Taktisk.se

Din EOBUSARE i gryningen

Författare: Móði Sida 1 av 18

Året som gått – 2019

2019 kan benämnas som ett fullspäckat och stundtals turbulent år för världen, Försvarsmakten och den här sidan. Försvarsberedningens rapport “Värnkraft” som kom under våren var en av de större händelserna där Försvarsmakten för första gången på länge föreslogs att växa, dock ej helt riktigt på det sätt som de flesta antagligen hade önskat med fler heltidsanställda. Klart var det i alla fall att det fanns (och fortsatt finns) ambitioner om att återupprätta gamla nedlagda förband, öka värnpliktsvolymerna och köpa in mer kvalificerad materiel. Spänningen var således olidlig hur Försvarsmakten skulle omhänderta rapporten och utforma sitt egna underlag till regeringen.

Läs mer

Inskrivningsprovet som anpassar sig efter dig

Inskrivningsprovet (I-prov), även kallat intelligens- eller begåvningstestet (kärt barn har många namn), är det prov som det inte skrivs så värst mycket om utanför vissa forum. Troligtvis beror det på att informationen kring provet och hur det har kommit till är sparsmakad och väldigt spridd. Därför var det hög tid att samla ihop olika källor och sammanställa det i ett (relativt) enkelt format. Det här inlägget kommer inte ge dig en insikt hur du får ett bättre resultat. Inte heller kommer provet brytas ner till de bakomliggande räknemodeller och hur värdet räknas ut. Istället kommer I-provet att beskrivas grovt, dels var dagens prov kommer ifrån och varför det nuvarande provet inte har förändrats sedan införandet 2000.

En brasklapp kan även vara på sin plats innan vi går vidare. Provet är ett urval baserat på de krav som ställs på olika befattningar. Resultatet från inskrivningsprovet säger ingenting om IQ eller hur du som person fungerar överlag i samhället.

Läs mer

Det är dags att omdefiniera föregångsmannaskapet

Föregångsmannaskap, ett 18-bokstäver långt ord som är återkommande i Försvarsmaktens utbildning av befäl, och så pass viktigt för organisationen att det fått en egen rubrik i Handbok Utbildningsmetodik. Överbefälhavaren har även sagt att det är grundbulten i Försvarsmaktens verksamhet där personalens uppträdande kommer färga hur samhället ser på oss. I mångt och mycket sammanlänkas föregångsmannaskapet med det vardagliga i att bära den personliga utrustningen enligt föreskrifter, hoppa först i en isvak eller ut från ett flygplan samt att bete sig så som det “anstår” en soldat eller officer.

Föregångsmannaskap – att föregå med gott exempel – är starkt kopplat till för-troende. Det som eleverna ska känna förtroende för måste vara gediget och ärligt. Ju besvärligare förhållandena är desto viktigare är föregångsmannaskapet. ”Följ mig!” är i det militära sammanhanget ett tydigt uttryck för detta.

Handbok Utbildingsmetodik, s. 51

Läs mer

Om detta må ni skriva

Det kan uppfattas som något dramatiskt att travestera på den gamla boktiteln “om detta må ni berätta”, en bok som skickades ut för att upplysa om förintelsen. Samtidigt handlar det, precis som med boken, att få igång en diskussion i en tid som bäst kan beskrivas som post-Lagersten. Döpt efter den dåvarande informationsdirektören Erik Lagersten som utvecklade Försvarsmaktens kommunikationstjänst och tog med den ut på internet i form av bloggar och konton på sociala medier. En period som sen kom att kännetecknas av en ökad öppenhet och uppmaning till personalen att aktivt diskutera myndighetens verksamhet, även utanför fikarummen. Det som kännetecknats för post-Lagersten är uppfattningen om att kritiska diskussioner kring Försvarsmakten och dess förmåga inte längre välkomnas, och att handbok sociala medier inte är en publikation som verkar gälla.

Jag tog de största stegen till Försvarsmaktens nya informa­tionsstrategi när det blev helt uppenbart att förtroendevalda poli­tiker läste mer vad som stod på olika försvarsbloggar än lyssnade på Försvarsmaktsledningen. Och när riksdagsledamöter agerade mer på det som stod i sociala medier än det som var Försvarsmak­tens uppfattning. Det var ohållbart och då var vi tvungna att hitta en väg framåt

Erik Lagersten, Officerstidningen nr 2/2018

Läs mer

Vetenskapligt underlag stärker professionsutbildningarna

Diskussionen kring officersutbildningen och akademins vara eller icke-vara som en integrerad del i den fortsätter att engagera. Nu senaste i form av ett inlägg från Kapten Emanuelsson där farhågor kring ”akademiseringen” och dess påverkan på Försvarsmaktens förmåga till strid. Mycket har sagts om inlägget på Twitter, det mesta rörande inläggets struktur och argumentationsteknik. Jag kommer försöka avgränsa bort just de bitarna då jag anser att det är bättre att folk skriver än att de skriver bra. Det förstnämnda innebär att det sistnämnda kommer naturligt så småningom. Därför kommer fokus här istället ligga på vad inlägget säger (eller i alla fall hur undertecknad tolkar det) och hur jag ser på ämnet som sådant. Jag kommer även ta stöd i professor Berndt Brehmers artikel från 2011 om just officersutbildningens akademiseringsprocess. En artikel jag rekommenderar fler att läsa för att få mer information om hur utvecklingen sett ut.

Det är intressant att författaren börjar sitt inlägg, och argumentation, utifrån begreppet krigskonst. Där Sverige historiskt utvecklats mot en krigskonst som bygger på offensivt agerande och kraftsamling av förmågor för att nå ett avgörande där vi så önskar. Jag vill hävda att detta är något vi kan härleda hela vägen tillbaka till kung Gustav II Adolf, som inte bara ledde Sverige in i en stormaktstid utan även tituleras som en person som revolutionerat krigskonsten i Europa. Bland annat genom ett offensivt kavalleri, rörligt artilleri och adaptioner på formeringar som möjliggjorde mer samlad eldkraft från musköter än motståndaren[1]. Det sägs även att kungen själv utbildade soldater i den nya stridstekniken för att säkerställa kvalitén. Detta blir intressant utifrån att han även ska ha uttryckt en starkt vilja att den svenska officeren ska vara beläst, och att den teoretiska kunskapen i form av vetenskap var av betydande vikt[2]. Detta kan då ses utifrån perspektivet att kungen själv läste och tog in influenser utifrån, som sedan anpassades för svenska förhållanden. Ett förhållningssätt som kan anses leva kvar i allra högsta grad med hänvisning till den utveckling som skett efter insatserna i Afghanistan och Mali.

Huruvida högre examina enligt civil högskolestandard på något vis höjer krigföringsförmågan finner inte historien några belägg för. Snarare höjer civila delar av samhället ett varningens finger åt den överakademisering som skett inom utbildningsväsendet, vilken för yrkesinriktade utbildningar som exempelvis officer, sjuksköterska och lärare varken gynnar studenter eller utövandet av respektive profession. Alltså indirekt en mindre beredd utförare till yrket efter avlagd examen.

Kn Emanuelsson

Det går förvisso att argumentera för att civil högskolestandard inte höjer krigsföringsförmågan rent praktiskt. Samtidigt beskriver Brehmer att den vetenskapliga approachen till kunskap är en förutsättning för att kunna förnya och utveckla officersprofessionen[3]. Såväl Kapten Emanuelsson som Brehmer använder läkare som exempel där en akademisk utbildning i sig inte allena kan förbereda individen för yrket. Vilket är viktigt att komma ihåg när vi utformar våra utbildningar. Det får helt enkelt inte bli att det är en kandidatexamen som är målet i sig, utan att utbildningen och den akademiska inramningen måste syfta till att stödja individen i sin yrkesutövning. Däremot innebär det inte att samtliga kurser måste ha en direkt koppling mot officerens förmåga till att utöva våld. Kurser kan även vara ett stöd på resan dit[4] och för den fortsatta utvecklingen av professionen som sådan. En läkare behöver exempelvis inte initialt förmågan till att forska, utan är mer praktisk i sitt utövande där teorin och praktiken från utbildningen omsätts till självständiga handlingar ute i sjukvården. När personen sen behärskar yrket behöver den här kunskapen omsättas i skrift för nästkommande generation och där fyller den vetenskapliga approachen en funktion. För den militära förmågan är det likadant, forskningen kring militär förmåga (framförallt i Sverige) är stundtals väldigt tunn. Inte sällan är kopplingen om tydligast mot militärhistoria och olika typer av fallstudier. Utmaningen som den militära sfären står inför är att förändringar stundtals sker snabbt, samt är omgärdad av sekretess vilket skapar hinder för att omvandla åsikter till beprövad erfarenhet som är applicerbar på, i det här fallet, svensk försvarsförmåga.

Anekdotisk bevisföring; Undertecknad har läst tidigare idrottspsykologi vid ett av landets högre lärosäten. I dessa studier har det applicerats ett militärt perspektiv på fysiska och psykiska prestationer, och hur dessa kan påverkas. Forskningen inom det här området är nästintill uteslutande amerikansk eller brittisk, vilket kan skapa vissa frågor kring hur applicerbart det är på svensk kontext. Samtidigt har vi återigen börjat diskutera vikten av psykologisk motståndsförmåga och behovet av ett psykologiskt försvar. Således kan det sägas finnas positiva effekter på svensk försvarsförmåga av att skapa officerare med akademisk kompetens som senare i karriären kan skapa underlag som skjuter mot framtida officerare och soldaters behov. Detta gäller inte bara Försvarsmakten utan totalförsvaret som sådant. För att avrunda anekdoten. En uppsats som författades kring mental träning och fysisk prestation ur militärt perspektiv fångade intresset av en universitetsadjunkt som såg ett behov för lärosätets kommande upprättande av polisutbildning. Om vi tittar bortom ”humble brag” kan vi således se hur ett vetenskapligt förhållningssätt kan hjälpa till att överföra kunskap mellan ämnesområden vilket kan gagna oss, såväl som samhället i stort.

Författaren kritiserar utvecklingen av officersutbildningen med införandet av SOFU, samt de nya högre utbildningarna i form av HOP12, som att Försvarsmakten går den amerikanska vägen med att officerare studerar ett civilt ämne istället för de klassiska ämnet; krigsvetenskap. Samtidigt ser vi att fler försvarsmakter (däribland Tyskland) valt en väg där den vetenskapliga skolningen är en naturlig del i officersutbildningen, om än differentierad[5], vilket Sverige kan anses ha anammat med officersprogrammet och specialistofficersutbildningen. Att se exempelvis SOFU som någon form av genväg för att bli fänrik är ur mitt perspektiv fel. Snarare är det en möjlighet för förbanden att rekrytera kompetenser som de anser sig behöva, eller för den delen kunna ta en soldat med kandidatutbildning och omvandla till officer utan att skicka bort soldaten i tre (3) år på skola. Däremot vet vi att förbanden i Försvarsmakten inte alltid är trogna de riktlinjer som finns, där behoven mycket väl kan skapa en press att fylla rader och det därmed gena i kurvorna gällande utbildning och uppföljning av personalen. Detta har identifierats tidigare och är något som krävs oaktat utbildningsform, även i den dåvarande officersutbildningen. Ingen kadett som kommer ut ifrån skola ska ses som tillräckligt lärd för att kunna agera självständigt. Det finns ett behov av att under de inledande tjänstgöringsåren att handleda och stödja den nya officeren[6].

Gällande möjligheten till att gallra under utbildning vill jag hävda att de bortfall som sker på landets officersutbildningar bör vara så få (eftersom uttaget innan ska omhändertagit eventuella snedrekryteringar), att förbandet under den initiala provanställningen bör kunna omhänderta eventuell problematik. Det är en risktagning, men det är det alltid när vi har med människor att göra. Beträffande officerare med särskild kompetens vill jag hävda att det är direkt felaktigt att förutsätta att dessa officerare kvarstannar hela sin karriär på samma plats utan någon form av ”riktig” officerstjänstgöring. De, precis som SOFU, kan mycket väl växla runt bland befattningar utifrån vilja och kompetens. Att 18 månaders utbildning inte skulle vara tillräckligt för att skapa en grund för en duglig officer bör således utvecklas tydligare ställt mot OFSK.

Författaren hoppar till hur officersutbildningen behöver förhålla sig till en motståndare, där kritiken kraftsamlas till att akademiseringen ska ha bidragit till en för tung fokusering på duellvärden och att motståndaren alltid ska uppträda doktrinärt vilket skulle skada våra officerares förmåga att tänka fritt. Vårt sätt att resonera kring motståndaren skulle således enligt författaren bli linjärt och förutsägbart. Jag vill hävda att även om det är helt riktigt att vi inte enbart ska förlita oss på handböcker, är dessa sprungna ur observationer av verkligheten. De skapar ett underlag att utgå ifrån för att stödja vid beslutsfattande, däremot inte sagda att vara ”den enda sanningen”. Det är därför vi har en underrättelse- och säkerhetstjänst i organisationen som ska bistå cheferna med att tolka skeenden utifrån det vi vet (eller iaf tror oss veta) om motståndaren. Inte sällan kunskap som sammanställts med vetenskapliga metoder för att skapa tillförlitlighet i underlaget. Brehmer betonar att utbildningen ska skapa individer som kan reflektera över metoder, och därmed frigöra officeren från krampaktigt använda nedärvda metoder vars ursprung inte är klarlagda[7]. Precis som för personal inom sjukvården finns det en osäkerhet och data behöver tolkas och förstås utifrån flera parametrar. Detta gäller även motståndaren. Duellvärden, hotmatriser samt kronor och bärhjul är ett enkelt och just nu det mest trovärdiga sättet att skapa en kontext som vi kan förstå och agera utifrån. Det kommer innebära felaktiga bedömanden ibland. Det kommer även innebära korrekta bedömanden där utfallet ändå blir negativt på grund av andra opåverkbara faktorer. Så är kriget.

Jag hävdar att de historiska exempel som författaren använder kan användas som argument för att officersutbildningen behöver det kritiska förhållningssätt som en akademisk utbildning medför. Och att ett öppet sinne och vilja att lära sig mer om saker som ligger utanför den direkta striden kan skapa förutsättningar för att bättre förstå en framtida motståndare. Vad som är slutsatsen i flera skildringar från konfliktområden som Afghanistan och Irak är vikten av att förstå motståndarens kultur. Inte bara hur den praktiskt utförs utan även ur vilken kontext den vuxit fram. Detta för att kunna förekomma motståndarens manövrar.

Det är […] utvecklingen av officersyrket mot en profession med makt över sin egen utveckling som man ytterst ifrågasätter när man kritiserar akademiseringen av officersutbildningen

Prof. Berndt Brehmer

I hela diskussionen kring officersutbildningen och akademiseringen behöver vi fortsatt ha i huvudet att det inte är akademiseringen (eller examensbevisen) i sig som är poängen med hur vi valt att lägga upp utbildningen. Det, som så mycket annat, är ett verktyg som möjliggör vissa lösningar, men inte på något sätt applicerbart överallt. Professor Brehmer betonar att officersutbildningen är en professionsutbildning. Den svävar således mellan att vara en ren praktisk yrkesutbildning, och en högst teoretisk högskoleutbildning. Teori och praktik behöver vävas ihop för att skapa en kompetent officer som kan verka i sin yrkesroll. Samtidigt är det forskningen som ska tillse att den beprövade erfarenheten är användbar inom området och inte bygger på ”gamla sanningar” som sen nedärvs tills ingen minns varifrån det kommer ifrån från första början. Den beprövade erfarenheten som författaren söker kommer förvisso ur uppbyggd erfarenhet, däremot behöver den analyseras och dras slutsatser ifrån hur och var den kan appliceras[8].

Jag uppfattar att mycket av kritiken mot en mer vetenskaplig utbildning i stort handlar om att det skulle vara skadligt för uppdragstaktiken, initiativförmågan och överlag den generella soldatdugligheten bland våra officerare. Det vill säga att individers sätt att tänka skulle starkt avgränsas för att de söker att förenkla världen samt att de teoretiska kurserna tar värdefull tid bort från det praktiska, alltså det militära, vilket innebär att erfarenhetsbanken som individen stödjer sig på ute på förbanden skulle bli betydligt mindre än tidigare. Men en bristande förmåga till initiativ kan inte enbart belasta officersutbildningarna. Snarare är det en kultur som under längre tid fostrats inom organisationen som en del av förvaltningen och den militära hierarkin.

Vägen som vi vandrar nu med utbildningar som ger en examina möjliggör för oss att skapa den självreglerande profession vi säger oss vilja ha. Där vi bygger tillförlitlig och spårbar kunskap som kan spridas bredare än den nedärvda som kan skilja betydligt mellan förband. Därmed inte sagt att den beprövade erfarenheten ska berövas sitt värde.

Jag håller med författaren om att en kandidatexamen kan ha ringa värde, under förutsättning att den inte används på ett ändamålsenligt sätt. Detsamma gäller den tid som investeras i master- och magister-uppsatser för högre officerare. Vi behöver se bortom det inrutade synsättet där grad dikterar nästa befattning, och istället se individens hela kompetensområde inklusive det akademiska området. Det kan exempelvis vara lämpligt att låta en individ som har genomgått metodutbildning på universitetsnivå att leda utvecklingsprojekt. Låt dessa individer leda de med fackkompetens för inte bara säkerställa den militära nyttan utan att den även är generaliserbarheten över hela organisationen. Det här återknyter till behovet av personalplanering som är långsiktig, och som organisationen förstår kräver långsiktighet. En profession som ska utvecklas kräver stabila insatser över tid. Forskning tar tid, även den mest grundläggande, men det är tid som vi behöver ta ut i rätt ände för att skapa förutsättningarna för att snabbt avsluta ett anfall mot landet vi är satta att försvara.


[1] https://www.investors.com/news/management/leaders-and-success/gustavus-adolphus-father-of-modern-warfare/

[2] Ledberg, K., S. (2019). Officeren, staten och samhället – Ett professionsperspektiv

[3] Brehmer, B. (2011). Akademiseringen av officersutbildningen – vad handlar den om och vad är den bra för

[4] Ibid, s. 97-98

[5] Nordlund, P. (2012). Officersutbildning – i Sverige och internationellt. https://www.foi.se/rest-api/report/FOI-R–3371–SE

[6] Brehmer, B. (2011). Akademiseringen av officersutbildningen – vad handlar den om och vad är den bra för, s. 98

[7] Brehmer, B. (2011). Akademiseringen av officersutbildningen – vad handlar den om och vad är den bra för, s. 98

[8] Berggren, A. W., Weibull, L., Hedlund, E., Granberg, M., Hyllengren, P., & Gustavsson, B. (2011). Makt, pedagogik, ledarskap och organisation : En studie av ett mekaniserat skyttekompani

Lögn, förbannad lögn och statistik

Ovanstående citat tillskrivs inte sällan Mark Twain, som i sin tur tillskriver uttrycket Benjamin Disraeli[1]. Samma person som ska ha uttryckt ”Att inse att man är okunnig är ett bra steg mot kunskap”. Oaktat var citatet kommer ifrån är andemeningen tydlig, nämligen att statistik kan manipuleras och användas för att underbygga den egna argumentationen, utan att för den delen visa hela bilden. I nutid syns det inte sällan med grafer som saknar tydliga stödlinjer, eller där ingående data klassificeras på ett otydligt sätt för att påvisa exempelvis en ökning av något slag. För att använda ett slitet uttryck; beroende på hur du ”skär korven”, kan statistik användas för att stödja eller falsifiera ett påstående.

Samtidigt är statistik ett fortsatt tillförlitligt sätt att komponera ett mönster som går att förstås av de flesta. Då vi människor inte verkar gilla att befinna oss i en diffus gråzon kan grafer hjälpa oss att bättra förstå vad som händer i världen. Exempelvis används statistik för att mäta hur Försvarsmaktens personal mår genom den årliga medarbetarundersökningen; FM VIND vilket betyder Försvarsmaktens verksamhetsindikator[2].

Det ska sägas att den här typen av undersökningar är en relativt enkel och billig metod för att snabbt få en överblick över organisationen, vilket kvantitativa metoder oftast är. En kvalitativ metod skulle istället vara att intervjua personal för att exempelvis kunna ställa uppföljande frågor och verkligen dyka ner djupt i hur personalen mår. Däremot skulle detta inte bara ta mycket tid och resurser i anspråk, det skulle bli svårt att presentera då det även skulle kräva en större ansats i att göra underlaget mätbart för de som skulle önska att följa upp eventuella påståenden.

Medarbetarundersökningar inom Försvarsmakten har genomförts under flera år. Sedan 2012 döptes undersökningen till FM VIND och företaget Vestra ålades att genomföra undersökningen. Tanken med undersökningen var dels ”att medarbetarna ska få en möjlighet att själva påverka förändringsarbetet inom Försvarsmakten och kunna utveckla den egna   verksamheten på arbetsplatsen genom att reflektera över sin egen situation, i till exempel förbandet, enheten, kompaniet, plutonen eller arbetsgruppen”, dels ”ge ett underlag på central nivå för att se hur det ser ut inom Försvarsmakten som organisation och vad som kan förbättras.”[3]

Men vad säger undersökningarna egentligen? Och hur tolkar Försvarsmakten underlaget?

Läs mer

FMV inhämtar information kring nya värmekameror

Såväl försvarsberedningens rapport som försvarsmaktens beslutsunderlag föreslår att mörkerkapaciteten hos hemvärns-förbanden ska förstärkas under de kommande åren. Samtidigt har tekniken utvecklats under de senaste åren sedan införskaffandet av bildförstärkare mono 12, CQB-siktet m.fl. Därmed är det inte helt oväntat att FMV inhämtar mer information från tillverkare med argumentet om en kommande upphandling.

FMV är intresserade av “multifunctional thermal imaging systems”, dvs inte enbart renodlade “värmesikten”, utan ett system som är kapabelt att nyttja flera spektrum samtidigt. De tekniska kraven är relativt enkla; systemet är tänkt att används för observation/spaning på medellånga avstånd under alla ljusförhållanden. Förutom värme måste systemet bland annat erbjuda avståndsmätning, strömning av livevideo samt delning av digital information. Systemet måste kunna användas handburet och väga lätt för att en ensam soldat ska kunna bära och hantera systemet (systemet får ej väga mer än två (2) kg utan tripod). Det sista kravet är kanske det mest självklara; systemet ska fungera i en rad olika klimatzoner, framförallt kalla vintrar.

Förutom en rad tekniska frågor kring synfält, laserklass och upplösning med värme- som dagljus-sensor vill FMV veta beräknade leveranstider för beställningar i spektrat 10 till 300 enheter, när företagen kan ta emot en order och vilken status systemet har idag; är det under utveckling, en prototyp eller redan under produktion.

Spontant uppfattar jag det här som ett steg i att byta ut den gamla trotjänaren IRV-kamera MF3 mot ett modernare system. Ett system som erbjuder en rad olika energiförsörjningsalternativ, bland annat vanliga hushållsbatterier. Just batterianvändningen är ett gissel då en soldat kan bära med sig i runda slängar 18 kg enbart i olika batterityper för att lösa ut spaningstjänst. Således vore det inte bara önskvärt att minska antalet olika batterisorter som används för alla olika system, utan även se över möjligheten att driva system med externa källor när möjligheten finns.

Skärmdump från FLIRs marknadsföringsfilm för deras ” Multifunctional Thermal Imaging Monocular”

Undertecknad hoppas på att möjligheten till system som kombinerar flera spektrum utforskas för att skapa en förmåga att underlätta inhämtning i flera miljöer utan att behöva byta system.

Hur mår vi egentligen?

Vad som var en relativt harmlös fråga; vad som var det mest oprofessionellt beteendet som en person upplevt i Försvarsmakten, renderade i en strid ström av berättelser av händelser som människor upplevt i sin kontakt med firman. Medans vissa saker var relativt harmlösa (slappt uniformsbärande), var andra saker direkt oroväckande och rent ut sagt chockerande. Kommentarer såväl på instagram som på twitter vittnar om att jag inte är ensam om att reagera på vissa av de saker som skrivs. Frågor har ställts över tillförlitligheten på alla påståenden, andra har sagt att undertecknad ska sluta hänga ut förband medan andra har skrivit att de upplevt liknande händelser. Så hur är det egentligen ställt och hur är tillförlitligheten i underlaget?

Läs mer

Vilka är skillnaderna mellan PEK 94 och modern skjututbildning?

Följande inlägg är ett gästinlägg där författaren förklarar skillnaderna mellan det gamla skjututbildningssystemet, Pek 94, och det nuvarande. Det är den signerade skribenten som står bakom innehållet och eventuella frågor rekommenderas att i första hand ställas till författaren.


I ett inlägg på twitter ställde @trupparen följande fråga: ”Kan någon av kamraterna på #fötwitt förklara för mig vad som är skillnaden mellan PEK 94 och dagens, grundläggande, skjututbildning (i den heltidsanställda/pliktade delen av armén)? Jag hör onda saker om den nya skolan från olika håll..”

Frågan är bra, välmotiverad och förtjänar att utvecklas.  Jag taggades i diskussionen och beslutade att återge mina tankar i ett blogginlägg, som @taktisk med stor vänlighet lät mig publicera som ett gästinlägg på dennes blogg.

Jag arbetar med utveckling av skjututbildning för eldhandvapen i FM så jag har eventuellt viss insikt i frågan men jag vill vara tydlig med att jag uttrycker mig som privatperson och att det är mina personliga åsikter som följer. Det är sedan länge ett faktum att skjututbildning väcker starka känslor och engagerar många och man måste därför närma sig frågan med ett visst mått av diplomati och ödmjukhet.  Mycket av det som rör skjututbildning och synen på skytte är svårt att kvantifiera och man hamnar slutligen ofta i åsiktsskillnader. Det som en person tycker är absolut viktigast tycker en annan inte alls är lika viktigt, och det är svårt att bevisa att endera sidan har rätt eller fel.

Läs mer

En närmare titt på NCU

Inte ens en (1) månad har gått sedan de nordiska försvarsmaterielleverantörerna gick ut med bilder på de fyra uniformssystem som valts ut för tester. Sedan dess har Danmark såväl som Norge bjudit på lite extra bilder från de utbildningsomgångar som genomförts. Nyligen gick även det danska Forsvarsministeriets Materiel- og Indkøbsstyrelse (FMI) ut med ett tre (3) minuter långt filmklipp där vi fick möjlighet att kika närmare på de olika uniformssystemen och deras ingående delar.

I filmklippet presenteras hur den information som finns tillgänglig om vilka danska förband som ska testa systemen och hur det kommer gå till. Det poängteras även att hela upphandlingen har affärssekretess och att soldaterna som testar plaggen inte får lov att prata med någon utomstående om plaggen, eller vad de tycker om dem. Inte heller vilka tillverkare som är bakom uniformerna framgår. Vilket visas i filmen då företagen istället har fått anonymiserade namn som “Tenderer A”. Vilket förefaller klokt för att inte försökssoldaterna ska förledas att ranka system utifrån förutfattade meningar om tillverkare.

I det här inlägget kommer det redogöras för en del observationer gällande de olika systemen som gjorts. Utifrån de bilder som tidigare publicerats har jag försökt samla ihop de olika systemens ingående delar. Detta bygger på i vilket sammanhang de olika plaggen dyker upp i filmklippet och förutsätter att de olika uniformssystemen provats ut var för sig. Jag reserverar mig för eventuella sammanblandningar bland vissa plagg, dvs det här inlägget ska inte ses som 100% sanning om vilken värmejacka som tillhör vilket uniformssystem. För att göra det lätt kommer systemen att grupperas precis som i tidigare inlägg, från 1 till 4.

Läs mer

Sida 1 av 18

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén