Din EOBUSARE i gryningen

Etikett: officersutbildning Sida 1 av 2

Kadetter, vinterutbildning och säkerhet

Så här ungefär 24 timmar efter att det årliga diskussionsämnet som är kadetternas vinterutbildning, och kanske dussinet DM på instagram, vill jag utveckla min kritik mot hur vinterutbildningen generellt har varit och fortsätter vara, hur jag resonerar kring säkerhet och säkerhetsreglementet samt en form av bemötande av vissa resonemang som är borderline-nostalgiboomer.

Jag kan uppskatta att skämta om de äldre herrarna som sitter i bästa “Four yorkshiremen“-stil och minns hur kärv, kall och blöt deras värnplikt var. Det är i stort harmlöst då de flesta har en sund distans till sina minnen och de som tror att de minns exakt hur det var, har ändå ingen beslutsrätt över hur vi utbildar idag. Värre är det när människor som fortsatt befinner sig i myndigheten och som kanske genomförde samma typ av utbildning för 2-3 år sedan och som minsann inte tyckte att det var så jobbigt med minus 38 grader. Det kryddas gärna med ett “vi tyckte”, som om individen kan föra gruppens talan om hur alla upplevde två veckor i vintermiljö. Om man inte utsetts till företrädare för en grupp är det min bestämda uppfattning att man inte ska föra en sådan talan, utan enbart tala om hur man själv upplevde det. Med det sagt ska det också sägas att din upplevelse inte innebär facit om hur saker ska vara. Vi har trots allt en del säkerhetsregler just för att personer just där och då tyckte att det inte “är så farligt”.

Ut med det gamla, in med det nya

Under helgen har det varit ett tema på bland annat X varit hur äldre befäl idiotförklarar yngre. Det här har även vävts ihop med ett uppmärksammande kring att samma kategori av människor sysslar med gatekeeping gentemot yngre kolleger, bland annat på Markstridsskolan. Det här bristande stödet tror jag har ett par delförklaringar som jag ventilerade på bluesky och som jag nu kommer väva ut lite mer.

Det första är själva övertron som vi har till vårt eget utbildningssystem. Eller snarare, övertron till hur förträffligt det utbildat tidigare generationer och att det rimligtvis borde ha förmåga att utbilda på en rad väldigt specifika ämnen. Det finns individer ute i organisationen som tror att våra skolor och centra kan omhänderta all tänkbar kunskap, i synnerhet den kunskap som sagda individ själv har inhämtat under sin karriär. Då den här gruppen individer inte sällan är drabbad av någon form av selektivt minne kring vad de lärt sig under utbildningen och vad de lärt sig ute på förband skapar det en skev bild av vad nyexaminerade kolleger kan eller inte kan.

Skoltiden är en väldigt kondenserad tid och i takt med att tekniken utvecklas samt att vi tillför nya förmågor kommer det oundvikligen innebära att viss kunskap behöver stryka på foten, antingen att den inte berörs alls eller väldigt grundläggande. Vi kan helt enkelt inte fokusera på att lära ut all kunskap, framförallt för att den riskerar att vara daterad eller bortglömd när individen kommer till sitt förband.

Vilket leder till den andra delfaktorn, nämligen vår ytliga förståelse för kunskap och inlärning. För trots att vi har en fungerande metod i “Visa, instruera, öva, pröva” glömmer vi bort “drillen”. Inte bara att hjärndött kunna utföra en fysisk handling, utan även den kontinuerliga exponeringen för teoretisk kunskap och omsättande av den till handling. Folk blir ämnesexperter för att de kontinuerligt kan återkomma till ett ämne och repetera kunskap. Vi har en fortsatt övertro till individens förmåga efter genomförande av en kurs, framförallt när det förflutet lång tid mellan kurstillfället och det faktiska utövandet. En person som genomför en instruktörskurs men inte får utöva den kunskapen under ett års tid kommer vara marginellt kunnigare än innan kursen genomfördes. Kunskap måste praktiseras.

Den sista delfaktorn är hur vi ser på andras kunskap. Vår kultur är formad kring hur vi uppfattar andras kunskap visavi vår (uppfattning om) egen kunskapsnivå. I synnerhet den typen av kunskap som vi tycker är förenad med att vara en duglig officer. Det blir ett hinder för informationsspridning då vi förutsätter att de vi möter har samma kunskapsnivå som oss själva och därigenom behöver vi inte lära ut något. Visar det sig att kunskapen inte finns hos motparten går vi direkt till att döma individens förmåga och lämplighet som militär. Det fostrar inte en miljö där vi exponerar våra okunskaper och det leder inte till att skapa en lärande miljö.

Skulle vi uppfatta att en motpart har djupare kunskap än oss själva ses denne som en förebild, men det egna lärandet kommer vara avhängt på de observationer vi gör mer än att det sker ett formaliserat utbyte.

Allt det här sammantaget leder till att vi är usla på att mentorera och vägleda yngre kolleger. Vi förutsätter att de ska ha kunskapen, och saknar de kunskap är de inte dugliga i sin yrkesutövning.

Det här har under åren med förbandsnedläggningar förstärkts av att det just nu sitter individer runt om i organisationen som gjort sig själva oumbärliga genom att inte dela med sig av sitt kunnande. Inte sällan för att inte exponera sin egen okunskap mot andra. Vilket bidrar till att vi idag saknar valid kunskap i relation till hur världen är beskaffad idag. Med ökade krav och intresse från allmänheten har nu detta börjat exponeras och vissa fundament börjat krackelera. Vad vi ser nu är två krafter som möter varandra, de som är från det gamla systemet och som tror sig ha allt att förlora på förändring, och de som är från det nya systemet som anser att myndigheten har allt att vinna på att förändras.

Jag tillhör de sistnämnda. Jag tror innerligt att vi behöver göra oss kvitt med en hel del cementerade väggar för att kunna följa med utvecklingståget innan vi står mitt i en väpnad konflikt i norra Europa.

En intellektuellt offensiv befälskår

I Kungliga Krigsvetenskapsakademiens senaste nummer av Handlingar och Tidskrift (Nr2/2021) publicerades Brigadgeneral Fredrik Stålbergs inträdesanförande; “Krav på ett kognitivt offensivt förhållningssätt – Ryska A2AD-förmåga. En hård realitet?”. I anförandet bjuder författaren bland annat in för en diskussion kring den kognitiva offensiva och defensiva officeren. Det här inlägget avser att ta tillvara på den inbjudan och argumentera för att begreppen istället bör benämnas som intellektuell offensiv och defensiv, samt att författaren använder ordet defensiv som en synonym för passiv och därutöver lägger in tilläggsinformation i begreppet som nödvändigtvis inte är unikt för varken det defensiva eller offensiva förhållningssättet. Vilket i sin tur bidrar till en teoretisk modell som inte håller hela vägen.

kognitiv kognitivt kognitiva adjektiv [kåg´n-] el. [kåŋ´n-] el. [kågniti´v] el. [kåŋniti´v]

● som har att göra med intellektuella funktioner så­som tänkande, varse­blivning, minne m.m.

Svensk Ordbok 2021

Förändringar i den framtida officersutbildningen

Det genomgående temat för klagomål kring officersutbildningen har varit att kadetterna saknar de kompetenser som efterfrågas ute på förbanden. De har, om vi ska raljera lite, spenderat för mycket tid i skolbänken med ansiktet i en bok istället för att vara ute i verkligheten och övat på att leda militär personal. Därutöver har det ventilerats åsikter om att de nya fänrikarna saknar instruktörskompetens i basala saker så som att agera instruktör inom en rad vapensystem. Alla verkar överens om att officersprogrammet behöver förändras för att bättre förbereda kadetterna för det som komma skall, framförallt det initiala skedet som truppförande officer på GU.

Ett arbete har därmed genomförts av Försvarsmakten och Försvarshögskolan (FHS) där vissa förändringar kommer att införas inom en snar framtid. Det berör framförallt den verksamhetsförlagda utbildningen (VFU) där tydligare fokus ska vara på truppföring och att ha agerat chef under större övningar. Men den absolut största förändringen är att det, som många troligtvis förutsåg, kommer bli ett krav på att ha genomfört värnplikt som pluton- eller kompanibefäl för att få påbörja officersutbildningen. Detta som en åtgärd av flera för att höja kompetensen och dugligheten hos kadetterna på OP med fokus mot strid. För de som inte genomfört värnplikt som PB eller KB kommer därmed sannolikt behöva genomföra en förberedande officerskurs (FOK) precis som GSS som avser att söka SOU.

En lärande profession baserad på vetenskaplig metodik

”Ingen har någonsin tagit ett anfallsmål med hjälp av en uppsats” – ett påstående som återkommer i en rad olika skepnader. Budskapet är detsamma oavsett, det är inte det akademiska som skapar farliga officerare. Vilket i sig är rätt och riktigt rent praktiskt. Däremot finns det fog för att påstå att fler har skadats såväl psykiskt som fysiskt av bias, uselt underbyggda beslutsunderlag och en för stor tilltro till vad individen tror är ”beprövad erfarenhet”.

Det är nämligen inte i själva huvudämnet såsom krigsvetenskap eller militärhistoria som värdet av den vetenskapliga professionen ligger utan snarare i den vetenskapliga metodiken som lägger grunden för professionens kunskap. Nej, inte heller en god metodkunskap kommer att göra att en officer blir dödligare i det praktiska handlaget att erövra ett kulsprutenäste. Vad vi däremot behöver inse är att vägen till anfallsmålet kantas av utbildning, orderverk och olika delar till ett beslutsunderlag som i sin tur möjliggör att truppen kan utföra sin huvuduppgift, den väpnade striden.

Tack vare forna kungar har Sveriges militära förmåga utvecklats baserat på insamlande och ett kritiskt granskande av erfarenheter från utlandet. Den här traditionen har hållit i sig genom tiderna där innehållet i olika reglementen och handböcker baserats på kunskap hämtat från världens olika konflikter, främst världskrigen men även striderna i Vietnam och Korea har bidragit till att forma den svenske soldatens agerande. För att inte tala om hur dagens fragmenterade slagfält påverkat utvecklingen av personlig stridsutrustning. Men precis som att det är viktigt med källkritik när den genomsnittlige svensken surfar efter vaccinationsinformation är det av vikt att den genomsnittlige svenska officeren har kunskap i hur data samlas in systematiskt, vilka fallgropar som finns och hur dessa kan påverka utfallet av analysen. Ett tydligt exempel på detta är konflikten i Nagorno-Karabakh och de olika slutsatser som en större mängd ämnesexperter dragit av användandet av obemannade system med verkansdel. En person som enbart tittar på enskilda strider med specifika system kommer sannolikt dra en vitt skild slutsats om teknikens inverkan på konflikten jämfört med en individ som tittar mer översiktligt på konflikten som sådan.

Det ska understrykas att poängen inte är att officeren ska vara väl förtrogen med induktion, deduktion eller för den delen abduktion. Poängen är att våga vara kritisk och på olika sätt falsifiera egna, likväl som andras, slutsatser. I slutändan handlar det inte om att få en uppsats godkänd av en examinator utan att kunna stå för en publicering av en handbok, underrättelserapport eller reglemente utifrån den egna organisationen senare kommer vidta vissa åtgärder. Det är alltså av yttersta vikt att dessa är tillförlitliga och relevanta för den verksamhet som Försvarsmakten ska bedriva, det vill säga att försvara landet och värna svenska intressen.

Således är det i sig inte av betydande värde om en officer läst krigs- eller litteraturvetenskap under sin officersutbildning. Det är betydligt viktigare att individen lärt sig vikten av ett kritiskt förhållningssätt till kunskap och att organisationen som sådan bejakar detta genom att ha ”högt i tak” där kritik mot ett arbete inte ska förväxlas mot kritik mot en person. Därigenom kan vi skapa en grund för en profession som på allvar utvecklar sig själv och samtidigt bejakar den äkta beprövade erfarenheten.

Ödmjukhet framför allt

“Kvalité framför kvantitet!” – det är ett återkommande budskap inom flera områden. Med lite fantasi kan vi nog förleda oss till att tro att mottot låg bakom tidigare försvarsbeslut där Försvarsmakten reducerades till ett fåtal manöverförband och centraliserade funktionsförband. Oftast yttras orden i samband med rekrytering, främst rekrytering av blivande yrkesofficerare. I en tid där det blir allt tydligare att vi har svårt att fylla upp alla platser på officersutbildningarna, och därmed på sikt kommer ha det än svårare att fylla upp samtliga befattningar som kräver någon form av yrkesofficersutbildning, har fokus från såväl politiker som förvarsmaktsledningen varit att få in fler kadetter.

Ny tidslinjal för ansökan till officersutbildningarna

För att söka till någon av Försvarsmaktens officersutbildningar (OP, SOU, ROU, AROU, FFU) behöver du som individ vara påläst om just vilken ansökningsprocess som gäller för dig. För det är rörigt och beroende på om du är anställd som GSS, värnpliktig eller kommer utifrån gäller olika ansökningsfönster. Detta, tillsammans med ett ökat behov av uppfyllda platser på utbildningarna, har resulterat i en successivt utökad ansökningsperiod för GSS. Vilket i sin tur har inneburit att det är svårt för den närmsta chefen att svara på frågor kring ansökningsprocessen då informationen förändrats på kort tid. För värnpliktiga har det funnits en separat ansökningsperiod som även den utökats för att fånga upp de värnpliktiga vars intresse för officersyrket först kommer efter en längre tids utbildning.

Det är resurskrävande att ha flera olika tidsfönster att hålla koll på, samtidigt som det är resurskrävande att testa och rangordna sökande när alla ligger förskjutna. Därmed är det positivt att Försvarsmakten har fattat beslut om att införa en ny tidslinjal med start 2021. Det här innebär att oavsett vilken grupp den sökande tillhör (värnpliktig, GSS eller övriga) och oavsett vilken officersutbildning personen söker, ligger ansökningsperioden alltid samtidigt i samma period december till januari. Riktlinjerna är just nu att ansökningsprocessen kommer ligga vid årskiftet varje år. Därefter genomförs tester och antagningskommissioner under våren vilket innebär att den som blir antagen har ca 12 veckor tills utbildningen påbörjas (ROU skiljer sig då den utbildningen går över sommaren).

Det här innebär att kampanjerna för framtida utbildningar kan samordnas mer effektivt, och att alla ansöker och testas samtidigt vilket borde innebära en enklare administration och mindre börda för såväl HRC som förbanden.

Även om beslut är fattat om förändrad tidslinjal för ansökning till officersutbildningen, är det inte fastslaget exakta tidsperioder. Hur anvisningar kommer att tillämpas återstår att se.

Vetenskapligt underlag stärker professionsutbildningarna

Diskussionen kring officersutbildningen och akademins vara eller icke-vara som en integrerad del i den fortsätter att engagera. Nu senaste i form av ett inlägg från Kapten Emanuelsson där farhågor kring ”akademiseringen” och dess påverkan på Försvarsmaktens förmåga till strid. Mycket har sagts om inlägget på Twitter, det mesta rörande inläggets struktur och argumentationsteknik. Jag kommer försöka avgränsa bort just de bitarna då jag anser att det är bättre att folk skriver än att de skriver bra. Det förstnämnda innebär att det sistnämnda kommer naturligt så småningom. Därför kommer fokus här istället ligga på vad inlägget säger (eller i alla fall hur undertecknad tolkar det) och hur jag ser på ämnet som sådant. Jag kommer även ta stöd i professor Berndt Brehmers artikel från 2011 om just officersutbildningens akademiseringsprocess. En artikel jag rekommenderar fler att läsa för att få mer information om hur utvecklingen sett ut.

Det är intressant att författaren börjar sitt inlägg, och argumentation, utifrån begreppet krigskonst. Där Sverige historiskt utvecklats mot en krigskonst som bygger på offensivt agerande och kraftsamling av förmågor för att nå ett avgörande där vi så önskar. Jag vill hävda att detta är något vi kan härleda hela vägen tillbaka till kung Gustav II Adolf, som inte bara ledde Sverige in i en stormaktstid utan även tituleras som en person som revolutionerat krigskonsten i Europa. Bland annat genom ett offensivt kavalleri, rörligt artilleri och adaptioner på formeringar som möjliggjorde mer samlad eldkraft från musköter än motståndaren[1]. Det sägs även att kungen själv utbildade soldater i den nya stridstekniken för att säkerställa kvalitén. Detta blir intressant utifrån att han även ska ha uttryckt en starkt vilja att den svenska officeren ska vara beläst, och att den teoretiska kunskapen i form av vetenskap var av betydande vikt[2]. Detta kan då ses utifrån perspektivet att kungen själv läste och tog in influenser utifrån, som sedan anpassades för svenska förhållanden. Ett förhållningssätt som kan anses leva kvar i allra högsta grad med hänvisning till den utveckling som skett efter insatserna i Afghanistan och Mali.

Huruvida högre examina enligt civil högskolestandard på något vis höjer krigföringsförmågan finner inte historien några belägg för. Snarare höjer civila delar av samhället ett varningens finger åt den överakademisering som skett inom utbildningsväsendet, vilken för yrkesinriktade utbildningar som exempelvis officer, sjuksköterska och lärare varken gynnar studenter eller utövandet av respektive profession. Alltså indirekt en mindre beredd utförare till yrket efter avlagd examen.

Kn Emanuelsson

Det går förvisso att argumentera för att civil högskolestandard inte höjer krigsföringsförmågan rent praktiskt. Samtidigt beskriver Brehmer att den vetenskapliga approachen till kunskap är en förutsättning för att kunna förnya och utveckla officersprofessionen[3]. Såväl Kapten Emanuelsson som Brehmer använder läkare som exempel där en akademisk utbildning i sig inte allena kan förbereda individen för yrket. Vilket är viktigt att komma ihåg när vi utformar våra utbildningar. Det får helt enkelt inte bli att det är en kandidatexamen som är målet i sig, utan att utbildningen och den akademiska inramningen måste syfta till att stödja individen i sin yrkesutövning. Däremot innebär det inte att samtliga kurser måste ha en direkt koppling mot officerens förmåga till att utöva våld. Kurser kan även vara ett stöd på resan dit[4] och för den fortsatta utvecklingen av professionen som sådan. En läkare behöver exempelvis inte initialt förmågan till att forska, utan är mer praktisk i sitt utövande där teorin och praktiken från utbildningen omsätts till självständiga handlingar ute i sjukvården. När personen sen behärskar yrket behöver den här kunskapen omsättas i skrift för nästkommande generation och där fyller den vetenskapliga approachen en funktion. För den militära förmågan är det likadant, forskningen kring militär förmåga (framförallt i Sverige) är stundtals väldigt tunn. Inte sällan är kopplingen om tydligast mot militärhistoria och olika typer av fallstudier. Utmaningen som den militära sfären står inför är att förändringar stundtals sker snabbt, samt är omgärdad av sekretess vilket skapar hinder för att omvandla åsikter till beprövad erfarenhet som är applicerbar på, i det här fallet, svensk försvarsförmåga.

Anekdotisk bevisföring; Undertecknad har läst tidigare idrottspsykologi vid ett av landets högre lärosäten. I dessa studier har det applicerats ett militärt perspektiv på fysiska och psykiska prestationer, och hur dessa kan påverkas. Forskningen inom det här området är nästintill uteslutande amerikansk eller brittisk, vilket kan skapa vissa frågor kring hur applicerbart det är på svensk kontext. Samtidigt har vi återigen börjat diskutera vikten av psykologisk motståndsförmåga och behovet av ett psykologiskt försvar. Således kan det sägas finnas positiva effekter på svensk försvarsförmåga av att skapa officerare med akademisk kompetens som senare i karriären kan skapa underlag som skjuter mot framtida officerare och soldaters behov. Detta gäller inte bara Försvarsmakten utan totalförsvaret som sådant. För att avrunda anekdoten. En uppsats som författades kring mental träning och fysisk prestation ur militärt perspektiv fångade intresset av en universitetsadjunkt som såg ett behov för lärosätets kommande upprättande av polisutbildning. Om vi tittar bortom ”humble brag” kan vi således se hur ett vetenskapligt förhållningssätt kan hjälpa till att överföra kunskap mellan ämnesområden vilket kan gagna oss, såväl som samhället i stort.

Författaren kritiserar utvecklingen av officersutbildningen med införandet av SOFU, samt de nya högre utbildningarna i form av HOP12, som att Försvarsmakten går den amerikanska vägen med att officerare studerar ett civilt ämne istället för de klassiska ämnet; krigsvetenskap. Samtidigt ser vi att fler försvarsmakter (däribland Tyskland) valt en väg där den vetenskapliga skolningen är en naturlig del i officersutbildningen, om än differentierad[5], vilket Sverige kan anses ha anammat med officersprogrammet och specialistofficersutbildningen. Att se exempelvis SOFU som någon form av genväg för att bli fänrik är ur mitt perspektiv fel. Snarare är det en möjlighet för förbanden att rekrytera kompetenser som de anser sig behöva, eller för den delen kunna ta en soldat med kandidatutbildning och omvandla till officer utan att skicka bort soldaten i tre (3) år på skola. Däremot vet vi att förbanden i Försvarsmakten inte alltid är trogna de riktlinjer som finns, där behoven mycket väl kan skapa en press att fylla rader och det därmed gena i kurvorna gällande utbildning och uppföljning av personalen. Detta har identifierats tidigare och är något som krävs oaktat utbildningsform, även i den dåvarande officersutbildningen. Ingen kadett som kommer ut ifrån skola ska ses som tillräckligt lärd för att kunna agera självständigt. Det finns ett behov av att under de inledande tjänstgöringsåren att handleda och stödja den nya officeren[6].

Gällande möjligheten till att gallra under utbildning vill jag hävda att de bortfall som sker på landets officersutbildningar bör vara så få (eftersom uttaget innan ska omhändertagit eventuella snedrekryteringar), att förbandet under den initiala provanställningen bör kunna omhänderta eventuell problematik. Det är en risktagning, men det är det alltid när vi har med människor att göra. Beträffande officerare med särskild kompetens vill jag hävda att det är direkt felaktigt att förutsätta att dessa officerare kvarstannar hela sin karriär på samma plats utan någon form av ”riktig” officerstjänstgöring. De, precis som SOFU, kan mycket väl växla runt bland befattningar utifrån vilja och kompetens. Att 18 månaders utbildning inte skulle vara tillräckligt för att skapa en grund för en duglig officer bör således utvecklas tydligare ställt mot OFSK.

Författaren hoppar till hur officersutbildningen behöver förhålla sig till en motståndare, där kritiken kraftsamlas till att akademiseringen ska ha bidragit till en för tung fokusering på duellvärden och att motståndaren alltid ska uppträda doktrinärt vilket skulle skada våra officerares förmåga att tänka fritt. Vårt sätt att resonera kring motståndaren skulle således enligt författaren bli linjärt och förutsägbart. Jag vill hävda att även om det är helt riktigt att vi inte enbart ska förlita oss på handböcker, är dessa sprungna ur observationer av verkligheten. De skapar ett underlag att utgå ifrån för att stödja vid beslutsfattande, däremot inte sagda att vara ”den enda sanningen”. Det är därför vi har en underrättelse- och säkerhetstjänst i organisationen som ska bistå cheferna med att tolka skeenden utifrån det vi vet (eller iaf tror oss veta) om motståndaren. Inte sällan kunskap som sammanställts med vetenskapliga metoder för att skapa tillförlitlighet i underlaget. Brehmer betonar att utbildningen ska skapa individer som kan reflektera över metoder, och därmed frigöra officeren från krampaktigt använda nedärvda metoder vars ursprung inte är klarlagda[7]. Precis som för personal inom sjukvården finns det en osäkerhet och data behöver tolkas och förstås utifrån flera parametrar. Detta gäller även motståndaren. Duellvärden, hotmatriser samt kronor och bärhjul är ett enkelt och just nu det mest trovärdiga sättet att skapa en kontext som vi kan förstå och agera utifrån. Det kommer innebära felaktiga bedömanden ibland. Det kommer även innebära korrekta bedömanden där utfallet ändå blir negativt på grund av andra opåverkbara faktorer. Så är kriget.

Jag hävdar att de historiska exempel som författaren använder kan användas som argument för att officersutbildningen behöver det kritiska förhållningssätt som en akademisk utbildning medför. Och att ett öppet sinne och vilja att lära sig mer om saker som ligger utanför den direkta striden kan skapa förutsättningar för att bättre förstå en framtida motståndare. Vad som är slutsatsen i flera skildringar från konfliktområden som Afghanistan och Irak är vikten av att förstå motståndarens kultur. Inte bara hur den praktiskt utförs utan även ur vilken kontext den vuxit fram. Detta för att kunna förekomma motståndarens manövrar.

Det är […] utvecklingen av officersyrket mot en profession med makt över sin egen utveckling som man ytterst ifrågasätter när man kritiserar akademiseringen av officersutbildningen

Prof. Berndt Brehmer

I hela diskussionen kring officersutbildningen och akademiseringen behöver vi fortsatt ha i huvudet att det inte är akademiseringen (eller examensbevisen) i sig som är poängen med hur vi valt att lägga upp utbildningen. Det, som så mycket annat, är ett verktyg som möjliggör vissa lösningar, men inte på något sätt applicerbart överallt. Professor Brehmer betonar att officersutbildningen är en professionsutbildning. Den svävar således mellan att vara en ren praktisk yrkesutbildning, och en högst teoretisk högskoleutbildning. Teori och praktik behöver vävas ihop för att skapa en kompetent officer som kan verka i sin yrkesroll. Samtidigt är det forskningen som ska tillse att den beprövade erfarenheten är användbar inom området och inte bygger på ”gamla sanningar” som sen nedärvs tills ingen minns varifrån det kommer ifrån från första början. Den beprövade erfarenheten som författaren söker kommer förvisso ur uppbyggd erfarenhet, däremot behöver den analyseras och dras slutsatser ifrån hur och var den kan appliceras[8].

Jag uppfattar att mycket av kritiken mot en mer vetenskaplig utbildning i stort handlar om att det skulle vara skadligt för uppdragstaktiken, initiativförmågan och överlag den generella soldatdugligheten bland våra officerare. Det vill säga att individers sätt att tänka skulle starkt avgränsas för att de söker att förenkla världen samt att de teoretiska kurserna tar värdefull tid bort från det praktiska, alltså det militära, vilket innebär att erfarenhetsbanken som individen stödjer sig på ute på förbanden skulle bli betydligt mindre än tidigare. Men en bristande förmåga till initiativ kan inte enbart belasta officersutbildningarna. Snarare är det en kultur som under längre tid fostrats inom organisationen som en del av förvaltningen och den militära hierarkin.

Vägen som vi vandrar nu med utbildningar som ger en examina möjliggör för oss att skapa den självreglerande profession vi säger oss vilja ha. Där vi bygger tillförlitlig och spårbar kunskap som kan spridas bredare än den nedärvda som kan skilja betydligt mellan förband. Därmed inte sagt att den beprövade erfarenheten ska berövas sitt värde.

Jag håller med författaren om att en kandidatexamen kan ha ringa värde, under förutsättning att den inte används på ett ändamålsenligt sätt. Detsamma gäller den tid som investeras i master- och magister-uppsatser för högre officerare. Vi behöver se bortom det inrutade synsättet där grad dikterar nästa befattning, och istället se individens hela kompetensområde inklusive det akademiska området. Det kan exempelvis vara lämpligt att låta en individ som har genomgått metodutbildning på universitetsnivå att leda utvecklingsprojekt. Låt dessa individer leda de med fackkompetens för inte bara säkerställa den militära nyttan utan att den även är generaliserbarheten över hela organisationen. Det här återknyter till behovet av personalplanering som är långsiktig, och som organisationen förstår kräver långsiktighet. En profession som ska utvecklas kräver stabila insatser över tid. Forskning tar tid, även den mest grundläggande, men det är tid som vi behöver ta ut i rätt ände för att skapa förutsättningarna för att snabbt avsluta ett anfall mot landet vi är satta att försvara.


[1] https://www.investors.com/news/management/leaders-and-success/gustavus-adolphus-father-of-modern-warfare/

[2] Ledberg, K., S. (2019). Officeren, staten och samhället – Ett professionsperspektiv

[3] Brehmer, B. (2011). Akademiseringen av officersutbildningen – vad handlar den om och vad är den bra för

[4] Ibid, s. 97-98

[5] Nordlund, P. (2012). Officersutbildning – i Sverige och internationellt. https://www.foi.se/rest-api/report/FOI-R–3371–SE

[6] Brehmer, B. (2011). Akademiseringen av officersutbildningen – vad handlar den om och vad är den bra för, s. 98

[7] Brehmer, B. (2011). Akademiseringen av officersutbildningen – vad handlar den om och vad är den bra för, s. 98

[8] Berggren, A. W., Weibull, L., Hedlund, E., Granberg, M., Hyllengren, P., & Gustavsson, B. (2011). Makt, pedagogik, ledarskap och organisation : En studie av ett mekaniserat skyttekompani

Skapa förutsättningar för en robust och gripbar underrättelse- och säkerhetstjänstorganisation

Inom Försvarsmakten finns det en rad olika funktioner vars uppgift är att stödja det stridande förbandet (och förbandschefen) i att vinna striden. Framförallt behovet av en fungerande sambands- och logistiktjänst poängteras under övningar och insatser. ”Utan samband ingen seger” och ”amatörer pratar strid, proffs pratar logistik” är två (2) uttryck som en del antagligen hört många gånger förut. Vad som sällan nämns är underrättelse- och säkerhetstjänstens involvering i striden. Vissa ställer sig även frågan om underrättelsetjänsten överhuvudtaget påverkar striden i någon större omfattning.[1][2] Eftersom Carl von Clausewitz ansåg att underrättelser spelade en liten roll i utkomsten av slag är det kanske inte heller konstigt att underrättelsefältet inte ses som något statusfyllt och även kan innebära ett stopp i karriären.[3][4][5]

Fokusera på kompetensbristen

Jag har under en längre tid funderat på hur jag ska ta mig an ett inlägg kring den befälsbrist som det skrivs om av och till. Just officersbristen har varit något som bland annat Officersförbundet drivit de senaste åren. Mycket av diskussionen berör dels svårigheterna att fylla upp antalet utbildningsplatser på officersutbildningarna (vilket förefaller ha blivit bättre med årets intag), dels att lönen är en sådan faktor att officerare, framförallt yngre, väljer att lämna yrket.

Visst ser framtiden dyster ut när det görs olika beräkningar om pensionsavgångar och numera även lyfts tankar om att skjuta på pensionsåldern samt återanställda pensionärer inom Försvarsmakten. Det är med detta i åtanke som jag vill hävda att det inte är en rådande officersbrist som är problemet, snarare en brist på rätt kompetens.

Sida 1 av 2

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén