Din EOBUSARE i gryningen

Etikett: officersutbildning Sida 1 av 2

Genomsök av kadettboenden

Igår spreds nyheten att kadetterna på MHS Karlberg inte fick komma åt sina boenden under hela dagen. Kadetterna hade den 18 november fått order att samlas i en samlingssal 0745 onsdag morgon. Under den samlingen fick de veta att de numera var utelåsta från sina rum, att vakter hade placerats ut till boendena och att militärpolisen nu genomförde genomsökning av rummen. Ca 10 timmar senare fick kadetterna tillgång till sitt boende igen.

Åtgärden syftade till att leta efter narkotika på rummen (inget fynd gjordes). Det blev snabbt en diskussion på sociala medier gällande med vilket lagstöd det här genomförs då kommunikationschefen på skolan refererade till en förordning som av allt att döma saknar den här typen av stöd. Troligtvis var det en missuppfattning och lagstödet kommunikationschefen egentligen avsåg att referera till var lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom totalförsvaret. I den finns paragraf 47 som kan tänkas vara det man stödjer sig på i sammanhanget.

47 §   Om det finns anledning att anta att en disciplinansvarig som tjänstgör i Försvarsmakten olovligen bär på sig föremål som tillhör Försvarsmakten eller som den disciplinansvarige annars inte får inneha, kan han eller hon enligt förmans beslut underkastas kroppsvisitation för eftersökande av föremålen.

För eftersökande av sådana föremål får enligt förmans beslut skåp, väskor och annan egendom som tillhör eller disponeras av den disciplinansvarige undersökas, om det finns anledning att anta att föremålen finns där. En sådan undersökning får också göras stickprovsvis eller i anslutning till en större undersökning som företas av särskilda skäl (taktisk.se fetmarkering).

Åtgärder enligt första och andra styckena får vidtas endast inom ett militärt område eller något annat område som disponeras av Försvarsmakten.

Det som är problematiskt i den här situationen är att skolan anger att det är en rutinkontroll och att samma typ av kontroll kommer ske även i framtiden. Då är frågan om det verkligen finns godtagbara skäl att anta att 300 kadetter har narkotika eller andra förbjudna substanser och objekt på sina rum. Om man nu på allvar tror det har vi betydligt större problem att hantera än att kasta ut blivande officerare från sina boenden under en hel dag.

Det ska tydliggöras att det inte är Militärpolisenheten eller militärpolisbataljonen som självmant kommit fram till att man ska bege sig till MHS Karlberg och börja söka rum. Det är ledningen för skolan som skickar in en hemställan till militärpolisen där de anger vad de behöver stöd med samt varför. Detta bereds sen av militärpolisen som därefter avdelar resurser och utför åtgärden. Således ligger ansvaret för den här typen av integritetskränkande åtgärder hos skolledningen.

För integritetskränkande är det att stänga ute medborgare från sina boenden och att samtidigt söka igenom privata tillhörigheter. Särskilt anmärkningsvärt är att man gör detta som en ”rutinkontroll” där den här formen av åtgärder riktas brett mot flera hundra individer där alla inte rimligtvis kan vara misstänkta för samma sak. Återigen, om så är fallet har vi större problem att hantera.

Senast man genomförde den här typen av ”rutinkontroll” var mars 2020, inför kadetternas vinterbal. Det har berättats om hur personer, bland annat anhöriga, som sovit i rummen vaknat av att militärpolis gått in med huvudnyckel och att alla tvingats ut från rummen på liknande sätt. Vilket tyder på att det finns en tendens att inte bara behandla kadetter som andraklassen medborgare (genomsök förefaller aldrig drabba den anställda personalen), utan att man förefaller likgiltig inför hur åtgärder påverkar tredjepart som är inbjudna till festligheter.

Miljön på Militärhögskolan Karlberg framstår fortsatt som väldigt destruktiv där det pågår någon form av kamp mellan kadettorganisationerna och skolledningen. Den här händelsen har enligt uppgift anmälts till JO och det vore i allas intresse att det klargörs vad som krävs för att den här typen av inskränkningar ska kunna anses juridiskt befogade.

Ihärdighet kan se olika ut

[…]Vi har omvända fyskrav[…]

Förbandsförvaltare Telekrigstödenheten

Citatet ovan uttalades under ett föredrag om enhetens verksamhet vilket naturligt gled in på problematiken kring att hitta rätt personal. Det är ett uttalande som de flesta troligtvis kan förstå vad som åsyftas. Nämligen att det som eftersöks är individer som kan sitta stilla framför en skärm och fokusera på att bearbeta och tolka insamlade signaler för att därefter skapa ”bibliotek” till Försvarsmaktens olika plattformar. Anledningen till att jag börjar artikeln med det citatet är för att det ramar in det som jag vill ha sagt som en respons till debattinlägget ”Ingen ihärdighet på Officersprogrammet”.

Författarna till inlägget lägger fram ett par punkter utifrån vilka de anser att dagens officersutbildning är undermålig. Punkterna sammanfattas till ”ökad närvaroplikt, höjda krav på förkunskaper och striktare uppföljning av fysisk förmåga”. Jag tolkar inlägget som en oro över kvalitén på framtidens officerare och att om de föreslagna åtgärderna inte vidtas så kommer Försvarsmakten påverkas negativt på lång sikt.

Vad är en uppsats värd?

Omställningen till en officersutbildning grundad i vetenskap och med tillhörande examen har varit, och är fortsatt, omdebatterad. Processen har varit tumultartad då det fått konsekvenser för de officerare som tillhör andra utbildningssystem. Förutom omgaloneringen har det också inneburit att officerare som velat gå från kapten till major, och som inte författat en kandidatuppsats, behövt inleda sina högre officersstudier med just att skriva en uppsats. För att omhänderta Försvarsmaktens behov har myndigheten köpt in så kallade uppdragsutbildningar från en rad olika lärosäten i Sverige. Där har sedan de blivande HOP-eleverna fått författa sina uppsatser med avdelade handledare och tillhörande examination enligt ordinarie akademisk rutin. Eller så har det i alla fall framstått. Åtminstone vid en högskola förefaller man genat i kurvorna under några år vilket underminerar hela tilltron till systemet som vi säger oss vilja ha.

Det rör sig specifikt om Högskolan i Halmstad som under flera år, på uppdrag av Försvarsmakten, tillhandahållit en tjänst där officerare får skriva sina uppsatser under handledning av en lärare vid skolan. Vid uppsatsskrivning har en elev vanligtvis en handledare som ska stödja eleven i processen vad gäller metodval, hantering av data och själva skrivandet. Därefter väntar opponering samt betygsättning. Betygsättningen sköts av en examinator som inte är samma individ som handledare. Det handlar i grunden om att bedömningen inte ska färgas av den relation som finns mellan elev och handledare, samt att eleven skyddas från eventuell påstående av favorisering vid betygsättning.

Skärmdump 240606

Detta verkar Högskolan i Halmstad hålla med om där det i styrningarna för examinationsformerna anges tydligt att handledare och examinator aldrig ska vara samma individ. Ändå återfinns flera kandidatuppsatser där handledare och examinator är samma person.

Enligt högskoleförordningen är det examinatorn som särskilt utsedd lärare som bestämmer betyget. Detta är en myndighetsutövning och medför även att ett betyg kan överklagas. Examinatorns roll är så pass ansvarsfylld och kritisk att Universitetskanslerämbetet har skapat en särskild handbok för rättsäker examination där examinatorns roll beskrivs tydligt återkommande. Även om Högskoleverket inte anser att det nödvändigtvis uppstår en jäv-situation där examinatorn och handledaren är samma individ, skapar det en märklig situation när praxis bland landets lärosäten är att det ska vara två olika individer. I synnerhet blir det märkligt när eleverna uppsatser ligger till grund för nästa nivå av studier där en ny uppsats ska författas. I det här fallet Försvarshögskolan som tydligt anger i sina regler att en examinator och handledare inte ska vara samma person.

Med tanke på den mängd resurser som Försvarsmakten nu lagt på att skapa en officersutbildning med en vetenskaplig prägel och det arbete som Försvarshögskolan gjort för att komma till rätta med anmärkningar för att i slutändan erhålla rätten att examinera elever på samtliga nivåer, förefaller det fullständigt hål i huvudet att betala för en tjänst som underminerar förtroendet för systemet.

Vad är en uppsats värd om den inte följer de mest grundläggande vetenskapliga principerna om opartiskhet i betygsättningen? Vilken signal sänder det till kadetter och övrig personal som kämpar sig till en examen vid andra lärosäten? Ska vi då verkligen lägga ner tid och pengar på att forma en officersprofession grundad i vetenskap om vi i slutändan inte värderar det?

Kadetter, vinterutbildning och säkerhet

Så här ungefär 24 timmar efter att det årliga diskussionsämnet som är kadetternas vinterutbildning, och kanske dussinet DM på instagram, vill jag utveckla min kritik mot hur vinterutbildningen generellt har varit och fortsätter vara, hur jag resonerar kring säkerhet och säkerhetsreglementet samt en form av bemötande av vissa resonemang som är borderline-nostalgiboomer.

Jag kan uppskatta att skämta om de äldre herrarna som sitter i bästa ”Four yorkshiremen”-stil och minns hur kärv, kall och blöt deras värnplikt var. Det är i stort harmlöst då de flesta har en sund distans till sina minnen och de som tror att de minns exakt hur det var, har ändå ingen beslutsrätt över hur vi utbildar idag. Värre är det när människor som fortsatt befinner sig i myndigheten och som kanske genomförde samma typ av utbildning för 2-3 år sedan och som minsann inte tyckte att det var så jobbigt med minus 38 grader. Det kryddas gärna med ett ”vi tyckte”, som om individen kan föra gruppens talan om hur alla upplevde två veckor i vintermiljö. Om man inte utsetts till företrädare för en grupp är det min bestämda uppfattning att man inte ska föra en sådan talan, utan enbart tala om hur man själv upplevde det. Med det sagt ska det också sägas att din upplevelse inte innebär facit om hur saker ska vara. Vi har trots allt en del säkerhetsregler just för att personer just där och då tyckte att det inte ”är så farligt”.

Ut med det gamla, in med det nya

Under helgen har det varit ett tema på bland annat X varit hur äldre befäl idiotförklarar yngre. Det här har även vävts ihop med ett uppmärksammande kring att samma kategori av människor sysslar med gatekeeping gentemot yngre kolleger, bland annat på Markstridsskolan. Det här bristande stödet tror jag har ett par delförklaringar som jag ventilerade på bluesky och som jag nu kommer väva ut lite mer.

Det första är själva övertron som vi har till vårt eget utbildningssystem. Eller snarare, övertron till hur förträffligt det utbildat tidigare generationer och att det rimligtvis borde ha förmåga att utbilda på en rad väldigt specifika ämnen. Det finns individer ute i organisationen som tror att våra skolor och centra kan omhänderta all tänkbar kunskap, i synnerhet den kunskap som sagda individ själv har inhämtat under sin karriär. Då den här gruppen individer inte sällan är drabbad av någon form av selektivt minne kring vad de lärt sig under utbildningen och vad de lärt sig ute på förband skapar det en skev bild av vad nyexaminerade kolleger kan eller inte kan.

Skoltiden är en väldigt kondenserad tid och i takt med att tekniken utvecklas samt att vi tillför nya förmågor kommer det oundvikligen innebära att viss kunskap behöver stryka på foten, antingen att den inte berörs alls eller väldigt grundläggande. Vi kan helt enkelt inte fokusera på att lära ut all kunskap, framförallt för att den riskerar att vara daterad eller bortglömd när individen kommer till sitt förband.

Vilket leder till den andra delfaktorn, nämligen vår ytliga förståelse för kunskap och inlärning. För trots att vi har en fungerande metod i ”Visa, instruera, öva, pröva” glömmer vi bort ”drillen”. Inte bara att hjärndött kunna utföra en fysisk handling, utan även den kontinuerliga exponeringen för teoretisk kunskap och omsättande av den till handling. Folk blir ämnesexperter för att de kontinuerligt kan återkomma till ett ämne och repetera kunskap. Vi har en fortsatt övertro till individens förmåga efter genomförande av en kurs, framförallt när det förflutet lång tid mellan kurstillfället och det faktiska utövandet. En person som genomför en instruktörskurs men inte får utöva den kunskapen under ett års tid kommer vara marginellt kunnigare än innan kursen genomfördes. Kunskap måste praktiseras.

Den sista delfaktorn är hur vi ser på andras kunskap. Vår kultur är formad kring hur vi uppfattar andras kunskap visavi vår (uppfattning om) egen kunskapsnivå. I synnerhet den typen av kunskap som vi tycker är förenad med att vara en duglig officer. Det blir ett hinder för informationsspridning då vi förutsätter att de vi möter har samma kunskapsnivå som oss själva och därigenom behöver vi inte lära ut något. Visar det sig att kunskapen inte finns hos motparten går vi direkt till att döma individens förmåga och lämplighet som militär. Det fostrar inte en miljö där vi exponerar våra okunskaper och det leder inte till att skapa en lärande miljö.

Skulle vi uppfatta att en motpart har djupare kunskap än oss själva ses denne som en förebild, men det egna lärandet kommer vara avhängt på de observationer vi gör mer än att det sker ett formaliserat utbyte.

Allt det här sammantaget leder till att vi är usla på att mentorera och vägleda yngre kolleger. Vi förutsätter att de ska ha kunskapen, och saknar de kunskap är de inte dugliga i sin yrkesutövning.

Det här har under åren med förbandsnedläggningar förstärkts av att det just nu sitter individer runt om i organisationen som gjort sig själva oumbärliga genom att inte dela med sig av sitt kunnande. Inte sällan för att inte exponera sin egen okunskap mot andra. Vilket bidrar till att vi idag saknar valid kunskap i relation till hur världen är beskaffad idag. Med ökade krav och intresse från allmänheten har nu detta börjat exponeras och vissa fundament börjat krackelera. Vad vi ser nu är två krafter som möter varandra, de som är från det gamla systemet och som tror sig ha allt att förlora på förändring, och de som är från det nya systemet som anser att myndigheten har allt att vinna på att förändras.

Jag tillhör de sistnämnda. Jag tror innerligt att vi behöver göra oss kvitt med en hel del cementerade väggar för att kunna följa med utvecklingståget innan vi står mitt i en väpnad konflikt i norra Europa.

En intellektuellt offensiv befälskår

I Kungliga Krigsvetenskapsakademiens senaste nummer av Handlingar och Tidskrift (Nr2/2021) publicerades Brigadgeneral Fredrik Stålbergs inträdesanförande; ”Krav på ett kognitivt offensivt förhållningssätt – Ryska A2AD-förmåga. En hård realitet?”. I anförandet bjuder författaren bland annat in för en diskussion kring den kognitiva offensiva och defensiva officeren. Det här inlägget avser att ta tillvara på den inbjudan och argumentera för att begreppen istället bör benämnas som intellektuell offensiv och defensiv, samt att författaren använder ordet defensiv som en synonym för passiv och därutöver lägger in tilläggsinformation i begreppet som nödvändigtvis inte är unikt för varken det defensiva eller offensiva förhållningssättet. Vilket i sin tur bidrar till en teoretisk modell som inte håller hela vägen.

kognitiv kognitivt kognitiva adjektiv [kåg´n-] el. [kåŋ´n-] el. [kågniti´v] el. [kåŋniti´v]

● som har att göra med intellektuella funktioner så­som tänkande, varse­blivning, minne m.m.

Svensk Ordbok 2021

Förändringar i den framtida officersutbildningen

Det genomgående temat för klagomål kring officersutbildningen har varit att kadetterna saknar de kompetenser som efterfrågas ute på förbanden. De har, om vi ska raljera lite, spenderat för mycket tid i skolbänken med ansiktet i en bok istället för att vara ute i verkligheten och övat på att leda militär personal. Därutöver har det ventilerats åsikter om att de nya fänrikarna saknar instruktörskompetens i basala saker så som att agera instruktör inom en rad vapensystem. Alla verkar överens om att officersprogrammet behöver förändras för att bättre förbereda kadetterna för det som komma skall, framförallt det initiala skedet som truppförande officer på GU.

Ett arbete har därmed genomförts av Försvarsmakten och Försvarshögskolan (FHS) där vissa förändringar kommer att införas inom en snar framtid. Det berör framförallt den verksamhetsförlagda utbildningen (VFU) där tydligare fokus ska vara på truppföring och att ha agerat chef under större övningar. Men den absolut största förändringen är att det, som många troligtvis förutsåg, kommer bli ett krav på att ha genomfört värnplikt som pluton- eller kompanibefäl för att få påbörja officersutbildningen. Detta som en åtgärd av flera för att höja kompetensen och dugligheten hos kadetterna på OP med fokus mot strid. För de som inte genomfört värnplikt som PB eller KB kommer därmed sannolikt behöva genomföra en förberedande officerskurs (FOK) precis som GSS som avser att söka SOU.

En lärande profession baserad på vetenskaplig metodik

”Ingen har någonsin tagit ett anfallsmål med hjälp av en uppsats” – ett påstående som återkommer i en rad olika skepnader. Budskapet är detsamma oavsett, det är inte det akademiska som skapar farliga officerare. Vilket i sig är rätt och riktigt rent praktiskt. Däremot finns det fog för att påstå att fler har skadats såväl psykiskt som fysiskt av bias, uselt underbyggda beslutsunderlag och en för stor tilltro till vad individen tror är ”beprövad erfarenhet”.

Det är nämligen inte i själva huvudämnet såsom krigsvetenskap eller militärhistoria som värdet av den vetenskapliga professionen ligger utan snarare i den vetenskapliga metodiken som lägger grunden för professionens kunskap. Nej, inte heller en god metodkunskap kommer att göra att en officer blir dödligare i det praktiska handlaget att erövra ett kulsprutenäste. Vad vi däremot behöver inse är att vägen till anfallsmålet kantas av utbildning, orderverk och olika delar till ett beslutsunderlag som i sin tur möjliggör att truppen kan utföra sin huvuduppgift, den väpnade striden.

Tack vare forna kungar har Sveriges militära förmåga utvecklats baserat på insamlande och ett kritiskt granskande av erfarenheter från utlandet. Den här traditionen har hållit i sig genom tiderna där innehållet i olika reglementen och handböcker baserats på kunskap hämtat från världens olika konflikter, främst världskrigen men även striderna i Vietnam och Korea har bidragit till att forma den svenske soldatens agerande. För att inte tala om hur dagens fragmenterade slagfält påverkat utvecklingen av personlig stridsutrustning. Men precis som att det är viktigt med källkritik när den genomsnittlige svensken surfar efter vaccinationsinformation är det av vikt att den genomsnittlige svenska officeren har kunskap i hur data samlas in systematiskt, vilka fallgropar som finns och hur dessa kan påverka utfallet av analysen. Ett tydligt exempel på detta är konflikten i Nagorno-Karabakh och de olika slutsatser som en större mängd ämnesexperter dragit av användandet av obemannade system med verkansdel. En person som enbart tittar på enskilda strider med specifika system kommer sannolikt dra en vitt skild slutsats om teknikens inverkan på konflikten jämfört med en individ som tittar mer översiktligt på konflikten som sådan.

Det ska understrykas att poängen inte är att officeren ska vara väl förtrogen med induktion, deduktion eller för den delen abduktion. Poängen är att våga vara kritisk och på olika sätt falsifiera egna, likväl som andras, slutsatser. I slutändan handlar det inte om att få en uppsats godkänd av en examinator utan att kunna stå för en publicering av en handbok, underrättelserapport eller reglemente utifrån den egna organisationen senare kommer vidta vissa åtgärder. Det är alltså av yttersta vikt att dessa är tillförlitliga och relevanta för den verksamhet som Försvarsmakten ska bedriva, det vill säga att försvara landet och värna svenska intressen.

Således är det i sig inte av betydande värde om en officer läst krigs- eller litteraturvetenskap under sin officersutbildning. Det är betydligt viktigare att individen lärt sig vikten av ett kritiskt förhållningssätt till kunskap och att organisationen som sådan bejakar detta genom att ha ”högt i tak” där kritik mot ett arbete inte ska förväxlas mot kritik mot en person. Därigenom kan vi skapa en grund för en profession som på allvar utvecklar sig själv och samtidigt bejakar den äkta beprövade erfarenheten.

Ödmjukhet framför allt

”Kvalité framför kvantitet!” – det är ett återkommande budskap inom flera områden. Med lite fantasi kan vi nog förleda oss till att tro att mottot låg bakom tidigare försvarsbeslut där Försvarsmakten reducerades till ett fåtal manöverförband och centraliserade funktionsförband. Oftast yttras orden i samband med rekrytering, främst rekrytering av blivande yrkesofficerare. I en tid där det blir allt tydligare att vi har svårt att fylla upp alla platser på officersutbildningarna, och därmed på sikt kommer ha det än svårare att fylla upp samtliga befattningar som kräver någon form av yrkesofficersutbildning, har fokus från såväl politiker som förvarsmaktsledningen varit att få in fler kadetter.

Ny tidslinjal för ansökan till officersutbildningarna

För att söka till någon av Försvarsmaktens officersutbildningar (OP, SOU, ROU, AROU, FFU) behöver du som individ vara påläst om just vilken ansökningsprocess som gäller för dig. För det är rörigt och beroende på om du är anställd som GSS, värnpliktig eller kommer utifrån gäller olika ansökningsfönster. Detta, tillsammans med ett ökat behov av uppfyllda platser på utbildningarna, har resulterat i en successivt utökad ansökningsperiod för GSS. Vilket i sin tur har inneburit att det är svårt för den närmsta chefen att svara på frågor kring ansökningsprocessen då informationen förändrats på kort tid. För värnpliktiga har det funnits en separat ansökningsperiod som även den utökats för att fånga upp de värnpliktiga vars intresse för officersyrket först kommer efter en längre tids utbildning.

Det är resurskrävande att ha flera olika tidsfönster att hålla koll på, samtidigt som det är resurskrävande att testa och rangordna sökande när alla ligger förskjutna. Därmed är det positivt att Försvarsmakten har fattat beslut om att införa en ny tidslinjal med start 2021. Det här innebär att oavsett vilken grupp den sökande tillhör (värnpliktig, GSS eller övriga) och oavsett vilken officersutbildning personen söker, ligger ansökningsperioden alltid samtidigt i samma period december till januari. Riktlinjerna är just nu att ansökningsprocessen kommer ligga vid årskiftet varje år. Därefter genomförs tester och antagningskommissioner under våren vilket innebär att den som blir antagen har ca 12 veckor tills utbildningen påbörjas (ROU skiljer sig då den utbildningen går över sommaren).

Det här innebär att kampanjerna för framtida utbildningar kan samordnas mer effektivt, och att alla ansöker och testas samtidigt vilket borde innebära en enklare administration och mindre börda för såväl HRC som förbanden.

Även om beslut är fattat om förändrad tidslinjal för ansökning till officersutbildningen, är det inte fastslaget exakta tidsperioder. Hur anvisningar kommer att tillämpas återstår att se.

Sida 1 av 2

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén