Etikett: säkerhetspolitik

Imorgon och kriget som aldrig hann komma

den 5 december, 2021

It has been said critically that there is a tendency in many armies to spend the peace time studying how to fight the last war.
J. L. Schley, Lieutenant Colonel, Corps of Engineers

Det har skrivits många uppsatser[1] om den så kallade gråzonsproblematiken och de utmaningar som Sverige har att hantera, framför allt hur ett återuppväckt totalförsvarsperspektiv.[2] Likväl har det lästs och diskuterats en hel del kring hur Sverige ska välja att utkämpa ett framtida krig mot en, sannolikt, numerärt överlägsen motståndare där lärdomar hämtas från tidigare större konflikter. Trots att dessa två ämnesområden borde gjutas samman för att förbereda oss för det framtida kriget verkar återigen fokus ligga på dåtidens lösningar och förberedelser för ett krig som vi riskerar att aldrig hinna utkämpa. Detta till trots att vi vet att det finns utmaningar med övergången från fred till höjd beredskap och vidare till krig.[3]

Det ska klargöras redan från början att det här inte är en defaitistisk artikel. Författaren säger inte att Sverige kommer per automatik förlora ett krig. Vad som däremot borde vara tydligt för alla, inklusive våra utvalda politiker, är att tillbakagången till en tanke om freds- och en krigsorganisation inte är att vidta de nödvändiga förberedelser vi måste vidta för att kunna möta en motståndare i framtiden. Framför allt lurar det in oss att enbart diskutera hur vi ska agera i kriget, vilka förband som är mest värdefulla i den kontexten och det teoretiska behovet av ett visst soldater och sjömän som förväntas kunna mobiliseras innan eller i direkt anslutning till en invasion.

Läs mer

PM: Dubbla ryska budskap

Av Móði

den 15 augusti, 2020

i Allmänt, Beredskap

Även om de här inläggen inte är de populäraste kan det mycket väl bli att de fortsätter dyka upp framöver, om än sporadiskt. Händelserna i Belarus har fått en del att börja titta på vad Ryssland gör (och inte gör) för att hantera situationen och en eventuell “färgrevolution” i landet. Vad vi behöver ha med oss är att Belarus inte är Ukraina är inte Georgien. Även om Ryssland i de två (2) senare fallen agerat med vapenmakt finns det skillnader i tillvägagångssätt och syfte.

Georgien-kriget visade upp en rad svagheter inom de ryska militära styrkorna, såväl tekniskt som i hur striden fördes och det har resulterat i en revidering inom de olika grenarna. Framförallt har Ryssland börjat ta efter strukturer gällande exempelvis specialoperationsförband och börjat komma ikapp vad gäller obemannade system inom de tre (3) arenorna; sjö, land och luft.

Dokumentet skrevs till grunden långt innan händelseutvecklingen i Belarus och tiden kommer utvisa om min slutsats håller eller ej. Samtidigt är inte det själva huvudsyftet som sådant och jag sällar mig till skolan om 50%. Det vill säga om en analys visar sig korrekt hälften av gångerna då är det bra, och analytikern kommer inte med “självklarheter” i sina underlag.

Min slutsats (som framgår i dokumentet) är att det faktiska agerandet av den ryska ledningen tyder på att landet inte än anser sig redo att axla rollen som militär stormakt, även om de vill kommunicera det på olika sätt. I mångt och mycket handlar den ryska strategin fortsatt om att kunna förneka in i det längsta och då utgör andra maktmedel huvudalternativet för att uppnå målsättningar. Det här innebär däremot inte på något sätt att Kreml avstår från att planera för exempelvis invasioner, vilket såväl Georgien som Ukraina tydligt visar. Däremot förefaller det handla om rena tillfällen där landet ser sig kunna agera militärt utan att det kommer få någon form av synbar konsekvens (militärt). Exempelvis genom ett snabbt händelseförlopp inom ett begränsat landområde där omvärlden inte hinner reagera innan övertagandet är ett faktum (såsom Krim).

Det är således den öppningen som Europa och Sverige inte vill bjuda på utifrån att det skulle riskera att leda till det läge som Ukraina just nu befinner sig i med såväl Krim som de östra delarna. Fram tills att Ryssland på allvar lyckats bygga ut den hypersoniska förmågan förefaller det största hotet ligga inom cyber-, info- och underrättelsedomänerna.

Läs mer

The Arctic Front : A study using the Securitization Theory to analyse in which way the Arctic region is perceived a security and defence concern within Swedish Arctic discourse

The Arctic region is a region defined by change. Climate change, militarization and a growing interest from both Arctic and non-Arctic states are increasing the geopolitical significance for the region. [...]

Det spanska inbördeskrigets inverkan på den svenska krigsmakten : En studie av den svenska krigsmaktens förmåga att hämta in och lära från information angående spanska inbördeskriget

It is a known fact that learning from other nations wars is a pivotal part of military innovation. Other studies have shown that the Spanish civil war was a conflict [...]

Civil-military what?! : Making sense of conflicting civil-military concepts

The post-Cold War era has ushered in an array of complex challenges, expanding the scope of security agendas for states and multilateral organizations alike. This transformation necessitated regional and international [...]

Constructing Capabilities - Military Strategies of Small States in an Age of Transition : Examining the Influence of Strategic Culture

Scholars tend to approach small states’ military strategies in terms of restraints and opportunities in the external security environment, largely overlooking the influences of a state’s domestic particularities. This thesis [...]

Imagining Arms : Rationality and the Sociotechnical Imaginary of Swedish Defense Requirements Engineering

Despite significant efforts at improving requirements engineering in the development of military systems, defense procurement is still plagued by expensive, well-publicized failures. Central to requirements engineering is the concept of [...]