Taktisk.se

Din EOBUSARE i gryningen

Etikett: tankar för dagen

Hur du kan applicera Försvarsmaktens vision på dig själv

De fyra (4) T:na har nu blivit fem (5). Det har du troligtvis redan hört eller läst på internet, alternativt emilia. Tillgänglighet, trovärdighet, tröskeleffekt och tillsammans har nu fått sällskap av ordet tillväxt. Just nu är tillväxt det ord som är på allas läppar. Men precis som med Öppenhet, Resultat och Ansvar (ÖRA), blir begreppen något diffusa längst ner i organisationen. Hur kan dessa begrepp påverka dig som individ i vardagen? Hur kan du använda dem för att förändra din vardag till något mer tillfredsställande?

Foto: Marie Rosenquist/Combat Camera/Försvarsmakten

” Sveriges militära kapacitet ska skapa en tröskel med starkt avhållande effekt, något som kräver att vi upprätthåller en hög tillgänglighet och rätt förmåga i den komplexa och svårförutsägbara säkerhetspolitiska omvärld vi befinner oss i. Därför behöver Försvarsmakten öva tillsammans med andra – såväl internationellt som nationellt.En hög grad av trovärdighet är nödvändig för att Försvarsmakten ska vinna respekt i omvärlden – en grundförutsättning för ett starkt försvar.”

Försvarsmaktens värderingar och vision

Läs mer

Rastlösheten är min vän och fiende

Ett inlägg på twitter var det som fick mig att sätta mig ner och skriva det här. Fritt från huvudet, utan en tydlig röd tråd eller slutpunkt. Jag har tänkt på det av och till förr, fragmenterade tankar som var för sig gavs olika förklaringar. Efter varje insats, övning eller utbildning uppstod exakt samma känsla vid hemkomst. Rastlöshet.

Genom åren har rastlösheten tagit sig olika uttryck. Det var den som fick mig att börja läsa och fylla ut fritiden med studier. Den fick mig att springa uthållighetslopp som varade i dygn. Det är sannolikt den som fått mig att testa olika befattningar och förbandstyper. Det var det som fick mig att starta taktisk.se. Alla dessa har bidragit till något gott på ett eller annat sätt, men inget gott som inte förr eller senare drar något ont med sig.

Precis som rastlösheten håller mig igång och får mig att uppleva nya miljöer, håller den mig från att vara kvar en nämnvärd tid för att knyta sociala band. Rastlösheten kommer krypande när jag spenderar mer än ett dygn hemifrån, oavsett om det är i mitt barndomshem eller med vänner. Jag finner mig otroligt ofta genomföra kortare besök. Och när jag väl är hemma vill jag mest sitta själv.

Rastlösheten är alltid som starkast efter insats. Inte för att insatserna i sig varit fartfyllda eller på något sätt adrenalinfyllda. Däremot har de varit fyllda med det jag allt som oftast saknar hemmavid. En känsla av att det är på riktigt, att arbetet är prioriterat och utmanande. Insikten har kommit på senare tid att jag lever för insatserna, allt annat blir ”means to an end”. Grattis Försvarsmakten, ni har lyckats med er rekrytering. Ni kan sluta fråga hur jag ser på internationell insats. Svaret är ja, jag kommer att åka.

Men varför infinner sig känslan även efter övningar och kurser? Min amatöranalys av mig själv ger i handen att kontexten triggar på samma sätt som en insats. Allt brus i form av Prio, skrivelser och ekonomi försvinner för stunden och fokus blir på att återigen lösa uppgifter. Den bästa ”fixen” uppstår under prövande övningar. Där lösningen inte är given på förhand och det är upp till mig och mina kolleger att lösa ut situationen med de verktyg vi har. Men tillbaka på befälsrummet infinner sig rastlösheten direkt. Var är nästa uppgift som tar mig tillbaka till den miljön?  

Och hur förklarar jag det här för familj och vänner? Att det inte är på grund av dem som jag inte kan sitta still. Hur förklarar jag för en partner att jag högaktar relationen vi har men att det någonstans alltid kommer finnas något som drar mig bort? Min oförmåga att verbalt kommunicera det här på ett sådant sätt att mottagaren förstår gör sig ständigt påmind.

Lyckligtvis brukar den värsta rastlösheten dämpa sig efter någon månad och blir kontrollerbar, framförallt under vintern när snön ligger djup. Under sommaren kommer det inslag som triggar längtan igen. Doften av varm asfalt, sand eller kokos (ja ni vet mycket väl vad jag pratar om). Känslan av att kliva ut från ett kyligt flygplan och träffas av en vägg av värme. Då kan jag mycket väl minnas hur det var att kliva av rotationsflyget på Marmal. I den stunden kan jag översköljas av många glädjande minnen. Det blir som en dopaminrusch som får mig att slappna av. Kanske är det därför jag sover som bäst i tält?

För att vara tydlig, jag ångrar ingenting och mår inte dåligt av valen jag gjort eller det jag upplevt. Tvärtom, det tar sig bara andra uttryck än vad som folk förväntar sig.

Skydd går före verkan?

Ett genomgående tema under den stridstekniska utbildningen för mig har varit att verkan går före skydd. Det vill säga, du kan ha hittat det absolut bästa skyddet från motståndaren och hans vapensystem men det är bortkastat om du inte kan påverka densamme med dina system (det vill säga lösa din stridsuppgift). Detsamma gäller vid anfall med stridsflyg, inhämtning med sensorer eller logistik. Oftast är chefens vilja att påverka motståndaren i någon riktning och det är svårt att göra om alla sitter i en bunker i djupaste Norrland.

Att verkan går före skydd hamras in i såväl soldater som officerare, framförallt på våra offensiva markförband. Det märks under de olika övningarna som genomförs från grupp och uppåt i systemet. Vi har lyckats så pass bra under de senaste åren att plutonchefer och kompanichefer inte räds att splittra sina enheter för att slåss över större ytor. Det här medför givetvis en högre risktagning där chefen sannolikt kommer att förlora en grupp eller pluton för att uppnå ett högre mål. Just det är något undertecknad har diskuterat med andra officerare på diverse befälsrum, just hur vi kan behöva anpassa vår strid för att kunna möta en numerärt överlägsen motståndare där syftet gått från att slå motståndaren till att större utsträckning binda, fördröja och störa.

Men det här inlägget ska inte handla om utveckling av taktik och stridsteknik, utan snarare hur vi stundtals inte övar på det sättet vi sedan genomför skarp verksamhet. Med skarp verksamhet menar jag i det här fallet internationell verksamhet. För när det kommer till verksamhet i ett insatsområde verkar motivationen till att ta risker minska drastiskt.

Hemma i Sverige under övningar med en internationell kontext, alternativt under övningar inför insats, framstår det som att chefer generellt är villiga att ta risker. Att skicka en svartomgång eller enstaka grupper för att lösa uppgifter långt ifrån egna förband verkar inte vara några problem. Behovet av ”enablers” verkar inte alltid föreligga och man nöjer sig med de resurser man har tillhanda. Märk väl att jag inte pratar om att öva inför det stora nationella kriget, utan för internationella insatser.

Men när förbandet befinner sig i insatsområdet råder en kultur som står i stark kontrast till hur förbandet övade hemma. Plötsligt är det för riskfyllt att genomföra viss verksamhet, framförallt inte om understödd från en rad olika funktioner finns gripbara. Det är som om att det blev på riktigt och allt risktagande behöver vägas på guldvåg.

Antingen övar vi felaktigt hemma, eller finns det ett behov av att påtala för chefer att de håller igen och låter den upplevda riskhanteringen ta ut för stora svängar.

Mot slutet av insatsen i Afghanistan växte inte sällan truppbidraget när “enklare” verksamhet, exempelvis samverkan, skulle genomföras. Under FS-missionerna myntades uttrycket “enablers”. Det här var ett vitt begrepp som kunde innefatta allt från TACP och IEDD till sjukvårdsresurser och MP. Alla med sina egna fordonssystem. Det vill säga, en patrull som från början innefattade två (2) till tre (3) fordon kunde ganska snabbt svälla till 14 fordon för att skapa handlingsalternativ om något mot förmodan skulle hända. Men istället har vi skapat ett betydligt större mål som motståndaren i det insatsområdet inte hade några betänkligheter att slå mot. Har vi då lurat oss själva att ta större risker i tron om att vi gjort det motsatta?

Jag tycker mig se samma tankebanor under den pågående Mali-insatsen, om än inte lika märkbar för verksamheten i närheten av Timbuktu-stad.

Framförallt förefaller det att chefer behöver släppa kontrollbegäret över detaljer. Vi kan inte säga att vi övar och är förberedda för strid, och samtidigt tycka att det är rimligt att det krävs stridspar för att ge sig ut i det löpspår som finns innanför den stora campen, men utanför den egna. Någonstans lindar vi in det i en falsk trygghet om att det är säkrare innanför våra egna väggar, och att ett stridspar på löprunda kommer minska skadan om något händer.

Samtidigt visar vi upp tendenser på det motsatta. Förbanden ärver diverse avsteg från SäkR mellan varje rotation. Det vill säga att föregående chef har fattat ett beslut om avsteg från de säkerhetsbestämmelser som denna anser förhindrar verksamheten. Det kan vara förvaring av vapen, riskavstånd för skjutning med olika vapensystem och när vapensystem får vara laddade. Detta skulle kunna tolkas som att vi har ett säkerhetsreglemente som inte alls ”gäller i krig” eftersom vi redan i ett insatsområde har noterat att vissa regler inte fungerar.

Det förefaller därmed vara uppochnervända världen när ett förband lämnar Sverige. Det som hemmavid är oacceptabla risker blir acceptabla utomlands, och vice versa.

Går verkan före skydd som vi vill påskina, eller är det egentligen att skydd går före verkan eftersom vi inte kan se värdet av den verkan som annars kunde ske? Har vi en aversion mot risk eftersom vi inte tror på uppgiften, för att vi fått direktiv om att det inte är acceptabelt med visst risktagande eller är vi omedvetna om vår aversion mot risker? Möjligtvis är det en kombination av alla tre. Vi kanske inte är helt övertygade om att kunna skapa stabilitet i ett insatsområde ju längre in i insatsen vi kommer. Vid minst en insats (Bosnien[1]) har det kommunicerats tydligt hemifrån att risk för dödsfall och skador inte är acceptabla (detsamma ska ha gällt för Norge under deras insats i Afghanistan[2]). Genom att fatta vissa beslut som i sin tur inte slutar i kroppsskada kan vi förledas att dra som slutsats att det är rätt typ av beslut att fattas (det motsatta gäller även att ett beslut som orsakar kroppsskada eller död kan anses vara felaktigt).

Missförstå mig rätt här, jag menar inte att det inte förkommer riskfylld verksamhet i våra insatsområden. Det gör det varje dag, och chefer på varje nivå får fatta beslut som mycket väl kan innebära en förhöjd risk för liv och lem. Jag är även medveten om att i försvaret av Sverige kommer chefer (och underställda) sannolikt vara mer benägna att ta större risker för att försvara svenskt territorium. Det jag däremot försöker lyfta fram är att skillnaderna mellan hur vi övar hemma, och hur vi sedan genomför verksamhet i ett insatsområde stundtals blir väldigt stora. Och att vi därmed riskerar att skapa förväntningar på oss själva som vi inte kommer kunna leva upp till vilket kan få konsekvenser, inte minst för förbandets moral.


[1] https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/zL6aBw/visselblasare-ska-bli-hyllade

[2] Torunn Laugen Haaland (2016) The Limits to Learning in Military Operations: Bottom-up Adaptation in the Norwegian Army in Northern Afghanistan, 2007–2012, Journal of Strategic Studies, 39:7, 999-1022, DOI: 10.1080/01402390.2016.1202823

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén