Din EOBUSARE i gryningen

Kategori: Allmänt Sida 1 av 14

Mögliga kadettboenden

Årets sista frågestund på Instagram bjöd på en riktig surdeg. Nämligen mögliga kadettboenden. Något som inledningsvis var koncentrerat till MHS Karlberg blev snabbt ett betydligt större problem när flera nuvarande och tidigare kadetter hörde av sig om berättelser från olika orter som Halmstad, Enköping och Uppsala med liknande berättelser. Därutöver började kadetter berätta om de återkommande problem som uppstått med “tillfälligheten”, det vill säga det containerboende som upphandlades för att husera kadetter medan renovering och nybyggnation på Karlberg pågick.

Cyberförsvar är totalförsvar

Sedan Försvarsmakten upprättade cybersoldatsutbildningen förra året har det uttryckts såväl förvåning som kritik mot att utbildningen är en värnpliktsutbildning och att därmed mycket värdefull kompetens försvinner bort från Försvarsmakten och ut i samhället. Kritiken förefaller bygga på tankegångarna att myndigheten inte ska lägga tid eller pengar på att förse samhället med kompetens. Hade det handlat om lastbilschaufförer eller säkerhetspersonal så hade kritiken ur mitt perspektiv varit befogad. När det däremot gäller det IT-säkerhet och framförallt cyberförsvar ligger det i Försvarsmaktens intresse att tillse att det finns kompetens ute i samhället. För även om Sveriges militära del rankar högt när det gäller cyberförsvar, blir det inte mycket värt om övriga samhället inte uppnår samma nivå. Cyberförsvar är således en totalförsvarsfråga och ska hanteras därefter.

Källa: https://ncsi.ega.ee/country/se/

I regleringsbrevet till Försvarsmakten för 2022 framgår det att myndigheten ska återrapportera en separat analys om cyberförsvarsförmågan, inkluderat förmågan till offensiva och defensiva operationer. Jag vill hävda att det här är något som varje svensk myndighet i framtiden måste kunna återrapportera, likväl som att varje kommun måste åläggas att kunna redovisa hur de omhändertar skyddet av sin verksamhet i cyberdomänen. Anledningen till detta är att cyberdomänen inte bara skär igenom samtliga domäner i den militära sfären, utan även återfinns i den civila. Attacker likt den mot Kalix kommun får inte bara konsekvenser för det civila samhället utan kommer oundvikligen även att spilla över på den militära delen, precis som att attacker mot den militära sfären kan komma att påverka den civila. Det här har blivit ytterst tydligt under pandemin där Försvarsmakten har förväntats, av såväl civilsamhället som det politiska skiktet, kunna stödja med större mängder resurser. Ett stöd som framförallt skapat extra belastning på en redan begränsad resurs, personalen.

Bild: Schematisk bild över operationsmiljön med den fysiska miljön (rymd, cyber, luft, sjö och mark) samt den kognitiva (beskriven i DGO som informationsmiljön).

Det nyligen upprättade Centret för cybersäkerhet är ett steg i att skapa ett koordinerat totalförsvar, däremot krävs det redan idag att såväl stat, regioner och kommuner som den enskilde medborgaren etablerar en attityd att cyberförsvar är något som berör envar. Framförallt kräver det en attityd att exempelvis IT-säkerhetschefer blir betydligt mer proaktiva på samtliga nivåer, och därutöver tilldelas resurser (framförallt personal) för att kunna vidta rätt åtgärder när angreppet är ett faktum. Vid omfattande cyberangrepp mot civil infrastruktur, oavsett nivå, kommer Försvarsmakten att, åtminstone indirekt, påverkas genom att samhället förväntar sig stöd för att snabbt åtgärda och återhämta ifrån angreppet. Även ett angrepp på lokal nivå riskerar att påverka lokala förbandschefer som behöver avsätta resurser från ordinarie verksamhet för att stödja civilsamhället.

I detta nu pågår ett angrepp mot ett svenskt mål som på sikt riskerar att skapa allvarliga avbrott i framtiden. Till skillnad ifrån fysiska angrepp i rymd, luft, sjö eller mark-domänen kan angrepp ske i cyberdomänen under lång tid utan att det detekteras av den som blir angripen. Precis som med pandemin kan det, när angreppet väl upptäcks, vara försent för att skydda sig och fokus behöver flyttas till skademinimering. Det kräver att vi gemensamt tar ansvar för försvaret av Sverige och tillsammans återbygger infrastrukturen när avbrottet är ett faktum.

Kommentar på direktivet till kommunikationstjänsten

I maj gick det ut ett direktiv från ledningsstaben (LEDS) för att inrikta Försvarsmaktens kommunikation under innevarande försvarsbeslutsperiod (2021-2025). Direktivet, vars uttalade syfte är plotta den långsiktiga planen för Försvarsmaktens kommunikation, är intressant att titta på utifrån hur Försvarsmaktens kommunikation fungerat hitintills. Förutom att ta stöd i Försvarsmaktens strategiska inriktning (FMSI) samt ange övergripande målsättningar för kommunikationstjänsten, innehåller direktivet även en övergripande beskrivning om informationsarenan och var fokus ska ligga under perioden samt vem som är ansvarig för vilket område.

Den här artikeln är en förlängning av en kortare twitter-tråd jag skrev om hur Försvarsmaktens kommunikation förefaller ha en tyngdpunkt mot varumärkeskommunikation vilket inte bara skapar en obalans i kommunikationen externt och internt, det medför även att vi har, och kommer fortsatt att ha, svårt att uppnå en trovärdig och effektiv verkan i informationsmiljön.

Under försvarsbeslutsperioden har kommunikationen aktivt bidragit till Försvarsmaktens utveckling, tillväxt och operativa förmåga.

FM2021-17:26 HKV LEDS Direktiv – Inriktning Försvarsmaktens kommunikation 2021-2025

Imorgon och kriget som aldrig hann komma

It has been said critically that there is a tendency in many armies to spend the peace time studying how to fight the last war.

J. L. Schley, Lieutenant Colonel, Corps of Engineers

Det har skrivits många uppsatser[1] om den så kallade gråzonsproblematiken och de utmaningar som Sverige har att hantera, framför allt hur ett återuppväckt totalförsvarsperspektiv.[2] Likväl har det lästs och diskuterats en hel del kring hur Sverige ska välja att utkämpa ett framtida krig mot en, sannolikt, numerärt överlägsen motståndare där lärdomar hämtas från tidigare större konflikter. Trots att dessa två ämnesområden borde gjutas samman för att förbereda oss för det framtida kriget verkar återigen fokus ligga på dåtidens lösningar och förberedelser för ett krig som vi riskerar att aldrig hinna utkämpa. Detta till trots att vi vet att det finns utmaningar med övergången från fred till höjd beredskap och vidare till krig.[3]

Det ska klargöras redan från början att det här inte är en defaitistisk artikel. Författaren säger inte att Sverige kommer per automatik förlora ett krig. Vad som däremot borde vara tydligt för alla, inklusive våra utvalda politiker, är att tillbakagången till en tanke om freds- och en krigsorganisation inte är att vidta de nödvändiga förberedelser vi måste vidta för att kunna möta en motståndare i framtiden. Framför allt lurar det in oss att enbart diskutera hur vi ska agera i kriget, vilka förband som är mest värdefulla i den kontexten och det teoretiska behovet av ett visst soldater och sjömän som förväntas kunna mobiliseras innan eller i direkt anslutning till en invasion.

Saker vi kan sluta lägga kraft på

Skärmdump ifrån Studio FM

I den första utsändningen av Studio Försvarsmakten ställde Överbefälhavaren en rad frågor direkt till personalen som tittade. Frågorna var direkt kopplade till de utmaningar som alla identifierat kring den fastslagna tillväxten, annalkande pensionsavgångar och en personalstyrka som redan signalerat svårigheter att hinna med alla uppgifter. Efter två år med pandemin och de anpassningar som den krävt av myndigheten tycker jag att ett par åtgärder kristalliserats för att kunna fokusera på försvarsförmågan.

Först och främst är det tydligt att den veckorytm med möten som återfinns inom organisationen behöver en rejäl översyn. Och det är egentligen inte så mycket att det förekommer möten som är problemet, utan hur möten uppstår, struktureras och prioriteras. Något som verkar vara allrådande inom myndigheten är att det kallas till möten där det vid kallelsen inte finns någon tydlig agenda och därmed inte heller vad respektive deltagare förväntas ha förberett innan, eller för den delen vilka mandat de behöver ta med sig in i mötet. Framförallt ställs det sällan krav på kontinuitet i specifika mötesserier vilket medför att det inte alltför sällan är nya representanter, vilket konstant puttar tillbaka processen och uteffekten blir starkt begränsad. Inte heller blir det mycket till “reprimand” när individer dyker upp på möten uppenbart oförberedda trots att de haft uppgifter.

Därtill finns det på sina håll en fäbless för så kallade förmöten. Alltså möten som ska genomföras inför ett möte i syfte att “synka” storheter. Förutom att förmöten skapar ytterligare en händelse i kalendern bidrar det till att befattningshavare behöver sitta med för att inte hamna i informationsunderläge inför det riktiga mötet. Vilket även hänger samman med rutinen med korridorsremissande som också sker mellan möten vilket medför att riktningar kan ändras snabbt utan att informationen hinner komma alla till del.

Pandemin har bidragit till att en del av mötesfloran, med tillhörande resor, har fått bytas ut mot mejlkonversationer alternativt telefonmöten. Vilket i in tur skapar ramar som kräver att deltagarna blir betydligt mer detaljerade i vad de för fram, samtidigt som att det ger en viss möjlighet att dra ner på beslutstempot och inte fatta snabba beslut som sedan behöver tas om på grund av att det saknades vital information. Pandemin har också bidragit till att vissa möten överhuvudtaget inte överlevt utan rationaliserats bort vilket antyder att det finns en del möten inom myndigheten som verksamheten klarar sig utan, utan att för den delen gå under.

Vad vi även behöver bli bättre på är att fördela uppgifter utifrån var de kan lösas bäst, inte vad som är mest rättvist (“alla ska ha sig en släng av sleven”). Därutöver ska uppgifterna prioriteras och maximalt två till tre uppgifter tillåts att löpa parallellt. Här måste exempelvis förbands- och försvarsgrenschefers prioriteringar fungera som riktlinjer för vilka uppgifter som kan prioriteras bort i relation till övriga. Baksidan är att vi i vissa tillfällen kanske inte ens kommer förbi “prio 0”-uppgifterna. Vilket leder oss vidare till nästa åtgärd.

Förvaltningsmässiga uppgifter behöver lyftas uppåt i ledningskedjan till ämnesexperter för att avlasta cheferna längst ner. De här cheferna bör, förutom att fokusera på att träna sin enhet, som mest erhålla de uppgifter som direkt berör relationen mellan chef och underställd. Såsom exempelvis RALS och rehabilitering. Detta då den typen av uppgifter löses bäst av de med god personkännedom, samt att det hjälper chefen i att bygga en relation med personalen. Det innebär däremot inte att chefen ska berövas stöd från HR-handläggare.

Pandemin har även visat att det är fullt möjligt att dra ut tidslinjalen utan att saker fallerar och samtidigt erhålla ett bättre resultat. Under åren har såväl kurser som andra projekt försenats vilket nu verkar bära frukt i form av att viss utveckling har kunnat ske i en hanterbar takt och med eftertanke. Det skapar i sig även en bättre uthållighet där de angivna ramarna tvingar oss att hålla nere tempot.

Avslutningsvis behöver vi fortsatt bli bättre på att arbeta med riktlinjer och inse att de är just det, riktlinjer. Efter årtionden med inställningen att “bör ska läsas som skall” behöver vi inse att en vägledning inte är detsamma som en instruktion. Riktlinjer innebär inte heller att vi prompt måste lägga till ett extra säkerhetslager med åtgärder för att vara “bäst i klassen”. Vi kommer skapa en betydligt uthålligare organisation om vi accepterar att allt inte är skitviktigt hela tiden och att vissa uppgifter helt enkelt får stå tillbaka eller prioriteras bort för annan mer kritisk verksamhet. Den förmågan ska vi alla ha.

Ett aktivt försvar kräver en aktiv kommunikationstjänst

Just nu stormar det minst sagt i östlig riktning. Belarus ”anfall” mot Polen med flyktingar, det upptrissade tonläget tillsammans med tillhörande vapenskrammel från såväl de direkt inblandade länderna som deras partners samt en förmågeuppvisning från rysk sida genom att skjuta bort en egen satellit är just nu ett orosmoment i omvärlden. Samtidigt kablades det ut idag att Sverige ställer sig positivt till EU:s förslag om att upprätta en träningsinsats i Ukraina likt de insatser som EU genomför på den afrikanska kontinenten. Det här kan tillsynes ses som dålig tajming av försvarsministern och direkt provocerande mot Ryssland. Samtidigt har Sverige under flera år redan haft militär personal i Ukraina som utbildat ukrainska soldater inom en rad olika områden.

I slutet på oktober delade den kanadensiska ambassadören ut medaljer till svensk personal som tjänstgjort i Operation Unifier. En insats som leds av Kanada i Ukraina med syfte att just träna ukrainska förband. Så när svensk media målar upp det här som något nytt lurar vi inte bara oss själva, vi skapar även omedvetet ett narrativ som en motståndare kan utnyttja för att skapa legitimitet för sitt eget budskap. Ett budskap som i det här fallet sannolikt kommer följa det etablerade ryska narrativet om att Nato tillsammans med partnerländer som Sverige genomför en aggressiv expansion som hotar Ryssland och dess intressen.

Det kan tyckas vara ingenting i det stora sammanhanget, samtidigt visar det här på vikten av att från start, i allt vi gör, lägga grunden för ett budskap i framtiden. I det här fallet något så enkelt som att faktiskt kommunicera aktivt kring vad vi gör runt om i världen. Oavsett om det är Ukraina, Mali eller Irak.

Poängen är inte att det ska vara riktat internationellt även om det blir en sekundär effekt. Poängen är att aktivt kommunicera med svensk media som i sin tur kommunicerar vidare mot medborgaren. Även om det är önskvärt att försöka kommunicera direkt mot Sveriges medborgare finns det positiva effekter av att få fristående media att skriva om vår verksamhet ur olika perspektiv. Det må inte alltid vara ur den mest önskvärda vinkeln för Försvarsmakten, men det får i sig inte vara ett skäl för att inte kommunicera det vi gör. Eftersom det bevisligen kommer tillbaka och biter oss i röven när det är som mest olämpligt. Här behövs en, för att citera en general, en mer framåtlutad kommunikationstjänst som är en aktiv del i det aktiva försvar vi vill bedriva.

Förövrigt tror jag att Belarus har bitit av mer än vad de kan tugga och att Lukasjenka nu letar efter en väg ut utan att behöva tappa ansiktet. Det är positivt att EU och Nato kommunicerat tydligt kring händelsen och att länder valt att direkt tala om bidrag i form av trupp till Polen för att understödja hanterandet av situationen. Iraks erbjudande om att via Ryssland flyga hem flyktingar hemmahörande i landet är en väg framåt för en de-eskalering av situationen. Även om Ryssland genomfört vissa styrkedemonstrationer är det fortsatt tveksamt att landet överhuvudtaget vill ha en fortsatt konfrontation som dessutom riskerar enklaven Kaliningrad.

Sparka inte på de som redan ligger

I dagarna levereras kanske ett av de viktigare numren av Officerstidningen ut till förbundets medlemmar. Och det skriver jag inte för att försöka framhäva vare sig facket eller tidningen ur något egenintresse utan för att huvudtemat, psykisk ohälsa, är av vikt för försvaret och vår förmåga. Kanske bryr jag mig lite mer efter min episod med utmattningssyndrom som resulterade i en period av nedsatt förmåga. Eller för den delen efter att ha bevittnat flertalet vänner inte bara uppvisa tecken för ohälsa utan även bli sjukskrivna under längre perioder, ibland med omplacering som följd som en del i rehabiliteringen. Även om jag “slapp” depression kan jag identifiera mig i mycket av det som exempelvis stridspiloten Johan beskriver som upptakten till sjukskrivningen. Framförallt den initiala känslan av att nu när sjukskrivningen finns på papper så är det kört i den fortsatta karriären. Vilket tack och lov har visat sig, åtminstone till min kännedom, vara falskt. Med min sjukskrivningen kom även insikter om hur övriga kolleger mådde, och hade mått, under en längre tid där alla hade sina sätt att hantera belastningen. Man skulle kunna säga att det kanske var slumpen som gjorde att det brast för mig där och då, istället för någon annan.

Men nu ska det här inlägget inte handla om det som hände mig eller någon annan för den delen heller, utan fokus kommer ligga på två uttalanden som görs av två olika personer som representanter för Försvarsmakten. Uttalanden som inte bara visar på hur verklighetsfrånvända vi ibland kan vara internt utan också hur vi omedvetet (eller kanske t o m undermedvetet) fostrar den där “tystnadskulturen” som vi säger oss inte ha.

Strategisk kommunikation – är vi inte bättre än så här?

Den 23 oktober 2021 hände något som får anses vara unikt för svensk säkerhetspolitik. Ett transportflygplan landade in på en vägbas på Gotland och ur planet rullade en M142 HIMARS, alltså en lastbil med raketartilleri på flaket. Det unika i händelsen? Varken flygplanet eller lastbilen tillhörde Sverige utan USA och amerikanska förband. Händelsen var ett moment i den samövning som genomfördes mellan svenska och amerikanska förband på ön under perioden. Dagen innan hade Försvarsmakten bjudit in till en pressträff där media erbjöds möjlighet att bevittna ett övningsmoment mellan svenska och amerikanska specialförband. Antagligen inte helt ointressant för en del medier även om uppslutningen (utifrån tillgängligt bildmaterial) förefaller varit lågt. Dagen efter publicerades ytterligare en nyhet på Försvarsmaktens hemsida kring specialförbandsövningen och raketartilleri. Den här gången att HIMARS för första gången använts i Sverige. Även den här artikeln följdes av en kort tweet (som intressant nog hade fått en extra hashtag i form av #specialforces).

Även om personal från det operativa kommunikationsförbandet fanns på plats för att dokumentera såväl momentet som efterföljande intervjuer med Försvarsmaktens insatschef och chefen för amerikanska specialförbandsledningen i Europa (USSOCEUR) har Försvarsmaktens egen kommunicering kring händelsen varit minst sagt svag. Det ska sägas att det även publicerades en kortare film på youtube med sekvenser från såväl Gotland som Vidsel.

Själva inbjudan till pressträffen publicerades på portalen mynewsdesk, men utöver det återfanns inte inbjudan på någon annan plattform där Försvarsmakten är aktiv. Chefen för P 18 var den enda företrädare för myndigheten som exempelvis publicerade en ”blänkare” på twitter. Faktum är att de flesta sannolikt noterade händelsen baserat på vad utländska myndighetskonton publicerade på sociala medier.

Först ut var USSOCEUR som på såväl twitter som instagram och facebook började i en jämn takt publicera bilder och filmklipp om vad de gjorde på Gotland. Vilket därefter togs vid av den amerikanska Chargé d’Affaires som pingade in såväl Försvarsmakten som Wisconsins National Guard i sin tweet. Men på svensk planhalva förblev det tyst. Förutom ett inlägg där författaren lyckats kopiera in en mening innehållandes ett grammatiskt fel. Samma fel återfinns i artikeln på Försvarsmaktens hemsida. Det vill säga, det enda som vi hade lyckats göra rätt initialt, blev fel. Särskilt pinsamt är det att felet inte korrigerats, varken på Twitter eller hemsidan under flera dagar trots nytillkomna artiklar i ämnet.

Skärmdump ifrån forsvarsmakten.se

I en jämförelse mellan USSOCEUR och Försvarsmaktens instagram-, facebook– och twitter-profiler är det tydligt att vi inte riktigt greppat hur man formar ett narrativ med flera olika plattformar samordnat i tid. Alltså på samma sätt med gemensamma vapen på det fysiska slagfältet, fast i den digitala domänen med information. Istället är det nu den amerikanska försvarsmakten som på flera olika sätt sköter den strategiska kommunikationen mot såväl den svenska militära personalen som den svenska medborgaren om vilka förmågor som våra militära styrkor har, och vad samarbetet faktiskt renderar i. Återigen lämnar vi till andra nationer att forma budskapet till den svenska befolkningen och kan således inte heller bemöta felaktiga uppfattningar om vad vi gör. Resultatet i media efter pressträffen består av ett fåtal sekunder film där Försvarsmakten har möjlighet att leverera de “talpunkter” som generalerna fått sig till dels. Därutöver blir det inte så värst mycket mer. De få ljusglimtar som finns är chefen för artilleriregementet och 31.bataljon som uppmärksammar händelsen utifrån sina perspektiv (dvs indirekt eld och operativ rörlighet).

Det är även värt att notera att USSOCEUR har en sparad händelse dedikerad till samarbetet mellan Sverige och USA. Regeringen har under året kommunicerat aktivt kring fördjupade samarbeten med en rad olika stater, samarbeten vars syfte är att trygga Sveriges fortsatta självständighet och skapa förutsättningar för ett försvars av Sverige tillsammans med andra. Frågan är då varför vi inte använder dessa samarbeten i vår kommunicering utåt som en del i den “tröskeleffekt” vi säger oss vilja uppnå? För tröskeleffekten handlar inte bara om att kommunicera att vi har en stor numerär, utan också kommunicera kring förmågor och samarbeten. Tröskeln byggs med information såväl inom som utom nationens gränser. Framförallt genom en tydlig signalering till våra partners och deras befolkningar om vad de här samarbetena betyder för vårt land. För precis som vilken annan mänsklig relation som helst finns det en överhängande risk att partnern gör slut om vi envist vägrar att bekräfta dennes insatser för relationens fortlevnad.

Vad som gör mig mest besviken i sammanhanget är att vi inte klarar av att nyttja samtliga kanaler som står till myndighetens förfogande när det gäller att sända den här typen av strategiskt viktiga budskap, medan mindre nationella kampanjer såsom invigningar av nya organisationsenheter kan spridas på bred front. Gärna i flera omgångar för att verkligen driva hem poängen om att tillväxten består av nya förbandsnamn, inte mer personal.

Ledningstriaden – vad den innebär

Sedan införandet av trebefälssystemet har Försvarsmakten internt kämpat för att tydligt definiera hur officerare och specialistofficerare ska förhålla sig till varandra. Ganska tidigt etablerades en bild av specialistofficeren som den erfarna “NCO:n” likt Storbritannien och USA. En mer erfaren kollega som ska handleda den oerfarna officeren rätt på den egna enheten. Således var det bara naturligt att tankebanorna drogs hela vägen till att börja prata om försvarsgrens- och försvarsmaktsförvaltare som “främste företrädare” för hela specialistofficerskrået med ett tydligt ansvar för traditionsvård. Problemet är bara att pratet om främste företrädare för en hel professionsinriktning inte fungerar med hänvisning till hur lednings- och lydnadsförhållandena ser ut i Försvarsmakten. En “trea” oavsett nivå är just bara det, en trea. Det är ytterst chefen och, i chefens frånvaro, ställföreträdaren som äger rätt att de facto företräda personalkategorin i allehanda frågor. Precis på samma sätt som för övriga personalkategorier. Men eftersom vi lyckats etablera bilden av att vara ett system likt de utländska sprids numer ett missnöje över att specialistofficerarnas “representanter” inte syns eller hörs mer. Faktum är att försvarsmaktsförvaltaren lyser med sin frånvaro i all form av intern och extern kommunikation (bortsett från LinkedIn och enstaka artiklar).

Det är å andra sidan inte konstigt att det råder oklarheter kring förvaltarnas roller i Försvarsmakten generellt och ledningstriaden i synnerhet när det är först under de senaste 3-4 åren som organisationen har i skrift definierat hur ansvarsfördelningen i triaden ska se ut. Därtill har Försvarsmakten en rad organisatoriska utmaningar att omhänderta i samband med tillväxten och den nu beslutade omgaloneringen av samtliga NBO:er. Det var troligtvis fler än undertecknad som reagerade på att förvaltarna på de högre nivåerna varit frånvarande i “cirkusen” och istället har diverse överstar och generaler fått stå och förklara varför detta dels inte är en “spottloska i ansiktet”, dels hur det påverkar specialistofficerarna i förlängningen. Men som den här artikeln kommer visa är det helt naturligt eftersom förvaltarna saknar såväl ansvar som makt att företräda någon annans intressen än sin närmsta chef och enhet, samt att det är avsaknaden av ett tydligt funktionsansvar som ställer till det.

Kartläggning av aktivitet med hjälp av Strava

I takt med att allt fler människor får tillgång till internet och marknaden för ”smarta prylar” växer, ökar även flödet av användargenererade data. Den här informationen består inte bara av bilder, text och video som användarna delar på sociala medier, så kallade ”non-text data” (Sloan & Quan­Haase), utan kan även bestå av rörelse- och hälsodata som olika leverantörer sedan sammanställer till grafiska för sina användare. Det vanligast förekommande exemplet är löparklockor där användaren i efterhand får presenterat en kartbild med löprundan, vilken puls denne hade och när personen var som snabbast. Den här informationen kan även hämtas ifrån användarens mobiltelefon genom delning av bland annat GPS-data. Mängden data har öppnat upp för så kallad ”data mining” där de med tillgång till databaser kan studera det mänskliga beteendet, den allmänna hälsan och liknande (Cuttone 2017).

Hur människor rör sig ute i samhället har troligtvis inte varit mer intressant för allmänheten som nu i pandemi-tider. Nyhetsflödet har fyllts med dagliga rapporter om trängsel i köpcentrum, hur människor väljer att resa till fjällen eller bristande åtgärder i kollektivtrafiken. Här i Sverige har det, med hjälp av mobiloperatören Telia, presenterats rörelsestatistik över exempelvis populära orter i den svenska fjällen för att visa på hur människor rest under 2020 i förhållande till tidigare år. Data som samlats in genom att registrera antalet uppkopplade telefoner vid de telefonmaster som finns i de olika områdena. Samtidigt är det inte enbart genom mobilmaster som rörelsedata kan hämtas och analyseras. Även med hjälp av populära applikationer är det möjligt att extrahera geodata och på så sätt placera enskilda användare på specifika platser (Hu, Li, Yang & Jiang 2019). Det här har lyft frågan inom såväl Sverige[1] som EU om det vore ett verktyg att använda för att snabbare kunna spåra spridningen av Covid-19. Röster har däremot höjts om att detta vore integritetskränkande och i förlängningen kontra-produktivt.

Samtidigt har den här typen av information blivit en eftertraktad produkt på den privata marknaden där det finns många intressenter som gagnas av att kunna se hur människor rör sig, när de rör sig och mellan vilka punkter. Det är inte bara turister som kan lokaliseras genom tweets, inlägg på Instagram eller via andra typer av appar. Det har även uppdagats i media att militära användare av tjänster som Strava kan spåras individuellt och genom sina aktiviteter dessutom rita ut hur militära baser ser ut på platser där de enligt publika kartor inte finns. Vilket i sin tur lett till en diskussion kring säkerhetsaspekten för såväl företag som nationer när människor med speciell kompetens eller tillgång till hemlig information kan spåras i nära realtid hur de rör sig.[2] Men hur ser det ut i Sverige för myndigheten som är satt att skydda landets gränser?

Sida 1 av 14

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén