Den här essän om svensk allians- och neutralitetspolitik är resultatet av en uppdämd frustration över hur debatten i Sverige sett ut de senaste årtiondena. Undertecknad anser att diskussionerna har kört fast och att samtliga politiska parter nu sitter fast i ett skyttegravskrig där ena parten fortsatt hävdar att neutraliteten tjänat oss väl och kommer att fortsätta göra det även i framtiden. Den andra parten argumenterar livligt för ett Nato-medlemskap och det skydd som ett sådant medlemskap skulle innebära.

Samtidigt verkar alla glömt bort det svenska medlemskapet i EU och hur Unionen utvecklats inom utrikes- och säkerhetsområdet, framförallt med Lissabonfördraget. Vidare verkar få utanför den akademiska världen vara särskilt intresserade att titta på hur neutraliteten fungerat historiskt, eller för den delen vad artikel 5 i Natos stadgar faktiskt innebär.

Det här dokumentet har således varit ett sätt för mig att samla underlag från olika källor och skapa ett diskussionsunderlag för Sveriges fortsatta väg framåt. Essän är inte på något sätt heltäckande och det finns otroliga mängder litteratur att hämta stöd ifrån för alla perspektiv. Det här är mitt bidrag i förhoppning om att den fortsatta debatten kan komma upp ur skyttegravarna och hitta nya argumentationslinjer som ligger i linje med hur världen utvecklats sedan andra världskriget samt lyfta på stenen som är Sveriges egoism förklätt till solidaritet.