Kroppsskydd i hemvärnet är verkligen ett go to-ämne om man vill generera lite aktivitet på sociala medier. Det är i synnerhet då som den stora offerkoftan åker fram från en stridskraft som övriga dagar av året mer än gärna trumpetar ut att man minsann ÄR Försvarsmakten (mest på grund av sin numerär i förhållande till antal anställda). Och nej, jag tänker inte nedvärdera hemvärnets roll i försvaret av Sverige eller för den delen stödet till civilsamhället. Otaliga hemvärnsförband fungerar som ovärderliga förstärkningar för att täta de personalluckor som Försvarsmakten har i de stående delarna, inte minst för att lösa ut operationer som INTERFLEX eller stöd till militärregionerna för skydd av objekt. För det och mycket annat förtjänar hemvärnets personal alla hyllningar, medaljer och coins som vi kan frambringa. Men, och här kommer det där solket som verkligen drar ner hela kollektivet och som kollektivet har att hantera. Nämligen hur nära hemvärnet har till att se sig själv som ett offer, en nedprioriterad stridskraft som minsann inte får något och där ”t o m värnpliktiga” är mer ”värda”. Jag har tidigare skrivit om att prioriteringslistor för tilldelning inte signalerar vilket värde (objektivt eller subjektivt) ett förband, en personalkategori eller en försvarsgren har. Ändå så är det alltid här det hamnar så fort hemvärnet kommer på tal. Det är som att stridskraften har otroligt svårt att se utanför sin bubbla och framförallt har otroligt problem med att tygla sin frustration. Frustration som sedan riktas kors och tvärs på samma unkna vis som omgalonerade NBO:er plötsligt kastade bajs på sina specialistofficerskolleger för en illa genomförd reform. Det duger helt enkelt inte.
Det är snart tre år sedan jag tog ett beslut om att lägga ner taktisk.se. Projektet hade vuxit sig för stort, min ork, eller motivation, och kunskap var dränerad. Anledningen till att jag nämner det är för att jag upplever att jag är där igen, och en del har märkt det då de, mer eller mindre sofistikerat, anmärkt på mitt tonläge. Och jag håller med, mitt tonläge har absolut blivit ”hårdare” mot diverse kommentarer och påståenden som kommer in via NGL, helt enkelt för att jag inte håller med och då använder min rätt att markera. Det har framförallt med min frustration över att lägga ner väldigt mycket tid på att efterforska saker och formulera i artiklar, som kroppsskyddets funktion, och ändå så är det fortfarande folk (som jag vet läser på hemsidan) ändå fortsätter hävda att ”kroppsskyddet skyddar inte mot splitter”. Inte för att man vet att så är fallet, utan snarare att det är mer av en ideologisk övertygelse. Det har blivit hemvärnets version av gubbofficerens ”försäkringen täcker inte om du har egenköpt ficka”.
Men det stannar samtidigt inte där när det finns en tro att det bara är hemvärnspersonal som inte får ut nya grejer. Är det något jag återkommande har skrivit om är det just hur undermåligt det fungerar med personlig utrustning i Försvarsmakten, det har sannerligen inte gått media förbi. Anställd personal fick lämna in utrustning så som skalplagg och stridsvästar för att det skulle finnas tillräckligt för de inryckande. Även om den problematiken har balanserats ut finns det fortfarande brister som påverkar och där nödlösningen blir att T-personal ska lämna ifrån utrustning, något som kraftigt reducerar förmågan att snabbt få soldater på plats. Det handlar således väldigt lite om hemvärnet och mer om växtvärk för hela Försvarsmakten. Att då sitta som hemvärnsman och gubbtjura över att värnpliktiga minsann får kroppsskydd 12/22/23 men att helt missa att det fortfarande är anställd personal som har kroppsskydd 90 är för mig ignorant. Extra stötande blir det när man lägger på rastret att hemvärnet de senaste åren tillförts sensorer av olika slag och att det ligger utrustning som är på väg till just hemvärnet.
Jag har förstått att en del tycker det är jobbigt att bli emotsagd, att man blir ”besviken” över att jag inte delar vissa uppfattningar eller att jag då och då håller med om vad som är Försvarsmaktens officiella linje. Det här kan komma som en chock för några, men jag är inte emot Försvarsmakten. Det är inte anledningen till att jag kritiserar beslut, kultur eller liknande. Hade jag velat FM illa hade jag inte behövt göra något, i synnerhet inte skriva artiklar om hur det borde vara. Inom detta faller så även hemvärnets utformning, utrustning och uppgifter vilket jag har skrivit om flertalet gånger. Jag köper inte analysen om att hemvärnssoldaten ska ha en plate carrier för att risken är högst att bli skjuten av en rysk operatör i bröstet. Jag har en annan analys av det dimensionerande hotet och vad det innebär. Det handlar inte om att jag inte vill att hemvärnet ska ha bra grejer, det handlar däremot uteslutande om att jag vill att hemvärnet ska ha rätt grejer, i grunden rätt förutsättningar, för att lösa de uppgifter som hemvärnet ska lösa. Man behöver absolut inte hålla med mig i mina tankar om det hela, för all del argumentera emot. Men om man försöker framföra en besvikelse som om vi har en personlig relation så kommer responsen bli därefter.
Återigen, hemvärnet som stridskraft är vital på många sätt och det görs mycket gott. Men den kollektiva ansatsen dras ner av att vissa är snabba på att dra på sig offerkoftan och samtidigt passar på att slå andra i ansiktet (inte sällan värnpliktiga) som inte ens har med saken att göra. Det är inte okej.