Din EOBUSARE i gryningen

Etikett: specialistofficer Sida 1 av 2

Gör om specialistofficersutbildningen

På X dök frågan upp vad den “övergripande målsättningen med specialistofficersutbildningen” borde vara. I några korta svar redogjorde jag för min ståndpunkt att målsättningen bör vara att utbilda specialister för funktioner där det saknas en naturlig tillförsel från GSS-befattningar. Det här bygger jag på alla åren av diskussioner, i synnerhet på sociala medier, kring vad olika försvarsgrenar och förband verkar vilja ha av sina specialistofficerare. Då diskussionen oftast förs utifrån det egna förbandets eller stridskraftens verklighet är det svårt att finna en antingen eller-lösning på situationen. För tydlighetens skull vill jag därmed framföra att mitt förslag försöker se till hela Försvarsmaktens behov och inte en enskild stridskraft.

Grunden bygger på att en inte obetydlig del av exempelvis armén förefaller vilja ha instruktörer till grundutbildningen samt erfarna ställföreträdande plutonchefer. Något som går att hämta genom soldatförsörjningen utan att kräva 1,5 år på en skola långt hemifrån förbandet. Detsamma kan sägas för marinen och flygvapnet i stort. En individ som tjänstgjort som soldat eller sjöman inom ett fackområde borde rimligtvis med kortare utbildningsinsatser under hela karriären kunna vandra hela vägen från OR1 till åtminstone OR6B utan krav på en särskild skolutbildning. I synnerhet när fokus under SOU för vissa utbildningar ligger på att skapa vapeninstruktörer, drilla i truppföring och kunna hålla utbildningspass på grundutbildningsnivå. Då förefaller det enligt mig inte vara särskilt effektivt att skicka bort en individ från sitt förband under 18 månader när en stor del av utbildningen kan hållas på hemmaförbandet. Istället kan utbildningen kompletteras med kurser som genomförs på aktuell skola.

Istället anser jag att de nu ansträngda resurserna för SOU bör koncentreras till de funktioner där det inte finns ett organiskt inflöde av soldater eller sjömän. Något som troligtvis gäller i högre utsträckning för flygvapnet än övriga försvarsgrenar men som ändock gäller för samtliga. Det tydligaste exemplet är troligtvis flygtekniker, underrättelsepersonal och ledningssystemspersonal. Här finns det dels glapp i försörjningen från soldater som kan tillgodogöra sig kunskap på förbanden i tillräckligt hög utsträckning, dels att utbildningsmängden gör det mer rationellt att koncentrera utbildningar till skolor och centrum.

Men vad händer då med kvalitétssäkringen och riskerar det inte att bli orättvis utbildningsgång där vissa kan stanna kvar på förbandet med lön medan andra tvingas bort på skola under längre tid? Det sistnämnda sker egentligen redan idag med flygtekniker som fortsätter läsa på skola efter att övriga inriktningar tagit sin examen. Ja det innebär att det kommer bli större grupp som inte genomför SOU så som vi känner den idag. Samtidigt finns det fler fördelar att ha kvar individen på hemmaförbandet för alla inblandade aktörer, i synnerhet individen själv. Vad gäller kvalité på utbildning innebär förändringen dels att förbanden själva får äga processen och därmed också bära konsekvensen av resultatet, men med tillägget att skolorna fortfarande äger kurserna som krävs för exempelvis instruktörskunskap inom vissa ämnen. Därtill kan exempelvis MHS Halmstad äga den pedagogiska delen som då genomförs mer koncentrerat under kortare tid.

Jag anser att det här förslaget möter behoven av att tillse att det finns instruktörer till grundutbildning, att ge GSS en trovärdig karriärsplanering och att därmed enklare kunna placera människor där de utvecklas bäst. Utan att för den delen offra behovet av utbildade funktionsspecialister. Även om jag personligen tycker att det finns positiva effekter av att huvuddelen av specialistofficerarna någon gång får utbilda värnpliktiga anser jag också att det är slöseri med kompetens att försöka få alla att gå samma väg. Idag ligger för mycket fokus på att alla specialistofficerare ska agera instruktörer på GU. Det vi glömmer bort är att specialistkompetensen inom en rad områden kräver flera års tjänstgöring i funktion och att det är först långt senare som den kunskapen kan nyttjas i en instruktörsroll för att utbilda antingen under befattningsutbildning eller nästa kull med specialister. Då vore det att slöseri med resurser att sätta en sambandsspecialist på att leda inryckningsexercis och skjutpass när denne istället borde lägga tid på att befästa kunskapen från SOU.

Den absoluta baksidan av det här förslaget är att bekantskapsnätverken uteblir i stort. Sergeanten från P 7 kommer kanske aldrig lära känna sergeanten från I 19 som denne annars hade blivit “kullare” med på Markstridsskolan. Samtidigt säger jag att det är ett lågt hypotetiskt pris att betala om de båda sergeanterna inte behöver spendera 1,5 år i Kvarn och bli missnöjda över utbildningens upplägg där de upplever att de inte utvecklas. Det finns andra vägar att vandra för att skapa nätverk över förbandsgränser om vi är villiga att bli lite mer fria i tanken än att fortsätta i dagens hjulspår.

Med det potentiella införandet av fler skolor i Försvarsmakten har vi nu tillfället att lägga om specialistofficersutbildningen så att den möter dagens och morgondagens behov av rätt utbildad personal.

Vilken utbildningsplan är det som gäller egentligen?

Efter artikeln om kadetternas vinterutbildning mottog jag, något förväntat, några kritiska dm. Bland annat att artikeln innehöll en rad felaktigheter och att utbildningen inte alls såg ut så. Bland annat sades det att det var 85% närvaro som krävdes. Andra påstod att det inte alls var krav på en avslutande utbildningskontroll. Det framstod som märkligt hur det kunde finnas så pass skilda uppfattningar om vad som var krav och hur utbildningen skulle genomföras. Det fick dock sitt svar när en hjälpsam vinterinstruktör hörde av sig och påpekade att det sedan 2022 fanns en ny fastställd kursplan för vinterutbildningen. Exempelvis fanns en kurs som hette GK vintersoldat som hade 85% närvaro som krav tillsammans med isvak, ensamdygn och utbildningskontroll som obligatoriska moment. Det här ska vid ett senare tillfälle även nyttjats 2020 vid genomförande av GK vinter befäl.

I min artikel framförde jag kritik bland annat kopplat till just examinerande moment som är beroende av dels väder, dels att kadetten håller sig frisk. En annan synpunkt jag framförde var att ge människor skidor och sen skicka ut dem på skidmarsch med packning med förväntningen att de bara ska genomlida detta. Glädjande nog fick jag veta att man redan hade omhändertagit detta 2022 med den nya kursen “Grundkurs vinterförmåga”. Bland annat bytte man ut utbildningskontrollen mot ett avslutande seminarium och man strök kravet på 80% närvaro. Istället lämnade man det till instruktören att kontinuerligt bedöma elevens arbete i fält.

Så vad har då hänt nyligen i Arvidsjaur. Jo Militärhögskolan Halmstad har med sina kadetter bedrivit kursen “Grundläggande vinterutbildning befäl” (kurskod: MAVGK942VE02). Den kursen kräver 85% närvaro, isvaksbad, ensamdygn och utbildningskontroll för att kadetten ska godkännas. Det är upp till examinatorn att bestämma om det krävs komplettering eller ej för att bli godkänd. Därtill ska det vid kursstart anges när omexamination kan ske. Oftast anges nästa kurstillfälle, vilket innebär att SOU-kadetter inte kommer erhålla en examen förrän de gjort om kursen året efter. Enligt utbildningsplanerna skulle SOU 22-23 vara den sista kullen att genomföra den här kursen.

Detta har man gjort trots att SOU 23-24 har en utbildningsplan som anger att de ska genomföra den nya kursen “Grundkurs vinterförmåga” (kurskod: VIN422IVE02). Den kursen ställer inget krav på minsta antal procent deltagande och de obligatoriska momenten är isvaksbad, ensamdygn och ett seminarium. Kursen (denna eller vinter befäl) ställer heller inget krav på att eleverna måste åka skidor utan det kravet är att de ska kunna förflytta sig på något sätt. Det kan innebära nyttjandet av snöskor eller att helt enkelt gå. Det är upp till övningsledningen att avgöra.

Frågan är nu varför MHS H, tillsammans med övriga ansvariga skolor, väljer att frångå den av FM Utbildningschefen fastställda utbildningsplanen för att nyttja en gammal kurs och därmed underkänna kadetter som av olika anledningar inte kan delta i utbildningskontrollen. Det förefaller inte ligga i Försvarsmaktens intresse att underkänna blivande specialistofficerare för att de inte klarade av att skida under strapatsliknande förhållande. Och om man från ansvarig skola frångår utbildningsplanen på det här sättet, vad är det mer som man frångår och hur ska förbanden kunna ta höjd för det i efterföljande utbildning?

Är det så att informationen inte trängt ut till ansvariga befäl? Är det här ett tecken på att informationsspridningen inte fungerar som det är tänkt? Har man bara valt att strunta i utbildningsplanen och kört tummen i spåret för att man har haft upparbetade övningsplaner? För i realiteten finns det inget som säger att det skulle vara svårare att ändra till kraven för “grundkurs vinterförmåga”. Snarare tvärtom. Det skulle innebära att man från övningsledningens sida inte behöver planera och genomföra en utbildningskontroll.

Då jag vet att ansvariga övningsledare för den genomförda kursen läser det som skrivs här bjuder jag återigen in för er att förklara för era kadetter varför ni har valt den här lösningen när det sedan 2022-09-14 finns en annan kurs fastställd. Kommer ni även i framtiden för nästa SOU-kull att frångå gällande utbildningsplan för att det ger en bättre magkänsla? Till övriga skolor med profil och utbildningsansvar ställer jag frågan vad ni nu kommer göra för att omhänderta de kadetter vars examen nu är i skottgluggen?

Och eftersom vi ändå pratar om SOU hade det varit intressant att höra vad respektive försvarsgrensförvaltare tycker om att deras kadetter felutbildas? Vad säger det om kvalitetskontrollen om olika skolor bedriver utbildningarna på olika sätt med olika kurser och därmed frångår fastställd utbildningsplan?


Referenser:

FM2021-16568: 19 Kursplan Grundkurs vinterförmåga

FM2019-21738:1 Kursplan Grundläggande vinterutbildning befäl

FM2023-8995:5 bilaga 3 Utbildningsplan specialistofficersutbildning teknisk tjänst

FM2023-8995:5 bilaga 5 Utbildningsplan specialistofficersutbildning luftstrid

Utan beteckning – Bilaga 5 Utbildningsplan specialistofficersutbildning markstrid

Talangidentifiering – inte så enkelt som vi vill ge sken av

Officerskåren har under lång tid varit “utsatt” för så kallad “talangidentifiering” där chefer har uppmanats att identifiera yngre officerare som kan tänkas vara synnerligen lämpade för att bli överstelöjtnanter och högre. Beskrivet på det här sättet framstår det antagligen inte som något märkligt, men om vi tillför informationen att detta ska ske när officeren är löjtnant eller kapten och tar hänsyn till antalet år i tjänst det är mellan den nivån och överstelöjtnant framstår det som ett långskott. Under den tiden kan en individ såväl utvecklas som stagnera i sin yrkesutövning vilket innebär att en tidigt identifierad “talang” i slutändan inte alls var det. Precis som inom idrotten.

Jag kommer i den här artikeln framföra varför jag tycker att det oftast är en dålig idé med militär talangidentifiering med långa tidshorisonter istället för att titta på hur vi utvecklar en person för nuvarande nivå och nästa.

Ledningstriaden – vad den innebär

Sedan införandet av trebefälssystemet har Försvarsmakten internt kämpat för att tydligt definiera hur officerare och specialistofficerare ska förhålla sig till varandra. Ganska tidigt etablerades en bild av specialistofficeren som den erfarna “NCO:n” likt Storbritannien och USA. En mer erfaren kollega som ska handleda den oerfarna officeren rätt på den egna enheten. Således var det bara naturligt att tankebanorna drogs hela vägen till att börja prata om försvarsgrens- och försvarsmaktsförvaltare som “främste företrädare” för hela specialistofficerskrået med ett tydligt ansvar för traditionsvård. Problemet är bara att pratet om främste företrädare för en hel professionsinriktning inte fungerar med hänvisning till hur lednings- och lydnadsförhållandena ser ut i Försvarsmakten. En “trea” oavsett nivå är just bara det, en trea. Det är ytterst chefen och, i chefens frånvaro, ställföreträdaren som äger rätt att de facto företräda personalkategorin i allehanda frågor. Precis på samma sätt som för övriga personalkategorier. Men eftersom vi lyckats etablera bilden av att vara ett system likt de utländska sprids numer ett missnöje över att specialistofficerarnas “representanter” inte syns eller hörs mer. Faktum är att försvarsmaktsförvaltaren lyser med sin frånvaro i all form av intern och extern kommunikation (bortsett från LinkedIn och enstaka artiklar).

Det är å andra sidan inte konstigt att det råder oklarheter kring förvaltarnas roller i Försvarsmakten generellt och ledningstriaden i synnerhet när det är först under de senaste 3-4 åren som organisationen har i skrift definierat hur ansvarsfördelningen i triaden ska se ut. Därtill har Försvarsmakten en rad organisatoriska utmaningar att omhänderta i samband med tillväxten och den nu beslutade omgaloneringen av samtliga NBO:er. Det var troligtvis fler än undertecknad som reagerade på att förvaltarna på de högre nivåerna varit frånvarande i “cirkusen” och istället har diverse överstar och generaler fått stå och förklara varför detta dels inte är en “spottloska i ansiktet”, dels hur det påverkar specialistofficerarna i förlängningen. Men som den här artikeln kommer visa är det helt naturligt eftersom förvaltarna saknar såväl ansvar som makt att företräda någon annans intressen än sin närmsta chef och enhet, samt att det är avsaknaden av ett tydligt funktionsansvar som ställer till det.

Varför tackar de antagna nej till SOU?

Ett återkommande tema för de grundläggande officersutbildningarna (och även till del polisutbildningen) är att antagna elever, efter att ha tagit sig igenom nålsögat, tackar nej till sin plats. Därmed var det hög tid att Försvarsmakten tog sig tiden att försöka få svar på frågan; Varför?

Statistik över antal sökande, testade och som påbörjat Officersprogrammet.

Svårt att införa krav på fanjunkareskola med nuvarande riktlinjer

Efter att ställt samma fråga med cirka ett (1) års mellanrum verkar det finnas ett dödläge i synen på fanjunkaren och om graden ska vara sammankopplad med ett formellt utbildningssteg eller ej innan befordran. Det är i princip 50/50 när följarskaran röstar i frågan. Ett resultat som troligtvis påverkas av att respektive försvarsgren har sin syn på fanjunkare-rollen och vad denne förväntas utföra för uppgifter.

Sett till de riktlinjer som respektive försvarsgren gett ut ser jag viss problematik med att kunna införa ett särskilt utbildningssteg som är likvärdigt ens inom respektive gren (eller för den delen de försvarsmaktsgemensamma förbanden vars intressen också ska omhändertas). Min skepticism baseras främst på att samtliga försvarsgrenar fokuserar på tjänstgöringstid och begreppet erfarenhet. En lång tjänstgöringstid ska i sin tur bidra till att individen hinner bygga upp en djup kunskap inom sitt funktionsområde och därmed ska kunna verka som expert på olika nivåer. Här har Flygvapnet spetsat till det genom att individens yrkesskicklighet ska bedömas av andra erkänt skickliga individer. Det här öppnar förvisso upp för en modell där den som ska befordras ställs inför en kommission med tillhörande kunskapsprov som antingen kan vara lokal eller central. Även om en central modell väljs kommer denna vara knuten till den specifika funktionen såväl som försvarsgrenen. Således kommer den svårligen kunna överföras till andra områden eller delar av Försvarsmakten utan att det uppstår diskussioner om validiteten. I still med den diskussion som varit tidigare där synen på befordran till fanjunkare skiljt sig betydligt mellan förband.

Ny tidslinjal för ansökan till officersutbildningarna

För att söka till någon av Försvarsmaktens officersutbildningar (OP, SOU, ROU, AROU, FFU) behöver du som individ vara påläst om just vilken ansökningsprocess som gäller för dig. För det är rörigt och beroende på om du är anställd som GSS, värnpliktig eller kommer utifrån gäller olika ansökningsfönster. Detta, tillsammans med ett ökat behov av uppfyllda platser på utbildningarna, har resulterat i en successivt utökad ansökningsperiod för GSS. Vilket i sin tur har inneburit att det är svårt för den närmsta chefen att svara på frågor kring ansökningsprocessen då informationen förändrats på kort tid. För värnpliktiga har det funnits en separat ansökningsperiod som även den utökats för att fånga upp de värnpliktiga vars intresse för officersyrket först kommer efter en längre tids utbildning.

Det är resurskrävande att ha flera olika tidsfönster att hålla koll på, samtidigt som det är resurskrävande att testa och rangordna sökande när alla ligger förskjutna. Därmed är det positivt att Försvarsmakten har fattat beslut om att införa en ny tidslinjal med start 2021. Det här innebär att oavsett vilken grupp den sökande tillhör (värnpliktig, GSS eller övriga) och oavsett vilken officersutbildning personen söker, ligger ansökningsperioden alltid samtidigt i samma period december till januari. Riktlinjerna är just nu att ansökningsprocessen kommer ligga vid årskiftet varje år. Därefter genomförs tester och antagningskommissioner under våren vilket innebär att den som blir antagen har ca 12 veckor tills utbildningen påbörjas (ROU skiljer sig då den utbildningen går över sommaren).

Det här innebär att kampanjerna för framtida utbildningar kan samordnas mer effektivt, och att alla ansöker och testas samtidigt vilket borde innebära en enklare administration och mindre börda för såväl HRC som förbanden.

Även om beslut är fattat om förändrad tidslinjal för ansökning till officersutbildningen, är det inte fastslaget exakta tidsperioder. Hur anvisningar kommer att tillämpas återstår att se.

Flygvapnets syn på karriär och yrkesutveckling

Medan såväl armén som marinen släppte sina riktlinjer för yrkes- och karriärutveckling samtidigt, var Flygvapnet något avvaktande. Däremot låg stridskraften något i framkant då det fanns ett interimistiskt beslutsunderlag som ritade upp boxen för hur Flygvapnet såg på framförallt OR6 och 7. I februari var det dock dags för flygvapenchefen att redogöra för hur Flygvapnet ser på trebefälssystemet och personalens utveckling. Även om trebefälssystemet är försvarsmaktsgemensamt finns det tydliga skillnader i hur Flygvapnet väljer att formulera sig kring kompetens, samt krav för befordran. Det här inlägget kommer försöka lyfta de största skillnaderna inom respektive kategori (GSS, SO och OFF).

Karriärvägarna för specialistofficerare

Det här är en artikel som bygger vidare på inlägget om yrkes- och karriärsriktlinjer för personalen i Försvarsmakten. Det är rekommenderat att läsa det inlägget innan du fortsätter med den här artikeln för att helt förstå begrepp som exempelvis kompetensdjup samt var informationen har sitt ursprung.

Precis som tidigare kommer informationen baseras på de två (2) dokument som armé- och marinstaben publicerat gällande karriärvägarna för deras personal.

Yrkes- och karriärsriktlinjer tydliggör vägen framåt

Den förste oktober infördes nya tjänstegrader, vilket till stor del mest berörde soldater och sjömän direkt. Indirekt däremot har förändringen medfört konsekvenser som påverkar en stor massa av Försvarsmakten, nämligen hela OR-kategorin. Med en sådan stor inverkan på personalen är det trist att det först i efterhand kommit riktlinjer för hur karriärutvecklingen ska se ut inom armén och marinen. Flygvapnet valde att framställa ett interimistiskt beslut (vilket i stort påverkade personal inom OR6/7-spannet) innan de nya tjänstegraderna infördes. Således låg flyget något på framkant och förhoppningsvis kommer det beslutet att stöpas om till samma struktur som dokumenten från övriga försvarsgrenar.

Det hade varit önskvärt att de här riktlinjerna kommit ut innan införandet av de nya tjänstegraderna, eller i alla fall det datum från när riktlinjerna skulle börja gälla. Men nu fastställdes dokumenten den tredje oktober (marinen valde dock att riktlinjerna skulle börja gälla från 7/10).

Även om de här riktlinjerna är samverkade mellan samtliga försvarsgrenar och med Högkvarteret, finns det några skillnader som är värda att känna till om hur respektive försvarsgren (i detta fallet armén och marinen) ser på personalens utveckling.

Sida 1 av 2

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén