Din EOBUSARE i gryningen

Försvarsmaktens undermåliga medieträning

Dela inläggetShare on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Det var tänkt att vara en längre paus, kanske början på slutet av taktisk.se då jag på senare år blivit allt mer ambivalent till vad den här plattformen faktiskt kan bidra med i förhållande till de investerade resurserna. Men med ett nära förstående val, en riksrevisionsrapport och det som inte kan benämnas som något annat än en kris kring personlig utrustning och personalsituationen känner jag mig nödgad att skriva om det haveri som är Försvarsmaktens bemötande av kritik.

Eller bemötande är egentligen att vilseleda dig som läsare, i själva verket handlar det mer om att skapa brus. En form av dimridå där läsaren leds in i en villfarelse om att myndigheten faktiskt bemöter den kritik som framförs, i det här fallet från Riksrevisionen vilket är en myndighet under riksdagen vars uppgift är att granska den statliga verksamheten. Det är med andra ord inte någon kvällspress som man kan avfärda med lite trötta floskler om att “vi ser allvarligt på detta” och myndigheten “välkomnar” kritiken. För det ska vi vara på det klara med, hade en organisationen verkligen “välkomnat” kritik hade den inte skrivit 693 ord i ett inlägg på en bloggportal. Framförallt hade man inte lagt ner energi på att försöka nedvärdera rapporten och påstå att den enbart berör dåtid, vilket Försvarsmakten nu gör genom att “konstatera” att rapporten berör tidsperioden 2016-2020. Vilken i sig är en förvanskning av innehållet som “i huvudsak” berör den tidsperioden, men där exempelvis intervjuer med soldater och yrkesofficerare skett under 2021 vilket, som Riksrevisionen själv skriver att det “finns risk för att intervjuerna delvis återspeglar nutida förhållanden i stället för perioden 2016–2020 som granskningen huvudsakligen avser.”

I sitt svar lägger Försvarsmakten fokus på att förklara att det nu ligger ett nytt försvarsbeslut vilket påverkat målen. Det må så vara, men det är inte målen som är i fokus för Riksrevisionens rapport. Det är myndighetens bristande förmåga till att arbeta proaktivt för att behålla personal och att säkerställa en jämn rekrytering över hela året. Kritiken fokuserar även på att myndigheten självt lever i förnekelse och inte ser problemet. Det handlar i grunden om att medan Försvarsmakten fokuserar på siffror, det vill säga antalet anställda vid bokslut, säger det i sak ingenting om förbandens faktiska förmågor eller för den delen hur bemanningen är över året.

Riksrevisionen har mycket riktigt identifierat att den stora rekryteringen, och därmed tillväxten, sker under sommarhalvåret när de värnpliktiga muckar. Därefter sker rekrytering på bekostnad av övriga förband, dvs kannibalisering. Däremot det är inte den interna rörligheten som är problemet, utan att soldaterna slutar efter kort tid och att spridningen av vakanser på förbanden påverkar de som är kvar negativt. Inte bara genom ökad arbetsbelastning utan genom att de inte kan öva fullt ut i de enheter som de ingår i. Det är inte ett problem som Försvarsmakten överhuvudtaget bemöter i sitt svar. Istället påstår myndigheten att vi har “stärkt infrastrukturen och ökat antalet regementen och flottiljer på ett flertal platser i landet.” Ökat antalet organisationsenheter har vi helt klart, den “stärkta” infrastrukturen lyser däremot med sin frånvaro i stort. Att P 7 fått en ny kasern är förvisso välkommet, men det är inte tillräcklig evidens för att myndigheten stärker infrastrukturen som på flera håll dras med kraftfulla brister som läckande tak, mögel och “trångboddhet”.

Där Försvarsmakten stolt basunerar ut att fler gör värnplikten, söker till officersutbildningarna och att fler söker anställning verkar det i realiteten inte alls vara på det sättet. Rekryteringen går marginellt bättre enligt Riksrevisionen, vi vet att årets inryck till SOU inte alls var i den magnitud som förutspåtts och att exempelvis pilotrekryteringen gått trögt under flera år. Men med god tro och stora skor sägs det att man kan gå långt.

Riksrevisionen har identifierat varför soldater stannar, och vad som får dem att lämna. Vilket i huvudsak är när individen upplever att denne inte får öva och bli duktig i sin befattning. Då spelar det ingen roll hur mycket vi tjatar om att det är dags att bli specialistofficer. Allt som individen ser är ytterligare ett steg bort från den arbetsuppgift som fick personen att ta anställning från första början.

Att vi dessutom nu befinner oss i en situation där anställd personal måste avstå materiel och övningstid till förmån för de värnpliktiga bidrar inte till behålla-kontot. När man från Försvarsmaktens sida beskriver att värnpliktiga och anställda behöver “turas om att nyttja materiel för grundutbildning och för att vidmakthålla stående förband” skriver man i realiteten att inget kommer förändras under en överskådlig framtid. De anställda kommer fortsatt att få se sig nedprioriterade vilket bidrar till att de förband med en hög grad av anställda soldater och sjömän som får öva i befattning fortsatt kommer ha ett gott bemanningsläge, medan de som aktivt väljer att prioritera värnplikt (likt T 2) kommer få se hur GSS/K och till del yrkesofficerare fortsatt lämnar för att de inte är tillfreds med sin arbetssituation.

Det handlar i grund och botten inte om enskilda försvarsbeslut utan en kultur som sitter så djupt i väggarna att vi själva inte uppfattar den alla gånger. Däremot är den synlig för alla andra när vi så tydligt väljer att ignorera all kritik och försöker, likt kommunpolitiker, peka i en annan riktning och hoppas att alla nappar på det nya betet. Vi måste vara bättre än så här om vi verkligen tror på att “personalen är Försvarsmakten”.

Dela inläggetShare on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Föregående

Den bortglömda försvarsinformationen

  1. linn.n@hotmail.com'

    Linneas

    Välformulerat!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén