Så var dagen snart slut, eller rättare sagt mönstringen. Du har kämpat dig igenom varje test och gjort ditt yttersta. Du var lite nervös inför både datortestet och psykologen. Men i efterhand känner du som att det gick helt okej. Med psykologen pratade du en del om din uppväxt och du pushade verkligen för hur mogen du är jämfört med dina kamrater i skolan. Du fick även sagt att du verkligen gillar utmaningar. Det är därför du sedan länge varit inställd på den där befattningen. Nu sitter du där i soffan, i väntan på det sista steget – inskrivningshandläggaren. I rummet sitter en till som mönstrat. Du har fått uppfattningen att många har fått åka hem då de inte klarat vissa delar. Men inte du. Du har tagit dig hela vägen. I rummet finns även en militär. Personen har tidigare presenterat sig som yrkesinformatör. Men du har inte visat personen något större intresse, du vet redan vad du vill bli.
Ut genom dörren kommer en person och ropar ditt namn. Du följer med in på kontoret. Ni småpratar lite om hur dagen varit och hur du tycker att det gått på testerna. Bara bra säger du, ivrig att få komma till delen där du får din inriktning för värnplikten. Men när handläggaren väl presenterar alternativen är in din drömtjänst med. När du frågar om den får du veta att dina testresultat tyvärr inte räcker hela vägen. Handläggaren försäkrar dig om att även de här tjänsterna kommer vara både utmanande och utvecklande. Men din besvikelse är påtaglig. Handläggaren frågar om du vill åka hem och tänka på saken, du har trots allt sökt frivilligt och kan få en natt att sova på saken. Du tackar och går ut i väntrummet igen där den där militären väntar med ett leende. Personen frågar hur det gick och sträcker ut en hand för att se listan över dina alternativ. Du mumlar att det gick åt helvete samtidigt som personen läser igenom alternativen. När yrkesinformatören sen börjar prata om hur bra alternativ du fått, särskilt om du vill fortsätta inom Försvarsmakten efter din värnplikt börjar du zooma ut. Du slutar lyssna. Det här var inte alls hur det skulle bli. Egentligen vill du kanske inte alls göra lumpen längre. Du tackar för dig och lämnar rummet för att påbörja resan hem. Det här var inte alls vad du hade tänkt dig.
