i djupaste Norrland.

Att verkan går före skydd hamras in i såväl soldater som officerare, framförallt på våra offensiva markförband. Det märks under de olika övningarna som genomförs från grupp och uppåt i systemet. Vi har lyckats så pass bra under de senaste åren att plutonchefer och kompanichefer inte räds att splittra sina enheter för att slåss över större ytor. Det här medför givetvis en högre risktagning där chefen sannolikt kommer att förlora en grupp eller pluton för att uppnå ett högre mål. Just det är något undertecknad har diskuterat med andra officerare på diverse befälsrum, just hur vi kan behöva anpassa vår strid för att kunna möta en numerärt överlägsen motståndare där syftet gått från att slå motståndaren till att större utsträckning binda, fördröja och störa.

Men det här inlägget ska inte handla om utveckling av taktik och stridsteknik, utan snarare hur vi stundtals inte övar på det sättet vi sedan genomför skarp verksamhet. Med skarp verksamhet menar jag i det här fallet internationell verksamhet. För när det kommer till verksamhet i ett insatsområde verkar motivationen till att ta risker minska drastiskt.

Hemma i Sverige under övningar med en internationell kontext, alternativt under övningar inför insats, framstår det som att chefer generellt är villiga att ta risker. Att skicka en svartomgång eller enstaka grupper för att lösa uppgifter långt ifrån egna förband verkar inte vara några problem. Behovet av ”enablers” verkar inte alltid föreligga och man nöjer sig med de resurser man har tillhanda. Märk väl att jag inte pratar om att öva inför det stora nationella kriget, utan för internationella insatser.

Men när förbandet befinner sig i insatsområdet råder en kultur som står i stark kontrast till hur förbandet övade hemma. Plötsligt är det för riskfyllt att genomföra viss verksamhet, framförallt inte om understödd från en rad olika funktioner finns gripbara. Det är som om att det blev på riktigt och allt risktagande behöver vägas på guldvåg.

Antingen övar vi felaktigt hemma, eller finns det ett behov av att påtala för chefer att de håller igen och låter den upplevda riskhanteringen ta ut för stora svängar.

Mot slutet av insatsen i Afghanistan växte inte sällan truppbidraget när “enklare” verksamhet, exempelvis samverkan, skulle genomföras. Under FS-missionerna myntades uttrycket “enablers”. Det här var ett vitt begrepp som kunde innefatta allt från TACP och IEDD till sjukvårdsresurser och MP. Alla med sina egna fordonssystem. Det vill säga, en patrull som från början innefattade två (2) till tre (3) fordon kunde ganska snabbt svälla till 14 fordon för att skapa handlingsalternativ om något mot förmodan skulle hända. Men istället har vi skapat ett betydligt större mål som motståndaren i det insatsområdet inte hade några betänkligheter att slå mot. Har vi då lurat oss själva att ta större risker i tron om att vi gjort det motsatta?

Jag tycker mig se samma tankebanor under den pågående Mali-insatsen, om än inte lika märkbar för verksamheten i närheten av Timbuktu-stad.

Framförallt förefaller det att chefer behöver släppa kontrollbegäret över detaljer. Vi kan inte säga att vi övar och är förberedda för strid, och samtidigt tycka att det är rimligt att det krävs stridspar för att ge sig ut i det löpspår som finns innanför den stora campen, men utanför den egna. Någonstans lindar vi in det i en falsk trygghet om att det är säkrare innanför våra egna väggar, och att ett stridspar på löprunda kommer minska skadan om något händer.

Samtidigt visar vi upp tendenser på det motsatta. Förbanden ärver diverse avsteg från SäkR mellan varje rotation. Det vill säga att föregående chef har fattat ett beslut om avsteg från de säkerhetsbestämmelser som denna anser förhindrar verksamheten. Det kan vara förvaring av vapen, riskavstånd för skjutning med olika vapensystem och när vapensystem får vara laddade. Detta skulle kunna tolkas som att vi har ett säkerhetsreglemente som inte alls ”gäller i krig” eftersom vi redan i ett insatsområde har noterat att vissa regler inte fungerar.

Det förefaller därmed vara uppochnervända världen när ett förband lämnar Sverige. Det som hemmavid är oacceptabla risker blir acceptabla utomlands, och vice versa.

Går verkan före skydd som vi vill påskina, eller är det egentligen att skydd går före verkan eftersom vi inte kan se värdet av den verkan som annars kunde ske? Har vi en aversion mot risk eftersom vi inte tror på uppgiften, för att vi fått direktiv om att det inte är acceptabelt med visst risktagande eller är vi omedvetna om vår aversion mot risker? Möjligtvis är det en kombination av alla tre. Vi kanske inte är helt övertygade om att kunna skapa stabilitet i ett insatsområde ju längre in i insatsen vi kommer. Vid minst en insats (Bosnien[1]) har det kommunicerats tydligt hemifrån att risk för dödsfall och skador inte är acceptabla (detsamma ska ha gällt för Norge under deras insats i Afghanistan[2]). Genom att fatta vissa beslut som i sin tur inte slutar i kroppsskada kan vi förledas att dra som slutsats att det är rätt typ av beslut att fattas (det motsatta gäller även att ett beslut som orsakar kroppsskada eller död kan anses vara felaktigt).

Missförstå mig rätt här, jag menar inte att det inte förkommer riskfylld verksamhet i våra insatsområden. Det gör det varje dag, och chefer på varje nivå får fatta beslut som mycket väl kan innebära en förhöjd risk för liv och lem. Jag är även medveten om att i försvaret av Sverige kommer chefer (och underställda) sannolikt vara mer benägna att ta större risker för att försvara svenskt territorium. Det jag däremot försöker lyfta fram är att skillnaderna mellan hur vi övar hemma, och hur vi sedan genomför verksamhet i ett insatsområde stundtals blir väldigt stora. Och att vi därmed riskerar att skapa förväntningar på oss själva som vi inte kommer kunna leva upp till vilket kan få konsekvenser, inte minst för förbandets moral.


[1] https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/zL6aBw/visselblasare-ska-bli-hyllade

[2] Torunn Laugen Haaland (2016) The Limits to Learning in Military Operations: Bottom-up Adaptation in the Norwegian Army in Northern Afghanistan, 2007–2012, Journal of Strategic Studies, 39:7, 999-1022, DOI: 10.1080/01402390.2016.1202823

Vad tänker du?

Varje gång jag delar en nyhet som kan anses vara kontroversiell på Instagram brukar det dimpa in lite meddelanden med frågan; “Vad tycker du om detta?”. Och jag har inga problem med att svara på en sådan rak fråga, samtidigt önskar jag att samtalet hade kunnat börja med vad du tänker.

Förstå mig rätt här, jag uppskattar att få frågan och jag uppskattar att ni engagerar er i att reagera på det som jag publicerar. Det jag däremot saknar är att diskussionen blir bredare än i privata meddelanden. För jag förstår på vissa reaktioner och vissa meddelanden att det finns tankar om såväl möjligheten till militär tjänstgöring för personer med spektrumdiagnoser som Försvarsmaktens jämställdhets- och likabehandlingskampanjer. Men de kommer sällan fram på andra ställen än i privata forum där ingen utomstående kan ta del av det.

Ha i beaktande att jag inte explicit syftar på det som kan tolkas som negativa åsikter, utan också det som kan ses som stödjande. För det är även viktigt att kommunicera när du tycker något är rätt och riktigt.

Av det jag har observerat på sociala medier genom åren har vi inga begränsningar i att diskutera stridsutrustning, fordon, ledarskap eller löner. Sådant som kan ses som väldigt okontroversiellt att diskutera och vara kritisk emot, och som samtidigt få utomstående ens bemödar sig att läsa. Men när det kommer till ämnesområden som korsar över till den civila domänen, där utomstående engagerar sig och har åsikter, verkar vi mindre benägna att ens lyfta ämnet.

Jag tror att det bara kan gagna oss som organisation om vi vågar ta för oss i diskussionerna och lägger på vårt perspektiv. För det är bara vi som kan svara på hur det ser ut i den kontexten vi rör oss i. Alla andra kan bara gissa vilket i sin tur kan leda till felaktiga slutsatser. Detta kommer sannolikt även innebära att vi kommer stå där ett par gånger och inse att vi trodde fel om något. Samtidigt är det priset som vi måste vara villiga att betala för att som organisation och grupp utvecklas och fatta beslut som kan stå stadigt i ett samhälle som annars kan te sig “svajigt”.

Våga ventilera dina tankar även om de inte är fullständiga. Var inte rädd för att vara den som först bjuder på hur du ser på saken.

Funktion eller form – vad är viktigast och när?

Försvarsmakten som organisation är ytterst konservativ. Det tar tid att genomföra förändringar, framförallt för att det kollektiva minnet “om hur det var förr” finns kvar länge i de högre nivåerna. Detta har sina för- och nackdelar givetvis och kan vara det som ibland räddar Försvarsmakten att ta för tvära svängar när förändringens vindar blåser.

Ytterst beror detta på personalen. Det är personalens inneboende åsikter som i grunden möjliggör, eller förhindrar, förändringar. Det vill säga, när vi kritiserar att det tar för lång tid att införa ny utrustning eller att nuvarande reglementen inte taktar med verkligheten, är det i grunden oss själva vi kritiserar. För varje individ som vill införa en stridsskjorta och anser att detta är viktigt, går det antagligen att hitta någon som inte delar den åsikten. Beroende på vem av dessa individer som sitter på en beslutsfattande befattningen blir utfallet därefter.

Den halvt skämtsamma undersökningen om fältskjortans vara eller icke-vara under fältjacka 90 lätt (tack till följaren som uppmanade till undersökningen) visar på hur en till synes enkel fråga kan agera vattendelare för en organisation. För aldrig förr har jag mottagit så många meddelanden med åsikter om fenomenet som nu. Inte heller har det varit så många (över 1100st) som deltagit i en omröstning.

Därför tar jag mig tiden att skriva det här inlägget, för att delge hur jag ser på frågan och hur jag resonerar kring vissa starkt traditionella uppfattningar som återfinns när de gäller bärande av uniform till vardags.

Läs mer

FIR: Expanding SERE Pack

Du har säkert lagt märke till den där uppdragssäcken som alla äldre officerare går omkring när de genomför besök i fält. Uppdragssäck M/90 är precis vad den låter som, en säck för att soldaten ska kunna bära med sig det som krävs för att lösa uppgiften. Sparsmakat helt enkelt. Jag har ibland förundrats över att Försvarsmakten valde att fasa ut den lösningen och istället införa en stridssäck som inte bara skulle användas som uppdragssäck, utan även en ryggsäck där soldaten förväntades få med sig allehanda utrustning för att överleva i fält.

Nu har förvissa det nya ryggsäckssystemet (RSS 12) börjat leta sig ut på bred front i Försvarsmakten, men jag saknar ändå en lätt bärlösning som tar ytterst lite plats när den inte används. Jakten på en lätt uppdragssäck, tillsammans med en dos nyfikenhet, ledde mig in på S.O.TECH:s Expanding SERE pack. En flerbruksficka som kan omvandlas till en liten uppdragssäck.

Läs mer

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén