Taktisk.se

Din EOBUSARE i gryningen

Hur man inte försvarar ett beslut – en fallstudie

för|­mån [fö`r‑] substantiv ~en ~er • sär­skild, för­delaktig rättighet e.d., privilegium

Svenska akademiens ordlista

Försvarsmaktens utbildningschef visar sig vara ungefär klippt och skuren för rollen som sin föregångare Eksell. Exakt noll empati för personalen och ett minusvärde vad gäller förståelse för världen runtomkring. Kadetter som drabbats av det här beslutet har i ett öppet och sakligt brev förklarat varför man är besvikna med hur myndigheten hanterat frågan. Responsen från ansvarig chef? Det är en “administativ åtgärd” och därutöver “olyckliga omständigheter” som ledde till att man efter påbörjad utbildning fattade ett retroaktivt beslut.

Generalen bemöter överhuvudtaget inte kritiken om att man redan i våras bekräftat för kadetter vilka ersättningar som gäller. Inte heller bemöts kritiken kring hur bruttoavdraget påverkar den framtida ekonomin för den enskilde. Istället ska vi förstå att det är en förmån att läsa en inomverksutbildning för Försvarsmakten. En utbildning som med all säkerhet kommer ge individerna en löneinplacering som inte alls kompenserar för studietiden. Framförallt är det en synnerligen dålig anledning när 1) vissa kadetter måste läsa för att deras GSS-anställningar löper ut och 2) myndigheten skriker efter SO för att klara tillväxten. Vad Cherinet tycks vara oförmågen att ens vissa någon platonisk förståelse för är att personalen väljer myndigheten. Inte tvärtom.

Således kommer det här läggas i vågskålen för de som ska göra ett val i framtiden och de som överväger om de ska göra något annat. Att definiera det som en administrativ åtgärd som inte innebär “skillnad i villkor” är att slira på sanningen. Hur kan ett ökat avdrag inte vara en förändring i villkor? I vilket annat transaktionssammanhang är det ett godkänt förfarande? Som om inte det vore nog har generalen dessutom mage att kalla motiv i beslutet för “överflödiga” och därmed inte legat till grund för själva beslutet. Vilket är en grov efterhandskonstruktion som jag inte kan tänka mig att någon annan myndighet skulle komma undan med. Isf ska beslutet rivas upp och göras om. Avslutningsvis är det riktigt magstarkt att säga att “det är vi som gjort fel och ingen ska lida för det” och tro att alla ska vara tacksamma för att de “slipper” återbetalning.

Så varför är detta värt att hetsa upp sig över egentligen? Det finns en rad orsaker. Den främsta är hela situationen med GSS och hur den kategorin behandlas av myndigheten samt hur detta riskerar att haverera i framtiden på grund av dagens händelser. Försvarsmakten ser inget behov av att argumentera för att slopa anställningstiden om max 12 år för GSS/K. I all väsentlighet har lagens utformning och det avtal man tidigare hade med facket tjänat Försvarsmakten väl. Så pass väl att facket till slut kände sig nödgat att säga upp avtalet för att myndigheten överutnyttjade möjligheten till korta anställningar vilket ledde till utebliven anställningstrygghet. Därutöver har vi hela debaklet som varit kring löner och hur processen är ofördelaktig för de som har varit anställda en längre tid. Samtidigt vill vi att hela vår specialistofficerskår ska hämtas från GSS-kategorin och bära med sig den erfarenheten vidare i karriären. När myndigheten märkte att det var få som valde att läsa vidare med särskild förmån (dvs med sin lön minus 6000 kr) valde man att förändra reglerna vilket innebar att det nu enbart krävs ett år för att kunna söka att påbörja studier med en högre ersättning. En för mig tydlig indikator att myndigheten försöker fylla sina platser för att det saknas ett tillräckligt stort rekryteringsunderlag.

Men är det då en förmån att få läsa en utbildning i Försvarsmakten under 1,5 års tid på annan ort långt hemifrån? En del säger det, inklusive Försvarsmaktens utbildningschef. Men låt mig då fråga, är det en förmån för en officer att bli placerad utomlands i en stab och att få ta med sig familjen med dagens URA-avtal? En del säger bestämt nej. Det är ingen förmån i form av ett särskilt privilegium. Det innebär snarare en uppoffring från flera parter och en belastning för en familj. Vilket myndigheten verkar hålla med om eftersom man har en arbetsgrupp som tittar på situationen och de förändringar som måste till för att göra det mer fördelaktigt för individen.

Låt oss gå tillbaka till kadetten som nu läser med “särskild förmån”. Om vi nu vill ha de erfarna soldaterna innebär det att de har tjänstgjort några år. Sett till anställningsgränsen så finns det en andel av kadetterna som läser SOU för att annars skulle de bli uppsagda. I den här kategorin återfinns inte sällan människor med familj, som lämnas kvar på ordinarie ort där man byggt sitt liv. Detta för att avsäga sig arbetstidsreglering, något som myndigheten inte är sen att överutnyttja under exempelvis förbandspraktiken för att täcka upp planeringsluckor. Individen erbjuds ett boende vilket historiskt visat sig vara belagt med problem som mögel och undermåligt underhåll. Kadetten erbjuds hemresor med allehanda medel som mycket väl kan innebära flera timmar på olika transportmedel, eller för den delen transportmedel som ställs in.

Så förmånen är alltså att en individ för att få fortsätta arbeta tvingas iväg 1,5 år på annan ort med minskade rättigheter eftersom individen inte längre räknas som arbetstagare för att fylla ett behov som myndigheten har av erfaren personal. En erfarenhet som betalar sig dåligt i plånboken efter studier när individen erbjuds några hundralappar mer än när utbildningen påbörjades. Är det verkligen ingen annan på den högre ledningsnivån som ser problemet här?

Och då har jag inte ens berört att man i sin myndighetsutövning använder motiv som man sedan säger inte alls är grundade till beslutet. Det är som att vissa individer helt glömt bort att de är statstjänstemän och att det därigenom finns vissa förvaltningskrav att leva upp till vad gäller myndighetsbeslut.

I synnerhet är det ett illa genomfört beslut sett till helheten där myndigheten inte har några som helst problem att inte höja löner när beslut om nya lönestrukturer fattas under våren, utan personalen får vänta ett halvår på att kanske bli korrigerade. Utan någon form av retroaktiv kompensation. Men gud nåde om någon skulle faktiskt få en tusenlapp mer under sina studier och kunna unna sig något.

Men jag antar att det här kommer vara vad vi får leva med några år framöver innan alla de som gjort sig en karriär på att tillse att personalen inte ska få ett korvöre extra gått i pension. Jag är inte förvånad, men jag är besviken.

Frågor till kommunikatörskonferensen hösten 2023

När kommer FST KOMM och HRC Relation och kommunikation att slås ihop till en gemensam kommunikationstjänst? Alternativt, när kommer FST KOMM att ta ägandeskap över samtliga kommunikationsplattformar där Försvarsmakten befinner sig i stället för att som idag ha det uppdelat kring vilka plattformar som uppfattas som rekryteringskanaler eller ej?

När kommer en militärstrategisk ledningsnivå för kommunikationstjänsten inrättas i stället för dagens delade ansvar mellan flera olika intressenter med egna agendor?

I kommunikationsdirektörens inriktning för 2023 anges bland annat att kommunikationen, såväl den interna som externa, ska vara snabb, tydlig och korrekt för att hantera omvärldsutvecklingen. Hur ska detta realiseras? Hur mäts och utvärderas det?

”Internet är den viktigaste informationskällan” anges det i bilaga 5 till den årliga inriktningen. Bland annat har FST KOMM korrekt identifierat att information söks via internet och sociala plattformar. Däremot verkar den realiseringen enbart dragits kopplat till att attrahera ny personal då det också uttrycks en ambition att kommunicera internt före externt. Varför sker inte den interna kommunikationen via samma kanaler när följarskaran även består av den egna personalen? Där kommunikation via sociala plattformar har möjlighet att nå ut snabbare och bredare än genom nyhetsinlägg på emilia (vilka ibland ändå publiceras som nyhetsartikel på forsvarsmakten.se någon dag senare).

I inriktningen beskrivs också att ”kommunikationen ska sträva efter att vara proaktiv och koordinerad på alla nivåer”. Hur ska en kommunikationstjänst kunna agera proaktivt om den samtidigt ska kontinuerligt koordineras på samtliga nivåer genom olika möten? I verkligheten förefaller kommunikationstjänsten vara reaktiv och konstant på efterkälken vilket har en negativ påverkan på de målsättningar som satts.

När kommer Försvarsmaktens ledningsfilosofi i form av uppdragstaktik och ÖB:s vilja om mandat och möjlighet till initiativ genomsyra kommunikationstjänsten? Tldr; när kommer styrningarna kring sociala medie-konton bli friare och tillåta enheter att driva sin egen kommunikation utan att behöva söka central tillåtelse? Och när kommer redaktionsplaner att ses som ett stöd, inte som en plan som måste följas oavsett vad som händer i världen?

När kommer myndigheten att sluta med olistade videoklipp på Youtube?

Avslutningsvis; hur uppfattar kommunikationsorganisationen att kommunikationen tas emot av personalen? Det vill säga de som ska bli ambassadörer samtidigt som de inte synliggörs i den dagliga kommunikationen. När kommer kommunikationstjänsten att på allvar öppna upp för att medarbetarna får kommunicera sin verklighet? Utan att den tillrättaläggs eller refuseras för att de inte passar in i myndighetens redaktionsplaner. Innehållstrategin för digitala kanaler bekräftar trots allt att den planerade kommunikationen gör att vi går miste om möjligheter att skapa engagemang kring det intressanta som händer här och nu.

Hjälp kadetterna att träna rätt!

I en uppmärksammad debattartikel i Dagens Nyheter riktar officeren L-O Nilsson kritik mot den fysiska statusen hos befolkningen i allmänhet, och kadetter i synnerhet. Även om författaren har rätt i att svensk forskning visar på att den fysiska aktiviteten hos befolkningen sjunker och att glappet mellan de som tränar och de som inte gör det växer, saknas några vitala nyanser i sammanhanget.

Först och främst blir det en anekdotisk bevisföring när det beskrivs som att ”förut” kunde ”alla […] marschera långa sträckor med tunga ryggsäckar”. När ”förut” är i tiden och vilka ”alla” är vet vi inte även om det kan antas att ”förut” är inom tidsspannet 10-25 år, dvs perioden mellan 1998 och 2013. Den som bara läser debattartikeln kan därmed tro att kadetterna och personalen är sämre fysiskt tränade idag samt att den nedgången skett hastigt. Saken är den att det redan 1997 i en FOA-rapport (FOA-R—97-00589-720—SE) konstaterades att en ”icke försumbar andel” officerare inte skulle klara de, vid tidpunkten, lägst ställda kraven vid 35, 45 eller 55 års ålder. Myndigheten behövde redan då ta ställning till om de fysiska kraven skulle vara höga med en snävare rekryteringsgrupp, eller ha lägre krav för att ”i övrigt […] dugliga” individer skulle kunna bli yrkesofficerare. Kravet var då att som långsammast springa två kilometer under nio minuter (tidskravet finns för övrigt kvar för personal i markstridsenhet med huvudtjänst strid till fots – nivå 3). Sedan dess har FOA, numera FOI, producerat ett antal studier och rapporter för att hjälpa Försvarsmakten att utveckla såväl kravnivåerna som testbatteriet. Ett arbete som fortsatt pågår.

Vilket leder till nästa nyansering, nämligen hur de fysiska testerna utvecklats under den perioden som L-O Nilsson hänvisar till. Försvarsmakten har under den tiden gått från två och tio km löpning samt fotmarsch via en kilometer fälttest till dagens två kilometer fälttest och styrketester. Under den här perioden har även den personliga utrustningen förändrats vilket inneburit att individen bär mer i fält. Vi testar helt enkelt personalen idag på ett annat sätt, mot andra målsättningar och med andra förutsättningar än för 25 år sen.

Således, när L-O Nilsson framför att vi idag är ”tvungna” att avlasta kadetterna vid ”klassisk militär verksamhet” glömmer han att lyfta fram att förutsättningarna är annorlunda idag än vad de var ”förr”. Författaren glömmer också att prata om hur dåtidens generation av officerare mår idag i sina kroppar. Är det något vi vet idag så är det att den träning som bedrivits förr varit långt ifrån långsiktig och att det utbildningstempot som man höll med värnpliktiga helt enkelt var skadligt för anställda soldater och sjömän. Det finns gott om äldre officerare med trasiga knän, axlar och ryggar som kan användas vandrande exempel för att vi borde varit ”tvungna” att avlasta långt tidigare.

L-O Nilsson skriver vidare att situationen är orsakad av ”kulturella förändringar” där det inte längre är lika viktigt för officeren att vara ett “föredöme“. Ett uttalande som hade kunnat sorteras under ”äldre gnäller på ungdomen” för att sen glömmas bort, om det inte var för det faktum att författaren är ansvarig för att utbilda våra framtida officerskolleger i just vikten av fysisk prestationsförmåga. En fråga som då ska ställas är varför författaren som föredöme inte lyckas få med sig kadetter till gymmet? Över lag saknas det en självkritisk komponent när författaren väljer att hänga ut våra kadetter som fysiskt inaktiva. För hur kan det komma sig att det finns kadetter som efter tre år på Karlberg inte når upp till kraven, och att det sker återkommande år efter år? Vad är skolans och författarens ansvar i frågan? Om detsamma hade sagts om de teoretiska studierna är jag övertygad om att åtgärder hade vidtagits för att uppmärksamma kadetten om situationen. Men när det gäller fysisk träning är det något som individen förväntas lösa själv för att förutsättningarna är ”goda”.

Författaren pratar gärna om vad forskning visar. Låt mig då påminna om att forskning visar att periodiserad träning med individuella planer leder till signifikanta förbättringar för såväl otränade som tränade. Det duger därmed inte att peka ut var löparspåret och gymmet ligger för att sen lägga allt ansvar på individen. Det räcker inte med att individer ska vara intresserade och träna efter eget huvud då den träningen kan leda fel. Vi behöver vara närvarande och kontinuerligt guida och utvärdera individen för att leda denne i rätt riktning, framför allt i de perioder som är mer mentalt tunga i form av teoretiska examensuppgifter. För kadetterna idag ställs inför andra utmaningar än vad kadetterna stod inför förr vad gäller examinerande skrivningar och förberedelser för dagens försvarsmakt. Det räcker inte att säga åt folk att träna mer, vi som utbildare behöver finnas där och stödja, inte lägga energi på att hänga ut de vi ska fostra till våra framtida ledare. Det är att vara ett föredöme.

Läget med personlig utrustning

Så det har varit en livad period efter sommarledigheten. Aldrig förr har så många pratat så mycket om personlig utrustning som i augusti och september. Efter all uppståndelse såväl inom myndigheten som i extern media är det på sin plats att trycka ut lite information om vad som händer och sker inom “OP PU”.

Den 19 september kunde vi läsa på det interna nätverket att Försvarsmakten hade köpt in 10 000 regnställ från Haglöfs och ytterligare 5000 från finska försvaret. Det var nästan hela rätt. De 10 000 regnställen är tillverkade av Helly Hansen av modellen Voss (butikspris: ca 1400kr/set). Leveransen av dessa ska ha skett i närtid. De 5000 ställen från Finland har just nu ett okänt leveransdatum.

Vad gäller regnställ 90 pågår just nu en dialog med leverantören om att kunna leverera tidigare än det som är överenskommet i gällande ramavtal. Man avser att köpa in 100 000 set, vilket får antas innebära att det kommer finnas regnställ även när NCU införts samt för att tilldela fordonsbesättningar för vård.

En leverantör av Skalplagg 08L ska väljas under första kvartalet 2024, därefter ska myndigheten kunna genomföra ett avrop på mellan 40 och 80 000 set 120 000 set med delleveranser djup intill andra kvartalet 2025.

Kängor

Det genomförs just nu en direktanskaffning av kängor till värnpliktiga där leverans sker till centrallagret i skrivande stund. Försvarsmakten har köpt in 10 000 par av kängan 5.11 A/T 8. För de anställda pågår ett arbete där det pratas om att personal ska kunna pröva ut kängor i butik för att sen lägga en kundvagn. Det återstår att se om individen kommer vara hänvisad till enbart en modell som ska funka för alla, eller om det kommer finnas någon flexibilitet i lösningen.

Valet av känga från 5.11 får antas bero på möjligheten att leverera en stor kvantitet på väldigt kort tid.

Enligt det utgivna direktivet för inryck ska samtliga djungelkängor bytas mot ökenkängor.

Trosor

Just nu finns ca 58 000 trosor på centrallagret. Dessa har spärrats och kommer att avvecklas. Istället kommer utökade beställningar av TROSA KB och LB att genomföras, totalt 100 000 st varav 42 000 par ska levereras detta kvartalet.

Kroppsskydd 23D

Just nu finns det ett BOA med restriktioner (varför kommer avhandlas i en kommande artikel) men ett fullständigt BOA samt användarutbildning r att vänta v341. När utbildningen genomförts sker leverans till förbanden där samtliga kvinnlig personal som har en tilldelning på kroppsskydd kommer att tilldelas 23D. Just nu finns omkring 4500 kroppsskydd levererade och ytterligare kommer levereras löpande.

Skyddsglasögon

Leveransen av skyddsglasögon har påbörjats efter att ha fått liggsår på centrallagret. Ca 150 000 enheter ska nu tryckas ut till förbanden. Således bör alla brister åtgärdas inom kort. Förhoppningsvis innebär detta även att Försvarsmakten kan komma ikapp gällande tilldelning av insatser för de som vanligtvis bär glasögon.

Termosar

Under årets två sista månader kommer 150 000 termosar att levereras med möjlighet till avrop av ytterligare 97 000. Därmed får bristen på termosar anses vara löst på kort och lång sikt.

Övriga leveranser

Utöver det som nämnts ovan kommer ytterligare leveranser av olika handskar, underkläder, brynjor och fältskjortor att genomföras innan året är slut.

I övrigt pågår nu en analys av inlämningarna som genomfördes efter sommaren. Det arbetas med att säkerställa att saldon är korrekta i framtiden för att kunna ha en korrekt lägesbild på samtliga nivåer.

Avslutningsvis

Det är glädjande att det har fattats beslut om att genomföra stora inköp direkt från tillgängliga leverantörer. Jag hoppas att den erfarenheten tas tillvara på och inarbetas i ordinarie processer för att korta ner tiden för ordinarie leveranser också. Därutöver hoppas jag att vi slipper behöva gå igenom samma karusell med att blanda in media för att ansvariga chefer ska våga fatta beslut om sådana inköp som så uppenbart hade behövts göras redan i våras.

Jag avser att återkomma till kroppsskydd 23D och de nu gällande restriktionerna.

Särskilda åtgärder på personalområdet

I juni fastställdes en rapport författad av en arbetsgrupp från högkvarteret som hade fått uppgiften att ta fram “förstärkningåtgärder på personalområdet”. Arbetsgruppen har i sin tur bestått av fyra analysgrupper med olika temaområden. Den här artikeln kommer vara en sammanfattning av de förslag som rapporten ger kopplat till den dagorder som ÖB gav ut augusti 2022. Det ska poängteras att arbetsgruppen inte påstår att rapporten är heltäckande, det finns fortsatt luckor som är behov av beredning för framtiden.

Då bilagan som innehåller samtliga förslag är 18 sidor lång kommer vissa områden att slås ihop, exempelvis URA, för ökad läsbarhet. Vill du sätta dig in i detaljer återfinns skrivelsenumret i slutet av artikeln. Punkterna under nedanstående rubrik “förslag till målsättningar” är direkt citerat från skrivelsen.

Förslag till målsättningar ÖB dagorder 04/22

Personalen ska uppleva ökad flexibilitet i vardagen med enklare stöd för administration.

Det ska bli enklare att anpassa arbetet i både tid och rum till olika förutsättningar. Användandet av avtal fr flexibilitet i arbetstidens förläggning ska nyttjas och distansarbete ska bli enklare att genomföra när verksamheten så medger.

Försvarsmaktens arbetssätt ska utvecklas genom ett moderniserat it-stöd. Administrationen blir därmed enklare och snabbare vad gäller exempelvis resor, rekrytering och chefers arbete i relation till medarbetare.

Chefer och kandidater ska uppleva rekryteringsprocessen som snabb, enkel och professionell.

Rekryteringsområdet ska optimeras för att möta Försvarsmaktens behov av kompetens.

Rekryteringsmetoder ska utvecklas för att stärka Försvarsmaktens förmåga att konkurrera om svårrekryterade kompetenser.

Ledtiderna inom rekrytering ska minska genom effektivare hantering av säkerhetsprövningar internt samt genom ett utvecklat stöd till rekryterande chefer.

Snabbare och mer flexibel kompetensförsörjning

Möjligheten att tillgodose olika kompetensbehov ska öka genom utvecklade metoder och stödsystem för analys av kompetensområden och framtagande av kompetensområdesplaner samt genom kompetensomställning.

Inflödet till Försvarsmakten ska kunna anpassas genom att, när så är lämpligt, använda möjligheterna till Flera Vägar In, exempelvis SOFU och OFSK.

Nationell och internationell rörlighet ska underlättas

Försvarsmakten ska utarbeta villkor för personal som får arbeta på annan ort eller i ett annat land vilka underlättar för ett familjeliv för individen och säkrad kompetensförsörjning för Försvarsmakten.

Försvarsmaktens löner ska vara konkurrenskraftiga relativt övriga staten

Försvarsmaktens lönestruktur ska fortsatt förvaltas så att ett transparent och relevant lönemålbildsarbete kan ske för samtliga kompetenser/personalkategorier. Försvarsmaktens målbild är att lönerna ska vara konkurrenskraftiga relativt övriga staten.

Arbetstidsuttag utöver vad som är normalt och som påverkar tid för familj och fritid ska kompenseras och ersättas utifrån vad parterna överenskommer i avtal.

Personalen ska uppleva att karriär- och yrkesutveckling är en naturlig del av ett engagemang i Försvarsmakten

Personalen ska uppleva utveckling oavsett hierarkisk eller lateral karriär.

Den eviga frågan kring personlig utrustning

Den här artikeln skulle kunna vara en enda stor länksamling till alla de nyhetsartiklar som skrivits genom åren om bristerna och satsningarna gällande personalens utrustning. Efter invasionen av Ukraina och Krim 2014 kom en politisk överenskommelse 2015 där Försvarsmakten fick 10 miljarder extra som bland annat skulle gå till personlig utrustning. Sen 2016 fick vi veta att bristen på kängor hade fått sig en lösning och 2018 stoltserade Försvarsmakten med en rad plagg som var på väg ut på förband (bl a den ökända stridsskjortan som nu har nått ut till alla förband). Detta trots att det fortsatt uppmärksammades att kvinnors utrustning inte levde upp till tjänstens krav. Något som varit av en följetong i sig som än idag fortsätter skapa rubriker i media. Lösningen? Att lokalt återgå till hur det var förr, nämligen att soldaterna själva köper mot kvitto.

Så sent som förra året ställdes frågan till försvarsministern om hur bristen på utrustning skulle hanteras. Svaret från ministern blev ett icke-svar. Nämligen att det är Försvarsmaktens ansvar att tillse att det finns utrustning och att försvarsministern avsåg att “fortsatt följa frågan”. I ÖB:s råd till politikerna gällande förmågeutveckling framgår det att det pågår en “utökad anskaffning” av utrustning till personalen som ska vara tillgänglig både för krigsorganisationen och grundutbildningsorganisationen. I februari ålades myndigheten att senast 1 mars 2023 särskilt redogöra för hur beställningarna och fördelningen av personlig utrustning ser ut. Vad som hände sen känner vi till. Det började spruta ut direktiv för att omfördela utrustning från anställda till värnpliktiga. Detta hette att kombinationen av överuttag och systemfel (inkluderat saldofel i Prio) bidragit till att vi nu inte hade utrustning så att det räckte till alla.

I ett reviderat budgetunderlag som skickades till regeringen i juni framgår det att Försvarsmakten fortsatt genomför utökad anskaffning av utrustning, och att man på kort sikt omfördelar utrustning. Står man utanför myndigheten och läser det stycket får man antagligen intrycket att allt är under kontroll. Men sedan 2015 har det varit ett sluttande plan där uteffekten av de extra pengar som skjutits in i materielprocessen varit låg.

Vissa processer pågick så länge att de avslutades utan att en pryl överhuvudtaget levererades med hänvisning till att NCU snart skulle komma levereras.

Min observation är att vi är duktiga på att skapa arbetsgrupper och arbeta fram olika typer av systemmålsättningar för att sen starta en utvecklings- och upphandlingsprocess som drar ut på tiden. Att ta fram en stridsskjorta blir i princip lika avancerat som att köpa en radio eller ett fordon. Detta trots att vi under flera år klarat av att köpa in färdiga stridsskjortor direkt från hylla för att leverera till förband i Mali. Jag förstår än idag inte varför vi skulle prompt utveckla en egen skjorta under ett årtionde när det redan fanns färdiga lösningar.

En annan observation är att vi återanvänder krav och designpreferenser från flera årtionden tillbaka trots att de inte är relevanta för alla idag. På samma sätt envisas vi fortsatt med att alla ska ha samma typ av utrustning, det vill säga att den kommer vara lika dålig för alla. Därutöver är det långt mellan de som beslutar om utrustningens utseende och funktion, och de som förväntas använda den. Vi köper nu in en känga som ska vara snörad hela vägen upp utan öppna krokar. Ett krav som inte sällan medför att soldaten inte snörar de översta öglorna för att snabbt kunna få på sig kängan.

Det historiska debaklet kring 90L och skalplaggen visar också på hur långt det är mellan förbanden och materielinköpet. Varför var det viktigt att köpa en fältjacka med elviskragar? Och varför köptes det in ett skalplagg som inte var utvecklat för “stridsövningar”, för att sen skicka plagget till våra förband i internationell insats? Från det att ett projekt skapas tills dess att prylen levereras till förband och börjas användas verkar det uppstå ett “mission creep”. Plötsligt får vi försöka malla in utrustningen för att passa en verksamhet som den inte var avsedd för från början.

Jag uppfattar att det bidragit till att processerna blivit längre och mer komplicerade för att det upplevs att mer kontroll och detaljerade listor skulle minska risken för att framtida persedlar är undermåliga. Resultatet verkar istället vara att vi får vänta längre på att förses med ens de enklaste saker.

Så medan en del skyller på LOU och anser att den måste ändras vill jag påpeka att vi behöver titta internt på vad vi själva gör och varför. Varför har vi vissa detaljkrav och är de verkligen relevanta för den gemensamma Försvarsmakten? Vi kanske borde släppa det mer fritt till försvarsgrenarna och stridskrafterna att köpa in det som passar specifika befattningar. För det är långt fler än jägare och spaningsförband som behöver särskilda skodon eller ryggsäckar.

Operation personlig utrustning, ett fiasko

Den 23 augusti fastställdes ett nytt direktiv med en rad åtgärder gällande personlig utrustning. Direktivet kan ses som en följetong av direktiv sen i våras där FST Stöd med logistikchefen brigadgeneral Isoz i spetsen försökt förmå försvarsgrenarna och personalen att lämna in utrustning för omfördelning till de värnpliktiga. Det ska noteras att min kritik mot logistikchefen och FST Stöd inte handlar om att man prioriterat värnpliktiga framför anställda vad gäller omfördelning av grundläggande personlig utrustning. Min kritik mot FST Stöd i allmänhet, och brigadgeneralen i synnerhet, handlar om den tondövhet som kontinuerligt uppvisas i kommunikationen till personalen, därtill avsaknad av kontinuerlig kommunikation internt inom organisationen samt det uteblivna stöd till personalen som nu måste hantera en situation som de inte bidragit.

Det hela började i våras med en handling som direkt beskyllde personalen för att vara grundorsaken till problemet med brist på prylar. Det hette då att personalen hade stora överuttag på utrustning samt att det var subjektiva upplevelser om brist, inte en egentlig brist, som var problemet. Därtill skrevs det rakt ut att personalen hade attitydproblem i frågan. Sen dess har vissa försökt skydda logistikchefen genom att säga att det inte var han som författade de kritiserade styckena. Vilket inte är förvånande, hela vår förvaltning bygger trots allt på att handläggare författar dokumenten och chefen skriver under. Så långt hade brigadgeneral Isoz kunnat komma undan, åtminstone med påhoppen. Situationen som sådan med brister på grundläggande utrustning var och är fortsatt hans att hantera, oavsett om han ärvt problemet eller ej.

Jag uppmärksammade situationen i februari och nu sex månader senare (nästan på dagen) kommer nästa direktiv som inte bara bekräftade bristerna på saker som termosar, regnkläder och bärsäckar. Det kom även med en orimlig tidslinjal där åtgärder skulle vara vidtagna senast v336 (när detta författas är vi i vecka 335). Det vill säga att försvarsgrenarna och förbanden fick två veckor på sig att omsätta direktivet till order, direkt efter sommarledigheten, för att få in så mycket utrustning som möjligt för omfördelning.

Personal som hade den utpekade utrustningen och som inte använde den “frekvent” instruerades att omgående lämna in bristpersedlar. Därtill angavs det att personal som i “undantagsfall genomför verksamhet i uniform” kunde “med fördel” lämna in all sin militära materiel. Det vill säga alla CVAT som vi nu under flera år utrustad med militär utrustning för att de är kombatanter. Vidare ska all verksamhet som inte är “övningsanknutna”, exempelvis uniformsdagar, “tillfälligt” upphöra för att frigöra mer utrustning.

Tanken är att värnpliktiga, kadetter, nyanställda, hemvärnet samt tidvis tjänstgörande som ska genomföra KFÖ ska förses med den tilldelade utrustningen. De som lämnar ifrån sig utrustning lär få vänta tills 2025 innan det är tal om att återfå några prylar. Så den så kallade “temporära lösningen” kan mycket väl bli permanent då människor lär sluta om det inte presenteras en “här och nu”-lösning under de kommande två åren.

Och som sagt, själva omfördelningen är i sig inte problemet. Det är kommunikationen kring allt som sker. För samtidigt som man säger att det ska lämnas in grundläggande utrustning anger FST Stöd att utrustningskorten i Prio är styrande. Men det ska förstås som att grundutrustningskorten enbart är gällande om det kan reglera överuttag, i övrigt ska en subjektiv bedömning av hur mycket utrustningen nyttjas avgöra om personen ska lämna ifrån sig gummistövlarna eller ej.

Kommunikationen kring det här lämnades till en kort nyhet på emilia där situationen ånyo skylldes på överuttag och ett systemfel. Det senare är intressant med tanke på att vi samtidigt förväntas lita på att systemet ska klara av att dels omfördela materiel, dels klara av att reglera utrustning i framtiden. Ingenstans går det att utläsa vad i systemet som inte funkar och hur ansvarig chef avser att förändra systemet.

Eftersom få till ingen läser nyheter på emilia dröjde det till att någon skrev på sociala medier om direktivet för att folk skulle få vetskap om vad som var i görningen. Vilket ledde till kritik på såväl X (fd twitter) som i kommentarsfältet till nyheten. Vilket i sin tur leder till en ny nyhet två dagar senare som inleds med den magiska meningen “[d]et som förefaller självklart är inte alltid det”. Nä det kan man lugnt konstatera att den här containerbranden är ett tecken för.

Förutom sedvanliga ursäkter om att ingen hade kunnat förutse den här situationen och att det tar tid att “ställa om – och i somliga fall skapa – system och process” sägs det att FST Stöd har bäddat för “snabba lösningar” där förbanden har kunnat köpa saker “på stan” för att utrusta värnpliktiga. MEN att dessa så klart ska ske i första hand genom “centrala inköp”. Det vill säga att man inte släpper ifrån sig någon form av kontroll trots det akuta läget.

Det påstås även att man har klarat att förse alla inryckande med komplett utrustning, ett påstående som jag genom anekdotisk bevisföring från förband hävdar är felaktigt. Men jag antar att om man kontinuerligt ändrar i utrustningskorten så kan verkligheten bli den man önskar.

Grädden på moset, smultronet på kakan, fikonet på delikatessosten blir ändå när vi bjuds med in på den läroresa som nu görs inom “Operation Personlig Utrustning” (OP PU). Varje vecka sedan maj månad samlas en rad individer i ett “war room” där det jobbas med “fantastiskt engagemang”, många gånger till “efter kontorstid” för att lösa ut situationen. Alltså den situationen som skapats av ett systemfel som uppdagades redan förra året. Den situation som personalen på de olika utbildningsplatserna fått hantera efter bästa förmåga, exempelvis genom lokala inköp av persedlar.

Men åtminstone ett förband fick bli varse om att man inte försöker runda processen ostraffat. När K 4 ville köpa underkläder och tyckte sig ha fått klartecken i guld tog det sen stopp. Resultatet? Smäll på fingrarna och underkläderna dog processdöden. De tilltänkta värnpliktiga fick aldrig se plaggen. Hur ska vi lyckas skapa förtroende för vår organisation när den inte klarar av att köpa en liten kvantitet av kläder?

Det leder mig till min avslutande kritik i en artikel som antagligen redan är för lång. Nämligen att det inte presenteras några som helst lösningar för hur personalen ska kunna lösa ut avsaknaden av regnkläder eller termosar. Några lokala inköp verkar det inte vara på tal om för den anställda personalen. Inte heller verkar det möjligt att handla utrustning för att sen bli ersatt via kvitto. Istället hamras det på om “snabba centrala inköp” som fortsätter lysa med sin frånvaro. Viljan att hitta lösningar utanför den redan etablerade processen verkar vara minst sagt låg. Men engagemanget är det inget fel på. Och det verkar vara den tanken som ska hålla soldaterna torra nu när vi kliver in i höstperiodens angenäma väderlek.

Är det verkligen så konstigt att man blir förbannad till slut?


FM2023-12945:11 Tillfälliga åtgärder för att säkerställa GU 2023-2024 behov av personlig utrustning Ä1

Dags att avsluta det här projektet

All things must come to an end.

Geoffrey Chaucer

Allting har ett slut oavsett om vi vill det eller ej, oavsett om slutet är gott eller smärtsamt så finns det där. Slutet kan vara ett krav för att något annat ska kunna ta vid. Något som spader i logotypen till taktisk.se har signalerat under så många år. Spader är inte bara ett tecken på avslut och död, eller för den delen en symbol för vapen (spjutspetsen) och det militära, det kan även stå för det som startar något nytt. Tillsammans med kompassrosen, ett typiskt tecken för vägledning, som penetrerar en avgränsning – en mur, var tanken att symbolisera viljan att ”ta död” på det gamla och bryta igenom de där väggarna som så mycket sitter i. Ungefär 13 år efter att första inlägget skrevs på hemsidan, och sex år efter första inlägget på Instagram är det dags att låta taktisk.se vila. Istället för att låta sidan tyna bort i tysthet är du som läser detta värd att få ett tydligt avslut.

Från ambitionen att enbart skriva om personlig utrustning har ”taktisk” fått utvecklats tillsammans med min egen utveckling vilket lett till en sajt som till stor del kommit att handla om det interna livet i Försvarsmakten och de där sakerna som berör oss alla på ett eller annat sätt. I takt med att mitt intresse för den militära kommunikationen ökat har det blivit ett återkommande ämne som bildat en röd tråd igenom mycket av de artiklar och memes som producerats genom åren. Jag hoppades, något oödmjukt ska erkännas, att det jag skrev skulle leda till någon form av utveckling i vår kommunikationstjänst – en form av öppenhet och en proaktiv hållning. Även om det skett enskilda initiativ, och att enskilda kommunikatörer har varit villiga att ha en diskussion, så upplever jag att det fortfarande finns någon form av ångest internt när det gäller att kommunicera öppet så att alla kan se. Samtidigt finns det förtjänstfulla initiativ som ”Militär Debatt” som försöker hålla i gång den interna diskussionen, och initiativkraftiga personer som verkan och tvsssm som sprider sin egen och andras kunskap i olika mediekanaler. Jag önskar och hoppas att ni orkar fortsätta hålla i gång och att ni känner både glädje i det ni gör samt upplever uppskattning från oss övriga.

När jag i april skrev artikeln om att starta projekt likt taktisk.se skrev jag specifikt om att du måste tycka att projektet är roligt för att det ska överleva första året. Det har varit otroligt kul och givande att driva taktisk.se under alla dessa år. Framför allt har det varit otroligt lärorikt och jag har fått lära mig mycket om myndigheten, inte minst genom kontakter med alla ni som följt på instagram eller twitter, och som så givmilt delat med er av er verklighet. Det har stärkt mig i min uppfattning att vi behöver en intern rörlighet mellan förband och försvarsgrenar för att få en ärlig förståelse för hur myndigheten fungerar, dess förtjänster och brister. Framför allt behöver vi vilja vara mer nyfikna på varandra och tycka mindre. Vilket kanske låter som dubbelmoral när det kommer från en person som tyckt väldigt högt om många olika saker genom åren. Men jag tror att vi är för snabba på att tycka att andra förband eller enheter håller på med irrelevanta eller direkt felaktiga uppgifter innan vi satt oss in vad och varför. På samma sätt är det lätt att vara arg på högre stab eller underställda för att de agerar på ett visst sätt. Här tror jag fortsatt att vi hade kunnat kväva många onödiga småbränder enbart genom att kommunicera på ett tydligt sätt om vad vi gör samt varför. En del i frustrationen handlar om att inte bli sedd eller ens tilltalad av organisationens egen kommunikation. Vi är fortsatt fokuserade på vad allmänheten tycker och att försöka påverka den samtidigt som vi låter våra bästa ambassadörer, personalen, leva i ett informationsvakuum.

Men för att loopa tillbaka till att tycka ett projekt är roligt. En del av er har kanske märkt av den stagnerande aktiviteten. En del av er har uppfattat ett tonläge som fått er att skriva DM för att peppa. Jag uppskattar detta verkligen. Men om sanningen ska fram så har det senaste halvåret en lång prövoperiod. En period för att se om jag kunde hitta min egen gnista att fortsätta. Jag har inte funnit den. Jag tror att den helt och hållet dog ut med urladdningen kring eldhandvapen och alla diskussioner kring den återgång till ”hur det var förr” som myndigheten nu verkar genomföra.

I takt med att kontot vuxit har även inflödet av meddelanden ökat. Jag kan sakna tiden då kontot ”bara” hade några tusen följare. Inflödet var generellt konstruktivt och förbluffande ofta positivt. Det har förändrats under det senaste året. Det är fortfarande konstruktivt och positivt, men andelen negativa meddelanden har samtidigt ökat. Framför allt när jag delat någon ”kontroversiell” nyhet eller en nyhet som kan uppfattas som ”löjlig”. Då är det som att inboxen fungerar som någon slaskhink där jag avkrävs svar för något jag inte skrivit. Det har varit utmattande i längden och därav har jag lämnat allt fler på ”read”, oavsett om det varit ett positivt eller negativt meddelande, vilket är en utveckling jag inte uppskattat. En stor del av kontots framgång har varit just interaktionen med dig som följare. Tar jag bort den delen blir det en envägskommunikation och jag tror inte att det är en framgångsfaktor. Det är helt enkelt inte roligt längre att logga in och således läge att avsluta innan allt havererar totalt.

En del av er har frågat kring hur mycket tid jag lägger på det här, hur jag hinner med, vissa har t o m trott att det varit en hel redaktion med flera individer (spoiler FS KOMM: det har varit en individ sedan start). Det har tagit mer och mer tid genom åren. Att jag hunnit med kan tillskrivas många faktorer, en är att jag på senare år blivit bättre på att uttrycka mig i text vilket i kombination med flinka fingrar innebär att det inte tar så lång tid att skriva saker. God datorvana, eller för den delen vana med teknik hjälper att korta ner tider avsevärt. En annan är troligtvis mängden koffein som intagits i samband med skrivandet (bland annat tack vare era generösa bidrag på Ko-fi). Men mest av allt beror det troligtvis på nyfikenheten inom allehanda områden och att jag (på gott och ont) har intressen som överlappar väl med arbetet. Samtidigt har taktisk.se vuxit så pass mycket nu att det befinner sig snäppet under professionalisering – en bisyssla, det är den gränsen jag dragit för det här projektet. Men det ska tilläggas att det inte hade varit omöjligt att bedriva det här som en halvtidstjänst om man hade vågat från Försvarsmaktens sida att ta ett helhetsgrepp kring kommunikationen.

Utifrån de ramarna jag givit det här projektet har jag således nått vägs ände. Jag har inte mer kunskap eller information att förmedla än det som nu finns i artikelform på hemsidan eller som inlägg på sociala medier. Jag är tom, dränerad. Även om jag har tidigare erfarenhet av att skriva för en publik och att driva olika typer av ”communities” har det här varit en lärorik resa. De här erfarenheterna och lärdomarna kommer jag ta med mig då de möjligen kan komma till nytta i framtiden.

Tack till alla företag som hört av sig med allehanda erbjudanden om besök, utveckling etcetera. Under andra förutsättningar hade jag kanske tackat ja. Tack till Josefine Owetz på Officerstidningen som föreslog att göra om en av mina artiklar till ett debattinlägg. Det blev en sporre till att skriva mer ”argumentativt”. Tack till krigshistoriepodden som tyckte att det jag hade att säga om livet i myndigheten var av värde för andra att höra. Tack till ”Senior Junior Officers Reading Club” för att jag fått vara en del av bokdiskussionerna, men främst diskussionerna om vår verksamhet. Jag har uppskattat takhöjden och hoppas att den återfinns på fler platser i organisationen samt att fler får uppleva den. Då har vi en chans att hänga med även i framtiden. Tack till alla er som varit generösa och bidragit till min konsumtion av koffein. Jag trodde aldrig att jag skulle behöva definiera mig själv som ”influencer” på deklarationen, men det bidrog ni till. Tack till dig som skrivit ut det jag producerat, memes och artiklar, och anslagit på olika fysiska platser. Tack till dig som donerade pengar till en god sak i utbyte mot ett tygmärke. Det värmer fortfarande när jag ser märken ute i ”det vilda”. Tack till Orvar som hjälpt till på discord, att bolla idéer och för att ha producerat kvalitativt innehåll för mig att sprida. Tack till er som har bidragit med uppslag, bilder, nyhetstips etcetera Jag kan inte nämna er alla, men jag har inte glömt er. Tack till kolleger som varit stödjande i det här projektet, ni vet vilka ni är. Avslutningsvis, tack till er alla som följt, gillat och delat inlägg. För en del blev det en lång resa, för andra blev det en kort sejour. Men jag hoppas att ni kan ha nytta av ”arvet” som lämnas kvar.

Hemsidan och inläggen på de olika sociala medie-plattformarna kommer att finnas kvar så länge internet tillåter (bland annat för att hindra kapning av ”varumärket”). Det enda som kommer försvinna är discord-servern som kommer leva fram tills abonnemanget löper ut i december. Därefter kommer den att raderas. Moderering kommer enbart ske för att förhindra spridningen av skadlig kod. Allt det här innebär också att all form av kommunikation, via DM eller i kommentarsfält kommer att upphöra per omgående. Jag kommer att lägga upp RPAS-relaterat material på Google Drive tillsammans med det utlovade sjukvårdsmaterialet.

Avslutningsvis; Kanske ses vi ute i verksamheten, kanske inte. Oavsett hoppas jag att du känner att din insats betyder något och att du får en ärlig chans på att uppnå dina mål i såväl karriären som livet. Återigen, tack för att du varit med på den här resan!

Stänger station. Klart slut.

Fast i gamla tankebanor

Det var en turbulent helg, även för oss som inte direkt befinner oss innanför Rysslands gränser. Med det abrupta slutet är det många som försöker hitta någon form av förklaring till varför det blev som det blev, och det råder ingen brist på teser från rysslands-kännare, ex-underrättelsepersonal, analytiker och glada amatörer. Som alltid är det också tydligt att den expert som levererar en förklaring som liknar ens egna tankar också framhålls som den mest trovärdiga och kunniga. Det är naturligt och inget vi kan (eller ens bör) försöka ändra på. Det den här artikeln däremot vill ta sikte på är att vi, trots snart ett och ett halvt år av krig, fortfarande hamnar i gamla tankebanor kring hur Ryssland, den ryska militären och den ryska maktkampen fungerar. För är det en tanke som bitit sig fast så är det idén om att ryska makthavare, i synnerhet Putin, alltid har en plan. Det finns ingen slump.

Presstjänsten sänkte myndigheten förr, låt det inte hända igen

Det har blivit en sanning att om du vill veta något om den svenska Försvarsmakten och vad den gör, ska du läsa utländsk media. För det förefaller vara på det sättet att alla andra i världen vet vad myndigheten gör eller avser att göra innan landets medborgare (tillika skattebetalare) får veta något. I dagarna har detta återigen uppmärksammats genom att svenskar kan, via brittiska flygvapnet, läsa om hur svensk incident varit uppe och identifierat ryskt strategiskt bombflyg och signalspaningsflygplan över Östersjön. På samma sätt var det i utländsk media som vi först kunde läsa om ambitionen att köpa begagnade transportflygplan från Italien, och då inte för att någon grävt fram informationen utan för att det kommunicerats i en intervju med dåvarande flygvapenchefen. Eller svenska förehavanden i Mali som framförallt franska källor varit duktiga på att berätta om.

I samband med att det offentliggjordes att ukrainsk trupp utbildats i Sverige (en artikel som förtjänstfullt publicerades även på engelska) var det många som uttryckte en form av glädje att detta hade kunnat ske utan att någon pratat om det. Underförstått verkar det ha funnits en bild av att svenskar i allmänhet, och svenska militärer i synnerhet, har en förmåga att berätta om allt på sociala medier. Verkligheten visar däremot motsatsen. Vi lever kvar i dåtidens förlegade syn om kommunikation som helt och hållet byggde på att samhället helt enkelt litade på att Försvarsmakten förvaltade skattepengarna och gjorde det de skulle. Myndigheten kunde då hänga upp sin presstjänst på att kommunicera så lite som möjligt kring verksamheten. Det spelade ändå ingen roll då pengarna ändå kom in till kassan. Men sen hände något. Inte “något” som en enskild händelse utan “något” som i en process, en utveckling av samhället där det uppstod en tydligare konkurrens om statens medel för att möta kraven hos en växande befolkning. Medan det är många som har ondgjort sig över hur “new public management”(NPM) haft en negativ inverkan på den offentliga förvaltningen och att det är NPM som sänkt Försvarsmakten, är det få som reflekterat offentligt över hur myndigheten själv grävde sin grav när man inte utvecklades med samhället och de informationsbehov som uppstod.

Endast presschefen får berätta om din dina insats
Spoiler: presschefen berättade aldrig om din fina insats. Därför försvann ditt förband.

Medan Försvarsmakten fortsatte på inslagen väg om “need to know” där samhället i princip inte behövde veta så mycket utan mest se till att lyda och hålla sig ur vägen, fick politiker samt offentlig förvaltning på alla nivåer snabbt lära sig att inte bara berätta om vad de gjorde med pengarna, utan även motivera varför de behövde få fortsatt förtroende. När det gäller fördelning av skattemedel, NPM eller ej, så gäller det att synas och få medborgaren att förstå varför en sak är högre prioriterad än en annan. Baksidan av det här är när exempelvis politiker ställer försvarsbudgeten mot vårdbudgeten där det senare har en direkt påverkan på medborgaren (jämfört med att jämföra försvarsbudgeten och biståndsbudgeten).

Då Försvarsmakten kommunicerade begränsat kring den skarpa verksamheten av rädsla att röja skyddsvärden misslyckades man därmed att skapa ett uppfattat värde kring verksamheten. Så när försvarsbesluten började skära ner myndigheten var det få utanför de närmst sörjande som brydde sig. Pengarna behövdes helt enkelt på andra platser då allt framstod som frid och fröjd i världen.

Då kan man tycka att det borde skett en förändring med tanke på dagens situation. Svaret är nej. Bortsett från den förtjänstfulla insatsen med regelbundna lägesgenomgångar vid början på markoffensiven i Ukraina, verkar Försvarsmakten fallit tillbaka på hur det var förr. Försvaret är på allas läppar och det omfördelas resurser för att försök ta igen det som förlorats över de senaste årtiondena. Problemet är att det finns andra saker som tarvar på samhället och som kräver resurser. Om Försvarsmakten inte lyckas kommunicera att pengarna ger mer än stora kostsamma övningar kommer opinionen snart att vända, oaktat läget i omvärlden nu när den initiala oron lagt sig och allt uppfattas som normalt igen.

Försvarsmakten brukade på veckobasis redogöra kortfattat för vad myndigheten hade gjort, exempelvis stöd till samhället eller start med incidentjakt. Detta upphörde myndigheten med för många år sedan. Det är således dags att återta den funktionen tillsammans med en aktiv kommunikationstjänst som står på tå. Ett exempel att följa är Danmark som på olika sätt redogör såväl dagligen som på veckobasis vad de genomfört för verksamhet. Det är att vara närvarande och att kommunicera vad skattebetalaren egentligen “får för sina pengar”.

Vad vi absolut inte behöver är en tillknäppt presstjänst som drivs av devisen “en svensk tiger”, då kommer vi återigen få se hur försvarets behov blir trumfade av alla andra som är betydligt mer aktiva och duktiga på att signalera sitt värde mot skattebetalaren.

Sida 4 av 39

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén