Den 23 augusti fastställdes ett nytt direktiv med en rad åtgärder gällande personlig utrustning. Direktivet kan ses som en följetong av direktiv sen i våras där FST Stöd med logistikchefen brigadgeneral Isoz i spetsen försökt förmå försvarsgrenarna och personalen att lämna in utrustning för omfördelning till de värnpliktiga. Det ska noteras att min kritik mot logistikchefen och FST Stöd inte handlar om att man prioriterat värnpliktiga framför anställda vad gäller omfördelning av grundläggande personlig utrustning. Min kritik mot FST Stöd i allmänhet, och brigadgeneralen i synnerhet, handlar om den tondövhet som kontinuerligt uppvisas i kommunikationen till personalen, därtill avsaknad av kontinuerlig kommunikation internt inom organisationen samt det uteblivna stöd till personalen som nu måste hantera en situation som de inte bidragit.
Det hela började i våras med en handling som direkt beskyllde personalen för att vara grundorsaken till problemet med brist på prylar. Det hette då att personalen hade stora överuttag på utrustning samt att det var subjektiva upplevelser om brist, inte en egentlig brist, som var problemet. Därtill skrevs det rakt ut att personalen hade attitydproblem i frågan. Sen dess har vissa försökt skydda logistikchefen genom att säga att det inte var han som författade de kritiserade styckena. Vilket inte är förvånande, hela vår förvaltning bygger trots allt på att handläggare författar dokumenten och chefen skriver under. Så långt hade brigadgeneral Isoz kunnat komma undan, åtminstone med påhoppen. Situationen som sådan med brister på grundläggande utrustning var och är fortsatt hans att hantera, oavsett om han ärvt problemet eller ej.
Jag uppmärksammade situationen i februari och nu sex månader senare (nästan på dagen) kommer nästa direktiv som inte bara bekräftade bristerna på saker som termosar, regnkläder och bärsäckar. Det kom även med en orimlig tidslinjal där åtgärder skulle vara vidtagna senast v336 (när detta författas är vi i vecka 335). Det vill säga att försvarsgrenarna och förbanden fick två veckor på sig att omsätta direktivet till order, direkt efter sommarledigheten, för att få in så mycket utrustning som möjligt för omfördelning.
Personal som hade den utpekade utrustningen och som inte använde den “frekvent” instruerades att omgående lämna in bristpersedlar. Därtill angavs det att personal som i “undantagsfall genomför verksamhet i uniform” kunde “med fördel” lämna in all sin militära materiel. Det vill säga alla CVAT som vi nu under flera år utrustad med militär utrustning för att de är kombatanter. Vidare ska all verksamhet som inte är “övningsanknutna”, exempelvis uniformsdagar, “tillfälligt” upphöra för att frigöra mer utrustning.
Tanken är att värnpliktiga, kadetter, nyanställda, hemvärnet samt tidvis tjänstgörande som ska genomföra KFÖ ska förses med den tilldelade utrustningen. De som lämnar ifrån sig utrustning lär få vänta tills 2025 innan det är tal om att återfå några prylar. Så den så kallade “temporära lösningen” kan mycket väl bli permanent då människor lär sluta om det inte presenteras en “här och nu”-lösning under de kommande två åren.
Och som sagt, själva omfördelningen är i sig inte problemet. Det är kommunikationen kring allt som sker. För samtidigt som man säger att det ska lämnas in grundläggande utrustning anger FST Stöd att utrustningskorten i Prio är styrande. Men det ska förstås som att grundutrustningskorten enbart är gällande om det kan reglera överuttag, i övrigt ska en subjektiv bedömning av hur mycket utrustningen nyttjas avgöra om personen ska lämna ifrån sig gummistövlarna eller ej.
Kommunikationen kring det här lämnades till en kort nyhet på emilia där situationen ånyo skylldes på överuttag och ett systemfel. Det senare är intressant med tanke på att vi samtidigt förväntas lita på att systemet ska klara av att dels omfördela materiel, dels klara av att reglera utrustning i framtiden. Ingenstans går det att utläsa vad i systemet som inte funkar och hur ansvarig chef avser att förändra systemet.
Eftersom få till ingen läser nyheter på emilia dröjde det till att någon skrev på sociala medier om direktivet för att folk skulle få vetskap om vad som var i görningen. Vilket ledde till kritik på såväl X (fd twitter) som i kommentarsfältet till nyheten. Vilket i sin tur leder till en ny nyhet två dagar senare som inleds med den magiska meningen “[d]et som förefaller självklart är inte alltid det”. Nä det kan man lugnt konstatera att den här containerbranden är ett tecken för.
Förutom sedvanliga ursäkter om att ingen hade kunnat förutse den här situationen och att det tar tid att “ställa om – och i somliga fall skapa – system och process” sägs det att FST Stöd har bäddat för “snabba lösningar” där förbanden har kunnat köpa saker “på stan” för att utrusta värnpliktiga. MEN att dessa så klart ska ske i första hand genom “centrala inköp”. Det vill säga att man inte släpper ifrån sig någon form av kontroll trots det akuta läget.
Det påstås även att man har klarat att förse alla inryckande med komplett utrustning, ett påstående som jag genom anekdotisk bevisföring från förband hävdar är felaktigt. Men jag antar att om man kontinuerligt ändrar i utrustningskorten så kan verkligheten bli den man önskar.
Grädden på moset, smultronet på kakan, fikonet på delikatessosten blir ändå när vi bjuds med in på den läroresa som nu görs inom “Operation Personlig Utrustning” (OP PU). Varje vecka sedan maj månad samlas en rad individer i ett “war room” där det jobbas med “fantastiskt engagemang”, många gånger till “efter kontorstid” för att lösa ut situationen. Alltså den situationen som skapats av ett systemfel som uppdagades redan förra året. Den situation som personalen på de olika utbildningsplatserna fått hantera efter bästa förmåga, exempelvis genom lokala inköp av persedlar.
Men åtminstone ett förband fick bli varse om att man inte försöker runda processen ostraffat. När K 4 ville köpa underkläder och tyckte sig ha fått klartecken i guld tog det sen stopp. Resultatet? Smäll på fingrarna och underkläderna dog processdöden. De tilltänkta värnpliktiga fick aldrig se plaggen. Hur ska vi lyckas skapa förtroende för vår organisation när den inte klarar av att köpa en liten kvantitet av kläder?
Det leder mig till min avslutande kritik i en artikel som antagligen redan är för lång. Nämligen att det inte presenteras några som helst lösningar för hur personalen ska kunna lösa ut avsaknaden av regnkläder eller termosar. Några lokala inköp verkar det inte vara på tal om för den anställda personalen. Inte heller verkar det möjligt att handla utrustning för att sen bli ersatt via kvitto. Istället hamras det på om “snabba centrala inköp” som fortsätter lysa med sin frånvaro. Viljan att hitta lösningar utanför den redan etablerade processen verkar vara minst sagt låg. Men engagemanget är det inget fel på. Och det verkar vara den tanken som ska hålla soldaterna torra nu när vi kliver in i höstperiodens angenäma väderlek.
Är det verkligen så konstigt att man blir förbannad till slut?
FM2023-12945:11 Tillfälliga åtgärder för att säkerställa GU 2023-2024 behov av personlig utrustning Ä1
