Det finns en bild av att information uppåt filtreras och att beslut nedåt inte alltid når rätt mottagare. Undertecknad har pekat på ett par fall där beslut från högre staber fastnat eller urvattnats på sin resa nedåt, och det finns fog för att påstå att informationen uppåt inte alltid förmedlar en korrekt bild av läget. Men hur kommer det sig att det blir så? Är det av ren illvilja eller vilka andra mekanismer kan tänkas ligga bakom fenomenet?
Till att börja med leds inte Försvarsmakten i en rak linje från ÖB och nedåt som man kanske tror. Det räcker att egentligen läsa Försvarsmaktens arbetsordning (ArbO) för att inse att det finns många chefer med mandat som därmed medför att det innanför överbefälhavarens stora inriktning kan finnas flera sub-inriktningar som på olika sätt blir mer framträdande, mer styrande för personalen längst ner inom respektive försvars- eller tjänstegren. Jag menar på att det då inte är konstigt att det kan upplevas en form av dissonans i besluten.
Men informationen uppåt då? Handlar det om att alla chefer i linjen helt enkelt mörkar problem eller missförhållanden för att inte framstå som dåliga? Antagligen inte. Med det sagt så finns det absolut chefer som lärt sig frisera verkligheten för att tona ner såväl misslyckanden som brister. Men det är långt ifrån att allting medvetet filtreras bort längs vägen. Mycket av det handlar om hur vi kommunicerar med varandra som människor. Alla som har testat på att köra viskningsleken har en grundläggande förståelse för att vad en person säger och vad en annan person uppfattar inte alltid är samma.
Vi människor tenderar att inte alltid lyssna aktivt, i synnerhet om vi inte är engagerade i personen vi pratar med eller ämnet. ”Man hör det man vill höra” är ett talesätt som har mycket sanning i sig. Vi lyssnar inte bara på det som sägs rent ordagrant, vi låter även vår egen uppfattning om ämnet och personen färga vår uppfattning om vad som sägs. Ett talande exempel på detta är att låta människor med olika politiska övertygelser att lyssna på en debatt. Det kommer finnas en rad olika uppfattningar kring vad som egentligen sades och hur det ska tolkas. På samma sätt kommer chefer (eller andra befattningshavare) att lägga olika vikt på saker som framkommer på exempelvis ett veckomöte. Det medför också att en chef kommer prioritera det som denne anser vara viktigast att ta upp på förbandsrapporten till högre chef. Vilket fortplantar sig för varje nivå. För vi måste också inse, att mängden förband längst ner medför att information måste kokas ner och filtreras för att högre nivå ens ska ha en chans att omhänderta och förstå vad som händer.
Det vill säga att den bild som personalen på I 19 lever i, kommer inte kunna förmedlas till 100% till arméstaben, och definitivt inte till försvarsstaben. Helt enkelt för att linjen är bemannad med människor som hela tiden påverkar hur information förmedlas och uppfattas, även om de med all välvilja försöker uppfatta information objektivt samt fokuserar på det de anser vara viktigast. Ett talande exempel på detta är de intervjuer som genomförts med de olika försvarsgrensförvaltarna som alla har helt olika bilder av vad som är det viktigaste problemet att åtgärda och för den delen, ser olika på vad som egentligen är ett problem.
Innebär allt det här att man ska ”sitta lugnt i båten” och gilla läget? Absolut inte. Däremot om vi förstår de mänskliga mekanismerna bakom kan vi också hantera friktionerna därefter. Bland annat i hur vi kommunicerar information och hur vi kontrollerar om mottagaren förstått det vi sagt. Det vill säga den metodik som vi använder vid ordergivning eller signalering där mottagaren behöver repetera det som sagts.
Så det förenklade kortfattade svaret är att informationen, oavsett vilken riktning den går i, fastnar hos oss själva utifrån vad vi uppfattar som viktigt samt eventuell kognitiv belastning som tvingar oss till att prioritera vilka bitar av information vi ska fokusera på.
Lämna ett svar