“CLP-gate” fick mig att tänka på ett, eller egentligen två, fenomen som jag tycker är återkommande inom Försvarsmakten. Nämligen att vi förutsätter att andra vet samma saker som vi själva vet och att informationen är tidlös. De här två företeelserna bidrar inte bara till ett ineffektivt arbete, de bidrar även till ökade risker i verksamheten, i synnerhet striden.
Huruvida personalomsättningen i Försvarsmakten är högre eller ej jämfört med andra arbetsplatser kan jag inte uttala mig om. Däremot drev omsättningen av soldater, med tillhörande vakanser, på återgången till värnplikt. Därtill går det att argumentera för att omsättningen av personal har bidragit till att kunskap gått förlorad och att kunskapen som förmedlas mellan generationer gradvis blir sämre. En negativ spiral uppstår kunskapsmässigt.
Skala upp fenomenet till förbandsnivå där flera individer lämnar och nya tillkommer under ett år så innebär det att det finns stora kunskapsskillnader inom enheten. Det här vet vi och omhändertar genom utbildningar och övningar kopplade till befattning och enhetens uppgift. Vad vi däremot missar är all den outtalade kunskapen som år i tjänst också innebär. Som hur man beställer en resa i prio, hur arbetstidsreglerna fungerar eller hur tankstationen fungerar.
För att återkoppla till storyn med CLP. Individen med flera år i tjänst kan mycket väl känna till problematiken kring CLP sedan år tillbaka. Troligtvis för att denne fångat upp det i någon diskussion eller situation. Däremot kan det finnas långt fler individer som inte känner till det för att de nyligen kommit in i organisationen. De kan omöjligt känna till det så länge ingen berättar något. Det är här jag anser att vi som organisation har mycket kvar att arbeta med. Nämligen att inte förutsätta att folk vet de mest basala sakerna utan istället våga vara obekväma i att förutsätta att andra inte vet det jag vet och förmedla den kunskapen.
Den andra biten är att inse att det vi vet, eller åtminstone tror oss veta, mycket väl kan vara gammal information som inte längre är gällande. Även om den förmedlades under en kurs relativt nyligen. Anledningen är att vi lever i en betydligt mer uppkopplad värld där ny information snabbat kan spridas och omvandla ny kunskap till daterad. Det pågående kriget i Ukraina och hur avsnörande förband används är ett exempel. För inte så längesen visste alla soldater och instruktörer att en TQ skulle sättas “high and tight” snabbt för att sen evakueras bakåt. Det utbildades, som jag upplevt det, inte nämnvärt mycket på att granska skadan och agera därefter. Fokus låg på att snabbt ta sig ur situationen och därmed var det lättare att applicera ett avsnörande förband högt. Det finns flera exempel där det synsättet, tillsammans med utdragna sjukvårdskedjor, lett till onödiga amputationer på soldater. Den samlade expertisen poängterar sedan ett tag tillbaka att soldaten måste ta sig tid att få grepp om skadan och applicera sitt förband därefter samt vikten av “konvertering” av TQ. Den här kunskapen däremot har inte alla gånger trängt ut i Försvarsmaktens utbildning och soldater lär sig fortfarande att en TQ ska appliceras “high and tight” samt att sjukvårdare är osäkra på när eller om de får lov att konvertera förband.
Samma fenomen återfanns inom skjututbildningen där äldre officerare fortsatte att lära ut det de kunde för att kunskapen ansågs “beprövad” och därmed tidlös. Det gav vid handen att soldater senare i sin karriär fick omutbilda sig.
Så vad är poängen med allt det här i klartext? Det första är att vi måste sluta förutsätta att andra vet det vi vet om saker och ting. Precis som att vi säger att folk måste börja våga fråga, måste vi börja våga delge och kontrollera kunskap. Det andra är att vi som instruktörer måste hålla oss kontinuerligt uppdaterade inom våra ansvarsområden och dessutom vara beredda på att andra, i synnerhet yngre, kan ha snappat upp information som är okänd för oss. Tempot och tillgången till oändligt mycket information ställer högre krav på instruktören än vad vi kanske tänker på. Det innebär också att den enskilda instruktören, beroende på ett ämnes komplexitet, behöver avgränsas i vilken kunskap denne ska hålla uppdaterad (dvs erforderlig kompetens).
Världen rör sig framåt snabbt och de tekniska/medicinska/vetenskapliga framstegen blir snabbt utdaterade till förmån för nya framsteg. Det ställer krav på att vi anpassar vår kultur och informationsdelning efter dagens förutsättningar, inte hur det funkade på 90-talet.