Din EOBUSARE i gryningen

Kategori: Veteran

Vi har varit ignoranta om Afghanistan

De senaste dygnen har jag tänkt mycket på Afghanistan och mina upplevelser därifrån. Inte för att jag upplevt något särskilt traumatiskt eller liknande. Utan snarare alla de där småsakerna som där och då bara passerade, men som nu skapar frågor. Men också på hur vi väljer att hantera ansvarsfrågan i det som skett och kommer ske. Den svenska hanteringen av lokaltolkar är bara en liten del av den stora bilden. Den bild vi måste våga möta för att inte riskera att göra samma misstag i Mali eller kommande insatsområden som idag är okända.

Jag tänker på alla de afghanska poliser som trots utebliven lön eller högt hot för sina egna liv ändå stod vid de olika posteringarna i området. Jag tänker på de tre poliser som tog en bild med mig under min sista vända i landet. Stannade de kvar i uniform? Har de kvar bilden där de poserar med en västerländsk soldat? Lever de ens idag?

Jag tänker på de som vaktade infarten till vår camp. De som sålde mattor och sjalar till oss i stora mängder. De som jobbade i tvätteriet eller som städade våra toaletter. När Sverige stängde igen och drog, vad gjorde de då? Hade de tillräckligt med pengar för att skapa sig i ett drägligt liv i landet? Eller tog de besparingarna och försökte ta sig till Europa?

Jag tänker på våra möten med NDS. Den aktör som vi, eller i alla fall jag, hyste stor respekt och tillit till för sin förmåga. Tillhör de den grupp som överlevt och som sägs bygga ett motstånd mot talibanerna?

Jag tänker på alla de samlingar som var i matsalen på campen när politiker och generaler kom på besök från Sverige. Budskapet var alltid detsamma. Vi gjorde en viktig insats för det afghanska folket, framförallt flickorna som nu kunde gå i skola. Sen åkte besökarna tillbaka till Sverige och kvar var vi för att fortsätta vara Sveriges säkerhetspolitiska instrument ute i världen.

Jag tänker på de som kallade svenska soldater för “barnamördare”, något amerikanska soldater kallades när de kom hem ifrån Vietnam. Hur känner de idag när likheterna med Saigon nu görs med enkelhet?

Jag tänker på om vi verkligen använde våra resurser på bästa sätt, eller om vi hade kunnat agera annorlunda för att uppnå mer med det vi hade?

Framförallt tänker jag på det afghanska folket och hur vi nu är så snabba på att peka finger mot dem för att säga; “Ni skulle gjort mer för att försvara ert land.” Även om jag håller med om att afghanerna själva behöver ha försvarsviljan och anser att den varit bristande på flera områden, är det samtidigt att helt skjuta ifrån oss det ansvar vi har till situationen. Det är som att först ge en rullstol till en person med brutet ben för att därefter när personen avancerat upp till kryckor, utan förvarning rycka bort kryckorna och säga att personen nu minsann får gå själv. Även om personen har ett ansvar för sin egen rehabilitering kommer den inte gå fortare enbart baserat på vilja. Definitivt inte när vi rycker bort de enda hjälpmedel som personen är beroende utav. Det är det som vi nu har gjort med Afghanistan.

Vi påbörjade att bygga en säkerhetsapparat i form av polis och militär. Vi gjorde de afghanska styrkorna beroende av vår högteknologiska närvaro. Ett beroende som tar tid att arbeta bort och ersätta med en egen inhemsk förmåga. Den förmåga som direkt blev ett högvärdigt mål när USA började dra sig tillbaka från landet.

Det har blivit ett stående skämt om den svenska politiken att det finns två konstanter: allting ska utredas och vi har varit naiva kring allehanda problem. Efter den snabba händelseutvecklingen i Afghanistan under de senaste dygnen finns samma antydan även nu. Eller åtminstone i form av att vi har underskattat med vilken hastighet talibanerna skulle återta landet. Men vi har varken varit naiva eller underskattat motståndet. Vi har varit ignoranta. För är det något som funnits så är det indikatorer. Under de 20 år som vi varit i landet har det producerats mängder med rapporter, utredningar och nyhetsartiklar om det som har hänt, med flertalet analyser om varthän utvecklingen sker.

För är det något som även skyttesoldaten längst ner i organisationen insett så är det att Afghanistans säkerhetsstyrkor och statsapparat inte var på något sätt redo att axla ansvaret. Det har uppmärksammats att korruptionen sätter käppar i hjulet för bygget av den afghanska staten. För att inte tala problematiken som varit kring de afghanska presidentvalen. Val som varit hårt drabbade av närvaron av Talibanerna i olika provinser. För varje provinsguvernör fanns en skugguvernör från talibanerna. Det var tydligt att det fanns en skuggnärvaro över hela landet som väntade tålmodigt på rätt tillfälle att kliva ut i ljuset.

De kunde inte bett om en tydligare signal den dagen USA beslöt sig för att sluta en överenskommelse den 29 februari 2020 med talibanrörelsen. Inte bara slöt man en vida överenskommelse utan att involvera den afghanska regeringen, man utelämnade hela det internationella samfundet som under 19 års tid varit en del i den gemensamma kraftansträngning att hålla såväl talibaner som al-Qaida stången. Det var inte bara väst som insåg att tiden var kommen för att lämna landet. Samtidigt var överenskommelsen bara en av flera spikar i den kista som var Afghanistan. När “combat operations” upphörde i Afghanistan började vissa tänka på vad som skulle ske om väst på riktigt skulle lämna landet. Analyserna var stundtals för optimistiska kring landets egen förmåga. Troligtvis för att det inte fanns några incitament för att prata ärligt om vad som egentligen hänt i landet sedan 2001.

Samtidigt som såväl den amerikanska presidenten Biden som Natos generalsekreterare Stoltenberg kritiserar den afghanska regeringen och militären för att ha misslyckats förvalta såväl bistånd som försvarsförmåga, behöver vi komma ihåg att dåvarande president Karzai hotat med att slänga ut de internationella styrkorna som lagt på restriktioner på hur och var vi fått operera. Det här har vi fogat oss efter trots att det sannolikt haft direkt negativ inverkan på den “operativa effekten”.

Så vem är det egentligen som bär skulden för det som hänt? I princip alla involverade, framförallt väst. Därmed ska vi hålla oss från att peka finger mot det afghanska folket och säkerhetsstyrkorna. Det internationella samfundet har inte haft tydliga målsättningar med vad som ska åstadkommas. Det har varit en total avsaknad av debatt bland Sveriges medborgare om insatsen vilket i sin tur inneburit att politiken har kunnat hålla målsättningarna flytande. Frånvaron av medialt uppmärksammande har även inneburit att det varit tämligen riskfritt att förlänga insatsen år efter år utan att egentligen behöva reflektera om varför. Pengar och materiel har pumpats in trots tydliga indikationer på att det hamnar i händerna på fel individer. Framförallt de krigsherrar som drevs av egna agendor vilka väst behövde liera sig med för att överhuvudtaget komma in i landet. En svaghet som bara väntade på att bli utnyttjad av någon annan.

Vad gäller motståndskraft finns det viktiga lärdomar för svenskt vidkommande. Vad händer med motståndskraften om det visar sig att det förväntade stödet utifrån uteblir? Vad händer om stödet visar sig inte vara det vi förväntar oss? Vad händer med motståndskraften när nyheten sprider sig att en samarbetspartner sluter avtal med motståndaren? Hur länge kommer våra samarbetspartners hålla ut om kriget blir långvarigt?

De som inte bär skulden är de 7515 svenska individer som utgjort det säkerhetspolitiska instrumentet, oavsett personlig motivation. De som gjorde det som förväntades av dem. De som från olika perspektiv sett konflikten, sett utvecklingen och som idag har fått se hur människor i panik försöker fly ut ur landet med de flyg som finns tillgängliga. De som nu får läsa “skarpa” politiska uttalanden mot våldet. Som får läsa hur omvärlden redan överväger diplomatiska kontakter med en aktör som under sin marsch mot huvudstaden kallblodigt avrättat soldater som gett upp och civila som haft samröre med internationella styrkor. Politiker som tror att diplomatiska kraftord biter på människor som ser ner på västvärlden. Ledare som verkar mer benägna att rationalisera bort ansvarsfrågan än att titta rannsakande på det egna agerandet. Ett agerande som är bortom naivt. Det är, och har varit, ren och skär ignorans.

Hur vi uttrycker oss som grupp och individer

För ungefär 15 år sedan fick jag höra ett påstående på radion om att Sverige (på den tiden) låg fem (5) år efter USA i utvecklingen av brott. Det vill säga att de problemen USA hade då, skulle Sverige få fem år senare. Om det finns någon substans i påståendet eller ej låter jag vara osagt, men ibland dyker det upp i huvudet på mig när jag läser eller hör om olika händelser i Sverige. När det gäller utlandsveteraner verkar det stämma i någorlunda. Där låg Sverige långt efter det stora landet i väst när det gällde att uppmärksamma de kvinnor och män som åkt iväg för statens räkning utomlands. I takt med att den svenska insatsen i Afghanistan fick dödsfall och skador efter strider ökade även kritiken mot hur lite samhället och, i synnerhet, staten gjorde för att omhänderta de som tjänstgjort utomlands. Johanne Hildebrandt blev en förkämpe som inte bara skrev böcker i ämnet, utan även (till synes) outtröttligt skrev debattinlägg om hur den enskilda soldaten borde bli bemött i samhället.

Sen dess har det hänt en del. Numera har Försvarsmakten ett veterancentrum som ansvarar för veteranfrågor. Förbanden har en veteransamordnare för att bistå i uppföljningen. Det upprättades ett minnesmonument för alla som tjänstgjort utomlands (oavsett myndighet) och numera är veterandagen den 29 Maj en allmän flaggdag. Jag vill påstå att vi har tagit igen och kommit till en punkt där USA var för fem år sedan. Nu när vi har etablerat den bakgrundsbeskrivningen, låt mig gå raskt vidare till det som den här artikeln egentligen ska behandla. Nämligen den utvecklingen som verkar komma nu som jag personligen helst vill slippa.

Likt USA börjar allt fler utlandsveteraner synas ute i samhället, antingen genom deras stundtals distinkta utseende (klädstil) eller genom att de bär titeln veteran i exempelvis debattinlägg. Fenomenet “as a veteran…” verkar ha kommit till Sverige och slagit sig in även i vår kultur. Detta är något som jag har tänkt på lite av och till när jag observerat hur f.d försvarsmaktsanställda med utlandsbakgrund för sig när de interagerar med civila utan militär bakgrund.

Det är ett debattinlägg som har fått mig att på allvar tänka över situationen, hur jag själv beter mig och i vilken riktning jag absolut inte vill att utvecklingen ska gå. Debattinlägget som fick stort genomslag, bland annat Överste Ulf Henricsson skrev under, är garanterat skrivet i all välmening, med en god intention. Men det är två (2) meningar som de hade kunnat avstå från att skriva, som ger hela inlägget en bitter eftersmak.

Vi har till skillnad från företrädare för främlingsfientliga partier som nu skränar på torg och gator riskerat våra liv under denna flagga. Att de tror att de kan definiera svenskhet är ett hån mot oss och Sverige.

Vid en första anblick framstår de här meningarna inte som något särskilt. Börjar vi däremot granska vad som egentligen står finns det en underliggande ton som borde få de flesta, oavsett politisk inriktning, att reagera. Först och främst argumentet “vi har till skillnad…” vittnar om den eller de som skrivit insändaren ser på sig själva jämte övriga i samhället. Att baserat på tidigare åtaganden i livet har vissa människor tolkningsföreträde i en specifik fråga. Det är ett dubbeleggat svärd först och främst. Om exempelvis en företrädare för att främlingsfientligt parti har genomfört utlandstjänst, blir den personens åsikter mer legitima då? Är en person som aldrig genomfört någon form av militär grundutbildning diskvalificerad från att ha åsikter eller driva politiska frågor om försvarsmakten och dess verksamhet? För mig är svaret bestämt nej på båda frågorna. Även om vi tillskriver värde i en persons bakgrundshistoria när vi lyssnar på vederbörande, är det i grunden budskapet som är viktigt. Taktisk.se bygger på just den tanken, att det är budskapet som är viktigt och inte personen eller personerna som sänder ut budskapet.

Den andra meningen bär även den med sig högtrevande toner som antyder att vi som veteraner återigen har tolkningsföreträde vad som är “svenskhet”. Och om vi inte håller med om definitionen är det ett hån mot oss i första hand, och Sverige i andra hand. Även om “oss” innefattar de som skrivit under, är inläggets princip att Sveriges utlandsveteraner inte står bakom vissa partiers budskap. Det framstår som att alla Sveriges veteraner är en homogen grupp som tycker lika. Vilket vid en snabb anblick kan verka rätt och riktigt, men som inte håller när vi skrapar på ytan. För precis som Försvarsmakten ska spegla samhället i sin personal, kommer personalen ha olika åsikter när det gäller en rad frågeställningar. Politiskt finns hela spännvidden representerad (sånär som på de yttre falangerna mig veterligen). Vilket är helt i linje med hur Försvarsmakten ska vara, öppen för alla som värnar skyddet av nationalstaten Sverige oavsett politisk eller religiös inriktning.

Den, som förvägrar en annan att lyssna till en mening, emedan han är viss på, att den är falsk, tager för givet, att hans egen visshet är detsamma som absolut visshet. Att förhindra meningsutbyte är att tillmäta sig själv ofelbarhet.
– John  Stuart Mill (Om Friheten)

Jag vill förtydliga att det här inte är kritik mot inläggets budskap i sig, eller mot de individer som skrivit under. Budskapet är hedervärt i grunden och alla har rätt till sin yttrandefrihet. Det är de två meningarna som jag nämnt tidigare som sticker ut och tillsammans med andra strömningar bland utlandsveteraner som får mig att se med viss oro på utvecklingen de närmsta åren. Om vi som grupp börjar sätta oss själva i främst rummet och värderar våra åsikter framför gemene man baserat på vår tjänstgöring riskerar vi att på sikt alienera oss från samhället. Det samhälle vi så ivrigt framhäver att vi skyddar varje dag vi vaknar (mer om det i ett framtida inlägg).

Den Civile Soldaten

“Den civile soldaten av Elin Högberg vann juryns hedersomnämnande i Novemberfestivalen 2014.

En skildring av vad som händer när man kommer tillbaka till Sverige efter en utlandstjänst som soldat.” Källa: Novemberfestivalen.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén