Hemvärnet skyddar och bevakar

Med sin numerär, geografiska spridning, höga beredskap och lokala förankring är hemvärnet av central betydelse för försvaret av det svenska territoriet.

Försvarsberedningens rapport “Värnkraft”

Med en numerär som motsvarar mer än hälften av det svenska militära försvaret är det inte konstigt att diskussioner kring Hemvärnet engagerar, framförallt på internet. Åsikterna kring Hemvärnet och dess personal är många, detsamma verkar även gälla vilka uppgifter som organisationen ska lösa i händelse av krig. Vilket i sin tur sannolikt bidrar till att det kan skifta markant mellan hemvärnsförband och deras ambitioner. Jag avser att använda det här inlägget dels till att förtydliga mina tankar kring Hemvärnet i stort, dels för att behandla de utmaningar som organisationen kommer stå inför i framtiden.

När Försvarsmakten ändrade inriktning från nationellt till internationellt var det troligtvis få som såg några större konsekvenser för Hemvärnet och dess verksamhet. Även om hemvärnets organisation påverkades av de olika försvarsbesluten vill jag hävda att verksamheten i stort har sett likadan ut över en längre period. Däremot anser jag att det tafatta försöket att göra sig kvitt namnet “Hemvärnet” och istället försöka införa “de nationella skyddsstyrkorna” sannolikt var startskottet på den förvirring vi ser idag gällande vad Försvarsmakten anser att Hemvärnet ska lösa för uppgifter, vad Hemvärnet själva kommunicerar och vad hemvärnets personal tror att de ska göra.

Hemvärnsförbanden är moderna krigsförband med huvuduppgift att skydda, bevaka, ytövervaka samt stödja samhället vid kris. På detta sätt bildar hemvärnsförbanden en nationell och territoriell basplatta för försvaret och skyddet av Sverige.

https://www.forsvarsmakten.se/sv/var-verksamhet/verksamhetsomraden/hemvarnet/

Medan Försvarsmakten fokuserade på de internationella insatserna samt att utveckla utrustning och materiel för den arenan, lämnades Hemvärnet lite åt sitt öde hemmavid. Man brottades med en bild om att vara en organisation bestående av “gubbar” som mest begav sig ut i skogen för att dricka kaffe på en stubbe. Den stora rekryteringspoolen var av individer som genomfört värnplikt och som saknade det militära i sitt liv, samt “yxor” som varit iväg på några missioner. För att rekrytera behöver man locka med något som är intressant. Vilket inte är bevakning av objekt.

Jag har haft förmånen att vara med i övningsledningen vid ett par hemvärnsövningar vilket har varit lärorikt, framförallt för att skapa en bredare bild över vilka förmågor som finns i Försvarsmakten. Därmed har jag även sett de utmaningar som förbanden dras med i form av att locka personal till övningar. För verkligheten är nämligen fulare än dikten. Även om personalen skriver avtal om att tjänstgöra ett visst antal dygn per år, innebär det inte att hela förbandet kommer dyka upp när det är dags för övning. Framförallt kan vi inte räkna med att de stannar kvar på övningen. Det här har lett till en glidning där övningsorganisationen förefaller locka personal med skjutövningar. Inte så mycket skjututbildning utan mer i linje med “det ska smälla” och “produceras tomhylsor”.

“Det här känner jag inte igen, så är inte mitt förband”

Då ska jag vara den första att gratulera, din bataljon har då sannolikt ett fadderförband som bryr sig om er utbildning samt chefer som vågar ställa krav mot uppgiften. Däremot finns det idag förband där värnpliktsbakgrunden på soldater och chefer, samt avsaknad av tydliga styrningar, som bidrar till att vissa enheter sysslar med sådant som i stort enbart kan beskrivas som rekryteringsfrämjande.

Hemvärnet har den förmånliga utmaningen att personalen tjänstgör frivilligt, och därmed är i högre grad motiverade. Med motivation och tilltro till sin egna förmåga kan vi förflytta berg. Samtidigt är det inte alltid att motivationen matchas med kompetens. Detta bidrar i sin tur till lösningar som varken följer de regelverk som finns, eller som överhuvudtaget taktar mot uppgifterna skydda och bevaka. Istället har det blivit norm att det är anfalls- och “jägarstrid” som ska bedrivas. Införandet av granatkastare till Hemvärnet bidrog i sin tur till att ytterligare skapa en situation där personalen tror att de ska lösa vissa typer av uppgifter, medans högre chef använder resurserna till annat.

Nu har det gått så pass långt att även politiker pratar om att Hemvärnet ska ha förmåga till mer offensiva uppgifter som “förstöring”, samt avancerade system som luftvärnsrobotar och obemannade flygfarkoster. Även om jag är positiv till en ambitionshöjning i form av förmåga att försvara sig själv och det objekt man är satt att skydda; menar jag att dagens uppslutning vid övningar och utbildningar inte taktar mot en sådan höjning.

Jag förstår att det inte är jättekul att komma in på en övning under en veckas tid, med allt vad det innebär med frånvaro från familj och jobb, för att bevaka ett förråd i obygden. Samtidigt är det den uppgiften Hemvärnet är organiserad för att lösa och således det vi behöver öva mot. Med hänsyn till den utbildningstid som finns, och hur mycket det kan diffa mellan individer i samma enhet gällande tjänstgöring, har vi inte råd att fortsätta förband öva offensiv strid när de i själva verket borde bli överlägsna på att skydda exempelvis flygvapnets baser.

Framtida utmaningar

Om nu territorialförbanden blir verklighet kommer det troligtvis innebära att Hemvärnet får stå tillbaka till förmån för de här förbanden som uttryckligen ska kunna agera som skytteförband. Även om Hemvärnet går mot att bli en egen gren och rikshemvärnschefen får kontroll över militärregionerna, innebär det inte att Hemvärnet kommer kunna gå sin egna väg. Försvarsmaktens samlade förmåga till strid hänger på att Hemvärnet löser ut sina tilldelade uppgifter för att lösgöra övriga förband till offensiv strid.

– Hemvärnet är snabbt på plats och har god lokalkännedom. Vårt arbete frigör förutsättningar för Försvarsmaktens andra stridsförband att kunna agera.

Generalmajor Stefan Sandborg, Vimmerby Tidning 2019

Vilket även kommer innebär att det blir territorialförbanden som kommer få lösa ut mer avancerade befattningar i de regioner där det behövs. Detta i sig behöver inte vara negativt för Hemvärnet då försvarsberedningen tar höjd för att bemanningen till Hemvärnet fortsatt kommer att utgöras av totalförsvarspliktiga som ej har en krigsplacering, samt soldater ur territorialförbanden som genomfört lokal grundutbildning.

Givetvis innebär detta att Hemvärnets behov av utrustning och materiel kommer se annorlunda ut än för övriga förband i Försvarsmakten. Därmed min åsikt att Hemvärnet inte har behov av kroppsskydd 12 då det är anpassat för verksamhet av internationell karaktär. Jag tror inte heller på att Hemvärnets effektivitet i strid skulle gynnas av ett kroppsskydd med plattor. Istället behöver Hemvärnet titta inåt på sin egna verksamhet och prioritera vad som är viktigt, och därefter kravställa utrustning därefter. I sin tur behöver Försvarsmakten (och FMV) hörsamma Hemvärnets behov och inte enbart använda organisationen som någon ändhållplats för utrustning som fasas ur från de stående förbanden.

Med allt detta hävdar jag att Hemvärnet i sin renaste form med frivilliga ur “bygden” alltid kommer vara aktuell. Det är en organisation som visat sig ovärderlig vid stöd till samhället och till Försvarsmakten i verksamhet där det behövs uppbringas personal på kort tid. Jag anser att det är där Hemvärnet finner sitt existensberättigande och även bör finna sin stolthet.