Din KB i matkön

Etikett: hemvärnet

Solket i hemvärnskåsan

Kroppsskydd i hemvärnet är verkligen ett go to-ämne om man vill generera lite aktivitet på sociala medier. Det är i synnerhet då som den stora offerkoftan åker fram från en stridskraft som övriga dagar av året mer än gärna trumpetar ut att man minsann ÄR Försvarsmakten (mest på grund av sin numerär i förhållande till antal anställda). Och nej, jag tänker inte nedvärdera hemvärnets roll i försvaret av Sverige eller för den delen stödet till civilsamhället. Otaliga hemvärnsförband fungerar som ovärderliga förstärkningar för att täta de personalluckor som Försvarsmakten har i de stående delarna, inte minst för att lösa ut operationer som INTERFLEX eller stöd till militärregionerna för skydd av objekt. För det och mycket annat förtjänar hemvärnets personal alla hyllningar, medaljer och coins som vi kan frambringa. Men, och här kommer det där solket som verkligen drar ner hela kollektivet och som kollektivet har att hantera. Nämligen hur nära hemvärnet har till att se sig själv som ett offer, en nedprioriterad stridskraft som minsann inte får något och där ”t o m värnpliktiga” är mer ”värda”. Jag har tidigare skrivit om att prioriteringslistor för tilldelning inte signalerar vilket värde (objektivt eller subjektivt) ett förband, en personalkategori eller en försvarsgren har. Ändå så är det alltid här det hamnar så fort hemvärnet kommer på tal. Det är som att stridskraften har otroligt svårt att se utanför sin bubbla och framförallt har otroligt problem med att tygla sin frustration. Frustration som sedan riktas kors och tvärs på samma unkna vis som omgalonerade NBO:er plötsligt kastade bajs på sina specialistofficerskolleger för en illa genomförd reform. Det duger helt enkelt inte.

Det är snart tre år sedan jag tog ett beslut om att lägga ner taktisk.se. Projektet hade vuxit sig för stort, min ork, eller motivation, och kunskap var dränerad. Anledningen till att jag nämner det är för att jag upplever att jag är där igen, och en del har märkt det då de, mer eller mindre sofistikerat, anmärkt på mitt tonläge. Och jag håller med, mitt tonläge har absolut blivit ”hårdare” mot diverse kommentarer och påståenden som kommer in via NGL, helt enkelt för att jag inte håller med och då använder min rätt att markera. Det har framförallt med min frustration över att lägga ner väldigt mycket tid på att efterforska saker och formulera i artiklar, som kroppsskyddets funktion, och ändå så är det fortfarande folk (som jag vet läser på hemsidan) ändå fortsätter hävda att ”kroppsskyddet skyddar inte mot splitter”. Inte för att man vet att så är fallet, utan snarare att det är mer av en ideologisk övertygelse. Det har blivit hemvärnets version av gubbofficerens ”försäkringen täcker inte om du har egenköpt ficka”.

Men det stannar samtidigt inte där när det finns en tro att det bara är hemvärnspersonal som inte får ut nya grejer. Är det något jag återkommande har skrivit om är det just hur undermåligt det fungerar med personlig utrustning i Försvarsmakten, det har sannerligen inte gått media förbi. Anställd personal fick lämna in utrustning så som skalplagg och stridsvästar för att det skulle finnas tillräckligt för de inryckande. Även om den problematiken har balanserats ut finns det fortfarande brister som påverkar och där nödlösningen blir att T-personal ska lämna ifrån utrustning, något som kraftigt reducerar förmågan att snabbt få soldater på plats. Det handlar således väldigt lite om hemvärnet och mer om växtvärk för hela Försvarsmakten. Att då sitta som hemvärnsman och gubbtjura över att värnpliktiga minsann får kroppsskydd 12/22/23 men att helt missa att det fortfarande är anställd personal som har kroppsskydd 90 är för mig ignorant. Extra stötande blir det när man lägger på rastret att hemvärnet de senaste åren tillförts sensorer av olika slag och att det ligger utrustning som är på väg till just hemvärnet.

Jag har förstått att en del tycker det är jobbigt att bli emotsagd, att man blir ”besviken” över att jag inte delar vissa uppfattningar eller att jag då och då håller med om vad som är Försvarsmaktens officiella linje. Det här kan komma som en chock för några, men jag är inte emot Försvarsmakten. Det är inte anledningen till att jag kritiserar beslut, kultur eller liknande. Hade jag velat FM illa hade jag inte behövt göra något, i synnerhet inte skriva artiklar om hur det borde vara. Inom detta faller så även hemvärnets utformning, utrustning och uppgifter vilket jag har skrivit om flertalet gånger. Jag köper inte analysen om att hemvärnssoldaten ska ha en plate carrier för att risken är högst att bli skjuten av en rysk operatör i bröstet. Jag har en annan analys av det dimensionerande hotet och vad det innebär. Det handlar inte om att jag inte vill att hemvärnet ska ha bra grejer, det handlar däremot uteslutande om att jag vill att hemvärnet ska ha rätt grejer, i grunden rätt förutsättningar, för att lösa de uppgifter som hemvärnet ska lösa. Man behöver absolut inte hålla med mig i mina tankar om det hela, för all del argumentera emot. Men om man försöker framföra en besvikelse som om vi har en personlig relation så kommer responsen bli därefter.

Återigen, hemvärnet som stridskraft är vital på många sätt och det görs mycket gott. Men den kollektiva ansatsen dras ner av att vissa är snabba på att dra på sig offerkoftan och samtidigt passar på att slå andra i ansiktet (inte sällan värnpliktiga) som inte ens har med saken att göra. Det är inte okej.

Pusslet som är totalförsvaret

Södra militärregionens beslut om att enbart tillåta att legitimerad sjukvårdspersonal placeras på på befattningar där den kompetens krävs har rört upp känslor. Det är bra, för då kan vi prata om utmaningarna ett litet land som Sverige har att hantera vad gäller ett totalt försvar och bemanningen av detta. Därtill hoppas jag att det blir tydligt också vilka utmaningar Hemvärnet står inför och vad det kan medföra.

1 §   Totalförsvaret är en angelägenhet för hela befolkningen

Lag (1994:1809) om totalförsvarsplikt

I Sverige råder totalförsvarsplikt, det innebär att alla mellan 16 och 70 år som bor i Sverige, medborgare eller ej, är skyldiga att ”tjänstgöra inom totalförsvaret i den omfattning som hans eller hennes kroppskrafter och hälsotillstånd tillåter”. Inom totalförsvarsplikten ryms såväl värn- och civilplikt (berör dock enbart svenska medborgare) och allmän tjänstplikt. Således omhändertar lagen om totalförsvarsplikt de behov som landet kommer att ha i spannet från nuläge till krig.

Den allmänna tjänsteplikten innebär bland annat att staten får, vid höjd beredskap, kräva av individen att fortsätter går till sitt jobb (om det identifieras som av vikt för totalförsvaret) eller utföra arbete som tilldelas av en av regeringen utsedd myndighet. Vilket exempelvis kan vara rena handräckningsuppgifter inom logistiken eller att stötta barnomsorgen.

Den allmänna tjänsteplikten gäller vid hög beredskap, men det innebär inte att behovet utgår när vi sedan går över till krig. När kriget kommit och krigsplaceringarna och krigsorganisationen aktiverats kommer det fortfarande finnas behov av att människor går till sina arbeten inom såväl industri som det offentliga. Barn och äldre behöver fortfarande omsorg, den civila sjukvården måste fortsatt fungera precis som rättsväsendet och räddningstjänsten. Tar vi detta och sen lägger krigsplaceringar i det militära försvaret ovanpå blir det snabbt tydligt att det kommer uppstå resurskonflikter i form av att samma individ kan ha flera viktiga uppgifter. Krigsplaceringen ska således avgöra vilken verksamhet där individens kompetens är viktigast. Vilket oundvikligen kommer innebära att individens egna önskemål kommer att förbises för totalförsvarets intressen.

Det är bland annat därför poliser inte ska krigsplaceras i Försvarsmakten förutom i undantagsfall, eftersom poliser har en viktig roll att fylla i sin ordinarie befattning och som en del av försvaret (trots vad polisförbundet anser). På samma sätt behöver räddningstjänsten och den civila sjukvården tillse att deras personal är gripbar under hela konfliktskalan. Vilket i sin tur innebär att det är orimligt att ha läkare eller sjuksköterskor som gruppchefer eller liknande i hemvärnsbataljonerna. Sen kan individen i sig vara väldigt lämplig och det kan finnas ett behov hos den specifika plutonen eller kompaniet att fylla upp tomma vakanser.

Jag hade flera diskussioner i DM kring just det där. Att man från hemvärnsförbandens sida hellre hade överkvalificerade individer som soldater och chefer än att raderna var tomma. Det kunde även skönjas att man inte ansåg att det var så farligt då det rörde sig om enstaka individer och att de därmed lika gärna kunde få fortsätta i sina nuvarande befattningar. Jag vill vända på det perspektivet. Om det rör sig om få individer, då är det på samma sätt inte heller ett problem att rekrytera ersättare för dessa inom hemvärnet. Därutöver, ett fåtal individer blir snabbt många om 40 hemvärnsbataljoner använder samma rekryteringstänk med att använda sjuksköterskor som soldater. Varje utbildad individ inom sjukvården idag, kommer vara behövd i kriget imorgon. Det behöver vara väl avvägt vilken sjukvårdspersonal som avdelas till det militära försvaret och varför.

Hemvärnets rekryteringsbas har gått från dedikerad grundutbildning till att det fattades politiskt beslut om att rekryteringsgrunden skulle utgöras av de som inte längre är krigsplacerade i ett förband (dvs de över 40 år). Nu har man på olika sätt fortsatt arbeta runt detta genom exempelvis riktade utbildningar för de som inte genomfört värnplikt. Och visst, hemvärnet behöver också tillse att fylla upp sin organisation eftersom den i sin tur kommer spela en roll vad gäller skydd av mobilisering, skydd av allierade styrkor och så vidare. Däremot, som jag lyft fram i texten ovan, får detta inte ske på bekostnad av de övriga delarna av totalförsvaret. Vi har inte råd med insatsårens inriktning där vi kunde ha överkvalificerad soldater för att kompensera för en slimmad organisation. Det är jättebra att ha vårdpersonal, elektriker eller brandmän som kan använda vapen och befinna sig i en militär kontext, men de gör sig bäst i att säkra upp energitillförseln, rädda människoliv och släcka bränder.

Så vad gäller hemvärnets behov av kompetens behöver den skruvas till för att bättra passa dagens verklighet där hemvärnets behov av personal måste anpassas till totalförsvarets behov.

Totalförsvarsplaneringen vad gäller var varje enskild medborgare kommer att behövas i kris och krig är minst sagt stökig. Därmed är det viktigt att vi hjälper till att tillse att organisationen bemannas med rätt kompetens, inte bara att den är bemannad. Det senare är en sjukdom från förr som vi behöver bli kvitt.

Vad Hemvärnets avtalsdagar borde användas till

I skrivande stund pågår ett replikskifte på Militär Debatt kring närkamp i Hemvärnet och tidsuttaget för att genomföra utbildningen. Precis som många andra diskussioner kring förmågor i Hemvärnet och kompetens hos dess personal kokas det oftast ner till att det är för få avtalsdagar för att hinna med allt som måste göras under ett år.

Avtalsdagar är det antal dagar (just nu är spannet mellan 4 och 15 dagar beroende på befattning) som individen måste tjänstgöra för att uppfylla sitt avtalade åtagande till Hemvärnet. På samma sätt åtar sig Hemvärnet ansvaret att öva och utbilda individen minst det antal dagar som framgår i avtalet.

Diskussionen kan delas in i två narrativ. Det första är att antalet dagar är för få för att hinna med vettig verksamhet, underförstått att det krävs tvång för att individen ska komma in för tjänstgöring. Det andra narrativet är att ett utökande av avtalsdagar inte skulle ha avsedd effekt för att individer redan idag inte fullgör sina avtalade dagar och att fler därmed skulle hoppa av. Historiskt ligger avtalsuppfyllnaden mellan 64 och 69% årligen.

Det säger sig antagligen självt att fyra dagar, eller ens åtta, inte är tillräckligt för att utbilda en individ och öva denne i någon vidare utsträckning. Mycket av verksamheten hänger på att individen fullgör fler dagar än avtalat, framförallt genom att vara mer engagerad på helger under sin lediga tid. Men det som glöms bort i diskussionen, och som även glöms bort i närkampsdebatten, är att systemet vilar på att individen genomfört en grundutbildning och en introduktionskurs till Hemvärnet. Det här har möjligen glömts av under en tid där fokus varit på att försöka locka så många som möjligt till Hemvärnet. Men med de nya besluten som medfört att en stor del av tillförseln av personal till Hemvärnet nu förväntas komma från den grupp människor som avskrivs från krigsförbanden, väntar en annan form av rekrytering vilket även kommer påverka vilken kompetens som nu bärs med in i organisationen.

Använder vi närkampen som ett exempel är det rimligtvis så att Hemvärnet inte ska lägga någon avtalsdag alls på att ge individen närkampsutbildning. Helt enkelt för att individen ska ha fått detta genom sin grundutbildning (och i en utopisk värld även repeterat detta någon gång vid en repetitionsövning). Därutöver ska introduktionsutbildningen repetera de kunskaper som är av vikt för Hemvärnets huvuduppgifter (skydda, bevaka, ytövervaka) vilket i allra högsta grad inbegriper skyddsvaktstjänsten och dess ingående delar.

Således är det riktigt att det invänds mot att dyrbar utbildningstid behövs läggas på vad man uppfattar som onödigt långa utbildningspaket. Men fokuset är riktat mot fel håll då det inte är utbildningarna som är för långa eller antal avtalsdagar som är för få, utan att systemet med rekrytering av grundutbildad personal samt introduktionsutbildningar som repeterar rätt kunskaper helt enkelt inte fungerar.

Beträffande ny utbildning inom områden där tillförseln av redan utbildad personal inte medger en tillräckligt snabb förmågeuppbyggnad, exempelvis utbildning på pansarvärnsrobot, blir det mycket riktigt en fråga om prioriteringar. Men de prioriteringarna ska stå mellan exempelvis en övning med krigsförbandet och utbildning på ett nytt system som på sikt ska höja förmågan. En kompetens som två instanser redan ska ha förmedlat till soldaten, med rätt nivå, ska överhuvudtaget inte finnas med i prioriteringslistan. I takt med att det införs nya förmågor i Försvarsmakten och äldre förmågor utvecklas är det troligtvis så att Hemvärnet i mångt och mycket alltid behöver jaga ikapp vad gäller rätt utbildad personal. Samtidigt innebär det också att organisationen behöver genomföra någon form av intern revision för att anpassa utbildningslinjerna efter hur det övergripande systemet är tänkt att fungera då svaret inte ligger enbart i avtalsdagar eller tidsuttag för utbildningar.

45 sekunder

Texten är författad av Hemvärnets vapenofficer.

Världsrekordet för 400m löpning är 43,03 sekunder vilket är otroligt fort men man kan anta att de flesta klarar att förflytta sig 100m på samma tid. De flesta av oss kan ta isär och sätta ihop vårt vapen igen på under 45 sekunder. De flesta reklamer du ser på tv är runt 45 sekunder trots att det ofta känns mycket längre. 45 sekunder är i vissa avseenden oceaner av tid men för några av oss är 45 sekunder inte tillräckligt för att förflytta kroppen vertikalt och samtidigt skjuta 9 godkända träff i helfigur på 50m

Olika vapensystems tekniska utformning har en stor påverkan för systemets hanterbarhet och i den aspekten ligger inte automatkarbin 4 i framkant, oavsett version. Min tilldelade Ak4 kräver att jag fysiskt drar ur magasinet efter att jag tryckt in magasinspärren och jag är inte ensam i att ha ett vapen med den prekära egenskapen. Men i systemet Ak4 så har vi ett driftsäkert och pricksäkert vapen som vi de facto har i händerna och som kommer att leva parallellt med Ak24 i hemvärnet under ett antal år framåt.

Att genomföra ett godkänt kompetensprov BAS med automatkarbin 4 är utmanande men jag vill påtala, långt ifrån omöjligt. Såklart stora ord från någon som har möjligheter att skjutträna på arbetstid i en utsträckning få andra har men!

Jag har också möjligheten att utbilda, träna och se stora mängder av stridskraftens personal skjuta i både formell och tillämpad miljö. Och här kommer jag med en illa dold hemlighet, man blir bra på det man övar.

Återigen stora ord o.s.v. men håll ut lite till i texten.

Hemvärnet väljer 5,56 som sin nya kaliber

Medan det har varit mycket skriverier kring Försvarsmakten, och i synnerhet arméns, val av 7,62 som kaliber för nästa automatkarbin har det arbetats flitigt inom en annan stridskraft med att analysera vägen framåt. Efter mycket arbetet med försök, informationsinsamling och bedömanden har Hemvärnet beslutat om att 5,56 kommer vara stridskraftens framtida kaliber. Detta bland annat grundat på stridskraftens förutsättningar vad gäller utbildning och träning av soldater.

Det här innebär att all hemvärnspersonal, förutom skarpskyttar, kommer att ombeväpnas till den nya kalibern. De befattningar som idag har pistol kommer istället bli tilldelade en automatkarbin med en piplängd om 11.5″. Det vill säga den karbin som skallas för ”självskyddsvapen” i vardagligt tal men som ser ut att döpas till AK24A. Det här innefattar även funktions- och stabspersonal. Övriga soldater, inklusive pionjärerna, kommer att tilldelas en automatkarbin med 14.5″ piplängd (AK24B). Skarpskyttarna fortsätter med Ak4 tills dessa att skarpskyttegevär 26 införs och kommer ut på förband.

Förhoppningen är att införandet av AK24A påbörjas under Q3 eller Q4 i år medan AK24B tidigast väntas komma ut Q3 2025. Vilka förband som får vilket vapen i vilken ordning är inte känt. Vad som däremot är känt är att förbanden kommer behöva leva med dubbla system (AK24/AK4) samt har ett långt arbete framför sig vad gäller ombyggnation av förvaringslösningar som nu är anpassade för Ak4. Därutöver är en lång utbildningsperiod att vänta för att omutbilda samtlig personal samt utbilda en tillräcklig mängd med instruktörer.

Mer information är att vänta då Rikshemvärnschefen har aktivt tagit ställning för en transparent process där en aktiv kommunikation är vägen framåt.

Hemvärnet skyddar, bevakar och tar terräng

Vid sidan om bordningsstyrkan är hemvärnets insatskompaniers uppgifter ett hett debatterat ämne som verkar kunna diskuterats i samband med vad som helst. Hur kommer det sig att så många människor har så vitt skilda uppfattningar om vad ordet ”insats” innebär och vilka förmågor det medför? Egentligen borde det inte vara svårare än att säga åt människor att läsa krigsförbandsspecifikationen (KFS) där det framgår med all önskad tydlighet vad som gäller. Problemet är bara att KFS, av uppenbara anledningar, inte ligger spridd lite varstans så att gemene man kan ta del av den, och även om den gjorde skulle vissa individer troligtvis vara svårövertygade. Därutöver vet vi historiskt att en del av försvarsmaktens förband, skolor och förmågor utvecklats tack vare att individer tagit initiativ i olika riktningar och kämpat för att få uppgifter fastställda i Försvarsmaktens dokumentation. Samtidigt kan den typen av initiativ också ha en negativ inverkan på Försvarsmaktens förmåga om det slukar resurser som döljs i redovisningen.

Vi har tidigare behandlat utvecklingen av lokalförsvarsförbanden och därmed även berört hemvärnets utveckling och de utmaningar som organisationen står inför framgent. Skapat för att skydda hemorten och sedermera skydda samt bevaka mobiliseringsförråd står hemvärnet idag något förvirrat verkar det som, åtminstone på gräsrotsnivå. Som tidigare identifierats bär Försvarsmakten skuld i frågan efter att ha haft ambitionen att försöka utveckla hemvärnet till enklare skyttebataljoner. Vilket bland annat inneburit tillförd materiel såsom granatkastare eller för den delen underrättelsekompanier, för att därefter göra en vändning och återigen peka på att hemvärnet ska skydda, bevaka och ytövervaka är det inte konstigt att det uppstår ett visst motstånd för en sådan förändring. Det kan likställas med försvarets omställning från nationellt till internationellt och sen tillbaka vilket resulterat i en rad utmaningar kopplat till personalen. Det tolkas som att ta flera steg tillbaka.

Det går att urskönja en stolthet i att kunna strida offensivt och lösa vad som definieras som infanteristrid. Precis på samma sätt går det att urskönja att det anses vara en nedvärdering att ”bara bevaka”, vilket verkar ses som en uppgift reserverad för övriga hemvärnet (det vill säga bevakningskompanierna). Prefixet ”insats” förefaller ha laddats genom åren med en rad föreställningar om att vara särskilt uttagna, något mer än övriga kompanier och ett av få verktyg som Försvarsmakten har gripbart omgående för snabb mobilisering. Vidare finns en bild om att vara en förmågehöjare i ett nedbantat försvar när det inte finns annat att tillgå, där vissa verkar dra det så långt som att hävda att det inte finns ett infanteri i Sverige. Jag kommer i det här inlägget hävda att det inte är en ”antingen eller”-diskussion vi bör ha om insatskompanierna. Samtidigt kommer det innebära att en del kontinuerligt anställda och hemvärnssoldater behöver göra avkall på en del övertygelser.

Hemvärnet skyddar och bevakar

Med sin numerär, geografiska spridning, höga beredskap och lokala förankring är hemvärnet av central betydelse för försvaret av det svenska territoriet.

Försvarsberedningens rapport ”Värnkraft”

Med en numerär som motsvarar mer än hälften av det svenska militära försvaret är det inte konstigt att diskussioner kring Hemvärnet engagerar, framförallt på internet. Åsikterna kring Hemvärnet och dess personal är många, detsamma verkar även gälla vilka uppgifter som organisationen ska lösa i händelse av krig. Vilket i sin tur sannolikt bidrar till att det kan skifta markant mellan hemvärnsförband och deras ambitioner. Jag avser att använda det här inlägget dels till att förtydliga mina tankar kring Hemvärnet i stort, dels för att behandla de utmaningar som organisationen kommer stå inför i framtiden.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén