Så här ungefär 24 timmar efter att det årliga diskussionsämnet som är kadetternas vinterutbildning, och kanske dussinet DM på instagram, vill jag utveckla min kritik mot hur vinterutbildningen generellt har varit och fortsätter vara, hur jag resonerar kring säkerhet och säkerhetsreglementet samt en form av bemötande av vissa resonemang som är borderline-nostalgiboomer.
Jag kan uppskatta att skämta om de äldre herrarna som sitter i bästa “Four yorkshiremen“-stil och minns hur kärv, kall och blöt deras värnplikt var. Det är i stort harmlöst då de flesta har en sund distans till sina minnen och de som tror att de minns exakt hur det var, har ändå ingen beslutsrätt över hur vi utbildar idag. Värre är det när människor som fortsatt befinner sig i myndigheten och som kanske genomförde samma typ av utbildning för 2-3 år sedan och som minsann inte tyckte att det var så jobbigt med minus 38 grader. Det kryddas gärna med ett “vi tyckte”, som om individen kan föra gruppens talan om hur alla upplevde två veckor i vintermiljö. Om man inte utsetts till företrädare för en grupp är det min bestämda uppfattning att man inte ska föra en sådan talan, utan enbart tala om hur man själv upplevde det. Med det sagt ska det också sägas att din upplevelse inte innebär facit om hur saker ska vara. Vi har trots allt en del säkerhetsregler just för att personer just där och då tyckte att det inte “är så farligt”.
Vilket leder mig till just säkerhetsreglementet och hur vi arbetar med verksamhetssäkerhet. Jag har antagligen hört fler sucka åt reglerna i SäkR än jag har hört människor som ansett att styrningarna är bra. Detta trots att vi i jämförelse med många andra försvarsmakter i väst har ett väldigt liberalt säkerhetsreglemente för en hel del saker. Och det ska sägas redan nu att det inte står någonstans i SäkR om att vi inte får bedriva utbildning i vintermiljö om det är under 25 grader. Kapitel tolv som behandlar just verksamhet i värme och kyla är blott 10 sidor varav 8 då berör verksamhet i kyla (ej inbegripet fordon och andra specifika delar som finns i andra reglementen).
Reglementet säger egentligen att övningsledaren ska överväga “vid särskilt svåra förhållanden” om övningsmomentet överhuvudtaget ska genomföras. Detsamma gäller vid isvaksbad där temperaturen går under minus 15 grader. Inget förbud, ansvaret lämnas till övningsledaren vilket som jag ser det är helt rätt. Det är så vi skapar individer som är beredda att axla ansvar även när det krisar. Vad reglementet däremot beskriver är en rad åtgärder som ska vidtas ju högre risken för köldskador blir. Vilket i det specifika fallet med det som framkom om pågående utbildning i Arvidsjaur är det som ifrågasattes.
Ett återkommande problem med såväl officersprogrammet som specialistofficersutbildningens vinterutbildningar är att den måste genomföras enligt plan. Eller det är vad man säger i alla fall. Om en kadett uteblir mer än 80% eller inte kan genomföra vissa moment (exempelvis den avslutande skidmarschen) blir kadetten inte godkänd och kan därmed inte heller ta examen. Det här är inget nytt problem utan har varit identifierat i årtionden men det verkar saknas någon form av vilja att förändra förhållningssättet. Vinterutbildningen ska genomföras och den ska göras mer eller mindre som den alltid har gjorts på samma plats.
Självfallet är det smidigt att åka till exempelvis Arvidsjaur eller Boden och genomföra utbildningen där. Det är nära till vinterenheten, övningsterräng och garanterad kyla samt snö. Men det är också det. Det finns egentligen inget med själva utbildningen som sådan som säger att den inte skulle kunna genomföras någon annanstans vid ett annat tillfälle. Och varför väljer vi att hänga upp en examen på att individen genomfört vinterutbildning under själva skolgången när kadetten mycket väl kan ha genomfört flertalet vinterutbildningar och vinterövningar innan som soldat? För utbildningen är inte en instruktörsutbildning, det är fortfarande fokus på den enskildes åtgärder vid kyla. Det är också en utbildning som syftar till att lära individen att vidta rätt åtgärder vilket ställer krav på att omgivande förutsättningar tillåter utbildning. Något som exempelvis behandlas i boken Pedagogiska grunder, som ibland verkar vara mer av en prydlig bok i hyllan hos vissa befäl.
“Men vi ska väl ändå kunna strida i arktisk miljö? Det är trots allt snö och kallt i norr större delen av året.” Det finns ingen brist på människor från Norrbotten som mer än gärna påpekar att det minsann går att göra saker även när det är väldigt kallt. Vilket är att missa hela poängen kring kritiken. Jag tror att det hela hänger ihop med bilden av att vara en skidåkande nation, vilket inte stämmer med en tredjedel av landet som under en vinter har sporadiskt med snö. Utbildning syftar till att vi ska kunna göra något senare. Det vill säga att vi genomgår vår vinterutbildning för att kunna delta i vinterövningar och därmed lära oss att strida i vintermiljö. Tanken är densamma när vi genomför andra utbildningar. Vi ska kunna strida generellt, det innebär inte att vi genar i säkerhetskurvorna för folk har dött. Våra säkerhetsregler är stöpta i blod. De finns där för att någon före oss for illa.
Precis som med andra utbildningar behöver vi ta hänsyn till en rad faktorer, i synnerhet truppens erfarenhet av vinter. Idag när jag skriver det här inlägget är det enligt SMHI minus 1 grad i Malmö, och minus 29 grader i Kiruna. Retorisk fråga: vem är bäst förberedd på att hantera minus 20 grader på övningsfältet? Det är en komponent som ska in i riskanalysen.
För att återkoppla till kravet på en godkänd vinterutbildning för att kunna ta examen, särskilt för SOU-kadetter vars examen är i december, medför det två specifika risker som måste omhändertas. Det första är kadettens vilja att examineras eller rättare sagt, drivkraften att inte behöva åka tillbaka och göra om utbildningen. Det är den typen av drivkraft vi ser skapar skador i såväl kallt som varmt klimat. Det andra är trycket som ligger på befälen att tillse att utbildningen genomförs så att alla kadetter examineras. Det är också en risk, en allvarlig sådan då det är övningsledningen som sitter på makten om ett moment ska genomföras eller ej. Och jag har sett för många befäl genom åren som enbart ser uppgiftens lösande för ögonen fatta beslut som inte skulle hålla i en granskning om någon hade skadats allvarligt. Där det sitter otroligt långt inne att erkänna sig “besegrad” av faktorer som inte går att påverka ändå. Vilket är ett budskap jag vill hamra in till dagens och morgondagens kadetter. Ta era riskanalyser på allvar för det är de som kommer nagelfaras av såväl den interna granskningen som media när de begärs ut. Det innebär inte att ni behöver ta höjd för alla tänkbara händelser, däremot om det står i säkerhetsreglementet att ni borde ha övervägt att fortsätta en övning behöver ni kunna svara på vad i er analys som omhändertog det förändrade väderläget. Alltså att ni reviderade riskanalysen löpande och inte behöll den som ni skrev veckorna tidigare när läget var ett annat.
Till syvende och sist handlar det om att förvalta ett förtroende mellan elev och instruktör. Jag uppfattar i de konversationer jag haft med kadetter att det egentligen inte handlar om att det är kallt. Det handlar om att man inte upplever att det finns säkerhetsåtgärder på plats om något skulle hända. Var finns det där varma utrymmet om det börjar uppstå vita fläckar eller när kamraten börjar bli desorienterad på grund av kylan? Det är mångt och mycket en förtroendefråga som kan lösas genom att bemöta oron genom att förklara vilka åtgärder man vidtagit och hur man ser på risken. Det är ett gyllene tillfälle att utbilda våra framtida officerare om hur de kan hantera risker som de kommer möta och vilka verktyg vi som organisation har för att omhänderta dessa. Ett varmt utrymme kan exempelvis vara ett självstagande tält med tillhörande värmeaggregat som körts ut med skoter. Utrustning som sen flyttas med i rörelsen.
Sen går det alltid att diskutera om vissa åtgärder ska delges överhuvudtaget, exempelvis att en sträcka kortas ner eller att kadetterna kommer att komma in i ett varmt utrymme för att man vill ha med ovissheten som ett övningsmoment. Jag tror att de kadetter som klarar ovissheten bäst är också de som har störst förtroende för övningsledningen och att de omhändertar säkerheten på rätt sätt. Jag tror också samtidigt att det förtroendet undermineras när man anger att man använder en väderapp som verktyg istället för organisationens egen vädertjänst och väljer att avfärda oro med att “bandvagn och sjuksyrra finns på plats”. Det är inte att förtjäna eller förvalta det förtroende som eleven måste känna för sin lärare för att uppnå en god utbildningseffekt.
Avslutningsvis, jag är väl medveten om att den här artikeln kommer uppröra en del. I synnerhet de befäl som nu kommer känna sig utpekade. Jag vet att det kommer trilla in förklaringar om vilka åtgärder som faktiskt vidtogs och så vidare. Ni kanske inte alls delar bilden som förmedlats här. Men det är inte för mig ni ska förklara hur saker och ting skedde. Det är era kadetter som ni ska prata med.
Och med prata menar jag att förklara vad ni gjorde, hur ni resonerade och bilden ni hade av läget. Inte skälla för att de upplevde osäkerhet. Då kommer det bli ett tufft utbildningsår framöver.