Den här artikeln skulle kunna vara en enda stor länksamling till alla de nyhetsartiklar som skrivits genom åren om bristerna och satsningarna gällande personalens utrustning. Efter invasionen av Ukraina och Krim 2014 kom en politisk överenskommelse 2015 där Försvarsmakten fick 10 miljarder extra som bland annat skulle gå till personlig utrustning. Sen 2016 fick vi veta att bristen på kängor hade fått sig en lösning och 2018 stoltserade Försvarsmakten med en rad plagg som var på väg ut på förband (bl a den ökända stridsskjortan som nu har nått ut till alla förband). Detta trots att det fortsatt uppmärksammades att kvinnors utrustning inte levde upp till tjänstens krav. Något som varit av en följetong i sig som än idag fortsätter skapa rubriker i media. Lösningen? Att lokalt återgå till hur det var förr, nämligen att soldaterna själva köper mot kvitto.
Så sent som förra året ställdes frågan till försvarsministern om hur bristen på utrustning skulle hanteras. Svaret från ministern blev ett icke-svar. Nämligen att det är Försvarsmaktens ansvar att tillse att det finns utrustning och att försvarsministern avsåg att ”fortsatt följa frågan”. I ÖB:s råd till politikerna gällande förmågeutveckling framgår det att det pågår en ”utökad anskaffning” av utrustning till personalen som ska vara tillgänglig både för krigsorganisationen och grundutbildningsorganisationen. I februari ålades myndigheten att senast 1 mars 2023 särskilt redogöra för hur beställningarna och fördelningen av personlig utrustning ser ut. Vad som hände sen känner vi till. Det började spruta ut direktiv för att omfördela utrustning från anställda till värnpliktiga. Detta hette att kombinationen av överuttag och systemfel (inkluderat saldofel i Prio) bidragit till att vi nu inte hade utrustning så att det räckte till alla.
I ett reviderat budgetunderlag som skickades till regeringen i juni framgår det att Försvarsmakten fortsatt genomför utökad anskaffning av utrustning, och att man på kort sikt omfördelar utrustning. Står man utanför myndigheten och läser det stycket får man antagligen intrycket att allt är under kontroll. Men sedan 2015 har det varit ett sluttande plan där uteffekten av de extra pengar som skjutits in i materielprocessen varit låg.
Vissa processer pågick så länge att de avslutades utan att en pryl överhuvudtaget levererades med hänvisning till att NCU snart skulle komma levereras.
Min observation är att vi är duktiga på att skapa arbetsgrupper och arbeta fram olika typer av systemmålsättningar för att sen starta en utvecklings- och upphandlingsprocess som drar ut på tiden. Att ta fram en stridsskjorta blir i princip lika avancerat som att köpa en radio eller ett fordon. Detta trots att vi under flera år klarat av att köpa in färdiga stridsskjortor direkt från hylla för att leverera till förband i Mali. Jag förstår än idag inte varför vi skulle prompt utveckla en egen skjorta under ett årtionde när det redan fanns färdiga lösningar.
En annan observation är att vi återanvänder krav och designpreferenser från flera årtionden tillbaka trots att de inte är relevanta för alla idag. På samma sätt envisas vi fortsatt med att alla ska ha samma typ av utrustning, det vill säga att den kommer vara lika dålig för alla. Därutöver är det långt mellan de som beslutar om utrustningens utseende och funktion, och de som förväntas använda den. Vi köper nu in en känga som ska vara snörad hela vägen upp utan öppna krokar. Ett krav som inte sällan medför att soldaten inte snörar de översta öglorna för att snabbt kunna få på sig kängan.
Det historiska debaklet kring 90L och skalplaggen visar också på hur långt det är mellan förbanden och materielinköpet. Varför var det viktigt att köpa en fältjacka med elviskragar? Och varför köptes det in ett skalplagg som inte var utvecklat för ”stridsövningar”, för att sen skicka plagget till våra förband i internationell insats? Från det att ett projekt skapas tills dess att prylen levereras till förband och börjas användas verkar det uppstå ett ”mission creep”. Plötsligt får vi försöka malla in utrustningen för att passa en verksamhet som den inte var avsedd för från början.
Jag uppfattar att det bidragit till att processerna blivit längre och mer komplicerade för att det upplevs att mer kontroll och detaljerade listor skulle minska risken för att framtida persedlar är undermåliga. Resultatet verkar istället vara att vi får vänta längre på att förses med ens de enklaste saker.
Så medan en del skyller på LOU och anser att den måste ändras vill jag påpeka att vi behöver titta internt på vad vi själva gör och varför. Varför har vi vissa detaljkrav och är de verkligen relevanta för den gemensamma Försvarsmakten? Vi kanske borde släppa det mer fritt till försvarsgrenarna och stridskrafterna att köpa in det som passar specifika befattningar. För det är långt fler än jägare och spaningsförband som behöver särskilda skodon eller ryggsäckar.
