Taktisk.se

Din EOBUSARE i gryningen

Kroppsskydd 90 och 94 skyddar fortfarande

Det har under flera år funnits en uppfattning om att kroppsskydd 90 på grund av sin ålder och slitage inte längre har någon form av ballistiskt skydd. Den här uppfattningen är återkommande i de diskussioner som nu sker gällande tilldelning av såväl kroppsskydd 12 som kommande kroppsskydd i framtiden. Det som sällan lyfts upp är att Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) har, på uppdrag av FMV, genomfört en studie där skyddet i kroppsskydd 90 och 94 undersökts (bland andra egenskaper). Den här studien genomfördes 2016 vilket förvisso innebär att den har några år på nacken. Samtidigt var bedömningen då att eftersom skyddsnivån inte sjunkit under de 20 år som kroppsskyddet funnits, var det tveksamt att det skulle sjunka på ytterligare 20 år. Under förutsättning att det yttre höljet på de mjuka skydden förblir intakt. Det vill säga, spring inte runt med kroppsskydd med vare sig hål i tyget eller hål i höljet till de mjuka inläggen.

Den här artikel bygger på den öppna rapport som finns att beställa ifrån FOI.

Utveckling rakt in i dåtiden

Sedan återinförandet av värnplikten och den snabba återgången till nationellt försvar har det kontinuerligt luftats en del nostalgiska minnen från “fornstora dar”. Med införandet av 15-månaders värnpliktiga och förvirringen kring om dessa var PB eller KB blev det tydligt hur snabbt en del i organisationen hade ställt om till dåtidens utformning av Försvarsmakten. På samma sätt har den politiska inriktningen i samklang med en del officerare slagit fast att värnpliktiga är drivmotorn för Försvarsmaktens framtida organisation där tillväxten till stor del består av krigsplacerade i de olika krigsförbanden. Vilket även lett till att vi återigen pratar om en grundorganisation och en krigsorganisation som, även om de ska vara så lika som möjligt, kommer vara olika. Begrepp som freds- och krigsplutonchef har hittat tillbaka till vokabulären och många är det som nu dammar av gamla reglementen och handböcker för att försöka minnas hur det stora försvaret av landet var tänkt att fungera.

Men det är något som skaver i allt det här. För samtidigt som det finns förlorad kunskap att återta inom en del områden, är annan kunskap i stort behov av en revidering. För den verklighet vi lever i idag med utformningen av personalstyrkan, en hög nivå av digitalisering och såväl specialisering som stor kunskapsbredd hos den enskilde innebär att det har skett förändringar som otvivelaktigt borde innebära att gamla sanningar helt enkelt inte fungerar. Främst har jag tänkt på det ur kontexten ledarskap och hur chefens (främst officerens) agerande har cementerats kring att alltid vara längst fram och leda genom exempel. Framförallt där chefen uppfattar att det är som svårast. Ett förhållningssätt som jag har haft lättare att förstå utifrån kontexten värnpliktiga eller mobiliserade soldater. Men när jag tänker på specialistofficerare och gruppbefäl tillsammans med anställda soldater och sjömän med några års tjänstgöring ställer jag mig frågan om detta i sig inte borde innebära att axiomet om chefens position borde omdefinieras.

Likväl har det återigen uttryckts som en självklarhet att värnpliktiga plutonsbefäl och krigschefer som vanligtvis inte går i sin befattning kan leda, och kommer kunna leda sina enheter tillräckligt bra samtidigt som att specialistofficerare med flera års tjänstgöring i sitt dagliga inte kan antas klara av detsamma.

Särskilt utskälld och under kraftfull revidering är hur myndigheten bedriver sin utbildning av soldater och sjömän. Från långa kurser och specialiseringar där det, åtminstone i teorin, har funnits flera år att sprida ut en utbildningslinjal på, är vi åter i års-snurran där tid saknas i princip till allt och det kontinuerligt måste genomföras prioriteringar samt avkall på utbildningar.

Just nu verkar det som att Försvarsmaktens utveckling i själva verket består av att rusa tillbaka till hur det var förr, såväl organisatoriskt som kulturellt samtidigt som man vill införa en rad nya förbandstyper och system anpassade för en verklighet som förändrats radikalt sedan 90-talet. Detta borde ha resulterat i en utvecklad syn på allt från ledarskap till utbildning utifrån där vi står idag och var vi är på väg. En utveckling mot framtiden. Men jag får snarare en känsla av att vi nu tar det gamla tänket, den gamla kulturen och försöker applicera den på hela organisationen idag. Vilket oundvikligen kommer resultera i att framförallt SO och OR hamnar i kläm då dessa inte fanns i den tidigare världen med enbart OF och VPL.

Vi säger att vi förstår att alla kategorier behövs för att skapa ett robust försvar. Samtidigt ger vi inte det en chans att fungera när vi skapar ett gradsystem som ingen förstår eller hinner sätta sig in i, försöker pressa in värnpliktiga och anställda soldater i samma utbildningsformat eller helt enkelt prioriterar bort de anställda till förmån för värnplikten vad gäller såväl utrustning som mot yrkesofficersutbildningarna.

Försvarsmakten växer, intresset för vad vi gör är stort mycket tack vare en osäker omvärld och många känner en tillförsikt för det som komma skall. Jag kan däremot inte skaka av mig känslan av att vi backar tillbaka till hur det var förr samtidigt som vi förleder oss själva att tro det handlar om utveckling för framtiden.

Bestämmelser för nyttjande av mobiltelefon i tjänsten

Efter att jag tweetade om specifika stycken kring mobilanvändning, sociala medier och appar ur remissen för säkerhetsprövningshandboken uppstod flera diskussioner som på olika sätt berörda användandet av tjänstetelefon. Det fick mig att tänka på att instruktionerna som just nu är gällande för “mobila enheter” skrevs 2013 och har inte, mig veterligen, reviderats sedan dess. Samtidigt som tilldelningen av tjänstetelefoner och användandet av tjänstemail i telefonen har ökat (till del tack vare pandemin) är jag övertygad om att kunskapen om gällande instruktioner sjunkit. Det har i princip handlat om “sunt förnuft” i hanteringen, vilket i sin tur skapat en del förutfattade meningar kring exempelvis vilka appar man får ha installerade på telefonen och ej.

Så den här artikeln kommer egentligen rakt upp och ner redogöra för vad som framgår i “Instruktion för användning av mobila enheter, mobiltelefoni och mobila teletjänster i Försvarsmakten” samt “Instruktion för FM AP Mobil i Iris”. Anledningen är enkel, för att kunna göra rätt måste man veta vad som gäller. De här instruktionerna är inte lätta att hitta om man inte vet var man ska leta och det är därutöver hög tid för en uppdatering av instruktionerna för att bättre matcha teknik- och samhällsutvecklingen.

Sammanfattningsvis innebär det för dig som användare att du är ansvarig för att ingen kan använda din telefon, exempelvis genom att låna ut den. Du ansvarar för vilka appar som installeras och att de inte får tillgång till funktioner eller data. Du må använda GPS, bluetooth och wifi, men det ska ske restriktivt och mot “kända nätverk”. Du får använda din tilldelade tjänstemobil (eller surfplatta) för privata ändamål så länge det inte skapar kostnader eller har en negativ inverkan på funktion. Du är skyldig att uppdatera din enhet när sådana direktiv kommer på emilia.

Försvarsmakten resignerar kring personlig utrustning

Clickbaitig rubrik? Ja, samtidigt ska jag nu lägga ut texten lite grann efter mitt inlägg på Instagram då det resulterade i en hel del DM:s som frågade om myndigheten faktiskt hade gett upp i frågan om personlig utrustning. För att svara direkt på den frågan; nej, Försvarsmakten har inte författat någon skrivelse som säger att det nu är fritt fram att köpa egna fickor till sin stridsutrustning. Myndigheten kommer troligtvis inte heller fatta ett sådant beslut inom en överskådlig framtid. Vad som däremot har skett, och som egentligen redan skedde för några år sen i samband med stridsväst 08/12-härvan, är att organisationen på lokal nivå börjat inse att situationen är ohållbar och att det inte är möjligt att skapa stående insatsförband utan adekvat utrustning. Därav har diverse förband med erfarenhet av att frekvent vara insatta utomlands eller stående i beredskap ordersatt att det är tillåtet, inom vissa angivna ramar, att införskaffa viss utrustning själv. Framförallt har det rört sig om fickor och stridsskjortor.

Vad som detta sen i sin tur bidragit till är att den officiella bilden av en svensk soldat har gått från en person med enbart tilldelad materiel till en person med i huvudsak egeninförskaffad utrustning (se bara bilden på senaste årsrapportens framsida). Och låt mig vara tydlig, jag kan inte vara gladare över att den spärren släppte samt att alla belackare av egen utrustning fick se sig motbevisade. För tvärtemot vad som påstods så fick vi inte helt plötsligt soldater och förband som såg ut som “vandrande julgranar”. Det gick bevisligen att med enkla medel reglera så att individen köper saker som är vettiga för dennes befattning och som inte sticker ut i gruppen. Sen kan vi alltid ha en diskussion huruvida det är viktigt att utrustningen är i snigel eller fmgrå, grön eller om även enstaka inslag av multicam och beige/brunt fungerar (lex Norge).

Så även om det har skett ett kulturellt skifte finns det fortsatt en del “motståndsfickor” kvar i organisationen där man bestämt hävdar att tilldelat gäller. Och det är här jag nu menar att Försvarsmakten totalt resignerat när man valt att inte köpa in nya fickor till kroppsskydd 23D eller kroppsskydd 22 (det vill säga nyupphandlingen av krsk12). För redan idag har det uppstått brister i stridsväst 2000-systemet i takt med att grundutbildningen vuxit. Med en fortsatt växande grundutbildning tillsammans med återkommande repetitionsövningar och ett växande hemvärn (tack vare omvärldsläget) har det visat sig att Försvarsmakten saknar förmåga att tillse att alla får tilldelad utrustning enligt det grundkort som finns. Vi pratar alltså om grundläggande saker som regnkläder, bärsäckar och vätskeblåsor. Medan vissa förband nu genomför lokala inköp för att täcka vissa behov saknas det medel och en plan för att lösa andra problem. Därav är min slutsats att organisationen kommer att tvingas acceptera att åtminstone de stående förbanden och hemvärnspersonal tillåts köpa egen utrustning. Helt enkelt för att det saknas och för att den utrustning som finns ska kunna omfördelas till de värnpliktiga, som är prioriterade enligt en rad ordrar och uttalanden.

Är det optimalt att exempelvis soldater nu på olika sätt “tvingas” att köpa saker för att kunna lösa sin uppgift? Inte det minsta, samtidigt är det vad vi länge har förespråkat. Nämligen att få möjligheten att själva ta det här ansvaret. Nu står vi i beslutsfönstret där myndigheten helt enkelt skulle behöva fatta ett sådant beslut, eller åtminstone signalera till bromsande förbandschefer, att det är dags för en liberalare hållning. Det är fullt möjligt att tillåta egeninköpt materiel utan att det ballar ur på kaserngården vid formella uppställningar. Det är allas ansvar att tillse. Vad vi däremot inte kan ha är soldater som saknar utrustning och som ändå förväntas öva som om de inte hade några brister. Det är inte att ta sitt arbetsmiljöansvar eller chefsansvar gentemot personalen. Tillitsbaserat ledarskap har hamnat på tapeten nu och något som dyker upp i media. Det har varit lite av ett signum tidigare för Försvarsmakten, åtminstone i utlandstjänst. Det är dags att vi plockar hem det nationellt och låter personalen vara de proffs som de är.

Lokala omställningsmedel – en sammanställning

Lokala omställningsmedel, eller i folkmun kallat LOM (tidigare rals 3), är en åtgärd som tidigare hade som fokus att göra övergången från Försvarsmakten till ett arbete utanför myndigheten enklare. Det vill säga den eran där myndigheten aktivt ville minska personalstyrkan och med olika medel försökte skapa incitament för personalen att helt enkelt säga upp sig. Men i tillväxt-eran har Försvarsmakten istället behov av att rekrytera och behålla-personal vilket inneburit att LOM-konceptet har behövts göras om. Fokus nu är något förenklat att tillse att individen kan tillförskansa sig kompetens för att kunna kvarstå i anställning, exempelvis för personer som annars skulle gå i pension. Därtill kan medlen nu även användas för att finansiera vikarier för personal som exempelvis studerar. Den här sammanställningen kommer att dyka ner i de olika dokumenten som redogör för hur LOM-processen fungerar, vad den är till för och hur du som arbetstagare kan använda den för att kompetensutveckla dig själv. I slutet av artikeln finns hänvisning till dokumenten som du kan hitta på emilia för mer detaljerad information.

Sammanfattningsvis är LOM ett alternativ om det skjuter mot verksamhetens behov och individens utveckling, åtgärderna kan kopplas till nya eller förändrade arbetsuppgifter och det finns ett behålla perspektiv.

FIR: A192 Stowaway shirt

Jag har tidigare skrivit om Arktis windstopper, ett plagg som jag ägt i många år men som nu nått vägs ände. Då var det naturligt att införskaffa den uppgraderade versionen, A192 Stowaway shirt. Valet föll på att införskaffa den m90-mönstrade varianten.

Fakta (från tillverkarens hemsida)

  • Garment constructed from lightweight nylon minirip fabric
  • Water & wind resistant
  • Simplistic design
  • Fully elasticated hems
  • Garment fully packs away into its own integrated bag
  • Garments are built slightly loose to aid movement and are fully compatible with all body armour options

Tröjan är av överdragsmodell med en dragkedja vid halsen. Jag upplever att den här versionen är betydligt längre i ärmarna och överlag rymligare än den modell jag tidigare ägt. Jag var lite orolig att den skulle bli kort vid bärande över tjockare plagg. Plaggets design är otroligt enkelt, den enda fickan som finns är den som är den interna fickan sydd i nacken som plagget förvaras i. Tröjan är lättpackad och nerpackad i fickan motsvarar storleken en 50cl-burk. Viktmässigt ligger ett plagg i XL-storlek på 182 gram.

Det som kan komma vara ett orosmoment är just att tyget är tunt. Det är förvisso ripstop som ska motverka att en reva ska växa men det kan vara värt att överväga att bära under uniformen för att skapa ett “skyddande lager” om terrängen och aktiviteten är sådan att det finns risk för att slita sig igenom tyget snabbt.

För den ringa storleken är det i all väsentlighet ett plagg värt att prioritera i packningen. För även om det inte är vattentätt ger det en en ökad resistens mot vatten tillsammans med att bygga ett extra lager för att stå emot vind och som på samma sätt bibehåller värme. Sett till storleken på de plagg som tilldelas av Försvarsmakten är en Stowaway shirt från Arktis en billig (trots Brexit) och kvalitativ investering för ett förstärkningsplagg.

Flerbruksfickor

Små flerbruksfickor med stor potential

Det var längesen vi skrev något längre om specifik utrustning. En utrustningsdetalj som det sällan pratas om men som ändå finns där hos de flesta är den lilla flerbruksfickan. Inte sällan nyttjad som en mindre sjukvårdsficka eller för att kunna bära med sig mindre prylar som vårdkit och tejp. En del kanske ser den ringa storleken som ett bekymmer för att det begränsar vad som faktiskt kan bäras med. Jag skulle å andra sidan hävda att det är styrkan med små flerbruksfickor, framförallt när dessa bärs på någon form av stridsbälte. Det tvingar bäraren att prioritera dels varför fickan behövs, och vad som faktiskt ska bäras. I den här artikeln kommer fem olika fickor att stå som exempel för olika typer av lösningar. De kommer inte att jämföras för att avgöra vilken tillverkare eller modell som är “bäst i test”. Samtliga fickor har sina styrkor och svagheter där det i slutändan är ditt behov (och ekonomiska ramar) som styr vilken modell som är att föredra.

Skynda långsamt med RPAS

Den här artikeln kommer argumentera för att Försvarsmakten som organisation är betydligt mindre redo för fjärrstyrda farkoster än vad gemene man kanske tror. Trots att vi haft RPAS i organisationen på olika sätt sedan 90-talet har erfarenheterna och metodutvecklingen uteblivit vilket inneburit att det försprång vi en gång hade har tappats gentemot övriga världen. Därmed inte sagt att vi ligger efter i användningen. Istället för att fokusera på begränsningar som ålagts vissa system innan systemen ens nått ut på förband måste vi lägga fokus på hur vi avser använda olika system och omhänderta ett gäng frågor som måste besvaras nu, inte sen när systemen redan är ute i organisationen.

Rysk soldat under utbildning med en FPV-farkost

Även om vi under större delen av 2000-talet levt i en era av fjärrstyrda farkoster (RPAS) och där användandet har problematiserats på olika sätt var det först genom Nagorno-Karabach-kriget som obemannade farkoster, framförallt patrullrobotar, fick ta plats på stora scenen. Sen kom 24 februari och ett uppblossat krig i Ukraina som återigen visade på hur RPAS kunde nyttjas för att exempelvis leda in indirekt eld mot bakre områden och kritiska punkter. Precis nu som då har mycket av diskussionerna kretsat kring vad som är nytt eller inte nytt gällande modern krigföring och luftburna system. Skillnaden med kriget i Ukraina är att vi har en betydligt längre tidslinjal att titta på där det skett en tydlig mognad och utveckling i hur de olika systemen används samt hur de kan modifieras för ökad överlevnad.

Simuleringen för framtidens mönstring

I dagarna har det skrivits om hur höga krav leder till att urvalet av lämpliga individer till framtidens grundutbildning inte räcker till. Det här vilar på en beräkning som Plikt- och prövningsverket gjort där de dels beräknat hur många som behöver kallas varje år vid en utökad värnplikt upp till 14 000 individer. Därutöver har myndigheten använt årskullen bestående av manliga 87:or (ca 46 500) för att undersöka om den kullen hade räckt för att fylla ut en framtida organisation av tidigare nämnd storlek. För perspektiv kallades 10 129 individer in 2006 för värnplikt vilket motsvarar samma kull. Det ska förtydligas att detta i sig inte har någonting alls att göra med antalet anställda efter genomförd grundutbildning. Den kopplingen görs inte i underlaget utan Plikt- och prövningsverket har tittat på deras uppgift, nämligen att mönstra tillräckligt många för att kunna möta Försvarsmaktens behov av grundutbildade, inte anställda.

Varför tar vi alltid den enkla vägen?

Försvarsmakten behöver bli mer framträdande och tydlig i vad myndigheten kan erbjuda ambitiösa människor. Det här är information som behöver skjutas in långt innan individen står att välja mellan arbete, studier eller annat. Just nu kan myndigheten varken omhänderta det förändrade kommunikationsbehovet eller människor med den uttalade ambitionsnivån vi säger oss förkroppsliga. Därför kommer vi fortsatt att ha problem att såväl rekrytera som behålla personal även i en tid där kriser och krig är närvarande direkt utanför dörren.

Ett återkommande fenomen inom samtliga världens försvarsmakter är svårigheterna att locka, och behålla, individer som kategoriseras som “över medel” vad gäller en rad karaktärsdrag. Vad som också är gemensamt för alla länder är att i händelse av en kris (det vill säga ett krig) sänker kraven för att snabbt fylla upp organisationerna och säkra tillgången på människor. Nu får vi på nära håll se hur det här utspelar sig i Sverige där ett krig i Europa tvingar Försvarsmakten att ta till olika grepp för att locka till sig personal. Bland annat genom att införa “SOFU Specialistofficer” där personer med flygteknisk bakgrund kan rekryteras utifrån sin civila kompetens och sen utbildas militärt för att bli flygtekniker i flygvapnet. Eller för den delen SOFU generellt som ska hjälpa till att förse myndigheten med kompetens som vi inte kan förse oss själva med. Cyber, AI och rymd är områden som ligger nära till hands.

Samtidigt “briserar” nyheten idag att värnpliktiga i högre utsträckning väljer att lämna myndigheten efter sin grundutbildning och börjar läsa på högskola istället. Vilket får Plikt- och prövningsverkets generaldirektör att dra slutsatsen att kraven nog behöver sänkas. Implicit att vi behöver mindre ambitiösa människor som kanske inte ser några andra alternativ som gångbara och därmed tar den enkla vägen att stanna i Försvarsmakten som soldat eller sjöman.

Mönstringsstatistiken (perioden 2017-2019) visar att av en årskull på ca 100 000 totalförsvarspliktiga lämnar ca 38 000 svar på mönstringsenkäten som gör dem kvalificerade till fortsatt mönstring. Av dessa kallas nästan 20 000 till prövning på något av kontoren. Hur många av dessa som underkänns framgår inte i någon årsredovisning, däremot framgår det att vi år efter år lyckas fylla antalet platser som “beställs” från Försvarsmakten. Med målet om 8000 uttagna per år förefaller det finnas utrymme för att fortfarande kunna placera med samma kravprofil. Det har åtminstone inte flaggats för något annat i dokumentationen. Varför då lösningen skulle vara att sänka kraven är något oklart.

Det ska även tilläggas att det inte bara är universitetsutbildningar till läkare och ingenjörer som drar de grundutbildade. Vi ser hur de värnpliktiga går till alla tänkbara utbildningar; polis, sjuksköterska, biologer och hantverksutbildningar. Den sammanfallande faktorn är en ambition och en tanke om framtiden. En framtidsbild där Försvarsmakten, trots ambitiösa prisvinnande reklamkampanjer, inte finns med bortom pliktens måsten. Vi kommunicerar inte, och har inte gjort under flera år, som en myndighet där det finns en tydlig framtid för den enskilde. Vi som redan befinner oss i myndigheten pratar oss varma om hur vi vill ha “ambitiösa människor” och att vår organisation består av “ansvarstagande individer”. “Gräddan av ungdomen” är ett annat uttryck som gärna används för att särskilja adepterna från övriga samhället. Men verkligheten visar sig relativt omgående vara en annan. Ja, vi har ambitiösa människor med huvudet på skaft. Samtidigt har vi de som är “medelmåttor” och de som inte alls presterar överhuvudtaget. Precis “som vilken annan arbetsplats som helst” för att citera en av många märkliga reklamkampanjer.

Försvarsmakten ska inte heller göra anspråk på samhällets samtliga begåvade människor. För att återkoppla till det jag skrev inledningsvis; myndigheten går mot mer tekniktunga fält som rymd och AI. Det ligger i myndighetens intresse att vi inte placerar överkvalificerade på fel platser. Vare sig i organisationen eller samhället. Däremot är inte lösningen på rekryteringsproblemet att sänka några krav. Det är att hela tiden finnas med som ett aktuellt framtidsalternativ för unga. Det är ett tufft “sälj” att göra på dagens marknad men vi kan inte välja den enkla vägen här. Vi måste tydligt kommunicera att när du genomför grundutbildning som X, då kan du bli anställd som Y och Z med följande arbetsuppgifter samt karriär. Då duger det inte med floskler som “det här är det bästa jobbet som finns”, “här får man ju skjuta kulspruta” eller “ingen dag är den andra lik”.

När de värnpliktiga förväntas göra ett val till den 29 januari när ansökningarna till officersutbildningarna stänger behöver det göras en kollektiv ansats för att förklara vad exempelvis en officerskarriär innebär. Den informationen måste tryckas ut i alla kanaler och den måste finnas tillgänglig enkelt. Det duger inte att potentiella yrkes- och reservofficerare inte kan läsa aktuella befattningsbeskrivningar eller tydliga redogörelser för hur utbildningen går till och vilka krav som gäller. Jobb-avdelningen på Försvarsmaktens hemsida är ett “clusterfuck” vad gäller att hitta information om specifika befattningar. Den sidan är resultatet av vad som händer när man sänker kraven istället för att göra det som faktiskt krävs. Det blir inget bra.

Sida 7 av 39

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén