Taktisk.se

Din EOBUSARE i gryningen

Etikett: debatt

Mer utrymme för diskussioner

Av

den 10 oktober, 2020

i Allmänt

I september ställde jag frågan på instagram vilken tidning utav Försvarets forum och Officerstidningen som följarna tyckte hade mest intressant innehåll. Försvarets forum gick vinnande ur den striden med 58% av rösterna. Anledningen till frågan från första början var att jag fått uppfattningen att det var svårt att få myndighetens personal att bidra med artiklar till Försvarets forum. Något jag sammankopplade med att intresset för tidningen överlag kanske var låg. Så är kanske inte fallet trots allt och de inkomna fritextsvaren vittnade om att det fanns ett intresse att läsa om verksamhet som inte var den egna.

Jag har länge funderat kring att de skriftliga plattformarna för att diskutera och sprida information kring Försvarsmaktens verksamhet i stort utgörs av Försvarets forum, Officerstidningen, tidningar från kamratförbund samt ett fåtal nischade tidningar som exempelvis flygdags och TIFF. Även om debattavdelningarna i Försvarets forum och Officerstidningen fått ett uppsving under senare år anser jag att det fortsatt saknas en plattform som inbjuder till längre argumenterade texter kring vår verksamhet. Här saknar jag en svensk motsvarighet till publikationer som NCO Journal, The Cove och Air & Space Power Journal. Plattformar där det är öppet för militär personal att skriva argumenterade inlägg/artiklar om sina intresseområden. På så sätt kan individen få ner sina tankar på pränt och bearbeta dem på ett helt annat sätt än att “sitta hemma på kammaren”. Det möjliggör även för andra att få inspiration eller utveckla egna tankar inom liknande områden. För svensk del är jag övertygad om att det skulle ha en överspridande effekt inom en rad kunskapsområden som vi annars har förutfattade meningar om.

Bloggar och Twitter har under några år varit de plattformar som personalen varit hänvisade till för att snabbt och mer lättsamt kunna diskutera olika ämnen. Det har i sig öppnat upp för allmänheten att också ta del Försvarsmaktens interna liv. Problemet är att den utvecklingen har i sig drivits på av att personalen inte känner att de kan ventilera sina åsikter internt, eller under eget namn (ett ämne som är ständigt återkommande). Även om exempelvis Twitter som plattform medger en väldigt dynamisk diskussionsmetod där ett ämne kan förgrena sig till olika sub-diskussioner blir det samtidigt svårt att följa hela diskussionen, eller för den delen sammanställa och omsätta i verksamheten.

Det hade varit önskvärt att Försvarsmakten avdelat mer utrymme i den interna tidningen, alternativt annat medium, med en tillhörande redaktör dit personal kan vända sig med olika texter. Där kan redaktören stödja individen gällande exempelvis sekretessbedömning och hjälpa till med omformuleringar för att bibehålla textens budskap utan de delar som anses falla under någon form av sekretess. Notera att jag skriver sekretess och inte vad som är “olämpligt”. Poängen är att olämplighetsklausulen har tillåtits härska för länge och haft en hämmande inverkan på vår möjlighet att tillgodogöra oss av kunskap som inte är hemlig, samt hade kunnat öka kunnandet om olika områden.

En publikation som stöds av Försvarsmakten skulle därmed kunna möta de kontinuerliga påståenden om att personalens yttranden i olika frågor skulle vara sekretess-klassade på något sätt. För när det kommer till kritan är det ytterst lite i en försvarsmaktsanställds vardag som är hemligt.

I samband med detta anser jag också att Försvarsmaktens skolor och centra behöver bli mer aktiva i att publicera artiklar om de egna funktions- och ämnesområdena. Exempelvis för att sprida information om vad som är på gång innan det går ut på en remissrunda som riskerar att fastna på något skrivbord. Under de senaste åren har jag blivit allt mer övertygad om att det som de lägre taktiska nivåerna upplever som problem hade kunnat avhjälpas med information från funktionsföreträdare. Då menar jag att tala till bönder på bönders vis och inte genom någon form av tillrättalagt pressmeddelande. Här kan Jacobssons artikel om skjututbildningen stå som ett lysande exempel på att sprida hur det resonerats kring vår skjututbildning och varför den nu ser ut som den gör. Framförallt bjuder den typen av texter in övriga organisationen att replikera och förklara varför de anser att något är undermåligt. Det behöver nödvändigtvis inte leda till en lösning som alla gillar, däremot kan det leda till ökad förståelse för de olika perspektiven och smärre justeringar som skapar en lösning alla kan respektera.

Kontentan är att jag önskar mer utrymme än vad som klassiska debattinlägg får. Detta för att tillåta författaren utveckla resonemang och inte tvinga till grova förenklingar som till slut mer eller mindre framstår som en klagan eller liknande. På det sättet tror jag att vi kan bli betydligt effektivare i utförandet av våra uppgifter och sprida kunskaper om stort som smått på ett enkelt sätt. Som profession är det ett krav att vi tar ansvar för vår egna utveckling och att detta inte enbart begränsas till formella utbildningssteg och slutna funktionsmöten med enbart chefer. Det kommer främja förmågan till väpnad strid i längden.

Det civila mörkret – en skugga över Försvarsmaktens personalförsörjning

Av

den 2 augusti, 2020

i Allmänt

Taktisk.se erbjuder dig som besökare möjligheten att ventilera din åsikter och tankar kring Försvarsmakten och dess verksamhet. Kravet är synnerligen enkelt; inlägget ska vara sakligt och konstruktivt. I övrigt underlättar det som texten är relativt språkligt korrekt och välstrukturerat. Den här gången är det “Hugo” som ventilerar sina tankar kring hur Försvarsmakten rekryterar, framförallt från den civila sektorn till bristbefattningar. Enligt författaren finns det en misstro mot civila samtidigt som det ställs stundtals orimliga krav som förefaller vara nischade mot individer som redan har en fot inne i organisationen.

Det senaste året har jag genomgått ett antal rekryteringsprocesser för anställning i Försvarsmakten, och till slut har jag – trots bristande specifik erfarenhet och kompetens – lyckats landa en ganska kvalificerad militär tjänst. Det kan förstås låta alarmerande, men jag återkommer till det. Det här inlägget är annars mest en problematisering av sneda HR-principer och rekryteringsprocesser i Försvarsmakten samt några förslag till bättring.

Försvarsmakten har utmaningar med personalförsörjningen. En FOI-studie från 2018 konstaterar bl.a. dels att det saknas utbildningsvolymer för officerare, dels att värnpliktiga i tillräckligt hög grad måste ta anställning efter avslutad GU. Studien fastslår att ”Möjligheterna att ersätta erfaren militär personal med individer rekryterade direkt från arbetsmarknaden är starkt begränsade.” [1] Denna utmaning konstateras också i Försvarsmaktens kompletterande budgetunderlag för 2021: ”Personal- och kompetensförsörjning bedöms under försvarsbeslutsperioden 2021–2025 vara utmanande för samtliga aktörer med betydelse för det militära försvaret. (…) Försvarsmakten behöver därmed både se över hur den militära personalen ska fördelas för att optimera produktionsförutsättningarna samt anställa fler civila medarbetare.”[2]

I sin ledare i Officerstidningen 2/2018 uttrycker förbundsordförande Lars Fresker saken i betydligt hårdare ordalag:

Att personalförsörjningsfrågan utmålas som en ’utmaning’ av Försvarsmakten har vi hört länge. Men ordvalet – utmaning – är inget annat än en skönmålning av läget. Ska vi lyckas leverera den försvarsförmåga våra politiker efterfrågar kan man inte tala om personalfrågan som annat än en krisfråga.[3]

Läs mer

Hur vi uttrycker oss som grupp och individer

Av

den 17 september, 2018

i Veteran

För ungefär 15 år sedan fick jag höra ett påstående på radion om att Sverige (på den tiden) låg fem (5) år efter USA i utvecklingen av brott. Det vill säga att de problemen USA hade då, skulle Sverige få fem år senare. Om det finns någon substans i påståendet eller ej låter jag vara osagt, men ibland dyker det upp i huvudet på mig när jag läser eller hör om olika händelser i Sverige. När det gäller utlandsveteraner verkar det stämma i någorlunda. Där låg Sverige långt efter det stora landet i väst när det gällde att uppmärksamma de kvinnor och män som åkt iväg för statens räkning utomlands. I takt med att den svenska insatsen i Afghanistan fick dödsfall och skador efter strider ökade även kritiken mot hur lite samhället och, i synnerhet, staten gjorde för att omhänderta de som tjänstgjort utomlands. Johanne Hildebrandt blev en förkämpe som inte bara skrev böcker i ämnet, utan även (till synes) outtröttligt skrev debattinlägg om hur den enskilda soldaten borde bli bemött i samhället.

Sen dess har det hänt en del. Numera har Försvarsmakten ett veterancentrum som ansvarar för veteranfrågor. Förbanden har en veteransamordnare för att bistå i uppföljningen. Det upprättades ett minnesmonument för alla som tjänstgjort utomlands (oavsett myndighet) och numera är veterandagen den 29 Maj en allmän flaggdag. Jag vill påstå att vi har tagit igen och kommit till en punkt där USA var för fem år sedan. Nu när vi har etablerat den bakgrundsbeskrivningen, låt mig gå raskt vidare till det som den här artikeln egentligen ska behandla. Nämligen den utvecklingen som verkar komma nu som jag personligen helst vill slippa.

Likt USA börjar allt fler utlandsveteraner synas ute i samhället, antingen genom deras stundtals distinkta utseende (klädstil) eller genom att de bär titeln veteran i exempelvis debattinlägg. Fenomenet “as a veteran…” verkar ha kommit till Sverige och slagit sig in även i vår kultur. Detta är något som jag har tänkt på lite av och till när jag observerat hur f.d försvarsmaktsanställda med utlandsbakgrund för sig när de interagerar med civila utan militär bakgrund.

Det är ett debattinlägg som har fått mig att på allvar tänka över situationen, hur jag själv beter mig och i vilken riktning jag absolut inte vill att utvecklingen ska gå. Debattinlägget som fick stort genomslag, bland annat Överste Ulf Henricsson skrev under, är garanterat skrivet i all välmening, med en god intention. Men det är två (2) meningar som de hade kunnat avstå från att skriva, som ger hela inlägget en bitter eftersmak.

Vi har till skillnad från företrädare för främlingsfientliga partier som nu skränar på torg och gator riskerat våra liv under denna flagga. Att de tror att de kan definiera svenskhet är ett hån mot oss och Sverige.

Vid en första anblick framstår de här meningarna inte som något särskilt. Börjar vi däremot granska vad som egentligen står finns det en underliggande ton som borde få de flesta, oavsett politisk inriktning, att reagera. Först och främst argumentet “vi har till skillnad…” vittnar om den eller de som skrivit insändaren ser på sig själva jämte övriga i samhället. Att baserat på tidigare åtaganden i livet har vissa människor tolkningsföreträde i en specifik fråga. Det är ett dubbeleggat svärd först och främst. Om exempelvis en företrädare för att främlingsfientligt parti har genomfört utlandstjänst, blir den personens åsikter mer legitima då? Är en person som aldrig genomfört någon form av militär grundutbildning diskvalificerad från att ha åsikter eller driva politiska frågor om försvarsmakten och dess verksamhet? För mig är svaret bestämt nej på båda frågorna. Även om vi tillskriver värde i en persons bakgrundshistoria när vi lyssnar på vederbörande, är det i grunden budskapet som är viktigt. Taktisk.se bygger på just den tanken, att det är budskapet som är viktigt och inte personen eller personerna som sänder ut budskapet.

Den andra meningen bär även den med sig högtrevande toner som antyder att vi som veteraner återigen har tolkningsföreträde vad som är “svenskhet”. Och om vi inte håller med om definitionen är det ett hån mot oss i första hand, och Sverige i andra hand. Även om “oss” innefattar de som skrivit under, är inläggets princip att Sveriges utlandsveteraner inte står bakom vissa partiers budskap. Det framstår som att alla Sveriges veteraner är en homogen grupp som tycker lika. Vilket vid en snabb anblick kan verka rätt och riktigt, men som inte håller när vi skrapar på ytan. För precis som Försvarsmakten ska spegla samhället i sin personal, kommer personalen ha olika åsikter när det gäller en rad frågeställningar. Politiskt finns hela spännvidden representerad (sånär som på de yttre falangerna mig veterligen). Vilket är helt i linje med hur Försvarsmakten ska vara, öppen för alla som värnar skyddet av nationalstaten Sverige oavsett politisk eller religiös inriktning.

Den, som förvägrar en annan att lyssna till en mening, emedan han är viss på, att den är falsk, tager för givet, att hans egen visshet är detsamma som absolut visshet. Att förhindra meningsutbyte är att tillmäta sig själv ofelbarhet.
– John  Stuart Mill (Om Friheten)

Jag vill förtydliga att det här inte är kritik mot inläggets budskap i sig, eller mot de individer som skrivit under. Budskapet är hedervärt i grunden och alla har rätt till sin yttrandefrihet. Det är de två meningarna som jag nämnt tidigare som sticker ut och tillsammans med andra strömningar bland utlandsveteraner som får mig att se med viss oro på utvecklingen de närmsta åren. Om vi som grupp börjar sätta oss själva i främst rummet och värderar våra åsikter framför gemene man baserat på vår tjänstgöring riskerar vi att på sikt alienera oss från samhället. Det samhälle vi så ivrigt framhäver att vi skyddar varje dag vi vaknar (mer om det i ett framtida inlägg).

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén