Din EOBUSARE i gryningen

Kategori: Allmänt Sida 1 av 15

Personalen – viktigare än någonsin

Att jag inte är någon vidare anhängare av Försvarsmaktens nuvarande inriktning för kommunikation eller hur kommunikationstjänsten överhuvudtaget (inte) fungerar är sannolikt känt. Så det är kanske att piska ett kadaver att fortsätta kritisera vad som är ett, utifrån ett kommunikationsperspektiv, märkligt och kontraproduktivt agerande. Det jag syftar på är situationen med personalen i allmänhet, och stridspiloterna i synnerhet och hur myndigheten verkar köra någon form av “låtsas som att det regnar”-taktik där den mediala kritik som framförts inte alls bemöts. Av någon. När jag skriver “någon” menar jag i huvudsak de generaler som borde kontinuerligt bemöta den kritik som framförs men som verkar ha tagit semester och kopplat ur telefonen.

Vår hybris leder oss i fördärvet

Många är de artiklar här på hemsidan som berört Försvarsmaktens personaltjänst och lönepolitik. Många är de artiklar som kritiserat myndigheten för att fastnat i en destruktiv positivism, en hybris om att klockan är 12 och allt är lugnt. Det är med andra ord inte särskilt konstigt att det råder en öronbedövande tystnad från myndigheten när det står klart att en icke oansenlig mängd stridspiloter gjorde verklighet av sitt hot och tog tjänstledigt för studier eller sa upp sig i protest mot försämrade villkor som inte blivit bättre med åren. Egentligen är det inte få villkor som blivit bättre med åren för personalen. Flera mindre tillägg har försvunnit med tiden och övningsdygnen har under de senaste 10 åren gått från en ökande ersättningstrappa, vilket kompenserade ekonomiskt om en individ hade flera övningar på ett år, till en ersättning som i pengar inte kan sägas ersätta den totala arbetstid ett övning genererar och som inte syns i den totala årsarbetstiden. Tilläggen till ubåtspersonalen har försvunnit, och det blygsamma tillägg som förr fanns för att omhänderta en oexploderad handgranat är också ett minne blott. Tilläggen för att stå i insatsberedskap är även de oförändrade under flera år vilket i praktiken inneburit att personalen “sålt” sin lediga tid till ett lägre pris för varje år som går.

Men allt det där framstår som småpotatis när det i grunden finns ett större problem, nämligen det faktiska agerandet vad gäller personal. För när man lyssnar brett och låter alla komma till tals är det tydligt att det inte handlar om “enstaka fall” med dåliga chefer. Det framstår snarare som en kultur som är så pass övertygad om att personalen kommer stanna att man inte ens bemödar sig att följa sin egen handbok. Den här kulturen föder även en syn att individen ska vara glad och tacksam för att denne “får” ersättning för sådant som är reglerat i lagar och avtal, det vill säga det individen har rätt till och inte ens ska behöva kämpa för.

En arbetstagares lön ska bestämmas utifrån sakliga grunder såsom ansvar, arbetsuppgifternas svårighetsgrad och övriga krav som är förenade med arbetsuppgifterna, samt arbetstagarens skicklighet och resultat i förhållande till verksamhetsmålen

Ramavtal om löner m.m. för arbetstagare inom
det statliga avtalsområdet (RALS 2020-2023)

I en artikel publicerad i Kungliga Krigsvetenskapsakademiens handlingar och tidskrift, återfinns svart på vitt varför framförallt stridspiloterna tröttnat på att bli ignorerade av den högre ledningen. 128 stridspiloter svarade först på en enkät, därefter intervjuades 15 piloter som redan slutat i Försvarsmakten. I enkätundersökningen framgår det att stridspiloter, i synnerhet de yngre, avser att lämna myndigheten inom en tio års period. Det framgår också att intresset av att söka till det högre officersprogrammet (HOP) är lågt, ca 10% av stridspiloterna har det intresset under rådande förutsättningar. Av de som funderar på att lämna Försvarsmakten var just lönen och pensionsåldern de anledningar som stack ut. Och på frågan vad de skulle vilja göra istället om de slutade? Studera eller ta ett annat icke flygrelaterat arbete. Författarnas slutsats är att det inte finns en specifik lösning på problemet eftersom det finns olika idealtyper inom pilotskrået, därmed behövs det införlivas en mer flexibel kultur när det gäller att bemöta individens behov och till en början faktiskt ha en dialog istället för en “take it or leave it”-mentalitet.

Nu, det är många som raljerar över att stridspiloter är missnöjda med sina förmåner. De ses av en del som överbetalda och bortskämda, troligtvis färgat av såväl förutfattade meningar som personliga möten med vissa individer. Det man kan ta med sig i den tanken är denna; om Försvarsmakten inte bryr sig nämnvärt om en stridspilot som kostat omkring 150 miljoner att utbilda för att flyga ett flygplan med styckpris på 1 miljard och som kostar omkring 50 000kr i timmen att flyga. Varför skulle de då bry sig nämnvärt om någon personalkategori?

Varje medarbetare ska veta på vilka grunder lönen sätts och vad han eller hon kan göra för att påverka sin lön. För att uppnå detta syfte krävs en regelbundet återkommande dialog mellan chef och medarbetare, som är särskilt inriktad på sådana frågor som kan ha betydelse för individens framtida resultat, utveckling och lön.

Det är viktigt att sådan dialog planeras på sådant sätt att det i tiden ansluter till revision av lön.

Ramavtal om löner m.m. för arbetstagare inom
det statliga avtalsområdet (RALS 2020-2023)

Vi har under för lång tid skjutit problemet framför oss gällande personalens lönesituation. Och det har funkat då omvärlden varit relativt stabil, ekonomin i världen har även den varit i någon form av balans och ett medlemskap i Nato och förhöjda försvarsanslag har varit en våt dröm. Men nu är varken världen eller ekonomin särskilt stabil efter en långvarig pandemi och ett uppblossat krig i Europa. Därtill har landets politiska ledning inte bara krävt en tillväxt till 2% av BNP – Sverige har nu också ansökt om medlemskap till Nato vilket kommer innebära ökade krav på tillgänglig personal. Samtidigt som allt det här sker närmar sig den stora pensionspuckeln som vi har vetat om sedan flera år tillbaka. Den kritiska gränsen för att upprätthålla förmåga och samtidigt utbilda för tillväxt har passerats inom ett par områden, vissa rent utav kritiska för försvaret av Sverige. Men ändå, trots att ekvationen inte går ihop även om vi inte skulle tappa någon under de närmaste 10 åren står generaler fortsatt i media och på seminarium och vidhåller att vi har en positiv tillväxt “i marginalen”. Det vill säga att man från Högkvarterets sida verkar nöja sig med en matematisk uträkning som säger att vi blir något fler varje år och att det därmed är relativt lugnt. Vad den matematiska formeln inte tar hänsyn till är vilka det är som väljer att sluta i förtid. Långt innan deras utbildningskostnad hämtats hem. Nämligen de yngre yrkesofficerarna. De som antingen väljer att sluta efter några få år i yrket, eller som väljer att inte ta anställning överhuvudtaget. Vi må öka på marginalen, men den bufferten försvinner med de stora pensionsavgångarna. Framförallt återfinns inte den marginalen inom en rad områden där kunskap nu kommer försvinna för att det inte ens finns tillräckligt med personal att utbilda i en tillräcklig utsträckning.

Inför kommande lönerevision ska arbetsgivaren inledningsvis presentera en bild av verksamhetens mål och resultat. Arbetsgivaren ska även presentera en bild för den lokala arbetstagarorganisationen som speglar hela verksamhetens löneläge och lönespridning. Lönebilden ska framför allt bygga på den centrala partsgemensamma statistiken, men också på annan information som lokala parter finner relevant. Genom diskussion och analys ska parterna sträva efter att bilda sig en gemensam uppfattning om lönebilden.

Ramavtal om löner m.m. för arbetstagare inom
det statliga avtalsområdet (RALS 2020-2023)

Det är något fundamentalt fel när en myndighet kontinuerligt skapar osakliga löneskillnader som sedan ska korrigeras med RALS-medel och därmed helt åsidosätta personalens prestationer som ska premieras. I sak innebär det att skillnaden mellan att vara ambitiös och bara dyka upp på jobbet inte kommer att synas i lönekuvertet. Detsamma gäller när en GSS/K når slutet på sin kontraktstid och därmed tvingas söka SOU för att få bibehålla sin anställning där en examen inte nödvändigtvis behöver medföra en signifikant löneökning, eller ens en löneökning överhuvudtaget, trots ökat ansvar.

Just nu är situationen en sådan att de som främst gynnas ekonomiskt är de som biter sig fast i myndigheten och klättrar snabbt uppåt i strukturen på pyramiden. De som befinner sig längst ner kommer fortsatt få kämpa emot en kultur som verkar gett sig fan på att motarbeta och beröva dem på så mycket det bara går. Samtidigt som man utåt fortsätter att säga att “personalen är vår viktigaste resurs” som om man faktiskt tror på det man säger.


Referenser

Bosdotter, S. & Wellborg, T. (2022). “Att skjuta ut sig” – Varför stridspiloter väljer att lämna Försvarsmakten i förtid.Kungliga krigsvetenskapsakademiens handlingar och tidskrift. 2/2022

https://www.arbetsgivarverket.se/globalassets/avtal-skrifter/centralaavtal/rals-2020-2023/rals-ofr-2020-2023.pdf

https://www.svd.se/a/aae2f923-f182-3dd9-ad85-97a42056ece2/pressade-kostnader-kritiskt-for-gripen

https://sverigesradio.se/artikel/5951215

Undsättning i nationell kontext

Tidigare i veckan uppmärksammades ånyo den fiktiva fången Stig och dennes “födelsedag”. Därutöver uppmärksammades under gårdagen nedskjutningen av det svenska signalspaningsplanet Hugin som skedde 1952. Den senare händelsen ledde sen till den så kallade “Catalinaaffären” där ytterligare ett svenskt flygplan, i det här fallet ett sjöräddningsflygplan, sköts ner av Sovjetiskt flyg i internationellt luftrum. Händelserna i juni 1952 har därefter lett till en rad förändringar, bland annat införandet av det vi idag tar för givet i form av incidentberedskap. Därtill har händelserna använts som argument för såväl flygräddningsförmåga som ett utvecklat system för undsättning av personal överlag. Vad har detta då med den fiktiva karaktären Stig att göra?

Att vara ute i elfte timmen

Då var det bestämt, Sverige och Finland kommer att lämna in sina medlemsansökningar till Nato samtidigt under morgondagen (18/ 2022). Det får anses vara något av expressfart från när ett Nato-medlemskap blev en trolig lösning till att förslaget förankrades parlamentariskt bland huvuddelen av av de svenska partierna. Kritiken lät inte vänta på sig. Främst framhålls det att processen gått för snabbt och att analysen därmed är bristfällig om de risker som ett medlemskap medför. Därtill lyfts kritik om att det hela borde antingen skett som en folkomröstning eller först efter årets riksdagsval.

Samtidigt är det tydligt att Nato-frågan varit på tapeten under flera år, där åtminstone två statliga utredningar belyst de säkerhetspolitiska aspekterna kring medlemskap i EU och Nato. Vad som däremot saknats har varit debatten om för- och nackdelar. Den debatten vissa säger sig nu sakna och vill ha under ett säkerhetsläge som inte fullt ut medger någon längre betänketid.

Gravid i Försvarsmakten

Försvarsmakten har haft anställda kvinnor sedan 1989. De senaste 10 åren har det blivit ett ökat fokus på jämställdhet och att den kvinnliga personalen ska ha samma tillgång till funktionell utrustning som sina manliga kamrater, därtill har det signalerats om krafttag mot samlingsbegreppet “ovälkommet beteende”. Vad gäller graviditet i Försvarsmakten har fokus länge legat på två saker. Säkerhet, i form av att gravida inte får delta i verksamhet som riskerar att utsätta såväl foster som modern för skadligt buller eller farliga ämnen samt tillgång till graviduniform. Där verkar det i stort från centralt håll ta stopp. Allt därefter verkar lämnats över till lokala initiativ vilket innebär att det kan komma att se väldigt olika ut beroende på vilket förband man tillhör.

Den här artikeln kommer beröra allt det där som ligger utanför säkerhetsaspekten och uniformsplagg. Alltså möjligheten att kunna fortsätta arbeta med något minst lika utvecklande som den ordinarie tjänsten. De ersättningar som individen kan ha rätt till och hur du som individ går tillväga för att få dessa. Varje krona räknas när man inte kan arbeta, framförallt i ett yrke där en stor del av lönen kan komma ifrån tillägg från övningar och beredskap. Samt en uppmaning till att fler förband tar ett aktivt rehab-ansvar för återgång till tjänst.

Vissa av de saker som kommer tas upp i den här artikeln berör även dig som har en partner som är gravid. Det ska sägas att den inte kommer vara heltäckande. Mycket för att informationen som finns att tillgå i Försvarsmakten är antingen bristfällig eller utspridd. Är man osäker ska man vända sig till sin personal-funktion för expertisstöd.

Den som gapar efter mycket…

Nu händer det som flera uttryckt en oro över i samband med att fler politiska partier började ställa krav på mer pengar till försvaret. Nämligen att fokus hamnar på fler värnpliktiga på fler utbildningsorter. Dagen efter att regeringen tillkännagett en vilja att öka försvarsanslagen till 2% av BNP kom så första utfallet. Avsändare var tre skånska liberaler ville se en återetablering i nordöstra Skåne med ett nytt regemente i Rinkaby (av alla tänkbara ställen). Motiveringen? Det finns ett aktivt skjutfält där och en redan pågående utbildning (i storleksordningen reducerat kompani) och har goda förbindelser till Kristianstad. Författarna säger att det inte handlar om någon “lokalpatriotism” där fokus ligger på att Skåne ska få ytterligare ett regemente. Samtidigt är det exakt där som tyngdpunkten ligger i argumentationen, inte så mycket vad det skulle tillföra Sveriges försvarsförmåga. Det påstås kunna ge en snabb “utdelning i flera svenska krigsförband”.

Men det stannar inte vid att lokal- och rikspolitiker hamnar i någon form av lokal arbetsmarknadsextas. Helt plötsligt börjar det pratas om att det nyligen upprättade Dalregementet i Falun ska kunna tredubbla sin utbildningskapacitet från 250 till 750 värnpliktiga per år. Regementschefen uttalar sig om att mer pengar kan innebära snabbare uppbyggnad och mer materiel. Men samtidigt är det tydligt att när det väl kommer till kritan så finns det kommunala intressen som står emot de intressen som Försvarsmakten har.

Det är som att löftena om mer pengar har fått alla att helt glömma bort vad Försvarsmakten anförde i sitt underlag till propositionen för senaste försvarsbeslutet.

Mikrobiell tillväxt i rum – tillräckligt bra för kadetter

I det senaste numret av Officerstidningen (nr 2/2022) återfinns ett längre reportage om de mögliga kadettrummen som en del kadetter tvingas bo i under sina studier. Mycket riktigt visade det sig att de berättelser som kom in via Instagram stämde överens med verkligheten, kanske t o m var lite i underkant. Det finns ett återkommande problem med boendena som MHS Karlberg och ansvariga för byggnaderna mycket väl känner till. Just nu står två rum tomma i väntan på åtgärd. Fyra rum har utretts i särskild ordning. Det vill säga att det är troligt att fler rum har samma problem. Kadetter berättar om vattenläckor som krupit in under väggar och golv, vägguttag som lossnar, vatten som inte rinner undan efter duschning och en oro för att anmäla fel då det kan innebära en omplacering till ett lägenhetshotell längre bort från skolan.

Skolans respons till de uppmärksammade problemen? “Kadetternas boende är högsta prioritet men för att [kunna vidta åtgärder] måste anmälan gå den formella vägen.” Vilket med all tydlighet framgår såväl i officerstidningens artikel som i alla de meddelanden som kom till inboxen. Där fukt och skador kontinuerligt anmälts formellt vilket ibland lett till någon form av undersökning där man sen klargjort att det inte finns några problem alternativt att någon kommit förbi och spacklat över fuktskadorna. Vilket det bevisligen finns dokumenterat, såväl i bild som en undersökning av en oberoende besiktningsman.

Ett inlägg på twitter löser inget.

Övlt Johan Martinsson stf skolch MHS Karlberg.

Vilket, om man nu ska tro fortifikationsverkets regionchef Jan Zetterman, visade på att allt ändå var hyfsat bra i containerbyn. Förutom ett proppskåp som var monterat i taket fanns det inget att anmärka på elen. Trots återkommande problem med strömavbrott, exempelvis när en kadett ska koka vatten och strömmen därmed försvinner för flera andra i Tillfälligheten. Eller vad sägs om kabelbrand när det ska lagas mat? Men visst, el är svårt. Det kan uppstå problem relativt enkelt på flera platser trots att det ser korrekt ut. Samtidigt kostar det mindre att faktiskt göra om jämfört med kostnaden om allt brinner ner, eller någon skadar sig. Men det jag reagerar mest på är nonchalansen när det gäller fukten i rummen och antydan att problemen beror på felaktigt handhavande av kadetterna.

Man ska vara klar över att detta är ett tillfälligt boende. Och det finns duschar att nyttja i den idrottsanläggning som hör till Karlberg.

Övlt Johan Martinsson, stf skolch MHS Karlberg

En dag att minnas

Egentligen var tanken att kvällens artikel skulle göra lite väl valda nedslag i den nyligen publicerade årsredovisningen från Försvarsmakten. Men just nu sker en händelseutveckling som är av betydligt viktigare slag. När detta skrivs har den ryska presidenten precis hållit ett, till synes inspelat, längre tal till den ryska nationen om hur han uppfattar att omvärlden ser på Ryssland, och varför Ukraina är ett hot mot Ryssland som nation och stat. Talet osade inte bara sovjetromantik och en vurm för Lenin som någon form av fader till ett stabilt system. Det bestod också utav förvirrad historierevisionism, konspirationsteorier och ett tydligt budskap att de forna sovjetstaterna inte under några omständigheter förtjänat någon form av självständighet.

I all väsentlighet blev det tydligt att Putin troligtvis ser sig vara på toppen av sin karriär och att det nu är läge att etablera Ryssland som stormakt vis-a-vis USA. En återgång till kalla kriget där övriga stater i Europa bara var spelbrickor för stormakterna att köra sitt race med. Här finns inget utrymme för en liberal världsordning utan det är kall realism och ett nollsummespel som gäller. All form av säkerhet som övriga länder har byggt sedan Sovjetunionens fall förefaller enligt Putin ha drabbat Ryssland negativt och för att den ryska nationen ska kunna återfå sin styrka måste alla andra göra avkall på sin politiska frihet och militära förmåga.

Genom att använda USA genom Nato som den stora fienden söker Putin rättfärdiga ett angrepp mot Ukraina. Det här angreppet ser nu ut att bli verklighet genom det erkännande och samarbetsavtal som han nu tecknat med de två “utbrytarrepublikerna” Donetsk och Luhansk. Där det förr fanns en ljusning om att inte söka konflikt med väst verkar kortspelet utvecklat sig på ett sådant sätt att den ryske presidenten ser det som fördelaktigt att ge sig in i en större väpnad konflikt med sitt grannland. En del av mig tror att detta till del beror på den stundtals sviktande uppslutning som varit kring Ukraina gällande krigsmateriel, dels genom vissa uttalanden där exempelvis USA tydligt signalerat att man inte är villig att skicka amerikansk trupp in i Ukraina, utan avser att svara med andra medel (troligtvis ekonomiska). Därtill att västs ambassader flyttats västerut bort från Kiev visar att få länder verkar villiga att agera som “mänskliga sköldar”. Detta tippar riskkalkylen i favör för en rysk offensiv in på djupet i Ukraina, trots skytteltrafiken med pansarvärnsvapen från väst.

Men där diskussionen fokuserat på Ukraina och vad Ryssland vill uppnå med såväl en buffert mot Nato som återta stormaktstiteln har vi egentligen inte fullt ut diskuterat varför det i sådana fall skulle stanna där. Även om Ukraina skulle införlivas i den ryska sfären kommer Nato fortsatt vara angränsande till Ryssland genom de baltiska staterna. Och varför dra gränsen där när du har en rysk enklav i form av Kaliningrad som är sårbart? Med den argumentation som förts finns det egentligen inga bortre gränser för hur långt Ryssland i sådana fall måste gå för att uppnå sitt mål om en säkerhetsbuffert. I själva verket handlar det om att lösa upp såväl Nato som EU som organisationer och splittra all form av sammanhållning bland de mindre staterna som kan tänkas hota maktfördelningen. En klen tröst i sammanhanget är att teorin säger att för eller senare kommer de mindre staterna, likt schimpanserna eller råttorna, alltid att gadda ihop sig för att slå ner den stora staten.

Så var lämnar det oss i Sverige? I årsredovisningen från Försvarsmakten beskriver vi inte bara hur vi utbildat ukrainsk militär personal och på olika sätt stött Ukraina. Vi berättar även hur vi deltagit i den ukrainska övningen Joint Endeavour 21 med personal ingående i såväl ukrainsk brigadstab som ingående i ett brittiskt skyttekompani. Därtill har vi haft en hög svansföring med svensk personal på hög nivå som besökt Ukraina för att prata om hur vi stödjer landet på olika sätt. Därtill bjöd vi in landet att delta i kommande FMÖ23. Men vad är det i sak värt i detta nu? Och vad innebär det i sak för våra egna samarbeten som tar sig liknande uttryck? Vid en liknande retorik och truppkoncentration mot oss eller Finland, kommer andra nationer att agera för vår sak militärt eller förledas in i vad som nu framstår som ett diplomatiskt skådespel där ingen kanske riktigt trodde att det fanns en lösning till att börja med?

Just nu verkar vi i den demokratiska sfären av världen misslyckats med att skapa avskräckning inom samtliga domäner, såväl de politiska som militära. Vi har länge pratat om sanktioner samtidigt som det har investerats i gasledningar. Vi har pratat om hur Ryssland notoriskt fuskat med doping i idrott men tillåtit landet att fortsatt delta i idrottsevenemang. Det senare trots att vi vet hur dessa framgångar används som symbolik för den ryska nationen och dess kamp mot den onda omvärlden (det senaste fallet med den ryska konståkerskan visar tydligt på detta). Först nu verkar exempelvis Storbritannien vaknat upp och börjat ifrågasätta den gräddfil som den ryska eliten haft för att bosätta sig i landet.

När allt kommer omkring verkar vi, likt som med Kina, helt misslyckats med att stävja en negativ säkerhetsutveckling när dessa krockat med egna nationella ekonomiska intressen. Det är tydligt att diplomati är svårt, och vi har inte gjort det lättare för oss själva genom åren. Tyvärr verkar det ukrainska folket vara de som nu får betala det högsta priset för vår naivitet.

Mögliga kadettboenden

Årets sista frågestund på Instagram bjöd på en riktig surdeg. Nämligen mögliga kadettboenden. Något som inledningsvis var koncentrerat till MHS Karlberg blev snabbt ett betydligt större problem när flera nuvarande och tidigare kadetter hörde av sig om berättelser från olika orter som Halmstad, Enköping och Uppsala med liknande berättelser. Därutöver började kadetter berätta om de återkommande problem som uppstått med “tillfälligheten”, det vill säga det containerboende som upphandlades för att husera kadetter medan renovering och nybyggnation på Karlberg pågick.

Cyberförsvar är totalförsvar

Sedan Försvarsmakten upprättade cybersoldatsutbildningen förra året har det uttryckts såväl förvåning som kritik mot att utbildningen är en värnpliktsutbildning och att därmed mycket värdefull kompetens försvinner bort från Försvarsmakten och ut i samhället. Kritiken förefaller bygga på tankegångarna att myndigheten inte ska lägga tid eller pengar på att förse samhället med kompetens. Hade det handlat om lastbilschaufförer eller säkerhetspersonal så hade kritiken ur mitt perspektiv varit befogad. När det däremot gäller det IT-säkerhet och framförallt cyberförsvar ligger det i Försvarsmaktens intresse att tillse att det finns kompetens ute i samhället. För även om Sveriges militära del rankar högt när det gäller cyberförsvar, blir det inte mycket värt om övriga samhället inte uppnår samma nivå. Cyberförsvar är således en totalförsvarsfråga och ska hanteras därefter.

Källa: https://ncsi.ega.ee/country/se/

I regleringsbrevet till Försvarsmakten för 2022 framgår det att myndigheten ska återrapportera en separat analys om cyberförsvarsförmågan, inkluderat förmågan till offensiva och defensiva operationer. Jag vill hävda att det här är något som varje svensk myndighet i framtiden måste kunna återrapportera, likväl som att varje kommun måste åläggas att kunna redovisa hur de omhändertar skyddet av sin verksamhet i cyberdomänen. Anledningen till detta är att cyberdomänen inte bara skär igenom samtliga domäner i den militära sfären, utan även återfinns i den civila. Attacker likt den mot Kalix kommun får inte bara konsekvenser för det civila samhället utan kommer oundvikligen även att spilla över på den militära delen, precis som att attacker mot den militära sfären kan komma att påverka den civila. Det här har blivit ytterst tydligt under pandemin där Försvarsmakten har förväntats, av såväl civilsamhället som det politiska skiktet, kunna stödja med större mängder resurser. Ett stöd som framförallt skapat extra belastning på en redan begränsad resurs, personalen.

Bild: Schematisk bild över operationsmiljön med den fysiska miljön (rymd, cyber, luft, sjö och mark) samt den kognitiva (beskriven i DGO som informationsmiljön).

Det nyligen upprättade Centret för cybersäkerhet är ett steg i att skapa ett koordinerat totalförsvar, däremot krävs det redan idag att såväl stat, regioner och kommuner som den enskilde medborgaren etablerar en attityd att cyberförsvar är något som berör envar. Framförallt kräver det en attityd att exempelvis IT-säkerhetschefer blir betydligt mer proaktiva på samtliga nivåer, och därutöver tilldelas resurser (framförallt personal) för att kunna vidta rätt åtgärder när angreppet är ett faktum. Vid omfattande cyberangrepp mot civil infrastruktur, oavsett nivå, kommer Försvarsmakten att, åtminstone indirekt, påverkas genom att samhället förväntar sig stöd för att snabbt åtgärda och återhämta ifrån angreppet. Även ett angrepp på lokal nivå riskerar att påverka lokala förbandschefer som behöver avsätta resurser från ordinarie verksamhet för att stödja civilsamhället.

I detta nu pågår ett angrepp mot ett svenskt mål som på sikt riskerar att skapa allvarliga avbrott i framtiden. Till skillnad ifrån fysiska angrepp i rymd, luft, sjö eller mark-domänen kan angrepp ske i cyberdomänen under lång tid utan att det detekteras av den som blir angripen. Precis som med pandemin kan det, när angreppet väl upptäcks, vara försent för att skydda sig och fokus behöver flyttas till skademinimering. Det kräver att vi gemensamt tar ansvar för försvaret av Sverige och tillsammans återbygger infrastrukturen när avbrottet är ett faktum.

Sida 1 av 15

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén