Din EOBUSARE i gryningen

Kategori: Allmänt Sida 1 av 16

Tillväxt av materielutvecklingsorganisationen

Det har konstaterats att Försvarsmakten står inför en utmaning inom flera områden när det gäller tillväxt. När vi ser planerna för tillförseln av personlig utrustning blir det tydligt att även organisationen som ska utveckla och köpa in ny materiel är kraftfullt underutvecklad. Och låt mig vara tydlig från början, det här handlar inte enbart om Försvarsmaktens anorektiska organisation från materielområdesansvariga (MOA) och nedåt. Det handlar även om Försvarets Materielverk (FMV) och dess organisations förmåga att jobba mer flera parallella införanden samtidigt.

Åren av nedskärningar, centralisering till ett fåtal centrum och skolor, pressad ekonomi samt en utlandsdoktrin där fokus har varit på att tillföra tekniska system har lämnat oss med en organisation som just nu har svårt att hänga med i den tillväxt som Försvarsmakten ska göra. Inte bara har det uppstått brister ute på förbanden bland en rad olika persedlar, även tillförseln av nya persedlar drar ut på tiden av orsaker som inte enbart kan skyllas på pandemi och tredje part.

Processen som den ser ut idag gällande utveckling av ny utrustning.

Det har blivit smärtsamt tydligt att vi just nu är tvingade att jobba i ett flöde där vi behöver bli klar med ett projekt innan vi kan påbörja nästa. Det vill säga, innan vi kan ta tag i en ny hjälm behöver den underdimensionerade organisationen först omhänderta nya handskar, vilket krockar med inköpet av ett nytt kroppsskydd. Eller för att tala i klartext, myndighetens behov av adekvat utrustning vilar inte sällan ytterst på enstaka individer som förväntas kunna omhänderta behovet hos samtliga försvarsgrenar och stridskrafter. Inom respektive FG/SKA återfinns MOA, vilket låter som en stab men i själva verket är enstaka individer också som förväntas omhänderta flera materielprojekt samtidigt. Allt detta skapar en orealistisk arbetsbelastning på kritiska funktioner som saknar förutsättningar för att möta alla de förväntningar och krav som organisationen har.

Hur processen borde se ut där flera projekt kan löpa parallellt med varandra.

Vad vi behöver är en robust organisation som kan omhänderta flera projekt parallellt utan att inkräkta på varandras resurser. Där varje MOA har en stab som kan bidra med handläggning och expertis. Där utvecklingsorganisationen på respektive skola och centrum består av flertalet befattningshavare vilket skapar en organisation som kan omhänderta organisationens behov såväl som politiska infall med snabbanskaffningar.

Dagens minimala organisation kommer vi få leva med ett tag vilket kommer vara en bromskloss vad gäller tillförseln av modern utrustning. Det är inte individens fel (även om det finns gott om individer som skott sig på situationen och enbart sett till sina egna behov), det är ytterst organisationens fel som låtit systemfelet uppstå. Med nuvarande personalstyrka behöver vi framförallt lägga mindre tid på att utveckla egna lösningar och förlita oss mer på det som finns på marknaden. Vilket innebär att vi under medellång sikt (åtminstone 5 år) kommer behöva förlita oss på att det finns ekonomiska medel för att köpa oss loss från dagens problem innan vi kan räkna med att det finns personella förutsättningar att överhuvudtaget börja utveckla egna lösningar.

Kontentan är att nästa gång det pratas om “snabbanskaffningar” behöver vi ha i åtanke att detta innebär att något annat ställs åt sidan och skjuts på framtiden. Och eftersom vi just nu har passerat en kritisk punkt behöver vi hitta alternativ till hur vi tillser att våra soldater och sjömän har tillgång till adekvat utrustning. En fastställd katalog över saker som individen och förbandet kan köpa in kan vara en sådan lösning.

Framtiden för personalen

Försvarsmakten behöver öka mängden omedelbart tillgängliga förband och trygga den personella uthålligheten för att hantera olika former av hot och påtryckningar under en längre tid.

ÖB:s militära råd

Idag publicerades en debattartikel av försvarsministern och ministern för civilt försvar där det bl a framgår att försvarsanslagen ska höjas med ca 5 miljarder från och med nästa år (red anmärkning: förutsatt att budgeten godkänns i riksdagen). En av punkterna som beskrivs som fokus är personalförsörjningen och att det ska genomföras satsningar som ökar attraktionen för myndigheten som arbetsgivare. Om detta kommer innebära en politisk styrning om att höja löner eller andra villkor återstår att se. Vad som däremot är tydligt i överbefälhavarens militära råd samt myndighetens perspektivstudie är att personalen är den dimensionerande faktorn för framtidens satsningar. Det vill säga, vi kan satsa hur mycket vi vill på utökad grundutbildning, nya vapensystem och rymdlägesbild – saknas det personal då blir det en tummetott.

ÖB:s militära råd – förmågetillväxt

Nu har det gått ett dygn sedan Försvarsmakten och överbefälhavaren lämnade sitt underlag till landets politiska ledning, det så kallade “militära råd” för kommande försvarsbeslut. Även om media har rapporterat om storheter från dokumentet och vissa av dess underbilagor (det finns fler öppna bilagor än som publicerats på nätet) verkar debatten ha hakat upp sig på kärnvapen. Då själva huvudbilagan av det militära rådet är 66 sidor, och det tillkommer ett antal underbilagor med olika teman skulle det vara en omöjlig uppgift att sammanfatta allt i en enda artikel. Istället kommer det här inlägget bli en form av längre sammanfattning kring tillväxten av förmågor. I efterföljande artiklar kommer vi kunna göra djupare nedslag inom specifika områden tillsammans med perspektivstudien som släpptes samtidigt (tyvärr ej publicerad på internet) då det militära rådet hänger samman med myndighetens analys av framtida behov.

Innan vi går vidare ska det även poängteras att många av de satsningar som Försvarsmakten vill göra kräver politiska beslut, antingen genom tillskott av pengar eller genom förändringar i svensk lag, för att det ska gå att genomföra innan 2026 samt innan 2035. Det första datumet är då myndigheten beräknas nå målet om 2% av BNP, det andra är då vi förväntas uppnå vår nya krigsorganisation fullt ut.

Vad kan Försvarsmakten göra?

Studio FM juni 2021

Du kanske kommer ihåg bilden ovan. Det är en skärmdump ifrån Studio FM 2021 där överbefälhavaren uppmanade personalen att bli finurliga, att hitta lösningar och fokusera mindre på brus för att öka Försvarsmaktens förmåga. Försvarsmaktens personal skulle helt enkelt AGERA. Om det är uteblivna resultat som, enligt ett protokoll från ett chefsmöte, bidragit till att ÖB är besviken är oklart. Tydligt är åtminstone att såväl försvarsmaktsledningen (FML) som de olika högre staberna kanske borde ställt sig den här frågan själva.

För med allt som cirkulerat kring piloter, personlig utrustning, trakasserier och löner undrar åtminstone jag vad FML hade kunnat lägga mindre kraft på och gjort mer av för att inte tappa erfaren personal? För uppenbarligen har det inte funkat att varken tigga ihjäl problemet eller att hävda att myndigheten och personalen lever i olika världar där Försvarsmakten är den riktiga medan övriga lever i en alternativ verklighet bestående av subjektiva uppfattningar.

I mitt tycke hade Försvarsmakten kunnat lägga mindre kraft på att dra tillbaka lönebeslut för en personalgrupp som så uppenbart behöver varje krona. Mer kraft hade då kunnat läggas på att skapa en lönestruktur som där skillnaden mellan en gruppchef och en troppchef är mer än 500kr i lägsta nivån. Vi hade kanske t o m kunnat lägga lite mer kraft på att förklara att en inplacering på den lägsta nivån i varje befattning inte är en naturlag och att “löneboxen” finns för att skapa möjligheter.

Försvarsmakten hade även kunnat lägga mindre kraft på att försöka skapa en alternativ verklighet och påtvingat personalen att leva i den verkligheten, för att istället lägga mer kraft på att tillse att nödvändiga beslut fattas samt resurser tillförs för att uppnå den nivå vi säger oss ha. Erfarenheten från kalla kriget borde lärt oss att det är dåligt att Sveriges befolkning har en bild medan resten av världen och landets ledning har en helt annan.

Sveriges försvarsförmåga vilar på en rad faktorer där försvarsviljan är en beståndsdel. Andra beståndsdelar är bland annat utrustning, övning och framförallt – personal. Nu uppmärksammas det simultant att vi saknar adekvat utrustning, övar felaktigt och tappar personal. Vilket riskerar att påverka försvarsviljan i det långa loppet. Så frågan är; vad kan Försvarsmaktens ledning göra mer av för att öka försvarsförmågan?

Den bortglömda försvarsinformationen

2 §   Försvarsinformationens ändamål är att sprida kunskap om vår säkerhetspolitik, om totalförsvaret och om det militära försvarets roll i totalförsvaret. Försvarsinformationen skall ge ökad förtrogenhet med uppgifterna i försvarets tjänst.

Försvarsinformation skall vara saklig och så fullständig som säkerhetsföreskrifterna medger.

Förordning (1996:927) om Försvarsmaktens personal 8 kap. försvarsinformation

Förordningen om försvarsmaktens personal innehåller inte bara soldaterinran och utlandsobligatoriet, den innehåller även ett kapitel om försvarsinformation, vilka skyldigheter personalen har i frågan och hur informationen ska inriktas. Det här är intressant då det till att börja med inte är något som Försvarsmaktens kommunikationsdirektiv för perioden 2021-2025 överhuvudtaget refererar till trots att det tydligt beskriver vad syftet är och var fokus ska ligga.

3 §   Försvarsinformationen skall utgå från de mål för säkerhetspolitiken som statsmakterna har fastställt. Den skall inriktas på att belysa de uppgifter som statsmakterna har lagt på Försvarsmakten och dess verksamhet och ha avseende på organisation, materielanskaffning, utbildning och övningar samt de utrikespolitiska, militärpolitiska och militärtekniska förhållanden som har varit och är av betydelse för statsmakternas beslut.

Förordning (1996:927) om Försvarsmaktens personal 8 kap. försvarsinformation

Det kan sägas att förordningens direktiv införlivas i Försvarsmaktens kommunikation lite per automatik. Skriv en artikel om inryck eller ett nytt materielsystem och saken är klar, åtminstone vad gäller den tredje paragrafen. Den andra paragrafen däremot haltar väsentligt vilket jag anmärkt på vid flertalet tillfällen. Vad jag däremot vill poängtera i den här artikeln är ett annat problem, nämligen att direktivet tittar uteslutande på myndighetens eget behov, eller åtminstone det uttryckta behovet, av kommunikation för att uppnå “militärstrategiska och verksamhetsmässiga mål”. Direktivet tar alltså inte beaktande i det som uttrycks i förordningen om att sprida fullständig försvarsinformation (så långt säkerhetsskyddsklassificeringen tillåter).

För är det något som vi ältat under de senaste 10 åren, och som återigen aktualiserats genom såväl pandemin som kriget i Ukraina, så är det hur viktigt det är med information. Och inte bara information utan även information som är korrekt och utsänd från en tillförlitlig källa. Men hur ska det vara möjligt att bara lyssna på tillförlitliga källor när expertmyndigheten är frånvarande och har ett externt informationsflöde som motsvarar en mindre idrottsförening?

Jämför exempelvis med Folkhälsomyndigheten som regelbundet publicerar nyhetsartiklar inom det egna expertområdet. Skillnaden mellan Folkhälsomyndighetens artiklar och Försvarsmaktens är tyngdpunkten i informationen, varför man publicerar informationen. Där Försvarsmakten försöker få till långa artiklar med en journalistisk touch och bilder fokuserar Folkhälsomyndigheten på att pressa ut information. Om det sen är en kort eller lång text verkar spela mindre roll. Det viktiga är att informationen finns tillgänglig för medborgaren att läsa nu eller i framtiden när denne söker efter informationen.

I Försvarsmaktens direktiv beskrivs en inriktning där det “önskade kommunikativa slutläget” är att myndigheten har en “hög acceptans i samhället” och att medborgaren förstår och är “positivt inställd” till verksamheten. En förvisso logisk inriktning utifrån en kommunikatörs eller marknadsförares perspektiv. Det handlar om att kontinuerligt föda en positiv bild av vår verksamhet. Felet som är att den inriktningen överskuggar åtagandet av informera allmänheten om vad vi gör och varför. För medan vi fokuserar på att skriva rekryterande texter om hur kul det är att genomföra värnplikt som plutonsbefäl, hur utmanande det är att sitta i en internationell stab i hopp om att uppfattas som en attraktiv arbetsgivare, nås allmänheten av helt andra nyheter. Exempelvis om majorer som missbrukar kreditkort på besök hos Nato, stridspiloter som säger upp sig eller anställda som trots kränkningar fortsatt får tjänstgöra. Allt detta utan att myndigheten på något sätt försöker informera om vad som händer eller varför utfallet blev på ett visst sätt.

På sociala medier har Försvarsmakten totalt över 400 000 följare. Även om det sannolikt består av personer som dels är anställda, dels följer på flera plattformar är det fortfarande inte en oansenlig mängd människor (med svenska mått mätt) som man kan nå ut till. Framförallt underlättar plattformarna för spridning av information snabbt till personer som inte följer men som kan vara intresserade av innehållet (trust me, I know this). Alltså ett verktyg som i allra högsta grad kan bistå i att sprida försvarsinformation i enlighet med förordningens direktiv. Men istället fortsätter det finnas en uppdelning utifrån potentiell rekrytering och journalister. Som om det vore den mest naturliga uppdelningen i världen, vilket det kanske hade varit om vi hade pratat om tryckt media i form av en branschtidning. Nu handlar det däremot om digital media där information delas utifrån andra premisser.

I samband med att Försvarsmaktens ledning omorganiseras i enlighet med L23 vore det önskvärt att Försvarsmaktens kommunikationstjänst sågs över och revideras för att passa in i dagens informationslandskap, inte hur informationsdomänen såg ut för 20 år sen.

Personalen – viktigare än någonsin

Att jag inte är någon vidare anhängare av Försvarsmaktens nuvarande inriktning för kommunikation eller hur kommunikationstjänsten överhuvudtaget (inte) fungerar är sannolikt känt. Så det är kanske att piska ett kadaver att fortsätta kritisera vad som är ett, utifrån ett kommunikationsperspektiv, märkligt och kontraproduktivt agerande. Det jag syftar på är situationen med personalen i allmänhet, och stridspiloterna i synnerhet och hur myndigheten verkar köra någon form av “låtsas som att det regnar”-taktik där den mediala kritik som framförts inte alls bemöts. Av någon. När jag skriver “någon” menar jag i huvudsak de generaler som borde kontinuerligt bemöta den kritik som framförs men som verkar ha tagit semester och kopplat ur telefonen.

Vår hybris leder oss i fördärvet

Många är de artiklar här på hemsidan som berört Försvarsmaktens personaltjänst och lönepolitik. Många är de artiklar som kritiserat myndigheten för att fastnat i en destruktiv positivism, en hybris om att klockan är 12 och allt är lugnt. Det är med andra ord inte särskilt konstigt att det råder en öronbedövande tystnad från myndigheten när det står klart att en icke oansenlig mängd stridspiloter gjorde verklighet av sitt hot och tog tjänstledigt för studier eller sa upp sig i protest mot försämrade villkor som inte blivit bättre med åren. Egentligen är det inte få villkor som blivit bättre med åren för personalen. Flera mindre tillägg har försvunnit med tiden och övningsdygnen har under de senaste 10 åren gått från en ökande ersättningstrappa, vilket kompenserade ekonomiskt om en individ hade flera övningar på ett år, till en ersättning som i pengar inte kan sägas ersätta den totala arbetstid ett övning genererar och som inte syns i den totala årsarbetstiden. Tilläggen till ubåtspersonalen har försvunnit, och det blygsamma tillägg som förr fanns för att omhänderta en oexploderad handgranat är också ett minne blott. Tilläggen för att stå i insatsberedskap är även de oförändrade under flera år vilket i praktiken inneburit att personalen “sålt” sin lediga tid till ett lägre pris för varje år som går.

Men allt det där framstår som småpotatis när det i grunden finns ett större problem, nämligen det faktiska agerandet vad gäller personal. För när man lyssnar brett och låter alla komma till tals är det tydligt att det inte handlar om “enstaka fall” med dåliga chefer. Det framstår snarare som en kultur som är så pass övertygad om att personalen kommer stanna att man inte ens bemödar sig att följa sin egen handbok. Den här kulturen föder även en syn att individen ska vara glad och tacksam för att denne “får” ersättning för sådant som är reglerat i lagar och avtal, det vill säga det individen har rätt till och inte ens ska behöva kämpa för.

En arbetstagares lön ska bestämmas utifrån sakliga grunder såsom ansvar, arbetsuppgifternas svårighetsgrad och övriga krav som är förenade med arbetsuppgifterna, samt arbetstagarens skicklighet och resultat i förhållande till verksamhetsmålen

Ramavtal om löner m.m. för arbetstagare inom
det statliga avtalsområdet (RALS 2020-2023)

I en artikel publicerad i Kungliga Krigsvetenskapsakademiens handlingar och tidskrift, återfinns svart på vitt varför framförallt stridspiloterna tröttnat på att bli ignorerade av den högre ledningen. 128 stridspiloter svarade först på en enkät, därefter intervjuades 15 piloter som redan slutat i Försvarsmakten. I enkätundersökningen framgår det att stridspiloter, i synnerhet de yngre, avser att lämna myndigheten inom en tio års period. Det framgår också att intresset av att söka till det högre officersprogrammet (HOP) är lågt, ca 10% av stridspiloterna har det intresset under rådande förutsättningar. Av de som funderar på att lämna Försvarsmakten var just lönen och pensionsåldern de anledningar som stack ut. Och på frågan vad de skulle vilja göra istället om de slutade? Studera eller ta ett annat icke flygrelaterat arbete. Författarnas slutsats är att det inte finns en specifik lösning på problemet eftersom det finns olika idealtyper inom pilotskrået, därmed behövs det införlivas en mer flexibel kultur när det gäller att bemöta individens behov och till en början faktiskt ha en dialog istället för en “take it or leave it”-mentalitet.

Nu, det är många som raljerar över att stridspiloter är missnöjda med sina förmåner. De ses av en del som överbetalda och bortskämda, troligtvis färgat av såväl förutfattade meningar som personliga möten med vissa individer. Det man kan ta med sig i den tanken är denna; om Försvarsmakten inte bryr sig nämnvärt om en stridspilot som kostat omkring 150 miljoner att utbilda för att flyga ett flygplan med styckpris på 1 miljard och som kostar omkring 50 000kr i timmen att flyga. Varför skulle de då bry sig nämnvärt om någon personalkategori?

Varje medarbetare ska veta på vilka grunder lönen sätts och vad han eller hon kan göra för att påverka sin lön. För att uppnå detta syfte krävs en regelbundet återkommande dialog mellan chef och medarbetare, som är särskilt inriktad på sådana frågor som kan ha betydelse för individens framtida resultat, utveckling och lön.

Det är viktigt att sådan dialog planeras på sådant sätt att det i tiden ansluter till revision av lön.

Ramavtal om löner m.m. för arbetstagare inom
det statliga avtalsområdet (RALS 2020-2023)

Vi har under för lång tid skjutit problemet framför oss gällande personalens lönesituation. Och det har funkat då omvärlden varit relativt stabil, ekonomin i världen har även den varit i någon form av balans och ett medlemskap i Nato och förhöjda försvarsanslag har varit en våt dröm. Men nu är varken världen eller ekonomin särskilt stabil efter en långvarig pandemi och ett uppblossat krig i Europa. Därtill har landets politiska ledning inte bara krävt en tillväxt till 2% av BNP – Sverige har nu också ansökt om medlemskap till Nato vilket kommer innebära ökade krav på tillgänglig personal. Samtidigt som allt det här sker närmar sig den stora pensionspuckeln som vi har vetat om sedan flera år tillbaka. Den kritiska gränsen för att upprätthålla förmåga och samtidigt utbilda för tillväxt har passerats inom ett par områden, vissa rent utav kritiska för försvaret av Sverige. Men ändå, trots att ekvationen inte går ihop även om vi inte skulle tappa någon under de närmaste 10 åren står generaler fortsatt i media och på seminarium och vidhåller att vi har en positiv tillväxt “i marginalen”. Det vill säga att man från Högkvarterets sida verkar nöja sig med en matematisk uträkning som säger att vi blir något fler varje år och att det därmed är relativt lugnt. Vad den matematiska formeln inte tar hänsyn till är vilka det är som väljer att sluta i förtid. Långt innan deras utbildningskostnad hämtats hem. Nämligen de yngre yrkesofficerarna. De som antingen väljer att sluta efter några få år i yrket, eller som väljer att inte ta anställning överhuvudtaget. Vi må öka på marginalen, men den bufferten försvinner med de stora pensionsavgångarna. Framförallt återfinns inte den marginalen inom en rad områden där kunskap nu kommer försvinna för att det inte ens finns tillräckligt med personal att utbilda i en tillräcklig utsträckning.

Inför kommande lönerevision ska arbetsgivaren inledningsvis presentera en bild av verksamhetens mål och resultat. Arbetsgivaren ska även presentera en bild för den lokala arbetstagarorganisationen som speglar hela verksamhetens löneläge och lönespridning. Lönebilden ska framför allt bygga på den centrala partsgemensamma statistiken, men också på annan information som lokala parter finner relevant. Genom diskussion och analys ska parterna sträva efter att bilda sig en gemensam uppfattning om lönebilden.

Ramavtal om löner m.m. för arbetstagare inom
det statliga avtalsområdet (RALS 2020-2023)

Det är något fundamentalt fel när en myndighet kontinuerligt skapar osakliga löneskillnader som sedan ska korrigeras med RALS-medel och därmed helt åsidosätta personalens prestationer som ska premieras. I sak innebär det att skillnaden mellan att vara ambitiös och bara dyka upp på jobbet inte kommer att synas i lönekuvertet. Detsamma gäller när en GSS/K når slutet på sin kontraktstid och därmed tvingas söka SOU för att få bibehålla sin anställning där en examen inte nödvändigtvis behöver medföra en signifikant löneökning, eller ens en löneökning överhuvudtaget, trots ökat ansvar.

Just nu är situationen en sådan att de som främst gynnas ekonomiskt är de som biter sig fast i myndigheten och klättrar snabbt uppåt i strukturen på pyramiden. De som befinner sig längst ner kommer fortsatt få kämpa emot en kultur som verkar gett sig fan på att motarbeta och beröva dem på så mycket det bara går. Samtidigt som man utåt fortsätter att säga att “personalen är vår viktigaste resurs” som om man faktiskt tror på det man säger.


Referenser

Bosdotter, S. & Wellborg, T. (2022). “Att skjuta ut sig” – Varför stridspiloter väljer att lämna Försvarsmakten i förtid.Kungliga krigsvetenskapsakademiens handlingar och tidskrift. 2/2022

https://www.arbetsgivarverket.se/globalassets/avtal-skrifter/centralaavtal/rals-2020-2023/rals-ofr-2020-2023.pdf

https://www.svd.se/a/aae2f923-f182-3dd9-ad85-97a42056ece2/pressade-kostnader-kritiskt-for-gripen

https://sverigesradio.se/artikel/5951215

Undsättning i nationell kontext

Tidigare i veckan uppmärksammades ånyo den fiktiva fången Stig och dennes “födelsedag”. Därutöver uppmärksammades under gårdagen nedskjutningen av det svenska signalspaningsplanet Hugin som skedde 1952. Den senare händelsen ledde sen till den så kallade “Catalinaaffären” där ytterligare ett svenskt flygplan, i det här fallet ett sjöräddningsflygplan, sköts ner av Sovjetiskt flyg i internationellt luftrum. Händelserna i juni 1952 har därefter lett till en rad förändringar, bland annat införandet av det vi idag tar för givet i form av incidentberedskap. Därtill har händelserna använts som argument för såväl flygräddningsförmåga som ett utvecklat system för undsättning av personal överlag. Vad har detta då med den fiktiva karaktären Stig att göra?

Att vara ute i elfte timmen

Då var det bestämt, Sverige och Finland kommer att lämna in sina medlemsansökningar till Nato samtidigt under morgondagen (18/ 2022). Det får anses vara något av expressfart från när ett Nato-medlemskap blev en trolig lösning till att förslaget förankrades parlamentariskt bland huvuddelen av av de svenska partierna. Kritiken lät inte vänta på sig. Främst framhålls det att processen gått för snabbt och att analysen därmed är bristfällig om de risker som ett medlemskap medför. Därtill lyfts kritik om att det hela borde antingen skett som en folkomröstning eller först efter årets riksdagsval.

Samtidigt är det tydligt att Nato-frågan varit på tapeten under flera år, där åtminstone två statliga utredningar belyst de säkerhetspolitiska aspekterna kring medlemskap i EU och Nato. Vad som däremot saknats har varit debatten om för- och nackdelar. Den debatten vissa säger sig nu sakna och vill ha under ett säkerhetsläge som inte fullt ut medger någon längre betänketid.

Gravid i Försvarsmakten

Försvarsmakten har haft anställda kvinnor sedan 1989. De senaste 10 åren har det blivit ett ökat fokus på jämställdhet och att den kvinnliga personalen ska ha samma tillgång till funktionell utrustning som sina manliga kamrater, därtill har det signalerats om krafttag mot samlingsbegreppet “ovälkommet beteende”. Vad gäller graviditet i Försvarsmakten har fokus länge legat på två saker. Säkerhet, i form av att gravida inte får delta i verksamhet som riskerar att utsätta såväl foster som modern för skadligt buller eller farliga ämnen samt tillgång till graviduniform. Där verkar det i stort från centralt håll ta stopp. Allt därefter verkar lämnats över till lokala initiativ vilket innebär att det kan komma att se väldigt olika ut beroende på vilket förband man tillhör.

Den här artikeln kommer beröra allt det där som ligger utanför säkerhetsaspekten och uniformsplagg. Alltså möjligheten att kunna fortsätta arbeta med något minst lika utvecklande som den ordinarie tjänsten. De ersättningar som individen kan ha rätt till och hur du som individ går tillväga för att få dessa. Varje krona räknas när man inte kan arbeta, framförallt i ett yrke där en stor del av lönen kan komma ifrån tillägg från övningar och beredskap. Samt en uppmaning till att fler förband tar ett aktivt rehab-ansvar för återgång till tjänst.

Vissa av de saker som kommer tas upp i den här artikeln berör även dig som har en partner som är gravid. Det ska sägas att den inte kommer vara heltäckande. Mycket för att informationen som finns att tillgå i Försvarsmakten är antingen bristfällig eller utspridd. Är man osäker ska man vända sig till sin personal-funktion för expertisstöd.

Sida 1 av 16

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén