Din EOBUSARE i gryningen

Etikett: utbildning

Stridsskolorna behöver synas mer som förmedlare av kunskap

Skolans uppdrag är att främja lärande där individen stimuleras att inhämta och utveckla kunskaper och värden.

Skolverket

Officersutbildningen i allmänhet och Försvarshögskolan i synnerhet har varit föremål för otaliga diskussioner kring hur dessa institutioner förbereder våra officerare för sina framtida roller. Några institutioner som inte blir belysta på samma sätt men som är ack så viktiga för våra yrkes- och reservofficerares utbildning är stridsskolorna. Dessa aktörer spelar en central roll när det gäller framtagande och fastställande av de publikationer som vi sen använder som utbildningsunderlag och läromedel i all utbildning. Samtidigt lyser de med sin frånvaro när det gäller att aktivt främja diskussioner och sprida kunskap i nuet. Artilleriets stridsskola med sin sammanställning över artilleriets roll i det pågående kriget i Ukraina samt Swedecs tekniska sammanställning får anses vara ett undantag.

Jag vill här anföra att Försvarsmaktens samtliga skolor och centrum med utvecklingsavdelningar måste bli mer proaktiva i att sprida observationer och kunskap för att tillse att personalen har möjlighet att utveckla sitt eget kunnande.

Vad är vårt mål? Vad är vårt syfte? Och varför har vi våra krav?

Inspirerad av ett inlägg på instagram (se nedan) var det dags att återvända till vår användning av begreppen mål, syfte och krav. Jag har berört det på olika sätt tidigare och jag tycker att det är viktiga begrepp som vi inte ger den uppmärksamhet de förtjänar (och kräver).

Jag tycker att @verkan_ slår huvudet på spiken på ett par punkter. Det första är att det drillas in att det är viktigt med mål, syfte och krav, men att vi däremot egentligen missar att förklara varför det är viktigt samt utbilda i hur begreppen bör nyttjas. För kan vi inte formulera vad vi ska kunna och varför vi ska kunna det blir det svårt att formulera de krav som vi använder som kontrollstationer för vårt kunnande, vilket innebär att vi inte kan komma fram till hur vi ska ta oss an problemet.

Vi jobbar mycket med målbilder från olika ledningsnivåer över olika tidsrymder som kokas ned till prioriteringar och konkreta fokusområden under olika faser eller kvartal. Det är fullt möjligt att det är här vi går fel då förbanden planerar olika skeenden år in i framtiden, och därmed fastställer när exempelvis förbandsövningar ska ske, baserat på hur årscykeln vanligtvis sett ut. Oftast kopplat till begrepp som krigsförbandsduglighet (KDU) eller krigsförbandsövning (KFÖ) vilket skapar förutsättningar för att få prioritet internt. Eller för den delen när det gäller grundutbildning där utbildning ska ske enligt fastslaget utbildningsprogram.

Så långt är det egentligen inga problem. Det finns tydliga specifikationer som talar om vad förbandstypen ska ha för förmågor och hur förbanden ska utformas. Däremot uppstår problemet närmare golvet där målsättningarna längre upp blir diffusa. Här är tanken att de ska brytas ner och konkretiseras linjevägen, tyvärr visar verkligheten att så inte är fallet. Istället blir ordern “genomför övning x!” där det saknas såväl mål som syfte för den enskilde instruktören att använda som ledstänger i sin planering av övningen. Som tidigare nämndes, utan mål och syfte blir det svårt att utforma ett mätbart krav.

Det kan tyckas självklart att målet är att utbilda vassa krigare med hög duglighet i strid. Runt det kan vi antagligen enas utan större diskussion. Problemet ligger i hur vi ska gå tillväga för att effektivt utbilda en duglig soldat eller sjöman. Vilket kommer vara extremt viktigt under den här försvarsbeslutsperioden då vi ska växa på alla håll med begränsade resurser med bibehållen kvalité.

Vi har ett ansvar att utbilda mot tydliga krav, att förvalta varje minut vi tar i anspråk från den värnpliktige och därmed varje krona vi tilldelas av skattebetalaren. Vi har helt enkelt varken tid eller råd, nu eller i ett framtida krig, att inte veta vad vi vi gör, varför vi gör det och framförallt hur vi ska gå tillväga.

Fokusera på kompetensbristen

Jag har under en längre tid funderat på hur jag ska ta mig an ett inlägg kring den befälsbrist som det skrivs om av och till. Just officersbristen har varit något som bland annat Officersförbundet drivit de senaste åren. Mycket av diskussionen berör dels svårigheterna att fylla upp antalet utbildningsplatser på officersutbildningarna (vilket förefaller ha blivit bättre med årets intag), dels att lönen är en sådan faktor att officerare, framförallt yngre, väljer att lämna yrket.

Visst ser framtiden dyster ut när det görs olika beräkningar om pensionsavgångar och numera även lyfts tankar om att skjuta på pensionsåldern samt återanställda pensionärer inom Försvarsmakten. Det är med detta i åtanke som jag vill hävda att det inte är en rådande officersbrist som är problemet, snarare en brist på rätt kompetens.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén