Din EOBUSARE i gryningen

Etikett: Försvarspolitik

Framtiden för personalen

Försvarsmakten behöver öka mängden omedelbart tillgängliga förband och trygga den personella uthålligheten för att hantera olika former av hot och påtryckningar under en längre tid.

ÖB:s militära råd

Idag publicerades en debattartikel av försvarsministern och ministern för civilt försvar där det bl a framgår att försvarsanslagen ska höjas med ca 5 miljarder från och med nästa år (red anmärkning: förutsatt att budgeten godkänns i riksdagen). En av punkterna som beskrivs som fokus är personalförsörjningen och att det ska genomföras satsningar som ökar attraktionen för myndigheten som arbetsgivare. Om detta kommer innebära en politisk styrning om att höja löner eller andra villkor återstår att se. Vad som däremot är tydligt i överbefälhavarens militära råd samt myndighetens perspektivstudie är att personalen är den dimensionerande faktorn för framtidens satsningar. Det vill säga, vi kan satsa hur mycket vi vill på utökad grundutbildning, nya vapensystem och rymdlägesbild – saknas det personal då blir det en tummetott.

ÖB:s militära råd – förmågetillväxt

Nu har det gått ett dygn sedan Försvarsmakten och överbefälhavaren lämnade sitt underlag till landets politiska ledning, det så kallade “militära råd” för kommande försvarsbeslut. Även om media har rapporterat om storheter från dokumentet och vissa av dess underbilagor (det finns fler öppna bilagor än som publicerats på nätet) verkar debatten ha hakat upp sig på kärnvapen. Då själva huvudbilagan av det militära rådet är 66 sidor, och det tillkommer ett antal underbilagor med olika teman skulle det vara en omöjlig uppgift att sammanfatta allt i en enda artikel. Istället kommer det här inlägget bli en form av längre sammanfattning kring tillväxten av förmågor. I efterföljande artiklar kommer vi kunna göra djupare nedslag inom specifika områden tillsammans med perspektivstudien som släpptes samtidigt (tyvärr ej publicerad på internet) då det militära rådet hänger samman med myndighetens analys av framtida behov.

Innan vi går vidare ska det även poängteras att många av de satsningar som Försvarsmakten vill göra kräver politiska beslut, antingen genom tillskott av pengar eller genom förändringar i svensk lag, för att det ska gå att genomföra innan 2026 samt innan 2035. Det första datumet är då myndigheten beräknas nå målet om 2% av BNP, det andra är då vi förväntas uppnå vår nya krigsorganisation fullt ut.

Den som gapar efter mycket…

Nu händer det som flera uttryckt en oro över i samband med att fler politiska partier började ställa krav på mer pengar till försvaret. Nämligen att fokus hamnar på fler värnpliktiga på fler utbildningsorter. Dagen efter att regeringen tillkännagett en vilja att öka försvarsanslagen till 2% av BNP kom så första utfallet. Avsändare var tre skånska liberaler ville se en återetablering i nordöstra Skåne med ett nytt regemente i Rinkaby (av alla tänkbara ställen). Motiveringen? Det finns ett aktivt skjutfält där och en redan pågående utbildning (i storleksordningen reducerat kompani) och har goda förbindelser till Kristianstad. Författarna säger att det inte handlar om någon “lokalpatriotism” där fokus ligger på att Skåne ska få ytterligare ett regemente. Samtidigt är det exakt där som tyngdpunkten ligger i argumentationen, inte så mycket vad det skulle tillföra Sveriges försvarsförmåga. Det påstås kunna ge en snabb “utdelning i flera svenska krigsförband”.

Men det stannar inte vid att lokal- och rikspolitiker hamnar i någon form av lokal arbetsmarknadsextas. Helt plötsligt börjar det pratas om att det nyligen upprättade Dalregementet i Falun ska kunna tredubbla sin utbildningskapacitet från 250 till 750 värnpliktiga per år. Regementschefen uttalar sig om att mer pengar kan innebära snabbare uppbyggnad och mer materiel. Men samtidigt är det tydligt att när det väl kommer till kritan så finns det kommunala intressen som står emot de intressen som Försvarsmakten har.

Det är som att löftena om mer pengar har fått alla att helt glömma bort vad Försvarsmakten anförde i sitt underlag till propositionen för senaste försvarsbeslutet.

Imorgon och kriget som aldrig hann komma

It has been said critically that there is a tendency in many armies to spend the peace time studying how to fight the last war.

J. L. Schley, Lieutenant Colonel, Corps of Engineers

Det har skrivits många uppsatser[1] om den så kallade gråzonsproblematiken och de utmaningar som Sverige har att hantera, framför allt hur ett återuppväckt totalförsvarsperspektiv.[2] Likväl har det lästs och diskuterats en hel del kring hur Sverige ska välja att utkämpa ett framtida krig mot en, sannolikt, numerärt överlägsen motståndare där lärdomar hämtas från tidigare större konflikter. Trots att dessa två ämnesområden borde gjutas samman för att förbereda oss för det framtida kriget verkar återigen fokus ligga på dåtidens lösningar och förberedelser för ett krig som vi riskerar att aldrig hinna utkämpa. Detta till trots att vi vet att det finns utmaningar med övergången från fred till höjd beredskap och vidare till krig.[3]

Det ska klargöras redan från början att det här inte är en defaitistisk artikel. Författaren säger inte att Sverige kommer per automatik förlora ett krig. Vad som däremot borde vara tydligt för alla, inklusive våra utvalda politiker, är att tillbakagången till en tanke om freds- och en krigsorganisation inte är att vidta de nödvändiga förberedelser vi måste vidta för att kunna möta en motståndare i framtiden. Framför allt lurar det in oss att enbart diskutera hur vi ska agera i kriget, vilka förband som är mest värdefulla i den kontexten och det teoretiska behovet av ett visst soldater och sjömän som förväntas kunna mobiliseras innan eller i direkt anslutning till en invasion.

Sveriges alla samarbeten

Nu när Sveriges försvarsminister meddelat att vi ska skriva under en avsiktsförklaring med Frankrike och ingå i ett nytt militärt samarbete med Norge och Danmark är det nog på sin plats att presentera en enklare sammanställning över de olika typer av avtal vi redan har idag och vad de har för fokusområden. Framförallt vad det konkret innebär med “avsiktsförklaring” och “samförståndsavtal”. Huvuddelen av den här texten skrevs vid årsskiftet 2019-2020 innan regeringen producerade en skrivelse som beskrev de militära samarbeten som Sverige har med andra stater och organisationer.

Syfte

Syftet med inlägget är att förutsättningslöst öka kunskapen kring Sveriges bilaterala, trilaterala samt multilaterala försvarssamarbeten, samt hur dessa förhåller sig till den uttalade alliansfriheten. Sveriges komplicerade förhållande till NATO är välstuderat inom statsvetenskapen, däremot är det inte lika studerat i hur Sverige förhåller sig till samarbeten överlag och hur det kommer sig att landet kan klassas som ”able and willing” när det gäller militära insatser i olika insatsområden till stöd för såväl Nato som EU.

Avgränsningar

Underlaget för försvarssamarbeten bygger på det regleringsbrev som regeringen delgett Försvarsmakten. I regleringsbrevet tydliggör regeringen vilka internationella samarbeten som är prioriterade, samt anger hur de ska återrapporteras. Detta underlag används som grund för att avgränsa bort samarbeten som Sverige just nu inte prioriterar. Vidare har samarbeten med Norge, Litauen samt Nederländerna avgränsats bort då det saknas underlag för analys.

Då samarbetet Framework Nations Concept (FNC) i sig bygger på samarbetet mellan Sverige och Tyskland, samt att målet med samarbetet just nu inte är definierat mer än att Försvarsmakten ska återrapportera lämpliga projekt att delta i, har det samarbetet avgränsats bort i empirin.

Dessa avgränsningar kan ha en påverkan på analysen och slutsatsen, samtidigt består underlaget av ett antal samarbeten och avtalsformer som medger ett tillräckligt tillförlitligt underlag för fortsatt analys. Eventuella historiska samarbeten som valts bort och som inte förekommer i regleringsbrevet som prioriterade samarbeten har sannolikt låg inverkan på resultatet. Detta då inaktiva samarbeten i sig inte föranleder någon aktiv åtgärd från Sverige, och således inte påverkar Sveriges agerande i någon riktning.

Flytta inte specialförbandet till Uppsala

För några dagar sedan publicerades en debattartikel där två politiker anförde att det vore av gagn för försvaret av Sverige att flytta Särskilda Operationsgruppen (SOG) till Uppsala. I artikeln säger författarna bland annat att nuvarande placering är “aningslöst” ur ett säkerhetsperspektiv då det ligger i Karlsborgs fästning. Ett populärt turistmål på somrarna som enligt författarna saknar såväl “perimeterskydd och ID-kontroll”. De som besökt fästningen i tjänsten vet att det förvisso är öppet för civila att ta sig in på fästningsområdet. Däremot saknas det varken staket eller ID-kontroll för de områden där Försvarsmakten har sin verksamhet.

Ett annat skäl som lyfts fram är närheten till akademiska sjukhuset i Uppsala. Författarna redogör egentligen inte närmare varför det är en styrka i förhållande till det sjukhus som återfinns i Skövde i relation till den dagliga verksamhet som bedrivs vid förbandet. Möjligtvis kan det vara underförstått att det är en fördel vid sjukvårdstransport från utlandet till Sverige, vilket å andra sidan nuvarande placering inte hindrar. Därtill ser politikerna synergieffekter med en närmare placering till Försvarsmaktens underrättelse- och säkerhetscentrum. Också det något oklart vad synergieffekterna skulle vara jämfört med de effekter som troligtvis finns nu med närheten till såväl underrättelsebataljonen med sina förmågor som den luftburna bataljonen som i allra högsta grad har en positiv inverkan på specialförbandens förmåga.

I själva verket förefaller det i stort vara ett arbetsmarknadspolitiskt förslag som överhuvudtaget inte tar hänsyn till försvarsförmågan. Snarare visar det på en Mälardals-centrism som inte hitintills har gagnat Försvarsmaktens strategiska förmågor såsom det beskrivs i artikeln. I huvudstadsregionen återfinns redan en rad förmågor inom specialförbandssystemet och underrättelsetjänsten som skapar exakt de utmaningar som författarna säger att en flytt till Uppsala skulle motverka. Det är svårt att rekrytera personal med rätt kompetens som har en möjlighet att flytta till orten (eller i närheten utav). Istället är det tydligt att personal får veckopendla in till huvudstaden, alternativt bosätta sig utanför och lägga några timmar per dag på att dagspendla för att nå jobbet. Det underlättar inte familjelivet att flytta till den del av landet som har höga levnadskostnader för att sen se sin familjetid försvinna i pendling.

Därtill har förbandets nuvarande gruppering fördelen att ha nära till understödjande förband i form av transportflyg och helikopter med väl inövade rutiner som ger synergieffekter till de konventionella förbanden. En flytt av specialförbandet skulle slå i sönder en etablerat organisation och troligtvis på sikt kräva att även andra förband grupperar närmare Uppsala. Något som inte alls är önskvärt utifrån Försvarsmaktens nuvarande storlek.

Om politiker som vill ge sig in i försvarspolitiken vill skapa fördelar för det svenska försvaret vore det bättre att fokusera på att få igång flygflottiljen i Karlsborg. Framförallt när kommunpolitiker i regionen verkar fast beslutna att lägga ner den enda fungerande flygplatsen i området som Försvarsmakten just nu kan använda för att bibehålla kritiska förmågor. Fokus således borde här och nu ligga på att skapa förutsättningar för förband att växa där de finns, och att personalen erhåller förmåner som möjliggör för dem att vara aktiva länge.

Vakanssituationen vid försvarsgrensstaberna, personalbrist för att bemanna tillväxtförband samt ökade personalbehov vid Högkvarteret medför ett sammantaget personalbehov som inte är försörjningsbart på kort och medellång sikt.

Försvarsmakten

Försvarsmakten har under en längre tid brottats med svårigheten att få kompetent personal att tjänstgöra i huvudstaden. Enligt de nyligen utgivna direktiven för omorganisationen av den centrala ledningen kommer de här utmaningarna att kvarstå på kort och medellång sikt. Det finns helt enkelt fler nackdelar än fördelar med att börja flytta fler förband närmare Mälardalen, oavsett som de är särskilda eller ej.

Essä – Sverige är på väg in i en militärallians, men inte den som alla trodde

Den här essän om svensk allians- och neutralitetspolitik är resultatet av en uppdämd frustration över hur debatten i Sverige sett ut de senaste årtiondena. Undertecknad anser att diskussionerna har kört fast och att samtliga politiska parter nu sitter fast i ett skyttegravskrig där ena parten fortsatt hävdar att neutraliteten tjänat oss väl och kommer att fortsätta göra det även i framtiden. Den andra parten argumenterar livligt för ett Nato-medlemskap och det skydd som ett sådant medlemskap skulle innebära.

Samtidigt verkar alla glömt bort det svenska medlemskapet i EU och hur Unionen utvecklats inom utrikes- och säkerhetsområdet, framförallt med Lissabonfördraget. Vidare verkar få utanför den akademiska världen vara särskilt intresserade att titta på hur neutraliteten fungerat historiskt, eller för den delen vad artikel 5 i Natos stadgar faktiskt innebär.

Det här dokumentet har således varit ett sätt för mig att samla underlag från olika källor och skapa ett diskussionsunderlag för Sveriges fortsatta väg framåt. Essän är inte på något sätt heltäckande och det finns otroliga mängder litteratur att hämta stöd ifrån för alla perspektiv. Det här är mitt bidrag i förhoppning om att den fortsatta debatten kan komma upp ur skyttegravarna och hitta nya argumentationslinjer som ligger i linje med hur världen utvecklats sedan andra världskriget samt lyfta på stenen som är Sveriges egoism förklätt till solidaritet.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén