Din EOBUSARE i gryningen

Kategori: Utrustning Sida 1 av 10

Rimligt med ändamålsenlig utrustning

I dagarna har det uppmärksammats att Arbetsmiljöverket belagt P 4 med hot om vite på 300 000 kr om bevakningspersonalen inte erhåller en personlig skyddsväst med bland annat knivskydd. Den här artikeln kommer inte handla om det beslutet per se, det kommer i en senare artikel. Den här artikeln kommer istället fokusera på reaktionen som har flera likheter med reaktionen kring ändamålsenliga skyddshjälmar för den beridna högvakten. Nämligen att nuvarande kroppsskydd är tillräckligt för tjänsten och att kravet på en ändamålsenlig skyddsväst är orimlig.

I stort vill jag anföra att det är samma typ av åsikter som vi fått utstå vad gäller arbetet med att få ett ändamålsenligt kroppsskydd, en stridsskjorta eller för den delen fickor som fungerar med kroppsskyddet. För motargumentet har varit desamma som nu yttras mot skyddsvakternas krav på ny skyddsväst. Nämligen att nuvarande utrustning är tillräcklig och att det bara handlar om att vilja ha något annat än det som tilldelas.

Precis som med ridhjälmarna kommer kritiken i stort från kategorier som inte är de som behöver bära utrustningen i den typen av tjänst som avses. Likt mycket annan kritik som framförs mot diverse enheter då kritik oftast kommer utifrån med antaganden om vad som en enhet behöver eller inte behöver för att kunna lösa sin uppgift. Bara det i sig är ett intressant samhällsfenomen där vi som människor tycker att det är rimligare att rikta kritik om hur andra utför sina jobb än att titta på vad vi själva gör.

Kroppsskydd 12, som tillverkas av tyska Mehler, köptes in för att passa soldatens behov i de internationella insatserna. Därefter har den successivt blivit en, relativt, naturlig del av verksamheten även i Sverige. Den har därmed blivit en form av allmänfungerande lösning likt mycket av den personliga utrustningen i stort. Men, som jag tidigare skrivit om, så är kroppsskyddet inte optimalt inom en rad områden. Bland annat om du sitter i fordon mycket. Då finns risken att kroppsskyddet tar i benen och orsakar obehag genom skav eller tryck. Lösningen på det är att gå ner i storlek, vilket också medför att skyddet flyttar upp på kroppen. Då kroppsskyddet köptes in för våra insatsförband för den internationella verksamheten vet vi också att den inte är framtagen för den verksamhet som våra bevakningsavdelningar utför.

På samma sätt som att våra bevakningssoldater har varselutrustning, hörselsnäckor till radioapparater och utrustningsbälten istället stridsvästar framstår det för mig som väldigt rimligt att kräva skyddsutrustning som är anpassad för den typen av arbete. Vilket inte sällan innefattar att sitta i en vanlig personbil till och från objekt. En skyddsväst utformad för den typen av verksamhet är utformad för att bli buren under kläder, vilket innebär att den är designad för att sitta nära kroppen för bästa skydd med minimal signatur. Kroppsskydd 12 är designad för att sitta utanpå. Det dolda kroppsskyddet ska medge så kallat dolt bärande, men vi ser också att det inte sitter lika tätt på kroppen som en skyddsväst. Framförallt är komfortnivån en helt annan vilket inte är en oväsentlig faktor när du förväntas bära en väst under långa pass kontinuerligt.

Våra skyddsvakter bär redan idag en rad utrustningsdetaljer som är specifik för deras tjänst. Varför vore det orimligt med en skyddsväst anpassad för den typen av tjänst? På vilket sätt skiljer det sig från skyttesoldatens behov av ändamålsenliga magasinsfickor? Varför skulle det ena vara mer rimligt behov än det andra? Det kan troligtvis inte ens Försvarsmakten svara på eftersom vi uppenbarligen inte klarar av att förklara för Arbetsmiljöverket vilka risker som uppgiften medför. Att vi inte klarar av att förklara sannolikhet och konsekvens i vår riskbedömning borde få fler att reagera än en kategoris behov av annan utrustning. I synnerhet när vi ändå säger att vår bevakningspersonal såväl som värnpliktiga ska vara beväpnade vid skyddsvaktstjänst. Vad innebär det egentligen att vi placerar värnpliktiga som beväpnade skyddsvakter utan skydd vid slotten? Det tror jag framförallt allmänheten kommer vara intresserad av att veta i en tid av högt terrorhot.

Och om vi inte lyckats producera en fullständig riskanalys för den verksamheten, vilka andra uppgifter saknar en adekvat riskanalys med relevanta åtgärder? Har vi, trots våra dödsolyckor, blivit för bekväma vad gäller risk och riskhantering? Ingen skyddsvakt har till dags datum blivit knivhuggen, men vi vet att personer omhändertagits som burit kniv. Ska det verkligen behöva krävas ett knivhugg och kroppsskada för att vi ska anse att skyddet är rimligt? Det sägs att det under lång tid ansågs orimligt att skicka ner giraffen till Mali för att skapa förvarning vid indirekt eld. Ridhjälmarna, dagens situation med automatkarbinen och situationen vid hade med piloter som tog tjänstledigt visar på en oroande förmåga inom organisationen att skjuta beslut framför oss tills dess att problemet når en kritisk massa och får stora konsekvenser. Det är ett beteende jag tycker att vi behöver bli betydligt mer uppmärksamma på.

Just nu framstår det mer som att vi fallit i samma fälla som generationen före oss. Vi har blivit dumsnåla och försöker komma på ursäkter för att “tilldelad materiel är tillräcklig”, trots att den uppenbarligen inte är framtagen för ändamålet. Jag hoppas att beslutet från arbetsmiljöverket leder till bättre utrustning för bevakningspersonalen, vilket därmed också skulle innebära att kroppsskydden kan nyttjas av den personalen som utrustningen är utformad för. Det hade varit rimligt för mig.

Interimsvapen i väntan på Sako

För ungefär sju månader sedan skrev jag en artikel om eldhandvapenprojektet och hur det mer eller mindre är att betrakta som en containerbrand. Artikeln blev en form av crescendo över alla turer fram och tillbaka som sedermera toppades med att ak4 skulle återinföras som gapfiller för personal med “markstrid som huvuduppgift”. Det jag valde att inte nämna i den artikeln, men som nu verkligen behövs lyftas fram är de turer som skett internt inom Försvarsmakten, samt mellan myndigheten och FMV sedan åtminstone 2021.

Ämnet är aktuellt då nuvarande arméchef fattat beslut om att “snarast” köpa in ett interimsvapen från en större europeisk leverantör i väntan på att finska Sako ska kunna börja leverera vapen. Det här har varit en pågående process sedan 2021/2022 där ÖB och LEDS sköt till pengar (en summa som nämnts ligger i storleksordningen 1,5 till 1,8 miljarder kronor) till armén för ett inköp. Medan högre stab noterade att inget hände sägs det från andra håll att pengarna istället trycktes in i finlandsaffären av dåvarande arméchefen. Det som nu framkommer från flera olika håll är en bild där dåvarande arméchefen tillsammans med dåvarande chefen för verksamhetsområdet Armémateriel (C VerkO Armé) på FMV inte bara aktivt motarbetat alla former av inköp av interimsvapen, mycket tyder på att affären med Finland varit bestämt på förhand av de involverade och att alla försök till alternativa lösningar motarbetats med kraft från duon. Dåvarande C VerkO Armé har haft en hög svansföring kring samarbetet med Finland och Sako, vilket har resulterat i att vissa (förhastade) inlägg raderats eller redigerats vid ett antal tillfällen.

Den dåvarande C VerkO Armé är idag chef för FMV:s ledningsstab och fortsätter, enligt insatta källor, genom VerkO Armé att motarbeta en upphandling av en gapfiller. Fördröjningsstriden från såväl dåvarande arméchef som C VerkO har således resulterat i en försenad upphandling som hade behövts genomföras redan 2021. Det har även resulterat i att Försvarsmakten kommer genomföra upphandlingen via egen upphandlingsorganisation och inte via FMV som brukligt är.

Min önskan om en extern granskning av processen kring nästa eldhandvapen kvarstår. Eller rättare sagt, jag som skattebetalare kräver att det här nagelfars. Här räcker det uppenbarligen inte med en intern revision utan det krävs externa ögon som kan vaska fram alla avtal, såväl muntliga som skriftliga, som gjorts sedan projektet med “ak6” drog igång.

Beväpningen av vår personal ska inte riskeras vare sig på grund av prestige eller personliga intressen. Det är tydligt för alla i organisationen att vi lever på lånad till med våra automatkarbiner och att det inte är acceptabelt att den här processen förhalas ytterligare.

Läget med personlig utrustning

Så det har varit en livad period efter sommarledigheten. Aldrig förr har så många pratat så mycket om personlig utrustning som i augusti och september. Efter all uppståndelse såväl inom myndigheten som i extern media är det på sin plats att trycka ut lite information om vad som händer och sker inom “OP PU”.

Den 19 september kunde vi läsa på det interna nätverket att Försvarsmakten hade köpt in 10 000 regnställ från Haglöfs och ytterligare 5000 från finska försvaret. Det var nästan hela rätt. De 10 000 regnställen är tillverkade av Helly Hansen av modellen Voss (butikspris: ca 1400kr/set). Leveransen av dessa ska ha skett i närtid. De 5000 ställen från Finland har just nu ett okänt leveransdatum.

Vad gäller regnställ 90 pågår just nu en dialog med leverantören om att kunna leverera tidigare än det som är överenskommet i gällande ramavtal. Man avser att köpa in 100 000 set, vilket får antas innebära att det kommer finnas regnställ även när NCU införts samt för att tilldela fordonsbesättningar för vård.

En leverantör av Skalplagg 08L ska väljas under första kvartalet 2024, därefter ska myndigheten kunna genomföra ett avrop på mellan 40 och 80 000 set 120 000 set med delleveranser djup intill andra kvartalet 2025.

Kängor

Det genomförs just nu en direktanskaffning av kängor till värnpliktiga där leverans sker till centrallagret i skrivande stund. Försvarsmakten har köpt in 10 000 par av kängan 5.11 A/T 8. För de anställda pågår ett arbete där det pratas om att personal ska kunna pröva ut kängor i butik för att sen lägga en kundvagn. Det återstår att se om individen kommer vara hänvisad till enbart en modell som ska funka för alla, eller om det kommer finnas någon flexibilitet i lösningen.

Valet av känga från 5.11 får antas bero på möjligheten att leverera en stor kvantitet på väldigt kort tid.

Enligt det utgivna direktivet för inryck ska samtliga djungelkängor bytas mot ökenkängor.

Trosor

Just nu finns ca 58 000 trosor på centrallagret. Dessa har spärrats och kommer att avvecklas. Istället kommer utökade beställningar av TROSA KB och LB att genomföras, totalt 100 000 st varav 42 000 par ska levereras detta kvartalet.

Kroppsskydd 23D

Just nu finns det ett BOA med restriktioner (varför kommer avhandlas i en kommande artikel) men ett fullständigt BOA samt användarutbildning r att vänta v341. När utbildningen genomförts sker leverans till förbanden där samtliga kvinnlig personal som har en tilldelning på kroppsskydd kommer att tilldelas 23D. Just nu finns omkring 4500 kroppsskydd levererade och ytterligare kommer levereras löpande.

Skyddsglasögon

Leveransen av skyddsglasögon har påbörjats efter att ha fått liggsår på centrallagret. Ca 150 000 enheter ska nu tryckas ut till förbanden. Således bör alla brister åtgärdas inom kort. Förhoppningsvis innebär detta även att Försvarsmakten kan komma ikapp gällande tilldelning av insatser för de som vanligtvis bär glasögon.

Termosar

Under årets två sista månader kommer 150 000 termosar att levereras med möjlighet till avrop av ytterligare 97 000. Därmed får bristen på termosar anses vara löst på kort och lång sikt.

Övriga leveranser

Utöver det som nämnts ovan kommer ytterligare leveranser av olika handskar, underkläder, brynjor och fältskjortor att genomföras innan året är slut.

I övrigt pågår nu en analys av inlämningarna som genomfördes efter sommaren. Det arbetas med att säkerställa att saldon är korrekta i framtiden för att kunna ha en korrekt lägesbild på samtliga nivåer.

Avslutningsvis

Det är glädjande att det har fattats beslut om att genomföra stora inköp direkt från tillgängliga leverantörer. Jag hoppas att den erfarenheten tas tillvara på och inarbetas i ordinarie processer för att korta ner tiden för ordinarie leveranser också. Därutöver hoppas jag att vi slipper behöva gå igenom samma karusell med att blanda in media för att ansvariga chefer ska våga fatta beslut om sådana inköp som så uppenbart hade behövts göras redan i våras.

Jag avser att återkomma till kroppsskydd 23D och de nu gällande restriktionerna.

Den eviga frågan kring personlig utrustning

Den här artikeln skulle kunna vara en enda stor länksamling till alla de nyhetsartiklar som skrivits genom åren om bristerna och satsningarna gällande personalens utrustning. Efter invasionen av Ukraina och Krim 2014 kom en politisk överenskommelse 2015 där Försvarsmakten fick 10 miljarder extra som bland annat skulle gå till personlig utrustning. Sen 2016 fick vi veta att bristen på kängor hade fått sig en lösning och 2018 stoltserade Försvarsmakten med en rad plagg som var på väg ut på förband (bl a den ökända stridsskjortan som nu har nått ut till alla förband). Detta trots att det fortsatt uppmärksammades att kvinnors utrustning inte levde upp till tjänstens krav. Något som varit av en följetong i sig som än idag fortsätter skapa rubriker i media. Lösningen? Att lokalt återgå till hur det var förr, nämligen att soldaterna själva köper mot kvitto.

Så sent som förra året ställdes frågan till försvarsministern om hur bristen på utrustning skulle hanteras. Svaret från ministern blev ett icke-svar. Nämligen att det är Försvarsmaktens ansvar att tillse att det finns utrustning och att försvarsministern avsåg att “fortsatt följa frågan”. I ÖB:s råd till politikerna gällande förmågeutveckling framgår det att det pågår en “utökad anskaffning” av utrustning till personalen som ska vara tillgänglig både för krigsorganisationen och grundutbildningsorganisationen. I februari ålades myndigheten att senast 1 mars 2023 särskilt redogöra för hur beställningarna och fördelningen av personlig utrustning ser ut. Vad som hände sen känner vi till. Det började spruta ut direktiv för att omfördela utrustning från anställda till värnpliktiga. Detta hette att kombinationen av överuttag och systemfel (inkluderat saldofel i Prio) bidragit till att vi nu inte hade utrustning så att det räckte till alla.

I ett reviderat budgetunderlag som skickades till regeringen i juni framgår det att Försvarsmakten fortsatt genomför utökad anskaffning av utrustning, och att man på kort sikt omfördelar utrustning. Står man utanför myndigheten och läser det stycket får man antagligen intrycket att allt är under kontroll. Men sedan 2015 har det varit ett sluttande plan där uteffekten av de extra pengar som skjutits in i materielprocessen varit låg.

Vissa processer pågick så länge att de avslutades utan att en pryl överhuvudtaget levererades med hänvisning till att NCU snart skulle komma levereras.

Min observation är att vi är duktiga på att skapa arbetsgrupper och arbeta fram olika typer av systemmålsättningar för att sen starta en utvecklings- och upphandlingsprocess som drar ut på tiden. Att ta fram en stridsskjorta blir i princip lika avancerat som att köpa en radio eller ett fordon. Detta trots att vi under flera år klarat av att köpa in färdiga stridsskjortor direkt från hylla för att leverera till förband i Mali. Jag förstår än idag inte varför vi skulle prompt utveckla en egen skjorta under ett årtionde när det redan fanns färdiga lösningar.

En annan observation är att vi återanvänder krav och designpreferenser från flera årtionden tillbaka trots att de inte är relevanta för alla idag. På samma sätt envisas vi fortsatt med att alla ska ha samma typ av utrustning, det vill säga att den kommer vara lika dålig för alla. Därutöver är det långt mellan de som beslutar om utrustningens utseende och funktion, och de som förväntas använda den. Vi köper nu in en känga som ska vara snörad hela vägen upp utan öppna krokar. Ett krav som inte sällan medför att soldaten inte snörar de översta öglorna för att snabbt kunna få på sig kängan.

Det historiska debaklet kring 90L och skalplaggen visar också på hur långt det är mellan förbanden och materielinköpet. Varför var det viktigt att köpa en fältjacka med elviskragar? Och varför köptes det in ett skalplagg som inte var utvecklat för “stridsövningar”, för att sen skicka plagget till våra förband i internationell insats? Från det att ett projekt skapas tills dess att prylen levereras till förband och börjas användas verkar det uppstå ett “mission creep”. Plötsligt får vi försöka malla in utrustningen för att passa en verksamhet som den inte var avsedd för från början.

Jag uppfattar att det bidragit till att processerna blivit längre och mer komplicerade för att det upplevs att mer kontroll och detaljerade listor skulle minska risken för att framtida persedlar är undermåliga. Resultatet verkar istället vara att vi får vänta längre på att förses med ens de enklaste saker.

Så medan en del skyller på LOU och anser att den måste ändras vill jag påpeka att vi behöver titta internt på vad vi själva gör och varför. Varför har vi vissa detaljkrav och är de verkligen relevanta för den gemensamma Försvarsmakten? Vi kanske borde släppa det mer fritt till försvarsgrenarna och stridskrafterna att köpa in det som passar specifika befattningar. För det är långt fler än jägare och spaningsförband som behöver särskilda skodon eller ryggsäckar.

Operation personlig utrustning, ett fiasko

Den 23 augusti fastställdes ett nytt direktiv med en rad åtgärder gällande personlig utrustning. Direktivet kan ses som en följetong av direktiv sen i våras där FST Stöd med logistikchefen brigadgeneral Isoz i spetsen försökt förmå försvarsgrenarna och personalen att lämna in utrustning för omfördelning till de värnpliktiga. Det ska noteras att min kritik mot logistikchefen och FST Stöd inte handlar om att man prioriterat värnpliktiga framför anställda vad gäller omfördelning av grundläggande personlig utrustning. Min kritik mot FST Stöd i allmänhet, och brigadgeneralen i synnerhet, handlar om den tondövhet som kontinuerligt uppvisas i kommunikationen till personalen, därtill avsaknad av kontinuerlig kommunikation internt inom organisationen samt det uteblivna stöd till personalen som nu måste hantera en situation som de inte bidragit.

Det hela började i våras med en handling som direkt beskyllde personalen för att vara grundorsaken till problemet med brist på prylar. Det hette då att personalen hade stora överuttag på utrustning samt att det var subjektiva upplevelser om brist, inte en egentlig brist, som var problemet. Därtill skrevs det rakt ut att personalen hade attitydproblem i frågan. Sen dess har vissa försökt skydda logistikchefen genom att säga att det inte var han som författade de kritiserade styckena. Vilket inte är förvånande, hela vår förvaltning bygger trots allt på att handläggare författar dokumenten och chefen skriver under. Så långt hade brigadgeneral Isoz kunnat komma undan, åtminstone med påhoppen. Situationen som sådan med brister på grundläggande utrustning var och är fortsatt hans att hantera, oavsett om han ärvt problemet eller ej.

Jag uppmärksammade situationen i februari och nu sex månader senare (nästan på dagen) kommer nästa direktiv som inte bara bekräftade bristerna på saker som termosar, regnkläder och bärsäckar. Det kom även med en orimlig tidslinjal där åtgärder skulle vara vidtagna senast v336 (när detta författas är vi i vecka 335). Det vill säga att försvarsgrenarna och förbanden fick två veckor på sig att omsätta direktivet till order, direkt efter sommarledigheten, för att få in så mycket utrustning som möjligt för omfördelning.

Personal som hade den utpekade utrustningen och som inte använde den “frekvent” instruerades att omgående lämna in bristpersedlar. Därtill angavs det att personal som i “undantagsfall genomför verksamhet i uniform” kunde “med fördel” lämna in all sin militära materiel. Det vill säga alla CVAT som vi nu under flera år utrustad med militär utrustning för att de är kombatanter. Vidare ska all verksamhet som inte är “övningsanknutna”, exempelvis uniformsdagar, “tillfälligt” upphöra för att frigöra mer utrustning.

Tanken är att värnpliktiga, kadetter, nyanställda, hemvärnet samt tidvis tjänstgörande som ska genomföra KFÖ ska förses med den tilldelade utrustningen. De som lämnar ifrån sig utrustning lär få vänta tills 2025 innan det är tal om att återfå några prylar. Så den så kallade “temporära lösningen” kan mycket väl bli permanent då människor lär sluta om det inte presenteras en “här och nu”-lösning under de kommande två åren.

Och som sagt, själva omfördelningen är i sig inte problemet. Det är kommunikationen kring allt som sker. För samtidigt som man säger att det ska lämnas in grundläggande utrustning anger FST Stöd att utrustningskorten i Prio är styrande. Men det ska förstås som att grundutrustningskorten enbart är gällande om det kan reglera överuttag, i övrigt ska en subjektiv bedömning av hur mycket utrustningen nyttjas avgöra om personen ska lämna ifrån sig gummistövlarna eller ej.

Kommunikationen kring det här lämnades till en kort nyhet på emilia där situationen ånyo skylldes på överuttag och ett systemfel. Det senare är intressant med tanke på att vi samtidigt förväntas lita på att systemet ska klara av att dels omfördela materiel, dels klara av att reglera utrustning i framtiden. Ingenstans går det att utläsa vad i systemet som inte funkar och hur ansvarig chef avser att förändra systemet.

Eftersom få till ingen läser nyheter på emilia dröjde det till att någon skrev på sociala medier om direktivet för att folk skulle få vetskap om vad som var i görningen. Vilket ledde till kritik på såväl X (fd twitter) som i kommentarsfältet till nyheten. Vilket i sin tur leder till en ny nyhet två dagar senare som inleds med den magiska meningen “[d]et som förefaller självklart är inte alltid det”. Nä det kan man lugnt konstatera att den här containerbranden är ett tecken för.

Förutom sedvanliga ursäkter om att ingen hade kunnat förutse den här situationen och att det tar tid att “ställa om – och i somliga fall skapa – system och process” sägs det att FST Stöd har bäddat för “snabba lösningar” där förbanden har kunnat köpa saker “på stan” för att utrusta värnpliktiga. MEN att dessa så klart ska ske i första hand genom “centrala inköp”. Det vill säga att man inte släpper ifrån sig någon form av kontroll trots det akuta läget.

Det påstås även att man har klarat att förse alla inryckande med komplett utrustning, ett påstående som jag genom anekdotisk bevisföring från förband hävdar är felaktigt. Men jag antar att om man kontinuerligt ändrar i utrustningskorten så kan verkligheten bli den man önskar.

Grädden på moset, smultronet på kakan, fikonet på delikatessosten blir ändå när vi bjuds med in på den läroresa som nu görs inom “Operation Personlig Utrustning” (OP PU). Varje vecka sedan maj månad samlas en rad individer i ett “war room” där det jobbas med “fantastiskt engagemang”, många gånger till “efter kontorstid” för att lösa ut situationen. Alltså den situationen som skapats av ett systemfel som uppdagades redan förra året. Den situation som personalen på de olika utbildningsplatserna fått hantera efter bästa förmåga, exempelvis genom lokala inköp av persedlar.

Men åtminstone ett förband fick bli varse om att man inte försöker runda processen ostraffat. När K 4 ville köpa underkläder och tyckte sig ha fått klartecken i guld tog det sen stopp. Resultatet? Smäll på fingrarna och underkläderna dog processdöden. De tilltänkta värnpliktiga fick aldrig se plaggen. Hur ska vi lyckas skapa förtroende för vår organisation när den inte klarar av att köpa en liten kvantitet av kläder?

Det leder mig till min avslutande kritik i en artikel som antagligen redan är för lång. Nämligen att det inte presenteras några som helst lösningar för hur personalen ska kunna lösa ut avsaknaden av regnkläder eller termosar. Några lokala inköp verkar det inte vara på tal om för den anställda personalen. Inte heller verkar det möjligt att handla utrustning för att sen bli ersatt via kvitto. Istället hamras det på om “snabba centrala inköp” som fortsätter lysa med sin frånvaro. Viljan att hitta lösningar utanför den redan etablerade processen verkar vara minst sagt låg. Men engagemanget är det inget fel på. Och det verkar vara den tanken som ska hålla soldaterna torra nu när vi kliver in i höstperiodens angenäma väderlek.

Är det verkligen så konstigt att man blir förbannad till slut?


FM2023-12945:11 Tillfälliga åtgärder för att säkerställa GU 2023-2024 behov av personlig utrustning Ä1

Framtidssäkra stridsutrustningen

Den nya eldhandvapensfamiljen med sitt tillhörande kaliberbyte för en del kategorier kommer oundvikligen medföra att vissa befattningshavare behöver se över sin stridsutrustning och vilka fickor individen bär på sig. Med tanke på att nästa stridsväst ligger precis bortom införandet av nya automatkarbiner är det helt enkelt inte säkert att det kommer tilldelas ändamålsenliga fickor för respektive befattningskategori. Det har även tillkommit information om att “självskyddsvapnet” kommer att komma med både 20- och 30-skottsmagasin vilket tillsammans med osäkerheten kring vilka som egentligen kommer få 7,62-karbinen visar på behovet av magasinsfickor som är flexibla. Därav den här artikeln.

Bilder på Markstridsuniform 24 från värnpliktskongressen

Mellan den 17 och 21 april genomfördes årets upplaga av värnpliktskongressen. Under kongressen presenterades markstridsuniform 24 (också känd som NCU), kroppsskydd 23D samt hjälm 18 för ombuden. Därigenom har taktisk.se fått tillgång till en rad bilder som togs på de ingående plaggen samt kortare redogörelser för vad som sades under presentationen av de olika utrustningsdetaljerna.

Personlig sjukvårdsficka

Något “afghanistandoktrinen” medförde var att belysa vikten av sjukvård, framförallt soldatens egen förmåga att ta hand om sig själv och sina kamrater i ett initialt skede. Med det kom så också behovet av dedikerade sjukvårdsfickor där den enskilde kunde bära med sig blodstoppande förband, avsnörande förband och liknande. I den här artikeln kommer tre olika fickor att stå som exempel för olika typer av lösningar. De kommer inte att jämföras för att avgöra vilken tillverkare eller modell som är “bäst i test”. Samtliga fickor har sina styrkor och svagheter där det i slutändan är ditt behov (och ekonomiska ramar) som styr vilken modell som är att föredra.

Kroppsskydd 90 och 94 skyddar fortfarande

Det har under flera år funnits en uppfattning om att kroppsskydd 90 på grund av sin ålder och slitage inte längre har någon form av ballistiskt skydd. Den här uppfattningen är återkommande i de diskussioner som nu sker gällande tilldelning av såväl kroppsskydd 12 som kommande kroppsskydd i framtiden. Det som sällan lyfts upp är att Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) har, på uppdrag av FMV, genomfört en studie där skyddet i kroppsskydd 90 och 94 undersökts (bland andra egenskaper). Den här studien genomfördes 2016 vilket förvisso innebär att den har några år på nacken. Samtidigt var bedömningen då att eftersom skyddsnivån inte sjunkit under de 20 år som kroppsskyddet funnits, var det tveksamt att det skulle sjunka på ytterligare 20 år. Under förutsättning att det yttre höljet på de mjuka skydden förblir intakt. Det vill säga, spring inte runt med kroppsskydd med vare sig hål i tyget eller hål i höljet till de mjuka inläggen.

Den här artikel bygger på den öppna rapport som finns att beställa ifrån FOI.

FIR: A192 Stowaway shirt

Jag har tidigare skrivit om Arktis windstopper, ett plagg som jag ägt i många år men som nu nått vägs ände. Då var det naturligt att införskaffa den uppgraderade versionen, A192 Stowaway shirt. Valet föll på att införskaffa den m90-mönstrade varianten.

Fakta (från tillverkarens hemsida)

  • Garment constructed from lightweight nylon minirip fabric
  • Water & wind resistant
  • Simplistic design
  • Fully elasticated hems
  • Garment fully packs away into its own integrated bag
  • Garments are built slightly loose to aid movement and are fully compatible with all body armour options

Tröjan är av överdragsmodell med en dragkedja vid halsen. Jag upplever att den här versionen är betydligt längre i ärmarna och överlag rymligare än den modell jag tidigare ägt. Jag var lite orolig att den skulle bli kort vid bärande över tjockare plagg. Plaggets design är otroligt enkelt, den enda fickan som finns är den som är den interna fickan sydd i nacken som plagget förvaras i. Tröjan är lättpackad och nerpackad i fickan motsvarar storleken en 50cl-burk. Viktmässigt ligger ett plagg i XL-storlek på 182 gram.

Det som kan komma vara ett orosmoment är just att tyget är tunt. Det är förvisso ripstop som ska motverka att en reva ska växa men det kan vara värt att överväga att bära under uniformen för att skapa ett “skyddande lager” om terrängen och aktiviteten är sådan att det finns risk för att slita sig igenom tyget snabbt.

För den ringa storleken är det i all väsentlighet ett plagg värt att prioritera i packningen. För även om det inte är vattentätt ger det en en ökad resistens mot vatten tillsammans med att bygga ett extra lager för att stå emot vind och som på samma sätt bibehåller värme. Sett till storleken på de plagg som tilldelas av Försvarsmakten är en Stowaway shirt från Arktis en billig (trots Brexit) och kvalitativ investering för ett förstärkningsplagg.

Sida 1 av 10

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén