Din EOBUSARE i gryningen

Författare: Móði Sida 1 av 22

Politiskt tryck för tidsbegränsade soldatavtal

Den här artikeln kommer att försöka gå tillbaka till perioden då Försvarsmakten gick från värnpliktiga soldater till anställda. Arbetet har inneburit en dykning i mängder med dokument från 2008 fram till och med 2011 där propositionen till lagstiftning kom. Artikeln syftar inte till att peka finger på enskilda aktörer att de agerade felaktigt. Alla texter ska ses utifrån den tid som var 2009 när Försvarsmakten kontinuerligt kämpade för att uppnå kostnadseffektivitet och åren innan hade präglats av fortsatta hot om nedläggningar. Ett steg i att uppnå kostnadseffektivitet och samtidigt kunna lösa åtaganden internationellt med ett så kallat insatsförsvar var då att istället anställa soldater och sjömän. Resan dit var lång och turbulent, vilken den fortsatt kommer vara nu när vi återigen svänger om med återinförd värnplikt samt tillväxt.

Det ligger i verksamhetens natur att befattningarna på soldatnivå företrädesvis bemannas med yngre personal som har soldatens eller sjömannens arbetsuppgifter endast under den inledande perioden av yrkeskarriären. För att inte övergången till civil verksamhet ska försvåras
för den enskilde, bör den inte ske för sent i arbetslivet. Tidsbegränsad anställning skapar förutsättningar för detta. Tidsbegränsade anställningar bidrar också till att undvika att Sverige får ett yrkesförsvar

Ett användbart försvar – regeringens proposition 2008/09:140 s. 80

Eftersom en del har uttryckt oro för den tidsbegränsade anställningsformen som Försvarsmakten använder, samt att nyttan av den förefaller vara en vattendelare tog jag det som en signal att det var hög tid att dyka ner i ämnet och försöka utröna varför vi överhuvudtaget har en tidsbegränsning för gruppbefäl, soldater och sjömän (GSS). Fokus på själva anställningsformen medför att det kommer göras en del avgränsningar. Exempelvis kommer vi bara beröra GSS och lämna passagerna om specialistofficerarna därhän, även om dessa bör ses i en helhet. Vidare kommer vi inte att beröra i detalj diskussionerna kring incitament och exempelvis boendefrågan även om dessa påverkar diskussionen kring för- och nackdelar med en tidsbegränsad anställningsform. Artikeln kommer således uteslutande fokusera på huvudsakliga argument för tidsbegränsad anställning samt hur resonemanget var kring antal år.

Svårt att införa krav på fanjunkareskola med nuvarande riktlinjer

Efter att ställt samma fråga med cirka ett (1) års mellanrum verkar det finnas ett dödläge i synen på fanjunkaren och om graden ska vara sammankopplad med ett formellt utbildningssteg eller ej innan befordran. Det är i princip 50/50 när följarskaran röstar i frågan. Ett resultat som troligtvis påverkas av att respektive försvarsgren har sin syn på fanjunkare-rollen och vad denne förväntas utföra för uppgifter.

Sett till de riktlinjer som respektive försvarsgren gett ut ser jag viss problematik med att kunna införa ett särskilt utbildningssteg som är likvärdigt ens inom respektive gren (eller för den delen de försvarsmaktsgemensamma förbanden vars intressen också ska omhändertas). Min skepticism baseras främst på att samtliga försvarsgrenar fokuserar på tjänstgöringstid och begreppet erfarenhet. En lång tjänstgöringstid ska i sin tur bidra till att individen hinner bygga upp en djup kunskap inom sitt funktionsområde och därmed ska kunna verka som expert på olika nivåer. Här har Flygvapnet spetsat till det genom att individens yrkesskicklighet ska bedömas av andra erkänt skickliga individer. Det här öppnar förvisso upp för en modell där den som ska befordras ställs inför en kommission med tillhörande kunskapsprov som antingen kan vara lokal eller central. Även om en central modell väljs kommer denna vara knuten till den specifika funktionen såväl som försvarsgrenen. Således kommer den svårligen kunna överföras till andra områden eller delar av Försvarsmakten utan att det uppstår diskussioner om validiteten. I still med den diskussion som varit tidigare där synen på befordran till fanjunkare skiljt sig betydligt mellan förband.

Mer utrymme för diskussioner

I september ställde jag frågan på instagram vilken tidning utav Försvarets forum och Officerstidningen som följarna tyckte hade mest intressant innehåll. Försvarets forum gick vinnande ur den striden med 58% av rösterna. Anledningen till frågan från första början var att jag fått uppfattningen att det var svårt att få myndighetens personal att bidra med artiklar till Försvarets forum. Något jag sammankopplade med att intresset för tidningen överlag kanske var låg. Så är kanske inte fallet trots allt och de inkomna fritextsvaren vittnade om att det fanns ett intresse att läsa om verksamhet som inte var den egna.

Jag har länge funderat kring att de skriftliga plattformarna för att diskutera och sprida information kring Försvarsmaktens verksamhet i stort utgörs av Försvarets forum, Officerstidningen, tidningar från kamratförbund samt ett fåtal nischade tidningar som exempelvis flygdags och TIFF. Även om debattavdelningarna i Försvarets forum och Officerstidningen fått ett uppsving under senare år anser jag att det fortsatt saknas en plattform som inbjuder till längre argumenterade texter kring vår verksamhet. Här saknar jag en svensk motsvarighet till publikationer som NCO Journal, The Cove och Air & Space Power Journal. Plattformar där det är öppet för militär personal att skriva argumenterade inlägg/artiklar om sina intresseområden. På så sätt kan individen få ner sina tankar på pränt och bearbeta dem på ett helt annat sätt än att “sitta hemma på kammaren”. Det möjliggör även för andra att få inspiration eller utveckla egna tankar inom liknande områden. För svensk del är jag övertygad om att det skulle ha en överspridande effekt inom en rad kunskapsområden som vi annars har förutfattade meningar om.

Bloggar och Twitter har under några år varit de plattformar som personalen varit hänvisade till för att snabbt och mer lättsamt kunna diskutera olika ämnen. Det har i sig öppnat upp för allmänheten att också ta del Försvarsmaktens interna liv. Problemet är att den utvecklingen har i sig drivits på av att personalen inte känner att de kan ventilera sina åsikter internt, eller under eget namn (ett ämne som är ständigt återkommande). Även om exempelvis Twitter som plattform medger en väldigt dynamisk diskussionsmetod där ett ämne kan förgrena sig till olika sub-diskussioner blir det samtidigt svårt att följa hela diskussionen, eller för den delen sammanställa och omsätta i verksamheten.

Det hade varit önskvärt att Försvarsmakten avdelat mer utrymme i den interna tidningen, alternativt annat medium, med en tillhörande redaktör dit personal kan vända sig med olika texter. Där kan redaktören stödja individen gällande exempelvis sekretessbedömning och hjälpa till med omformuleringar för att bibehålla textens budskap utan de delar som anses falla under någon form av sekretess. Notera att jag skriver sekretess och inte vad som är “olämpligt”. Poängen är att olämplighetsklausulen har tillåtits härska för länge och haft en hämmande inverkan på vår möjlighet att tillgodogöra oss av kunskap som inte är hemlig, samt hade kunnat öka kunnandet om olika områden.

En publikation som stöds av Försvarsmakten skulle därmed kunna möta de kontinuerliga påståenden om att personalens yttranden i olika frågor skulle vara sekretess-klassade på något sätt. För när det kommer till kritan är det ytterst lite i en försvarsmaktsanställds vardag som är hemligt.

I samband med detta anser jag också att Försvarsmaktens skolor och centra behöver bli mer aktiva i att publicera artiklar om de egna funktions- och ämnesområdena. Exempelvis för att sprida information om vad som är på gång innan det går ut på en remissrunda som riskerar att fastna på något skrivbord. Under de senaste åren har jag blivit allt mer övertygad om att det som de lägre taktiska nivåerna upplever som problem hade kunnat avhjälpas med information från funktionsföreträdare. Då menar jag att tala till bönder på bönders vis och inte genom någon form av tillrättalagt pressmeddelande. Här kan Jacobssons artikel om skjututbildningen stå som ett lysande exempel på att sprida hur det resonerats kring vår skjututbildning och varför den nu ser ut som den gör. Framförallt bjuder den typen av texter in övriga organisationen att replikera och förklara varför de anser att något är undermåligt. Det behöver nödvändigtvis inte leda till en lösning som alla gillar, däremot kan det leda till ökad förståelse för de olika perspektiven och smärre justeringar som skapar en lösning alla kan respektera.

Kontentan är att jag önskar mer utrymme än vad som klassiska debattinlägg får. Detta för att tillåta författaren utveckla resonemang och inte tvinga till grova förenklingar som till slut mer eller mindre framstår som en klagan eller liknande. På det sättet tror jag att vi kan bli betydligt effektivare i utförandet av våra uppgifter och sprida kunskaper om stort som smått på ett enkelt sätt. Som profession är det ett krav att vi tar ansvar för vår egna utveckling och att detta inte enbart begränsas till formella utbildningssteg och slutna funktionsmöten med enbart chefer. Det kommer främja förmågan till väpnad strid i längden.

Lösa tankar kring patriotism och försvar

Den här artikeln ska inte ses som en argumentation för eller emot patriotism. Inte heller söker den att ifrågasätta de olika anledningar till att en individ säger sig vara villig att med alla till buds stående medel försvara Sverige. Det här inlägget är i grunden amatörmässigt försök till filosofiskt resonemang kring om patriotism (utifrån angiven definition) är en förutsättning eller ej för ett fungerande försvar. Innan du läser vidare ska det sägas att texten inte leder till någon slutsats. Det enda jag kan med säkerhet säga är att det inte spelar någon roll vilken anledning just du har till att ställa upp för försvaret av Sverige. Det viktiga är att du står där när nationen kallar.

Saker som ligger i röret för Försvarsmakten (traditionsmässigt)

Det finns olika sätt att få insikt i vad myndigheten har för framtidsplaner. Ett sätt är att befinna sig nära den centrala nivån (alltså Högkvarteret) och få insyn i hur den högsta militära ledningen ser på framtiden. Ett annat är att kontinuerligt följa flödet i Försvarsmaktens interna handlingssystem VIDAR och beskåda arbetsflödet från idé till beslut. Det tredje, som det här inlägget kommer grunda sig på, är att läsa protokollen från Försvarets traditionsnämnd. De här protokollen, även om de fokuserar på traditionsfrågor och traditionsvård, kan ge en del ledtrådar om vad som händer och sker i myndigheten. Därutöver får gemene man en insyn i det arbete som ligger bakom utveckling av såväl förbandssymboler som fanor.

I den här artikeln kommer vi titta närmare på en rad punkter som kan vara av intresse för den som har ett visst militärt överintresse, eller för den delen vill veta vad som ligger i röret för framtiden när det gäller det svenska uniformssystemet. Underlaget bygger på protokoll från 2018 till och med sommaren 2020.

Kamrattips inför insats

Det här inlägget är en uppföljare till artikeln om tips som inte återfinns i någon försvarsmaktslitteratur. Alla tips som är uppradade nedanför har kommit in från de som följer instagram-kontot. Inlägget kan med fördel läsas med tidigare artiklar om packning och ekonomiska förberedelser inför insats.

Tipsen kommer utan någon form av rangordning och jag lämnar det till dig som läsare att själv värdera vad som skulle fungera för dig.

  1. Magnetkrokar eller någon form av lina för att lufta/torka persedlar. Kan användas i såväl boende som arbetscontainer.
  2. Förvaringshylla i tyg med flera fack. Enkelt och smidigt för att organisera kläder m.m.
  3. Skär en tratt för att blanda proteindrinken direkt i vattenflaskan.
  4. Nationellt: mackar brukar slänga sitt lager med “dagsfärska” bullar kring 04-snåret. Ett besök tjänar dubbelt syfte: Dels kan du hämta stridsvärde till manskapet i form av gobullar, dels har mackpersonal god uppfattning om normalbild.
  5. Räkningar på autogiro, städhjälp som avlastar hemma. Se till att har ordnat allt innan avresa och prata med alla familjemedlemmar. Dålig relation, dålig mission.
  6. Tänk på att man är borta väldigt länge och med ofta begränsad kommunikation hemåt. Förbered anhöriga på detta och var ärlig.
  7. Spara tid med bultskruvdragare till minplåten på “galten”.
  8. Petflaskor, tre små hål i korken = fältdusch.
  9. Ta med bekväma öronproppar/hörlurar för flyg och AC-miljöer. Brusreducerande kan rekommenderas mot just AC-ljud.
  10. Börja plocka med saker hem under leaver för att inte stå med för mycket packning vid hemrotation.
  11. Köp en slaskmobil med kontantkort till dig och din familj. Skapar möjlighet för enkel kommunikation via sms.
  12. Ladda ner en mängd ljudböcker, tillgång till internet kan vara varierande.
  13. USB-minnen och externa hårddiskar för filmer och serier, samt överföring av dessa mellan kamrater.
  14. “Foppatofflor”, gympapåse till duschgrejer samt sykit.
  15. Extra låga tunna strumpor, extra t-shirts och kalsonger. Lock tight till kydexhölster.
  16. Träna utomhus i värme för acklimatisering (betänk värmebelastning).
  17. Säkerställ att anhöriga kontaktar dig genom VB FM om du ska få dåliga nyheter.
  18. Allt som ger dig “lyxkänsla” under operation i fält. Det behöver inte göras kärvare än det är.
  19. Våga prata om farhågor samt mål med insatsen med kollegor.
  20. Ta kontakt med din företrädare, hon/han kan berätta många bra tips på vad du (inte) ska ha med.
  21. Facemist på kontor är ett måste.
  22. Fysa inför för att skapa bättre förutsättningar för acklimatisering.
  23. Förbered meningsfulla och roliga aktiviter för fritiden, för dig själv och gruppen.

Hjälmkameror – ett tveeggat svärd

Det här är ett ämne jag diskuterat tidigare i andra forum som återigen aktualiserats i den pågående konflikten mellan Azerbajdzjan och Armenien. Det sprids just nu ett videoklipp som sägs vara från en armenisk soldats hjälmkamera där han kryper fram i ett värn under beskjutning, för att några sekunder senare stanna sittandes. Troligtvis död. Vad som gör klippet extra obehagligt är att det även syns en annan soldat som sitter och håller sig om huvudet, skrikandes i ångest. Det ska sägas att filmens äkthet har ifrågasatts och det är svårt att säga om den är autentiskt eller ej. Vad som däremot går att säga är att den inte är unikt i sig.

Sedan intåget med hjälmkameror på amerikanska soldater har fenomenet spridit sig även till andra länder och terrorgrupperingar. Vad som började som ett sätt att dokumentera för det egna albumet har sedan utvecklats till ett sätt att utvärdera strider till att skapa underlag för propaganda. I sammanhanget kan hjälmvideon från en av de amerikanska soldaterna som dödades i Niger nämnas som ett tydligt exempel där en motståndare redigerar videomaterialet för att passa det egna syftet. Med pålagda skrik och liknande. Därutöver finns det exempel från Ukraina där infångade kameror från dödade soldater använts för riktade propagandainsatser. Teknikutvecklingen har, precis som med mycket annat, visa sig ha både positiva som negativa aspekter.

För precis som att film kan användas för att utvärdera och lära av händelser (och framförallt misstag), kan filmer användas som bevisbörda om någon anser att en individ handlat felaktigt. Det ska poängteras att jag inte syftar på att mörka brott eller dylikt från vare sig rättsväsendet eller allmänheten. Däremot finns det en problematik kring utvärderingar från skarpa insatser som vi inte behöver hantera nära vi övar.

Ponera att en stridsinsats som leder till att en svensk soldat dödas och att situationen där ordern (som leder till dödsfallet) som ges till soldaten spelas in. Gruppchef eller plutonchef må inte ha handlat felaktigt medvetet och har agerat efter bästa förmåga i situationen. Men kanske visar filmen i efterhand att ordern var fel, eller att det finns andra faktorer i situationen som påvisar att andras agerande i en stressad situation är det som lett till soldatens död. Kommer myndigheten och rättsväsendet ha en icke-dömande kultur eller kommer filmmaterialet leda till rättslig prövning? Det är det ingen som vet eftersom det aldrig prövats, än.

Därmed vill jag lyfta diskussionen och tanken till dig som vill filma dina förehavanden i ett insatsområde. Bortsett från det självklara med känslighet kring militär verksamhet behöver du som individ tänkt ett steg längre om hur du kommer hantera den här typen av situationer. De positiva aspekterna med att filma för utvärdering och underrättelsesyfte är många. Frågan är om de alltid väger tyngre än de eventuella negativa konsekvenserna vid en incident?

Tipsen som inte återfinns i böcker

Försvarsmaktens handböcker och manualer innehåller en del information om hur soldaten ska gå och stå. I vissa avseenden finns det tips om soldaten kan förbereda sin utrustning för att göra fältlivet något enklare; exempelvis att tillse att det alltid finns tjocka handskar och en mössa i fickorna på värmejackan. Andra tips ärvs ner från befäl eller äldre soldater till nya rekryter och stannar i den kretsen.

Det här inlägget samlar en del små tips och trix som skickats in från alla hörn av Försvarsmakten. Jag har sammanställt, och i vissa fall förtydligat, tipsen. I vissa fall har jag filtrerat bort tips för att de inte taktar med den materiel som finns tilldelad idag, eller för att ett tips kanske är en kortsiktig lösning som kostar mer i längden. Tipsen kommer utan någon form av rangordning och jag lämnar det till dig som läsare att själv värdera vad som skulle fungera för dig.

Jakten på det strukturella problemet

I Försvarets forum publicerades ett debattinlägg gällande kvinnor, jämställdhet och strukturella problem i Försvarsmakten. Debattinlägget följer vad som förefaller blivit gängse standard när debattinlägg ska formuleras på begränsat utrymme. Nämligen ett inlägg som består av tillbakavisande, nya svepande påståenden och en nypa salt i form av påhopp på en grupp människor. Det som gör mig bekymrad är att fokus då ganska snabbt försvinner från ämnet, och de som läser mycket väl kan förkasta innehållet direkt på grund av dels påhoppet, dels för att det inte kommer något konstruktivt att bygga vidare på. Något som definitivt inte gynnar ett redan utskällt ämne.

Nu ska det sägas att jag är kritisk till hur jämställdhetsfokuset varit generellt i Försvarsmakten och att jag anser att arbetet är kontraproduktivt. Därmed kommer jag inte beröra Försvarsmaktens jämställdhetsarbete i den här artikeln utan enbart fokusera på debattinlägget och de passager där jag anser att författaren är inne på ett felaktigt spår.

Håll igen på det “lilla extra”

I nummer 5/2020 av Officerstidningen har det gjorts ett större reportage om värnpliktsutbildningen på P 7. I reportaget belyses bland annat de utmaningar som förbandet står inför med tillväxt, utökad värnplikt, stående förband och kommande insatser utomlands. I sig inget unikt för det södra skånska regementet utan en situation som flera förband sannolikt känner igen sig i. Det är inte detta som det här inlägget kommer beröra utan jag kommer istället fokusera på det, i brist på annat ord, tonläge som finns i intervjuerna. Det ska poängteras att inlägget inte riktar sig mot personerna (därav kommer jag inte att ange individernas namn). Inte heller ska inlägget ses som kritik mot förbandet. Reportaget och citaten är delar av ett större problem som jag belyst tidigare, men som fortsatt behövs lyftas för att det i längden är skadligt för Försvarsmakten och förmågan till att lösa de uppgifter vi erhållit från svenska folket.

Sida 1 av 22

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén