“Dottern ringde, hon hade jobbat och hon ringde och var arg och förgrymmad. Det hade hänt en incident på regementet där man hade ifrågasatt, hon var inte med i detta, men soldater ifrågasatte en instruktör: – Har du varit i utlandstjänst? Nej, det hade han inte. – Då lyssnar vi inte på dig, svarade de. Alltså de som börjar i arbetet idag kan drabbas av dessa problem och det drabbade vår dotter omedelbart så fort hon börjat. Det var många som sa till henne när hon försökte instruera om något: – Jamen, så gör vi inte därnere eller därute. De har gjort kanske 3–4 missioner själva och hon har aldrig varit ute så hon känner att det är nödvändigt.”
Citat från Rapport I Anhörig och Soldat – Soldatens Motiv och Anhörigas Respons på Beslut om internationell Militär Insats Oro, saknad och längtan
Texten ovan är hämtad ifrån rapporten “Anhörig och soldat” som publicerades i år från Högskolan i Kristianstad. Rapporten är en (1) av fem (5) rapporter som behandlar ämnet utlandstjänstgöring och anhöriga. Det kan inledningsvis verka märkligt att inleda ett inlägg om erfarenhet med ett utdrag från en rapport som veteraner och anhöriga. Men det är just den här biten text som på nytt väckte tankar kring just det här med hur vi värderar erfarenhet i Försvarsmakten. För den händelse som beskrivs är inte på något sätt unik för det regementet, vid just den tidpunkten eller kopplat till enbart de involverade individerna där och då. Snarare är det här en återkommande berättelse från flera förband i takt som började dyka upp mer frekvent när Sverige gick från värnpliktsförsvar till ett yrkesförsvar. Det lyfts på officersutbildningarna (några av dem i alla fall), i befälsrummen och har även lyfts i Officerstidningen kopplat till en incident med skjutgränser.