Dela inläggetShare on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

It has been said critically that there is a tendency in many armies to spend the peace time studying how to fight the last war.

J. L. Schley, Lieutenant Colonel, Corps of Engineers

Det har skrivits många uppsatser[1] om den så kallade gråzonsproblematiken och de utmaningar som Sverige har att hantera, framför allt hur ett återuppväckt totalförsvarsperspektiv.[2] Likväl har det lästs och diskuterats en hel del kring hur Sverige ska välja att utkämpa ett framtida krig mot en, sannolikt, numerärt överlägsen motståndare där lärdomar hämtas från tidigare större konflikter. Trots att dessa två ämnesområden borde gjutas samman för att förbereda oss för det framtida kriget verkar återigen fokus ligga på dåtidens lösningar och förberedelser för ett krig som vi riskerar att aldrig hinna utkämpa. Detta till trots att vi vet att det finns utmaningar med övergången från fred till höjd beredskap och vidare till krig.[3]

Det ska klargöras redan från början att det här inte är en defaitistisk artikel. Författaren säger inte att Sverige kommer per automatik förlora ett krig. Vad som däremot borde vara tydligt för alla, inklusive våra utvalda politiker, är att tillbakagången till en tanke om freds- och en krigsorganisation inte är att vidta de nödvändiga förberedelser vi måste vidta för att kunna möta en motståndare i framtiden. Framför allt lurar det in oss att enbart diskutera hur vi ska agera i kriget, vilka förband som är mest värdefulla i den kontexten och det teoretiska behovet av ett visst soldater och sjömän som förväntas kunna mobiliseras innan eller i direkt anslutning till en invasion.

Det vi borde lärt oss av såväl Georgien, Krim som Nagorno-Karabach är att en väpnad konflikt sker snabbt. Att såväl tiden till förvarning som tiden till beslut är otroligt knapp vilket medför att tid för mobilisering och truppförflyttningar är minst sagt en brist. I princip borde vi ha lärt oss detta redan under det senaste kriget där vi vevade i gång försvarsmaskineriet, nämligen andra världskriget. Då likt som nu hade det varit en nedgång i den militära styrkan då tron till en evig fred var stor. Och trots allt som hände i Europa under upptakten till nästa världskrig var det inte förrän under själva kriget som Sverige på allvar rustade upp Försvarsmakten till en nivå som kunde fungera avskräckande under efterkrigstiden. Nu har vi förvisso redan identifierat att det återigen är oroligt i Europa och påbörjat en tillväxt. Problemet är bara att tillväxten är för värnpliktiga och på pappret upprättade krigsförband.

Där styrkan är att hela samhället involveras i Försvarsmakten genom sina krigsplaceringar, är svagheten att dessa förband inte är direkt gripbara och att en mobilisering kräver att regeringen fattar ett sådant beslut. Det vill säga att det krävs att Sveriges regering inte bara inser, utan även vågar fatta beslutet om mobilisering och höjd beredskap för att vi överhuvudtaget ska börja växa inför en nära förestående konflikt. Med de tidigare nämnda konflikterna är frågan om det överhuvudtaget är realistiskt att regeringen skulle hinna fatta ett sådant beslut innan kriget är över oss. Därtill är frågan om regeringen skulle förstå att situationen är sådan att de borde fatta det beslutet sett till hur läget i Europa förvärrats under de senaste åren. I takt med att normalbilden förändras innebär det även att kriterierna för ett beslut förändras. Vilket sannolikt en motståndare är i högst grad medveten om.[4] För vilseledning handlar inte bara om att lura motparten att titta i fel riktning, det handlar också om att så tillräckligt mycket tvivel för att på så vis förlänga tiden till ett aktiveringsbeslut.

Det här är i grunden asymmetrisk krigföring[5] där asymmetrin uppstår där vi befinner oss i ett fredsläge medan motståndaren i all väsentlighet befinner sig i krigsläge. I princip innebär det att motståndaren inte bara sitter på kunskapen om och när ett väpnat angrepp kommer ske, denne behöver inte ta någon särskild hänsyn till lagar och förordningar i sitt genomförande. Vi däremot har att hantera, intill dess att regeringen säger annat, så råder fred i landet, och således gäller de lagar och förordningar vi har i detta nu.[6][7] Vilket, utifrån det fokus som våra utbildningar har idag, medför ytterligare en obalans då den genomsnittlige officeren inte skolas i relevanta förordningar som IKFN som mycket väl kan vara något som denne behöver hantera skarpt. Utan ägnar i stället tid vid studier av tyska pansarslag och amerikanska landstigningar. Motståndaren kan således komma att använda våra egna lagar, och vår låga kunskap, emot oss för att skapa gynnsamma förutsättningar för en snabb seger.

Då allt det här är i all väsentlighet känt blir frågan varför vi som samhälle inte arbetar betydligt mer aktivt med att skapa symmetri? Försvarsmakten är beroende av att det civila samhället, såväl det offentliga som det privata, fortsätter fungera för att verksamheten ska kunna genomföras.[8] Det här blir ett problem när vi hamnar i ett fönster där det varken råder fred eller krig. Där civila arbetstagare inte dyker upp av olika anledningar samtidigt som Försvarsmakten rent lagligt inte kan vidta vissa åtgärder för att täcka de behov som då uppstår.

Den svenska officeren har mer nytta av att förstå IKFN än Clausewitz.

Sammanfattningsvis innebär det asymmetriska hotet att vi redan idag behöver implementera förändringar som garanterar att Försvarsmakten betydligt snabbare kan få förband på plats, vilket i praktiken innebär fler kontinuerligt och tidvis tjänstgörande soldater och sjömän. Det kommer även krävas en rad lagmässiga förändringar för att inte behöva slåss med en arm bunden bakom ryggen. Förändringar som inte bara ger mandat till taktiska chefer[9], utan även myndighetschefer över lag för att kunna agera resolut även i fred. Framför allt krävs det att vi inom professionen börjar se om våra utbildningar för att inte bara möta den praktiska verkligheten i form av vapen och personalhantering, utan även den realistiska händelseutvecklingen i övergången fred, höjd beredskap och krig.

Vad vi inte behöver är framtida försvarsbeslut som fortsätter på den inslagna vägen med tillväxt på pappret och en uppdelad Försvarsmakt i två olika organisationer (krig och fred). Risken är annars att vi inte hinner fram till morgondagen och kriget innan det är över.


[1] https://scholar.google.com/scholar?start=10&q=gråzon+försvarsmakten

[2] https://www.svd.se/damberg-sverige-maste-rusta-for-grazonslage

[3] Lindgren & Ödlund. 2015. Utmaningar i återuppbyggnaden av Sveriges civila försvar. FOI

[4] Tragl. 2019. Marintaktiska begränsningar i en gråzonskontext: en teorikonsumerande enkel fallstudie om de taktiskt begränsande faktorer IKFN-förordningen medför i en gråzonskonflikt.

[5] https://www.fhs.se/centrum-for-totalforsvar-och-samhallets-sakerhet/om-centret/organisation/cats/fakta-om-asymmetriska-hot.html

[6] Lindgren & Ödlund. 2015.

[7] Hellner. 2020. I krigens skymningsland:-Vem gör vad när det är osäkert vem motståndaren faktiskt är?.

[8] FSPOS. 2017. FSPOS rapport om höjd beredskap – Krav och förutsättningar för beredskapsplanering för

aktörerna i den finansiella sektorn

[9] https://kkrva.se/ett-nytt-satt-att-bemota-grazonsproblematik/

Dela inläggetShare on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter