Något “afghanistandoktrinen” medförde var att belysa vikten av sjukvård, framförallt soldatens egen förmåga att ta hand om sig själv och sina kamrater i ett initialt skede. Med det kom så också behovet av dedikerade sjukvårdsfickor där den enskilde kunde bära med sig blodstoppande förband, avsnörande förband och liknande. I den här artikeln kommer tre olika fickor att stå som exempel för olika typer av lösningar. De kommer inte att jämföras för att avgöra vilken tillverkare eller modell som är “bäst i test”. Samtliga fickor har sina styrkor och svagheter där det i slutändan är ditt behov (och ekonomiska ramar) som styr vilken modell som är att föredra.
Etikett: Utrustning Sida 1 av 2

I höstas kom en skrivelse från Försvarets materielverk (FMV) där myndigheten som sammanställde nuvarande status på soldatutrustningen samt innehöll en tidsplan för utveckling, produktion och avveckling av olika soldatburna materialslag. De öppna delarna består nästintill av 60 sidor, ett gediget arbete som nu kokas ner till den här artikeln. Sammanfattningsvis ska det sägas att FMV säger att utrustningen ”i huvudsak uppfyller kraven”. Med krav åsyftas de målsättningsdokument samt tekniska specifikationer som ligger till grund för anskaffningen. Det ska tilläggas att anledningen till uppfattningen att det mesta i huvudsak uppfyller ställda krav, trots soldatens uppfattning om motsatsen, är att det saknas avvikelserapporter som säger motsatsen. Där det finns som störst brister är okänt då dessa områden markerats med sekretess, däremot kan vi utläsa flertal utrustningsdetaljer som behöver uppdateras eller helt enkelt ersättas med något nytt.
Det har konstaterats att Försvarsmakten står inför en utmaning inom flera områden när det gäller tillväxt. När vi ser planerna för tillförseln av personlig utrustning blir det tydligt att även organisationen som ska utveckla och köpa in ny materiel är kraftfullt underutvecklad. Och låt mig vara tydlig från början, det här handlar inte enbart om Försvarsmaktens anorektiska organisation från materielområdesansvariga (MOA) och nedåt. Det handlar även om Försvarets Materielverk (FMV) och dess organisations förmåga att jobba mer flera parallella införanden samtidigt.
Åren av nedskärningar, centralisering till ett fåtal centrum och skolor, pressad ekonomi samt en utlandsdoktrin där fokus har varit på att tillföra tekniska system har lämnat oss med en organisation som just nu har svårt att hänga med i den tillväxt som Försvarsmakten ska göra. Inte bara har det uppstått brister ute på förbanden bland en rad olika persedlar, även tillförseln av nya persedlar drar ut på tiden av orsaker som inte enbart kan skyllas på pandemi och tredje part.

Det har blivit smärtsamt tydligt att vi just nu är tvingade att jobba i ett flöde där vi behöver bli klar med ett projekt innan vi kan påbörja nästa. Det vill säga, innan vi kan ta tag i en ny hjälm behöver den underdimensionerade organisationen först omhänderta nya handskar, vilket krockar med inköpet av ett nytt kroppsskydd. Eller för att tala i klartext, myndighetens behov av adekvat utrustning vilar inte sällan ytterst på enstaka individer som förväntas kunna omhänderta behovet hos samtliga försvarsgrenar och stridskrafter. Inom respektive FG/SKA återfinns MOA, vilket låter som en stab men i själva verket är enstaka individer också som förväntas omhänderta flera materielprojekt samtidigt. Allt detta skapar en orealistisk arbetsbelastning på kritiska funktioner som saknar förutsättningar för att möta alla de förväntningar och krav som organisationen har.

Vad vi behöver är en robust organisation som kan omhänderta flera projekt parallellt utan att inkräkta på varandras resurser. Där varje MOA har en stab som kan bidra med handläggning och expertis. Där utvecklingsorganisationen på respektive skola och centrum består av flertalet befattningshavare vilket skapar en organisation som kan omhänderta organisationens behov såväl som politiska infall med snabbanskaffningar.
Dagens minimala organisation kommer vi få leva med ett tag vilket kommer vara en bromskloss vad gäller tillförseln av modern utrustning. Det är inte individens fel (även om det finns gott om individer som skott sig på situationen och enbart sett till sina egna behov), det är ytterst organisationens fel som låtit systemfelet uppstå. Med nuvarande personalstyrka behöver vi framförallt lägga mindre tid på att utveckla egna lösningar och förlita oss mer på det som finns på marknaden. Vilket innebär att vi under medellång sikt (åtminstone 5 år) kommer behöva förlita oss på att det finns ekonomiska medel för att köpa oss loss från dagens problem innan vi kan räkna med att det finns personella förutsättningar att överhuvudtaget börja utveckla egna lösningar.
Kontentan är att nästa gång det pratas om “snabbanskaffningar” behöver vi ha i åtanke att detta innebär att något annat ställs åt sidan och skjuts på framtiden. Och eftersom vi just nu har passerat en kritisk punkt behöver vi hitta alternativ till hur vi tillser att våra soldater och sjömän har tillgång till adekvat utrustning. En fastställd katalog över saker som individen och förbandet kan köpa in kan vara en sådan lösning.

Efter att först publicerat och sen dragit tillbaka nyheten omgående några dagar tidigare kom så den 20 juni nyheten att Försvarets Materielverk (FMV) hade tecknat ett ramavtal för kroppsskydd med det amerikanska företaget TYR Tactical. Närmare bestämt kroppsskydd särskilt anpassade för kvinnor, en nisch som företaget haft under flera år. Företaget har sedan 2018 levererat kroppsskydd till det danska försvaret, ett kontrakt som förnyades i april då TYR Tactical och danska försvarsmakten skrev ett nytt avtal till ett värde av 200 miljoner amerikanska dollar.
Efter artikeln om SERE ur ett nationellt perspektiv slog det mig att det kunde vara läge att visa upp hur det det nationella fokuset kan se ut rent utrustningsmässigt. Alla som tjänstgjort internationellt under de senaste 10 åren har troligtvis stött på olika typer av undsättningsfickor. Antingen den av Försvarsmakten tilldelade som innehöll allt ifrån kondomer till signalduk, eller förbandets egen ihopplock av olika saker som kan vara bra att ha i en nödsituation.
I en nationell kontext behöver innehållslistan inte vara särskilt annorlunda ifrån den internationella. Samtidigt ska vi dra nytta av att vara på hemmaplan och således skala bort vissa saker samt tillföra andra. Den lösning som jag presenterar i den här artikeln är till del inspirerad av personal vid Försvarsmaktens överlevnadsskola, jag tar således inte på mig “cred” för lösningarna. Den är även utformad utifrån att överlevnadsfickan ska gå att till huvuddel skapa med materiel som redan finns tilldelad eller som kan tilldelas med enklare inköp av exempelvis kvartermästaren. Vidare vilar den på grunden, även om det skulle funka utan, att individen har en kniv på sig. Slutligen att individen ska kunna bära utrustningen i en armficka på en stridsskjorta för att säkerställa att utrustningen alltid följer med så länge individen har sina kläder på sig.


Du har säkert lagt märke till den där uppdragssäcken som alla äldre officerare går omkring när de genomför besök i fält. Uppdragssäck M/90 är precis vad den låter som, en säck för att soldaten ska kunna bära med sig det som krävs för att lösa uppgiften. Sparsmakat helt enkelt. Jag har ibland förundrats över att Försvarsmakten valde att fasa ut den lösningen och istället införa en stridssäck som inte bara skulle användas som uppdragssäck, utan även en ryggsäck där soldaten förväntades få med sig allehanda utrustning för att överleva i fält.
Nu har förvissa det nya ryggsäckssystemet (RSS 12) börjat leta sig ut på bred front i Försvarsmakten, men jag saknar ändå en lätt bärlösning som tar ytterst lite plats när den inte används. Jakten på en lätt uppdragssäck, tillsammans med en dos nyfikenhet, ledde mig in på S.O.TECH:s Expanding SERE pack. En flerbruksficka som kan omvandlas till en liten uppdragssäck.
Framsida Baksida

För några månader sedan efterfrågades uppslag till framtida inlägg från er som följer på Instagram. Då efterfrågades bland annat ett inlägg om dumpfickan, och om det är en god investering. Jag skriver investering eftersom tilldelningen av en dumpficka varierar ute på förbanden och verkar så förbli tills dess att stridsväst 18 börjar dyka upp på förbanden (förhoppningsvis framåt sommaren i år).
Det här kommer inte bli ett inlägg där olika tillverkare presenteras, eller styrkor och svagheter med olika modeller. Istället kommer vi fokusera på den generella funktionen och de observationer jag gjort under åren som gått.

Byxbälte GBG, namnet på det byxbälte som Försvarsmakten tilldelar sin personal. Ett byxbälte som har tillräckligt många år på nacken att marknadsföras på överskottsbolag tillsammans med övriga uniformspersedlar som tillhörde m/59 uniformen. Visst är det på det viset att ett byxbälte i sin renaste form inte behöver uppdateras något nämnvärt under årens lopp, förutsatt att behovet hos brukaren inte förändras. Vilket man kan påstå att det nu har gjort. Skapat i en tid där soldaten på sin höjd hade en kniv i bältet ser vi nu hur soldater förväntas kunna bära pistoler, knivar, ficklampor och multiverktyg i byxbältet och samtidigt hålla byxorna uppe. Problemet är att bältet inte är konstruerat för att varken fördela eller bära upp den här extravikten som uppstår. Det som istället händer är att byxbältet vrider sig för att det är tillverkat i textil, själva låsmekanismen i bältesspännet klarar inte av att hantera den dragkraft som uppstår när brukaren hänger på sig ett lårhölster med pistol och bältet är smalt vilket kan innebära ett obehagligt koncentrerat tryck framförallt vid höfterna.

Under gårdagen publicerade Markstridsskolans stridsteknikavdelning ett inlägg där de förklarade varför rödpunktssiktet bör monteras på ett föreskrivet sätt. Innehållet i inlägget är utan tvivel korrekt och riktigt. Rödpunktssiktet ska inte placeras längst fram på rälsen, och främre skyddslock bör vara monterat för att kunna skydda (som en skärm) linsen från regn och snö från ovan. Men ändå sker det. Det som är intressant med inlägget är två saker. För första tonen som läggs an i texten;
Det är inte tufft eller föregångsmannamässigt att använda utsliten och söndrig materiel, det är den lates lösning.
Den förutsätter att soldaten (ordet soldat kommer i den här texten även innefatta specialister och officerare) medvetet använder trasig utrustning och materiel för att soldaten antingen är för lat att åtgärda problemet, eller för att upprätthålla en viss “image” utåt. Samtidigt har sannolikt personen bakom inlägget själv upplevt att fått tilldelat sliten utrustning på förrådet. Uniformer som är lappade på flertalet ställen, eller har vederbörande redan glömt bort den tidigare problematiken med skaljackor där ytskiktet släppte från fodret. Att byta på förrådet kunde likväl innebära att du fick ut en jacka i sämre skick än den du lämnade ifrån dig. Med det i åtanke finns det fog att vända blicken inåt i organisationen och analysera hur logistiken och förrådstjänsten fungerar. Hur ser tillgången ut för materielen? Finns förklaringen där varför soldaten går runt med sliten eller trasig utrustning?
Ett sidospår i logistikspåret är tillgången till förbrukningsmateriel. För även om kvartermästaren (KVM) eller teknisk chef (TC) skulle kunna sitta på ett lager av allehanda reservdelar (skyddslock av olika modeller, alla olika batterityper som krävs, hygiensatser etc) finns det en begränsning i tillgänglig last- och förvaringsyta. Framförallt ute i fält. Där borde frågan vara om utrustningen är korrekt utformad för verksamheten, om vi behöver medföra ett brett spektrum av mindre förbrukningsprylar när vi lämnar regementet eller flottiljen? Vi kan givetvis säga att det är KVM eller TCs huvudvärk att få den ekvationen att gå ihop, och byta ut dem om de inte klarar att lösa uppgiften. Men det är en kortsiktig lösning som på längre sikt sannolikt kommer generera en hastigt degraderad arbetsmiljö och vakanser på nyckelbefattningar.
Med det här i åtanke går vi in i det andra problemet jag ser med inlägget, nämligen att inhämta förståelse varför truppen hanterar materielen som den gör. Till att börja med är “uppochnervända” skyddslock inget nytt påhitt. Snarare en företeelse som funnits sen rödpunktssikten delades ut på bred front inom försvarsmakten. Därför blir jag något konfunderad att MSS inte nåtts av någon “logisk förklaring” till varför soldaten väljer den här lösningen. Under minst 13 år har alltså MSS inte fått in information om varför soldaten använder utrustningen på ett visst sätt. Det här understryker inte bara behovet av att avvikelserapportera mer, utan även behovet av att förbandens vapenofficerare inhämtar information mer aktivt och delger den till MSS. Istället väljer MSS, i sann Försvarsmakts anda, att ta tag i problemet genom att inledningsvis skälla på personalen för att de gör fel (helst i förebyggande syfte), och sen utbilda i tron om att detta kommer åtgärda problematiken. Den här metodiken appliceras alltjämt på allt från riskutbildning för förarbevis till hantering av hemliga handlingar. Utgångspunkten är någonstans att soldaten är oförmögen till att fatta beslut, på gränsen till illvillig.
Världen över modifierar soldater materiel, den svenska försvarsmakten är inget undantag även om vissa möjligtvis skulle vilja önska det. Våra soldater klipper av resårband på uniformsbyxorna, klipper av ärmar på fältskjortor, modifierar kroppsskydd genom att kapa av “skrevflärpen” eller målar röda kors på sjukvårdsfickor. Samtliga är fullt medvetna om att de inte får modifiera utrustningen och att det kan medföra disciplinåtgärder. Ändå gör de det. Varför?
Inom Försvarsmakten behöver vi bli bättre på att ställa frågan “Varför?”, innan vi går på och försöker korrigera oönskade beteenden. Genom att ställa frågan kan vi utröna om det finns utvecklingsbehov av utrustningen för att göra den mer ändamålsenlig och därigenom sannolikt stävja fortsatt modifiering på den specifika utrustningsdetaljen. För även om vi får spretande svar kommer vi även få en insikt i varför soldaten väljer att gör som hon eller han gör. Den insikten kan vi använda för att påverka beteendet i önskvärd riktning (alltså att sluta modifiera utrustningen). Här är nämligen forskningen tydlig, personer som är starkt övertygade om att de gör rätt kommer inte att ändra sitt beteende bara för att någon säger åt dem att göra det. Inte ens om det presenteras överväldigande bevis som motsäger deras övertygelse i frågan.
Är det något jag önskar mig att 2018 ska innebära för försvarsmakten, är det att vi internt ska bli bättre på att förstå varandra, de behov vi har och gemensamt hitta lösningar för att öka vår förmåga till väpnad strid.

Under cirka fem (5) års tid har jag använt en sjukvårdsficka från High Speed Gear (HSGI). Det är en enkel ficka där essentiell livräddande sjukvårdsutrustning får plats. Varken mer eller mindre. Det är helt enkelt en sjukvårdsficka lämpad att användas som “Individual First Aid Kit” (IFAK), det vill säga personlig sjukvårdsutrustning. Är du ute efter en ficka för att kunna bära med dig sjukvårdsmateriel för att kunna genomföra ett mer kvalificerat omhändertagande är detta inte vad du letar efter.
- Framsidan med knäppning
- Sida försedd med MOLLE
- Baksida med MALICE-clips
Fickan tar upp två (2) rader i bredd, och fyra (2) rader i höjd på Kroppsskydd 12. Med sjukvårdsutrustning i (den som du kan se på bilden längre ner), blir fickan runt nio (9) cm djup. Vilket antagligen låter mycket, men monterad på en stridsväst, eller kroppsskydd, märks den knappt av. Fickan erbjuder både ett snäppspänne samt kardborre (går att välja bort med medföljande kardborre-bit) som alternativ för stängning. Undertecknad har enbart använt snäppspännet som stängning för att underlätta vid öppning. Varje sida på fickan är försedd med fästpunkter som antingen kan användas för fickor till ficklampa eller pistolmagasin, alternativt för att fästa tourniquen med gummisnodd. Fickan fästes på utrustningen med medföljande MALICE-clips, som garanterar att fickan sitter supertajt på västen.
För att få ut sjukvårdsutrustningen har fickan ett internt fem (5) cm brett band som brukaren kan dra i för snabbt dra upp sjukvårdsutrustningen ur fickan. Precis som namnet antyder, “Blowout”, syftar funktionen till att snabbt få upp all sjukvårdsutrustning utan att behöva någon form av fingertoppskänsla. Fäll upp locket, hitta d-ringen och ryck uppåt. Utöver det kan du fästa en sax på baksidan av fickan om du önskar. Denna hålls fast med en tryckknapp. Det är inga problem att enbart använda en hand för att manövrera snäppspännet och dragremmen (allt handlar om övning).
- Steg 1: Knäpp upp locket
- Steg 2: Dra i remmen
- Steg 3: Sjvmtrl kommer ut ur fickan
Vilken utrustning du får plats med beror givetvis på vad du prioriterar. Bilden nedan visar vad undertecknad bär med sig som ett standardutförande, med modifieringen att TQ oftast sitter högt placerad på stridsväst eller kroppsskydd. I fickan får du plats med ett första förband 6, cyalume-stav, gummihandskar samt en nästub. Du kan givetvis prioritera ett mindre första förband (exempelvis första förband 4) och få plats med combat gauze istället. Din kunskap och ditt behov styr självklart vad du bär med dig.
Som en personlig sjukvårdsficka är HSGI Bleeder/Blowout medical pouch ett fullgott val. Du får med dig den utrustning du behöver för att stoppa en akut blödning och möjliggöra fria luftvägar (inom de gränser en soldat kan förväntas agera på fältet). Pris från tillverkaren är 39 USD. Är du på jakt efter en personlig sjukvårdsficka finns det all anledning att överväga den här modellen.