Jag har tidigare skrivit ett inlägg om graviditet i Försvarsmakten där bland annat chefens skyldigheter och den underställdes rättigheter berördes. Även om det är några år sedan artikeln skrevs finns det anledning att återkomma till ämnet då det på sina håll finns brister i omhändertagandet av gravid personal. Framförallt där chefer och chefsstödet brister i det lagstadgade arbetet som ska genomförs så fort en anställd berättar att denne är gravid. En annan anledning att återkomma till ämnet är de brister som finns efter att en anställd fött barn. Sammanfattningsvis finns det fortsatt brister vad gäller stöd inför och efter graviditet, information (främst dess tillgänglighet) och förståelse för vad det innebär att vara gravid i en militär verksamhet.
4 § En arbetsgivare som blivit underrättad om arbetstagarens tillstånd eller förhållanden enligt 2 § ska genast undersöka om kvinnan i sitt arbete utsätts för någon av de arbetsmiljöfaktorer eller arbetsförhållanden som anges i bilagan till dessa föreskrifter eller därmed jämförbara förhållanden. Arbetsgivaren ska vidare bedöma risken för skadlig inverkan på graviditet eller amning eller för annan ohälsa (taktisk.se fetmarkering). Vid riskbedömningen ska hänsyn tas till arten, graden och varaktigheten av exponeringen. Arbetsgivaren ska därefter avgöra vilka åtgärder som behöver vidtas.
Arbetsmiljöverkets föreskrifter och allmänna råd om gravida och ammande arbetstagare; AFS 2007:5
Ibland blossar den upp på nätet, diskussionen om specialistofficerens roll, framtid och inte minst kategoritillhörighet (OR eller WO?). Militär debatt har haft ett tema kring SOU vilket inbegripit själva utbildningen som sådan, vad Försvarsmakten bör använda sergeanterna till och rent funktionsspecifika spörsmål. Den här artikeln kommer däremot bygga vidare på en artikel i Tidskrift i sjöväsendet (TiS) (s. 209 och framåt) där författaren lyfter en oro kring ett kommande fyrbefälssystem i och med införandet av överfanjunkare som grad samt att dagens upplägg för hur kraven utformas för specialistofficerskåren inte är ändamålsenlig för försvarsgrenarna eller stridskrafterna.
Jag håller med & tillägger att konsensus enbart ska råda i det minsta gemensamma (typ vilka pedagogiska kurser ska ingå i SOU). I övrigt behöver respektive FG/SK utrymme att forma sina specialister så som de behöver dem. Den likriktning som nu finns har en negativ inverkan på SO. https://t.co/ytshu1VZnlpic.twitter.com/0SeLpdCzIL
Värdegrund – system av etiska principer som bildar underlag för handlande. Belagt sedan 1992.
Svensk ordbok 2021
Värdegrund, ett laddat ord som nästintill oundvikligen skapar diskussion på såväl internet som ute i de fysiska rummen. Det enda ord jag kan komma på som drar till sig liknande heta debatter är “gender”. Det är med vetskapen om att det här är ett hett ämne som jag tänkte ge mig in på minerad mark och reda i hur ordet kom in i den militära sfären samt vad begreppet kommit att betyda idag jämfört med början på 2000-talet. Anledningen är att Försvarsmaktens värdegrund och vad den antas stå för återigen har blivit en form av diskussion där fokus förefaller ligga mer på ordet “värdgrund” än dess betydelse. Jag anser att det är viktigt att förstå hur Försvarsmaktens värdegrund kom till för att kunna kritisera dess utformning.
Mycket gnäll på att försvarsmakten har en värdegrund som vi arbetar efter men hur många har egentligen läst den? Titta uppe i vänstra hörnet på bilden och inse att stridsmoral, disciplin, fysisk och psykisk prestationsförmåga är lika viktigt som det nere till vänster. pic.twitter.com/XyQNyvFImC
Armies prepare to fight their last war, rather than their next war.
Okänd
Citatet ovan förekommer i många olika versioner och tillskrivs olika personer, bl a Churchill. Oavsett är det en sanning som har bevisat sig igenom historien och dess olika konflikter. Vilket i sig inte är konstigt då vi människor saknar förmågan att se in i framtiden och alla former av framtidsanalyser står och faller med tillgänglig data samt de kontextuella avgränsningar som måste göras. Det vi ser idag i Ukraina är och är samtidigt inte morgondagens krig beroende på övriga faktorer som tid, plats och vilka parter som är involverade. Det pågår i mångt och mycket ett meta-krig där potentiella parter kontinuerligt genomför olika drag för att ha bästa möjliga utgångsläge i en ännu ej materialiserad konflikt.
History is the best teacher, who has the worst students.
Indira Ghandi
I militära kretsar är det populärt med militärhistoria, i synnerhet kopplat till de stora slagen under andra världskriget. Här finns mycket kunskap och inspiration att hitta för att lära sig kring strategi och taktik på alla ledningsnivåer, samt förstå allt från stridsreaktioner hos soldater till vikten av logistik vid fronter. Utmaningen dock med militärhistoria som utspelar sig långt före mottagarens egen födelse är att det saknas kontextuell förståelse till varför något hände eller varför det utspelade sig på ett visst sätt. Den kontextuella förståelsen försöker olika militärhistoriska författare förmedla på ett kondenserat vis i bokform till en läsare. Ibland blir det mer populärvetenskapligt, det vill säga grovt förenklat, för att läsaren ska kunna ta till sig informationen lätt och minnas den. Ett exempel är början på första världskriget. Det finns en allmän acceptans för att det var “skotten i sarajevo” som startade kriget. Vilket är en grov förenkling kring hur situationen var mellan och inom de dåvarande staterna som sen kom att utkämpa kriget på olika sätt. Skotten är snarare att se som en i raden av händelser som alla bidrog till krigsutbrottet där skotten i sig inte nödvändigtvis hade startat ett krig om övriga faktorer sett annorlunda ut.
Poängen är inte att hamna i någon kontrafaktisk historiebeskrivning utan snarare att påpeka att såsom vi lärt oss saker i historien eller för den delen upplevt den är en kondensering som oftast sorterar bort gråskalor.
Eftersom militärt intresserade personer oftast har ett medelmåttigt intresse för historia, i synnerhet den svenska, finns det risk att vi går i en rad fällor vad gäller att sätta historien i ett sammanhang till moderna händelser. Ett återkommande fenomen är minnet av den svenska värnplikten, eller för den delen den svenska militära förmågan, före år 2000. Man minns gärna hur bra ens egna övningar var och hur duglig man var på sin uppgift. Man minns sällan, eller reflekterar därikring, hur mycket som var ett inövat spel och att en del av förmågorna vi hade aldrig fick öva i någon högre utsträckning.
Värnpliktig traktorförare vid I 3.
När det talas om hur många människor Försvarsmakten kunde mobilisera saknas minnet kring hur en stor del av dessa soldater ingick i en organisation för ren handräckning eller för den delen att vissa krigsplaceringar inte alls matchade vad individen hade genomfört för grundutbildning. Inte heller tar det höjd för huruvida det överhuvudtaget fanns ett behov av de kompetenser som en del av personalen hade i takt med att omvärlden förändrades och teknik utvecklades.
Men vad är poängen med allt det här då? Jo, det finns och har funnits under en längre tid en falang inom och utom Försvarsmakten som anser att personlig utrustning är långt ner på prioriteringslistan. Det finns så mycket annat som är viktigare att lägga pengarna på. Inte sällan framförs argument att utrustningen som fanns förut, exempelvis stridsbälte 304k samt ak4, dög alldeles utmärkt för att utföra diverse stridsuppgifter. En annan populär vinkling är att ta bilder från diverse dåtida krig, i synnerhet finska vinterkriget, för att påvisa att allt som krävs för att vinna är en uniform, ett stridsbälte och lite djävlar anamma. Det går hand i hand med uttrycket att det är ytterst soldatens vilja till kamp som kommer avgöra striden.
Förvisso spelar det ingen roll vilken utrustning individen har om denne ger upp. En stridsvagnsbesättning kan ha den stryktåligaste moderna stridsvagnen i världen, men det hjälper ju föga om de ger upp vid första stridskontakten. Samtidigt är det en grov förenkling av historien och det som avgjort slag och krig. För är det något vi vet från historien så är det att inget land som blivit angripet har varit rustat för det kriget de sugits in i. Det går även att argumentera för att angripande stater inte heller är rustade för det krig de ger sig ut i. Bägge gångerna när USA gått in i Irak har landets militär funnit sig såväl organisatoriskt som materielmässigt i nedgång. Vilket har, i takt med att kriget pågått, dragit igång en forcerad produktionskedja för att möta de faktiska behoven som finns på slagfältet. Detsamma har gällt Sverige när vi gett oss ut på olika internationella uppdrag och fått inse att utrustningen vi har inte alls är anpassade för hur operationerna genomförs.
Detsamma gällde Finland under kriget 1939. Därav att Sverige skänkte större (med svenska mått mätt) mängder materiel för att stödja den finska försvarsförmågan. I Vietnam gick USA in med Korea-kriget i färskt minne och vad som hade gällt där. Utrustningsmässigt var den amerikanska soldaten inte förberedd för så som kriget kom att utvecklas vilket också kom att visa sig i förluster. Korea var inte Europa under vk2, och Vietnam var inte Korea.
Svensk försvarsförmåga idag och imorgon är inte hjälpt av att vi sitter och plockar russin ur historiekakan med syftet att påvisa att det vi har idag skulle vara gott nog. För det har historien redan visat gång på gång att det inte stämmer. Där vi oftast går fel är tilltron på större system som ska vinna slagen och därmed kriget. Soldaten och dennes utrustning ges då ringa värde i jämförelse med en artilleripjäs eller en luftvärnsrobot. Men artilleripjäsen måste skyddas, framföras och laddas om. Detta görs av soldater som på olika sätt måste ha ett övertag gentemot fienden såväl utbildningsmässigt som vad gäller vapen och annan utrustning. Duellvärdet, för att använda en sliten term, måste vara bättre än vad det är idag. I synnerhet för ett land som Sverige där vi är i ett numerärt underläge redan från start.
Det går att springa maraton barfota, men det underlättar att ha ett par löpskor.
Det är enkelt att tala om att soldaten mest vill se fräck ut. Som man känner sig själv känner man andra brukar det heta. För egen del tycker jag det är fräckt att inte dö för att det saknades kroppsskydd, ändamålsenliga värmeplagg eller fungerande ledningssystem.
Bara för att man själv inte minns alla nackdelar med sin utrustning man hade sent 80-tal innebär inte att den är ändamålsenlig för dagens slagfält, eller för den delen morgondagens. Världen står just nu inför ett potentiellt nytt världskrig och då är det inte läge att backa in i situationen. Det är snarare hög tid att börja bli innovativa och framåtlutade på samtliga nivåer, inom alla områden. För det var inte bättre förr oavsett vad våra minnen vill säga oss.
Den 14 juni ställde jag två frågor på Instagram till de som genomfört förbandsbyte eller som nyligen examinerats från någon av officersutbildningarna om de fått flyttersättning (det vill säga betald bohagstransport, gardinpengar etc). Klar majoritet av de som svarade (strax över 600 för fråga 1 respektive strax över 570 individer för fråga 2) hade inte fått någon ersättning. En del hörde av sig och ansåg att frågan ställts felaktigt då det istället borde frågats OM individen hade sökt ersättningen. Vilket är en rimlig invändning utifrån “som man frågar får man svar”.
Frågorna ställdes utifrån vetskapen att det finns förband som säger nej till flyttersättning för frivilliga förbandsbyten, just med hänvisning till att de är just frivilliga. Något som överhuvudtaget inte framkommer som krav i Försvarsmaktens avtalssamling (FAS). Där i står det istället att förbandet kan betala flyttersättning med mera till personal som behövt flytta till förbandsorten (eller i närheten). Just att det står “kan” väljer en del förband att använda som skydd mot att ersätta omkostnader för de som söker en befattning, går igenom tester och blir anställda vid det nya förbandet. Därutöver hävdas det att det är ett beslut fattat på försvarsgrensnivå att ersättning endast ska betalas till de som beordrats till förbandsbyte. Men det verkar andra förband inom samma försvarsgren antingen missat eller väljer att strunta i då de betalar ut ersättning till inflyttad personal.
Varför är detta en grej? Till att börja med hämmar det rörligheten inom myndigheten, vilket förvisso kan vara tanken från vissa förband. Men det är inte särskilt gynnsamt för Försvarsmakten om individer avstår att söka för att de inte bor på orten där befattningen finns. Det skulle riskera att leda till att vissa funktioner enbart personalförsörjs med personal från de förband som finns i närområdet vilket inte är särskilt gynnsamt för förmågeutveckling, varken för förbanden som kontinuerligt tappar personal eller för rekryterande förband som inte får nya influenser in i organisationen.
För det andra andas det en gammaldags kultur där individen på något viss ska vara tacksam för att få komma till förbandet. En attityd som har varit direkt skadlig för Försvarsmaktens tillväxt och behålla-strategi. Det ligger i myndighetens intresse att individer kan flytta runt, dels för ovannämnda anledning kring kompetens och utveckling men också för att livsförutsättningarna förändras.
För det tredje är flyttersättning en av få förmåner i Försvarsmakten som verkligen är rekryteringsfrämjande. Det slås enbart av de förband som kan erbjuda någon form av boendelösning för att underlätta processen med att flytta till en annan ort. Med förmån menar jag just något som är förmånligt för individen. Vilket vi är fruktansvärt usla att prata om i rekryterande syfte. Googla orden “förmåner” och “försvarsmakten”. Beskrivning av Försvarsmaktens förmåner lyser med sin frånvaro, däremot kan jag läsa om finska Försvarsmaktens förmåner och hur de lönesätter vissa befattningar. Det närmsta jag kommer är när jag klickar in på “Jobba civilt i Försvarsmakten” och kan läsa om att som civil har man förmåner som semester och flextid. Söker jag på försvarsmaktens hemsida hittar jag en pdf-fil från 2014 i vilken jag kan läsa att, förutom semester och flextid, att man som anställd har möjlighet att träna 3 timmar i veckan och att man får extra ersättning vid insatser samt övningar. Inget om träningsskor, möjligheten till kompetensutveckling, terminalglasögon eller tillägg vid föräldraledighet.
Det räcker att bara titta på övriga försvarsmyndigheter som FMV och FOI för att inse att de antagligen är vana att behöva erbjuda något mer än “kallet”. Det är som att vi inte vill rekrytera människor när vi varken pratar om eller beviljar de förmåner som finns. Mitt i allt detta sitter en del personalavdelningar ute på förband som verkar ha blandat ihop sitt arbete med ekonomernas. Det är förvånansvärt ofta det diskuteras hur HR försöker hålla ner kostnaderna gällande såväl löner som att bevilja ersättningar. I bland verkar det rent utav vara väldigt kostsamt att skriva ut en blankett som en rekryterad arbetstagare ska skriva under.
Vi vet att det saknas löneincitament för personal att stanna länge i befattning. Vi vet att det saknas löneincitament för personal att ta kommenderingar såväl nationellt som internationellt. Vi vet att det på en rad punkter behövs kraftfulla revideringar inom personalområdet för att locka och behålla personal. Den absolut enklaste lösning på vägen är att börja prata om våra riktiga förmåner (dvs inte att en individ kanske får spränga nått i början på sin karriär) och att sluta obstruera med ersättningar vid förbandsbyten. Det vore att skicka en signal till personalen att Försvarsmakten värdesätter att de aktivt väljer att flytta på sig för att lösa ut diverse befattningar som annars hade stått vakanta.
Det hade varit att arbeta med behållaperspektivet på riktigt.
I helgen blossade det upp en mindre diskussion på X kring huruvida instruktörens egna personliga färdighet är den viktigaste aspekten eller ej vid utbildning. Rättare sagt, påstående kretsade kring skytteinstruktörens förmåga till att själv skjuta bra.
Skytteinstruktörens enskilt viktigaste egenskap är hög personlig färdighet. Saknas den egenskapen spelar inga andra egenskaper någon roll. pic.twitter.com/2eZKzI13e4
Det blev kanske inte den hetaste diskussionen, däremot fanns det två tydliga läger – för och emot. Som jag tolkar diskussionerna tror jag att det till del handlar om vad man läser in i begreppet “hög personlig färdighet”. Förstår man det som att instruktören måste vara bäst på sin grej då är det rimligt att ha invändningar mot påståendet. Förstår man det däremot som att instruktören behöver vara duktig inom sitt ämne, då framstår det för mig som ett väldigt självklart påstående.
Jag tror lite av schismen också ligger i den transformering befälskåren gjort från dåtidens skolning genom “on the job training” till en period där det krävdes instruktörskurser för att överhuvudtaget få lov att instruera en annan människa i något till det vi har idag, en hybrid mellan instruktörskurser och erforderlig kompetens. Där “on the job training” gav ett praktiskt kunnande var det kanske inte alla gånger öppet för utveckling eller diskussion kring varför medan instruktörskurserna till del innebar forcerad praktisk utbildning och mer fokus på de teoretiska med regler och formalia. Min egna reflektion från instruktörskurser som elev är att jag i princip blivit visad och instruerad samt i vissa fall fått öva ett fåtal gånger innan kursens slut för att därefter återvända till förbandet. Personligen har jag mer än en gång kastats in i instruktörsrollen med ytliga kunskaper för att utbilda andra. Jag är övertygad om att det haft inverkan på resultatet och elevernas kunskapsnivåer efter genomförd utbildning.
Nu har pendeln svängt tillbaka mot det praktiska, understött av den digitala utvecklingen där information nu flödar i mängder. Det finns idag få egentliga begränsningar för en instruktör att förkovra sig och söka inspiration utanför eget förband. Det innebär också att elever numera har tillgång till samma information och därmed kräver mer från instruktören. Det är där den höga personliga färdigheten kommer in. För en instruktör som är intresserad av sitt ämnesområde kommer troligtvis hålla sig uppdaterad om vad som händer ute i världen och omsätta teori till praktik genom att öva och pröva. Genom att öva och pröva är det också möjligt för instruktören att genom egen upplevelse se problemområden och hitta vägar runt, vilket leder mot att bli expert.
Den aspekten är central i Dreyfus & Dreyfus modell över kompetens alltifrån ”novis” till ”expert”. En expert ser om/när en regel står i motsättning till (alt saknar relevans för) ett kompetent utförande av uppgiften.
För att återkoppla till rollen som skjutinstruktör är det ett rimligt antagande att genom att konstant öva och pröva olika moment samt skjuttekniker (i enlighet med våra handböcker) kommer instruktören att successivt höja sin personliga färdighet vilket sen omvandlas till förmedlad information till eleverna.
“Men pedagogiken då?” undrar nu någon. Jo, den är också viktig. Saknar du förmåga att paketera information på ett sätt som tillåter eleven att förstå och omvandla till handling, då blir det givetvis svårt. Samtidigt har vi “visa” först i vår utbildningsmetodik. Förmågan att kunna visa för eleven hur något ska genomföras spelar en central roll i hur vi utbildar. Först därefter börjar vi instruera så att den som utbildas till slut kan öva för att slutligen genomföra någon form av prov där kunskaperna testas. Min erfarenhet, i synnerhet från internationella kurser, är att just förevisningen kan få många ljus att tändas hos de som övas och en bra förevisning kräver att instruktören kan utföra momenten med självförtroende.
Man måste inte nödvändigtvis vara bäste skytt på regementet för att vara en trovärdig skjutinstr, men man måste vara en duktig skytt. Folk som inte orkar bli duktiga fokuserar på den första delen av påståendet så pass hårt att de glömmer den andra delen.
Med allt det sagt innebär det också att vi behöver ändra en del fenomen som fortsatt existerar ute i organisationen. Det främsta är att likställa en instruktörskurs med att individen nu är fullfjädrad instruktör inom ett ämne. Instruktörsutbildningar examineras genom att en individ uppnår lägsta godtagbara nivå. Vissa kurser kanske har bäste elev men det förändrar inte att de allra flesta har uppnått en godtagbar nivå för att kunna utbilda inom ett specifikt område. En instruktör kommer således att hålla en utbildning som håller en godtagbar nivå första gången men det kräver tid och övning för att bli experten. Precis som det krävs tid och övning för en enhet att uppnå en hög krigsduglighet. Således blir det inte bra när vi skapar “generalister” som ska vara instruktörer inom ett dussin olika områden. Tiden kommer helt enkelt inte finnas att gå bortom den nedärvda övningsplanen från föregående år. Vilket givetvis blir en tuff balans i en tid med utökade värnpliktskullar och vakanser på GU-förbanden.
Min förhoppning för framtiden är att chefer som tar emot nya instruktörer ger dessa tid att bli duktiga inom det specifika ämnesområdet och att instruktörer upplever en vilja att konstant öva sig själva inom sina områden för att höja sin egen färdighet.
I början av mars kablades nyheten ut att fyra personer hade skadats av en handgranat vid en skjutövning i Halmstad. Det rörde sig om två värnpliktiga och två instruktörer som hade fått lättare splitterskador från en handgranat. Inte så mycket mer information blev känd från händelsen. Nu har däremot Försvarsmaktens utredning av händelsen färdigställts och förutom en utförligare beskrivning av händelsen så återfinns en del intressanta slutsatser som är väl värda att uppmärksamma samt diskutera för framtiden. Syftet är inte att peka finger och hitta en enskild ansvarig för händelsen. Då upplägget är snarlikt på andra håll i Försvarsmakten är det däremot av intresse att titta på vad som hände och slutsatserna om hur det kunde ske för att undvika liknande händelser i framtiden samt överväga om våra nuvarande rutiner, för exempelvis sjukvård, fortfarande är giltiga.
Slutsatserna
Inblandande enheter har inte haft en gemensam målbild avseende vilka moment som skulle ingå på respektive skjutstation samt vilka övningsmålsättningar som skulle uppnås.
De värnpliktigas utbildningsståndpunkt kopplat till nyttjande av spränghandgranater och rensning av rum samt de övningsmålsättningar som finns för grundutbildningen taktar inte mot upplägget i övningen.
Övningshandgranatkastet har inte genomförts enligt gällande säkerhetsföreskrifter.
Risken för återstuds av handgranaten är betydlig med anledning av väggarnas tjocklek och uppbyggnad.
De värnpliktigas utbildningsnivå gällande rensning av rum med handgranat var obefintlig vid olyckstillfället.
Skjutledare ska inte sättas i en situation där man behöver göra medicinska bedömningar gällande om man ska tillkalla ambulans eller inte.
Vid allvarlig olycka bör skjutledaren avbryta övningen för dagen så att all personal ingående i övningen kan undersökas ordentligt och tidigast återupptas dagen därpå.
Vid en allvarlig olycka bör det finnas tydliga rutiner avseende vem som gör vad inom förbandet samt att det finns tvåsamhet ifall någon inte är anträffbar.
Nu när Ralsen börjar betalas ut (förutom för Livgardet där kampen fortsättere) blir det återigen tydligt hur trasig processen är och hur kladdigt det blir när lönejusteringar för ny lönestruktur ska kombineras med justeringar för prestation. Eftersom processen inte bidrar till det som den säger sig vilja uppnå, justera löner efter prestation och löneläge, är det hög tid för att förändra hur vi jobbar med lönerna. I synnerhet om vi verkligen vill främja att personalen väljer att stanna längre på respektive befattning istället för att konstant byta befattning för att driva upp lönen.
De senaste åren har det i april månad fastställts en ny lönestruktur. Ett återkommande problem har varit att det enbart påverkat lönerna för de som antingen anställts eller de som bytt befattning efter att den nya lönestrukturen fastställts. Övriga har fått vänta på rals-processen där den tilldelade pengapåsen sen inte räckt till för att lyfta upp all personal till rätt nivå och samtidigt premiera prestation. I regel har individens prestation ätits upp av lönejusteringen och det som är tänkt att bli en morot för att sporra soldaten eller sjömannen att prestera över förväntan, blir mer av en handflata i ansiktet. En del minns antagligen när ett antal förband i marinen försökte höja lönerna omgående men fick bakåt från marinledningen (ett sidospår: jättebra att man vill öka marinens personalramar, men om man gör på det här sättet så blir det fortsatt svårt att behålla personal).
Årets rals är inte annorlunda. Det är svårt att få pengarna att räcka till vad gäller att premiera prestation OCH justera löner för att följa fastställda lönestrukturer och lönemålbilder. Därför vill jag se att när en ny lönestruktur fastställs för Försvarsmakten ska den också vara budgeterad för utanför rals-potten som bestäms i oktober. Helt enkelt för att tydliggöra prestationsdelen av rals-medlen.
Återkommande kritik mot ralsen är att skillnaden mellan prestationsnivåer blir för liten samt att nyanställda kontinuerligt springer förbi de som tjänstgjort länge (vilket driver på befattningsbyten för att få upp lönerna). Inför vi att lönestrukturen ska gälla omgående från när den fastställs undviker vi att individer dels för se sig omsprungna, dels inte behöver gå miste om ersättning under flera månader eftersom korrigering för ny lönestruktur inte betalas ut retroaktivt.
I oktober när det är dags för lönerevision vet vi att lönerna redan är i nivå med den fastställda strukturen eftersom vi omhändertog det redan när strukturen fastställdes. Lönerevisionen behöver därmed enbart omhänderta prestationen för respektive individ och därmed får vi differentieringen (den individuella lönen) mellan prestationer.
Med den här omställningen behöver vi inte försöka vända på kronorna för att de ska räcka till för att korrigera släpande löner och belöna de som presterat. Rimligtvis borde det också innebära att lönerevisionsprocessen blir snabbare då konfliktytan minskar.
Det här kan dock bara ske om Försvarsmakten är villig att ändra sin syn på hur löner ska justeras och att en ny lönestruktur ska gälla för alla direkt när den fastställs. Jag tror att vi inte kommer ha ett bättre utgångsläge för ett sådant beslut än vad vi har just nu. Det politiska stödet med ekonomi finns. Det svenska samhället är intresserat av att Försvarsmakten behåller sin anställda personalstyrka och medlemskapet i Nato ställer krav på personalförsörjning såväl nationellt som internationellt. Skälen för att förändra nuvarande lönerevision är således flera. Förutsatt att behålla-perspektivet är viktigt för Försvarsmakten och inte bara tomma ord.
“CLP-gate” fick mig att tänka på ett, eller egentligen två, fenomen som jag tycker är återkommande inom Försvarsmakten. Nämligen att vi förutsätter att andra vet samma saker som vi själva vet och att informationen är tidlös. De här två företeelserna bidrar inte bara till ett ineffektivt arbete, de bidrar även till ökade risker i verksamheten, i synnerhet striden.
Huruvida personalomsättningen i Försvarsmakten är högre eller ej jämfört med andra arbetsplatser kan jag inte uttala mig om. Däremot drev omsättningen av soldater, med tillhörande vakanser, på återgången till värnplikt. Därtill går det att argumentera för att omsättningen av personal har bidragit till att kunskap gått förlorad och att kunskapen som förmedlas mellan generationer gradvis blir sämre. En negativ spiral uppstår kunskapsmässigt.
Skala upp fenomenet till förbandsnivå där flera individer lämnar och nya tillkommer under ett år så innebär det att det finns stora kunskapsskillnader inom enheten. Det här vet vi och omhändertar genom utbildningar och övningar kopplade till befattning och enhetens uppgift. Vad vi däremot missar är all den outtalade kunskapen som år i tjänst också innebär. Som hur man beställer en resa i prio, hur arbetstidsreglerna fungerar eller hur tankstationen fungerar.
För att återkoppla till storyn med CLP. Individen med flera år i tjänst kan mycket väl känna till problematiken kring CLP sedan år tillbaka. Troligtvis för att denne fångat upp det i någon diskussion eller situation. Däremot kan det finnas långt fler individer som inte känner till det för att de nyligen kommit in i organisationen. De kan omöjligt känna till det så länge ingen berättar något. Det är här jag anser att vi som organisation har mycket kvar att arbeta med. Nämligen att inte förutsätta att folk vet de mest basala sakerna utan istället våga vara obekväma i att förutsätta att andra inte vet det jag vet och förmedla den kunskapen.
Den andra biten är att inse att det vi vet, eller åtminstone tror oss veta, mycket väl kan vara gammal information som inte längre är gällande. Även om den förmedlades under en kurs relativt nyligen. Anledningen är att vi lever i en betydligt mer uppkopplad värld där ny information snabbat kan spridas och omvandla ny kunskap till daterad. Det pågående kriget i Ukraina och hur avsnörande förband används är ett exempel. För inte så längesen visste alla soldater och instruktörer att en TQ skulle sättas “high and tight” snabbt för att sen evakueras bakåt. Det utbildades, som jag upplevt det, inte nämnvärt mycket på att granska skadan och agera därefter. Fokus låg på att snabbt ta sig ur situationen och därmed var det lättare att applicera ett avsnörande förband högt. Det finns flera exempel där det synsättet, tillsammans med utdragna sjukvårdskedjor, lett till onödiga amputationer på soldater. Den samlade expertisen poängterar sedan ett tag tillbaka att soldaten måste ta sig tid att få grepp om skadan och applicera sitt förband därefter samt vikten av “konvertering” av TQ. Den här kunskapen däremot har inte alla gånger trängt ut i Försvarsmaktens utbildning och soldater lär sig fortfarande att en TQ ska appliceras “high and tight” samt att sjukvårdare är osäkra på när eller om de får lov att konvertera förband.
Samma fenomen återfanns inom skjututbildningen där äldre officerare fortsatte att lära ut det de kunde för att kunskapen ansågs “beprövad” och därmed tidlös. Det gav vid handen att soldater senare i sin karriär fick omutbilda sig.
Så vad är poängen med allt det här i klartext? Det första är att vi måste sluta förutsätta att andra vet det vi vet om saker och ting. Precis som att vi säger att folk måste börja våga fråga, måste vi börja våga delge och kontrollera kunskap. Det andra är att vi som instruktörer måste hålla oss kontinuerligt uppdaterade inom våra ansvarsområden och dessutom vara beredda på att andra, i synnerhet yngre, kan ha snappat upp information som är okänd för oss. Tempot och tillgången till oändligt mycket information ställer högre krav på instruktören än vad vi kanske tänker på. Det innebär också att den enskilda instruktören, beroende på ett ämnes komplexitet, behöver avgränsas i vilken kunskap denne ska hålla uppdaterad (dvs erforderlig kompetens).
Världen rör sig framåt snabbt och de tekniska/medicinska/vetenskapliga framstegen blir snabbt utdaterade till förmån för nya framsteg. Det ställer krav på att vi anpassar vår kultur och informationsdelning efter dagens förutsättningar, inte hur det funkade på 90-talet.
Omställningen till en officersutbildning grundad i vetenskap och med tillhörande examen har varit, och är fortsatt, omdebatterad. Processen har varit tumultartad då det fått konsekvenser för de officerare som tillhör andra utbildningssystem. Förutom omgaloneringen har det också inneburit att officerare som velat gå från kapten till major, och som inte författat en kandidatuppsats, behövt inleda sina högre officersstudier med just att skriva en uppsats. För att omhänderta Försvarsmaktens behov har myndigheten köpt in så kallade uppdragsutbildningar från en rad olika lärosäten i Sverige. Där har sedan de blivande HOP-eleverna fått författa sina uppsatser med avdelade handledare och tillhörande examination enligt ordinarie akademisk rutin. Eller så har det i alla fall framstått. Åtminstone vid en högskola förefaller man genat i kurvorna under några år vilket underminerar hela tilltron till systemet som vi säger oss vilja ha.
Det rör sig specifikt om Högskolan i Halmstad som under flera år, på uppdrag av Försvarsmakten, tillhandahållit en tjänst där officerare får skriva sina uppsatser under handledning av en lärare vid skolan. Vid uppsatsskrivning har en elev vanligtvis en handledare som ska stödja eleven i processen vad gäller metodval, hantering av data och själva skrivandet. Därefter väntar opponering samt betygsättning. Betygsättningen sköts av en examinator som inte är samma individ som handledare. Det handlar i grunden om att bedömningen inte ska färgas av den relation som finns mellan elev och handledare, samt att eleven skyddas från eventuell påstående av favorisering vid betygsättning.
Skärmdump 240606
Detta verkar Högskolan i Halmstad hålla med om där det i styrningarna för examinationsformerna anges tydligt att handledare och examinator aldrig ska vara samma individ. Ändå återfinns flera kandidatuppsatser där handledare och examinator är samma person.
Enligt högskoleförordningen är det examinatorn som särskilt utsedd lärare som bestämmer betyget. Detta är en myndighetsutövning och medför även att ett betyg kan överklagas. Examinatorns roll är så pass ansvarsfylld och kritisk att Universitetskanslerämbetet har skapat en särskild handbok för rättsäker examination där examinatorns roll beskrivs tydligt återkommande. Även om Högskoleverket inte anser att det nödvändigtvis uppstår en jäv-situation där examinatorn och handledaren är samma individ, skapar det en märklig situation när praxis bland landets lärosäten är att det ska vara två olika individer. I synnerhet blir det märkligt när eleverna uppsatser ligger till grund för nästa nivå av studier där en ny uppsats ska författas. I det här fallet Försvarshögskolan som tydligt anger i sina regler att en examinator och handledare inte ska vara samma person.
Med tanke på den mängd resurser som Försvarsmakten nu lagt på att skapa en officersutbildning med en vetenskaplig prägel och det arbete som Försvarshögskolan gjort för att komma till rätta med anmärkningar för att i slutändan erhålla rätten att examinera elever på samtliga nivåer, förefaller det fullständigt hål i huvudet att betala för en tjänst som underminerar förtroendet för systemet.
Vad är en uppsats värd om den inte följer de mest grundläggande vetenskapliga principerna om opartiskhet i betygsättningen? Vilken signal sänder det till kadetter och övrig personal som kämpar sig till en examen vid andra lärosäten? Ska vi då verkligen lägga ner tid och pengar på att forma en officersprofession grundad i vetenskap om vi i slutändan inte värderar det?
