Etikett: personal

för|­mån [fö`r‑] substantiv ~en ~er • sär­skild, för­delaktig rättighet e.d., privilegium

Svenska akademiens ordlista

Försvarsmaktens utbildningschef visar sig vara ungefär klippt och skuren för rollen som sin föregångare Eksell. Exakt noll empati för personalen och ett minusvärde vad gäller förståelse för världen runtomkring. Kadetter som drabbats av det här beslutet har i ett öppet och sakligt brev förklarat varför man är besvikna med hur myndigheten hanterat frågan. Responsen från ansvarig chef? Det är en “administativ åtgärd” och därutöver “olyckliga omständigheter” som ledde till att man efter påbörjad utbildning fattade ett retroaktivt beslut.

Generalen bemöter överhuvudtaget inte kritiken om att man redan i våras bekräftat för kadetter vilka ersättningar som gäller. Inte heller bemöts kritiken kring hur bruttoavdraget påverkar den framtida ekonomin för den enskilde. Istället ska vi förstå att det är en förmån att läsa en inomverksutbildning för Försvarsmakten. En utbildning som med all säkerhet kommer ge individerna en löneinplacering som inte alls kompenserar för studietiden. Framförallt är det en synnerligen dålig anledning när 1) vissa kadetter måste läsa för att deras GSS-anställningar löper ut och 2) myndigheten skriker efter SO för att klara tillväxten. Vad Cherinet tycks vara oförmågen att ens vissa någon platonisk förståelse för är att personalen väljer myndigheten. Inte tvärtom.

Således kommer det här läggas i vågskålen för de som ska göra ett val i framtiden och de som överväger om de ska göra något annat. Att definiera det som en administrativ åtgärd som inte innebär “skillnad i villkor” är att slira på sanningen. Hur kan ett ökat avdrag inte vara en förändring i villkor? I vilket annat transaktionssammanhang är det ett godkänt förfarande? Som om inte det vore nog har generalen dessutom mage att kalla motiv i beslutet för “överflödiga” och därmed inte legat till grund för själva beslutet. Vilket är en grov efterhandskonstruktion som jag inte kan tänka mig att någon annan myndighet skulle komma undan med. Isf ska beslutet rivas upp och göras om. Avslutningsvis är det riktigt magstarkt att säga att “det är vi som gjort fel och ingen ska lida för det” och tro att alla ska vara tacksamma för att de “slipper” återbetalning.

Så varför är detta värt att hetsa upp sig över egentligen? Det finns en rad orsaker. Den främsta är hela situationen med GSS och hur den kategorin behandlas av myndigheten samt hur detta riskerar att haverera i framtiden på grund av dagens händelser. Försvarsmakten ser inget behov av att argumentera för att slopa anställningstiden om max 12 år för GSS/K. I all väsentlighet har lagens utformning och det avtal man tidigare hade med facket tjänat Försvarsmakten väl. Så pass väl att facket till slut kände sig nödgat att säga upp avtalet för att myndigheten överutnyttjade möjligheten till korta anställningar vilket ledde till utebliven anställningstrygghet. Därutöver har vi hela debaklet som varit kring löner och hur processen är ofördelaktig för de som har varit anställda en längre tid. Samtidigt vill vi att hela vår specialistofficerskår ska hämtas från GSS-kategorin och bära med sig den erfarenheten vidare i karriären. När myndigheten märkte att det var få som valde att läsa vidare med särskild förmån (dvs med sin lön minus 6000 kr) valde man att förändra reglerna vilket innebar att det nu enbart krävs ett år för att kunna söka att påbörja studier med en högre ersättning. En för mig tydlig indikator att myndigheten försöker fylla sina platser för att det saknas ett tillräckligt stort rekryteringsunderlag.

Men är det då en förmån att få läsa en utbildning i Försvarsmakten under 1,5 års tid på annan ort långt hemifrån? En del säger det, inklusive Försvarsmaktens utbildningschef. Men låt mig då fråga, är det en förmån för en officer att bli placerad utomlands i en stab och att få ta med sig familjen med dagens URA-avtal? En del säger bestämt nej. Det är ingen förmån i form av ett särskilt privilegium. Det innebär snarare en uppoffring från flera parter och en belastning för en familj. Vilket myndigheten verkar hålla med om eftersom man har en arbetsgrupp som tittar på situationen och de förändringar som måste till för att göra det mer fördelaktigt för individen.

Låt oss gå tillbaka till kadetten som nu läser med “särskild förmån”. Om vi nu vill ha de erfarna soldaterna innebär det att de har tjänstgjort några år. Sett till anställningsgränsen så finns det en andel av kadetterna som läser SOU för att annars skulle de bli uppsagda. I den här kategorin återfinns inte sällan människor med familj, som lämnas kvar på ordinarie ort där man byggt sitt liv. Detta för att avsäga sig arbetstidsreglering, något som myndigheten inte är sen att överutnyttja under exempelvis förbandspraktiken för att täcka upp planeringsluckor. Individen erbjuds ett boende vilket historiskt visat sig vara belagt med problem som mögel och undermåligt underhåll. Kadetten erbjuds hemresor med allehanda medel som mycket väl kan innebära flera timmar på olika transportmedel, eller för den delen transportmedel som ställs in.

Så förmånen är alltså att en individ för att få fortsätta arbeta tvingas iväg 1,5 år på annan ort med minskade rättigheter eftersom individen inte längre räknas som arbetstagare för att fylla ett behov som myndigheten har av erfaren personal. En erfarenhet som betalar sig dåligt i plånboken efter studier när individen erbjuds några hundralappar mer än när utbildningen påbörjades. Är det verkligen ingen annan på den högre ledningsnivån som ser problemet här?

Och då har jag inte ens berört att man i sin myndighetsutövning använder motiv som man sedan säger inte alls är grundade till beslutet. Det är som att vissa individer helt glömt bort att de är statstjänstemän och att det därigenom finns vissa förvaltningskrav att leva upp till vad gäller myndighetsbeslut.

I synnerhet är det ett illa genomfört beslut sett till helheten där myndigheten inte har några som helst problem att inte höja löner när beslut om nya lönestrukturer fattas under våren, utan personalen får vänta ett halvår på att kanske bli korrigerade. Utan någon form av retroaktiv kompensation. Men gud nåde om någon skulle faktiskt få en tusenlapp mer under sina studier och kunna unna sig något.

Men jag antar att det här kommer vara vad vi får leva med några år framöver innan alla de som gjort sig en karriär på att tillse att personalen inte ska få ett korvöre extra gått i pension. Jag är inte förvånad, men jag är besviken.

I juni fastställdes en rapport författad av en arbetsgrupp från högkvarteret som hade fått uppgiften att ta fram “förstärkningåtgärder på personalområdet”. Arbetsgruppen har i sin tur bestått av fyra analysgrupper med olika temaområden. Den här artikeln kommer vara en sammanfattning av de förslag som rapporten ger kopplat till den dagorder som ÖB gav ut augusti 2022. Det ska poängteras att arbetsgruppen inte påstår att rapporten är heltäckande, det finns fortsatt luckor som är behov av beredning för framtiden.

Då bilagan som innehåller samtliga förslag är 18 sidor lång kommer vissa områden att slås ihop, exempelvis URA, för ökad läsbarhet. Vill du sätta dig in i detaljer återfinns skrivelsenumret i slutet av artikeln. Punkterna under nedanstående rubrik “förslag till målsättningar” är direkt citerat från skrivelsen.

Förslag till målsättningar ÖB dagorder 04/22

Personalen ska uppleva ökad flexibilitet i vardagen med enklare stöd för administration.

Det ska bli enklare att anpassa arbetet i både tid och rum till olika förutsättningar. Användandet av avtal fr flexibilitet i arbetstidens förläggning ska nyttjas och distansarbete ska bli enklare att genomföra när verksamheten så medger.

Försvarsmaktens arbetssätt ska utvecklas genom ett moderniserat it-stöd. Administrationen blir därmed enklare och snabbare vad gäller exempelvis resor, rekrytering och chefers arbete i relation till medarbetare.

Chefer och kandidater ska uppleva rekryteringsprocessen som snabb, enkel och professionell.

Rekryteringsområdet ska optimeras för att möta Försvarsmaktens behov av kompetens.

Rekryteringsmetoder ska utvecklas för att stärka Försvarsmaktens förmåga att konkurrera om svårrekryterade kompetenser.

Ledtiderna inom rekrytering ska minska genom effektivare hantering av säkerhetsprövningar internt samt genom ett utvecklat stöd till rekryterande chefer.

Snabbare och mer flexibel kompetensförsörjning

Möjligheten att tillgodose olika kompetensbehov ska öka genom utvecklade metoder och stödsystem för analys av kompetensområden och framtagande av kompetensområdesplaner samt genom kompetensomställning.

Inflödet till Försvarsmakten ska kunna anpassas genom att, när så är lämpligt, använda möjligheterna till Flera Vägar In, exempelvis SOFU och OFSK.

Nationell och internationell rörlighet ska underlättas

Försvarsmakten ska utarbeta villkor för personal som får arbeta på annan ort eller i ett annat land vilka underlättar för ett familjeliv för individen och säkrad kompetensförsörjning för Försvarsmakten.

Försvarsmaktens löner ska vara konkurrenskraftiga relativt övriga staten

Försvarsmaktens lönestruktur ska fortsatt förvaltas så att ett transparent och relevant lönemålbildsarbete kan ske för samtliga kompetenser/personalkategorier. Försvarsmaktens målbild är att lönerna ska vara konkurrenskraftiga relativt övriga staten.

Arbetstidsuttag utöver vad som är normalt och som påverkar tid för familj och fritid ska kompenseras och ersättas utifrån vad parterna överenskommer i avtal.

Personalen ska uppleva att karriär- och yrkesutveckling är en naturlig del av ett engagemang i Försvarsmakten

Personalen ska uppleva utveckling oavsett hierarkisk eller lateral karriär.

Läs mer

Under min karriär har jag inte haft många episoder där jag känt oro. Varken för min egen framtid eller Försvarsmaktens. De senare åren har däremot en oro sakta vuxit fram för det självskadebeteende som myndigheten uppvisar när det gäller personalfrågan. Oron har vuxit sig än starkare när jag tittat på min egen situation och vad framtiden har att erbjuda. För tydlighetens skull ska det nämnas att jag inte pratar om karriär, åtminstone inte min egen. Jag känner ingen oro över att gå sysslolös framöver. Det har Ryssland sett till. Vad jag däremot känner en alltmer tilltagande vånda över är personalsituationen inom min funktion, och för den delen en rad andra nischade funktioner i Försvarsmakten. Funktioner som just nu är på randen att självdö av en rad olika anledningar. Gemensamt är däremot att Försvarsmakten valt att ignorera alla varningssignaler, eller inte mäktat med att göra något åt situationen. Istället har mantrat de senaste åren varit att allt är väl. Vi växer på “marginalen”, inflödet av nya yrkesofficerare är god och vi återanställer de som tidigare lämnat myndigheten. Vilket låter bra, åtminstone när man tittar övergripande och enbart på siffror. Vad det däremot inte talar om är hur jag ska hitta en kollega som kan bistå mig i min roll. Det talar inte heller om var jag ska hitta min efterträdare om några år. Det talar definitivt inte om hur funktionen ska överleva i framtiden då tillförseln av personal just nu inte sker genom någon organiserad utbildningslinje utan sker antingen genom kannibalisering på andra enheter där kompetensen finns, eller genom att försöka hitta en individ utan utbildning men som är villig att spendera år med utbildning och “on the job training”.

Eftersom det inte finns någon formaliserad utbildningslinje, finns det heller inget sätt att förutse tillgången på personal med rätt kompetens i framtiden. Det finns inte heller någon garanti för att det överhuvudtaget finns personal på samtliga ledningsnivåer med den djupa kunskap som det sägs att våra stabsofficerare behöver ha för att funktionen ska uppnå någon form av verkanseffekt ute i verkligheten.

Och som jag redan varit inne på är det här till del självförvållat. Det är inte som att behovet av personal inom funktionen nedgått med åren. Det är inte som att kompetensen inte har ett existensberättigande i såväl den nationella som den internationella kontexten. Problemet är, och har varit, att man har låtit ett arv av skyddsvärden och borderline-nepotism diktera förutsättningarna för personalen att utföra sitt arbete, vilket lett till att ett fåtal individer gjort sig oumbärliga och regenter i ett eget rike utan insyn. En taktik som dessutom belönas nu när individer börjar tvingas ut i pension men där myndigheten aktivt förlänger eller återanställer under andra former för att man är orolig att tappa kompetensen. Vilket man i slutändan ändå kommer göra eftersom det inte finns ett fungerande system från första början. Det är som en destruktiv relation där myndigheten vägrar inse att det är dags att kapa banden, läka såren och börja om.

Som om det inte vore illa nog fortsätter jag även se hur nya yrkesofficerare slutar efter några år i tjänst samt att personal i åldersgruppen 30-35 också väljer att lämna. Det vill säga att vi både tappar de som ska vara framtiden och de som ska bli de erfarna chefer, stabs- samt utvecklingsofficerare som vi så desperat behöver idag och imorgon.

Det har länge pratats om Försvarsmaktens underhållsskuld. Det vill säga det underhåll av materiel som myndigheten inte haft pengar till att genomföra, och som bildar ett svarthål där pengar försvinner snabbare än de hinner tilldelas. Det är dags att prata om den personalskuld som vi skapat genom att ha under flera år tillåtit individer bygga egna kungadömen, och som vi fortsätter skapa genom att fortsatt ignorera att framtidens officerare och specialister lämnar för tidigt samt att tröskeln är för hög för en rad funktioner som är kritiska för framtiden.

Vi må ha återanställt personal och förlängt några pensionärer, men det är ungefär som att lösa sin ekonomi med smslån. Förr eller senare kommer skulden ikapp med en saftig ränta. Och för Försvarsmakten finns det ingen möjlighet till skuldsanering.