Taktisk.se

Din EOBUSARE i gryningen

Etikett: försvarsmakten Sida 1 av 8

Det var inte bättre förr

Av

den 3 juli, 2024

i Allmänt

Armies prepare to fight their last war, rather than their next war.

Okänd

Citatet ovan förekommer i många olika versioner och tillskrivs olika personer, bl a Churchill. Oavsett är det en sanning som har bevisat sig igenom historien och dess olika konflikter. Vilket i sig inte är konstigt då vi människor saknar förmågan att se in i framtiden och alla former av framtidsanalyser står och faller med tillgänglig data samt de kontextuella avgränsningar som måste göras. Det vi ser idag i Ukraina är och är samtidigt inte morgondagens krig beroende på övriga faktorer som tid, plats och vilka parter som är involverade. Det pågår i mångt och mycket ett meta-krig där potentiella parter kontinuerligt genomför olika drag för att ha bästa möjliga utgångsläge i en ännu ej materialiserad konflikt.

History is the best teacher, who has the worst students.

Indira Ghandi

I militära kretsar är det populärt med militärhistoria, i synnerhet kopplat till de stora slagen under andra världskriget. Här finns mycket kunskap och inspiration att hitta för att lära sig kring strategi och taktik på alla ledningsnivåer, samt förstå allt från stridsreaktioner hos soldater till vikten av logistik vid fronter. Utmaningen dock med militärhistoria som utspelar sig långt före mottagarens egen födelse är att det saknas kontextuell förståelse till varför något hände eller varför det utspelade sig på ett visst sätt. Den kontextuella förståelsen försöker olika militärhistoriska författare förmedla på ett kondenserat vis i bokform till en läsare. Ibland blir det mer populärvetenskapligt, det vill säga grovt förenklat, för att läsaren ska kunna ta till sig informationen lätt och minnas den. Ett exempel är början på första världskriget. Det finns en allmän acceptans för att det var “skotten i sarajevo” som startade kriget. Vilket är en grov förenkling kring hur situationen var mellan och inom de dåvarande staterna som sen kom att utkämpa kriget på olika sätt. Skotten är snarare att se som en i raden av händelser som alla bidrog till krigsutbrottet där skotten i sig inte nödvändigtvis hade startat ett krig om övriga faktorer sett annorlunda ut.

Poängen är inte att hamna i någon kontrafaktisk historiebeskrivning utan snarare att påpeka att såsom vi lärt oss saker i historien eller för den delen upplevt den är en kondensering som oftast sorterar bort gråskalor.

Eftersom militärt intresserade personer oftast har ett medelmåttigt intresse för historia, i synnerhet den svenska, finns det risk att vi går i en rad fällor vad gäller att sätta historien i ett sammanhang till moderna händelser. Ett återkommande fenomen är minnet av den svenska värnplikten, eller för den delen den svenska militära förmågan, före år 2000. Man minns gärna hur bra ens egna övningar var och hur duglig man var på sin uppgift. Man minns sällan, eller reflekterar därikring, hur mycket som var ett inövat spel och att en del av förmågorna vi hade aldrig fick öva i någon högre utsträckning.

Värnpliktig traktorförare vid I 3.

När det talas om hur många människor Försvarsmakten kunde mobilisera saknas minnet kring hur en stor del av dessa soldater ingick i en organisation för ren handräckning eller för den delen att vissa krigsplaceringar inte alls matchade vad individen hade genomfört för grundutbildning. Inte heller tar det höjd för huruvida det överhuvudtaget fanns ett behov av de kompetenser som en del av personalen hade i takt med att omvärlden förändrades och teknik utvecklades.

Men vad är poängen med allt det här då? Jo, det finns och har funnits under en längre tid en falang inom och utom Försvarsmakten som anser att personlig utrustning är långt ner på prioriteringslistan. Det finns så mycket annat som är viktigare att lägga pengarna på. Inte sällan framförs argument att utrustningen som fanns förut, exempelvis stridsbälte 304k samt ak4, dög alldeles utmärkt för att utföra diverse stridsuppgifter. En annan populär vinkling är att ta bilder från diverse dåtida krig, i synnerhet finska vinterkriget, för att påvisa att allt som krävs för att vinna är en uniform, ett stridsbälte och lite djävlar anamma. Det går hand i hand med uttrycket att det är ytterst soldatens vilja till kamp som kommer avgöra striden.

Förvisso spelar det ingen roll vilken utrustning individen har om denne ger upp. En stridsvagnsbesättning kan ha den stryktåligaste moderna stridsvagnen i världen, men det hjälper ju föga om de ger upp vid första stridskontakten. Samtidigt är det en grov förenkling av historien och det som avgjort slag och krig. För är det något vi vet från historien så är det att inget land som blivit angripet har varit rustat för det kriget de sugits in i. Det går även att argumentera för att angripande stater inte heller är rustade för det krig de ger sig ut i. Bägge gångerna när USA gått in i Irak har landets militär funnit sig såväl organisatoriskt som materielmässigt i nedgång. Vilket har, i takt med att kriget pågått, dragit igång en forcerad produktionskedja för att möta de faktiska behoven som finns på slagfältet. Detsamma har gällt Sverige när vi gett oss ut på olika internationella uppdrag och fått inse att utrustningen vi har inte alls är anpassade för hur operationerna genomförs.

Detsamma gällde Finland under kriget 1939. Därav att Sverige skänkte större (med svenska mått mätt) mängder materiel för att stödja den finska försvarsförmågan. I Vietnam gick USA in med Korea-kriget i färskt minne och vad som hade gällt där. Utrustningsmässigt var den amerikanska soldaten inte förberedd för så som kriget kom att utvecklas vilket också kom att visa sig i förluster. Korea var inte Europa under vk2, och Vietnam var inte Korea.

Svensk försvarsförmåga idag och imorgon är inte hjälpt av att vi sitter och plockar russin ur historiekakan med syftet att påvisa att det vi har idag skulle vara gott nog. För det har historien redan visat gång på gång att det inte stämmer. Där vi oftast går fel är tilltron på större system som ska vinna slagen och därmed kriget. Soldaten och dennes utrustning ges då ringa värde i jämförelse med en artilleripjäs eller en luftvärnsrobot. Men artilleripjäsen måste skyddas, framföras och laddas om. Detta görs av soldater som på olika sätt måste ha ett övertag gentemot fienden såväl utbildningsmässigt som vad gäller vapen och annan utrustning. Duellvärdet, för att använda en sliten term, måste vara bättre än vad det är idag. I synnerhet för ett land som Sverige där vi är i ett numerärt underläge redan från start.

Det går att springa maraton barfota, men det underlättar att ha ett par löpskor.

Det är enkelt att tala om att soldaten mest vill se fräck ut. Som man känner sig själv känner man andra brukar det heta. För egen del tycker jag det är fräckt att inte dö för att det saknades kroppsskydd, ändamålsenliga värmeplagg eller fungerande ledningssystem.

Bara för att man själv inte minns alla nackdelar med sin utrustning man hade sent 80-tal innebär inte att den är ändamålsenlig för dagens slagfält, eller för den delen morgondagens. Världen står just nu inför ett potentiellt nytt världskrig och då är det inte läge att backa in i situationen. Det är snarare hög tid att börja bli innovativa och framåtlutade på samtliga nivåer, inom alla områden. För det var inte bättre förr oavsett vad våra minnen vill säga oss.

Viktiga lärdomar från handgranatsolyckan i Halmstad

Av

den 12 juni, 2024

i Allmänt

I början av mars kablades nyheten ut att fyra personer hade skadats av en handgranat vid en skjutövning i Halmstad. Det rörde sig om två värnpliktiga och två instruktörer som hade fått lättare splitterskador från en handgranat. Inte så mycket mer information blev känd från händelsen. Nu har däremot Försvarsmaktens utredning av händelsen färdigställts och förutom en utförligare beskrivning av händelsen så återfinns en del intressanta slutsatser som är väl värda att uppmärksamma samt diskutera för framtiden. Syftet är inte att peka finger och hitta en enskild ansvarig för händelsen. Då upplägget är snarlikt på andra håll i Försvarsmakten är det däremot av intresse att titta på vad som hände och slutsatserna om hur det kunde ske för att undvika liknande händelser i framtiden samt överväga om våra nuvarande rutiner, för exempelvis sjukvård, fortfarande är giltiga.

Slutsatserna

  • Inblandande enheter har inte haft en gemensam målbild avseende vilka moment som skulle ingå på respektive skjutstation samt vilka övningsmålsättningar som skulle uppnås.
  • De värnpliktigas utbildningsståndpunkt kopplat till nyttjande av spränghandgranater och rensning av rum samt de övningsmålsättningar som finns för grundutbildningen taktar inte mot upplägget i övningen.
  • Övningshandgranatkastet har inte genomförts enligt gällande säkerhetsföreskrifter.
  • Risken för återstuds av handgranaten är betydlig med anledning av väggarnas tjocklek och uppbyggnad.
  • De värnpliktigas utbildningsnivå gällande rensning av rum med handgranat var obefintlig vid olyckstillfället.
  • Skjutledare ska inte sättas i en situation där man behöver göra medicinska bedömningar gällande om man ska tillkalla ambulans eller inte.
  • Vid allvarlig olycka bör skjutledaren avbryta övningen för dagen så att all personal ingående i övningen kan undersökas ordentligt och tidigast återupptas dagen därpå.
  • Vid en allvarlig olycka bör det finnas tydliga rutiner avseende vem som gör vad inom förbandet samt att det finns tvåsamhet ifall någon inte är anträffbar.

Läs mer

Vad är värdegrunden värd egentligen?

Av

den 14 maj, 2024

i Allmänt

Man kan lugnt säga att början på maj månad har varit en bergochdalbana vad gäller hantering av personal som agerat antingen olämpligt eller olagligt. Egentligen började det i slutet på april med att Sveriges Radio tog upp att F 7 vill få prövat av Försvarsmaktens personalansvarsnämnd (FPAN) om de kan sparka en individ som trott sig sexchattat med ett barn. Därefter har det varit ett pärlband av uppsägningar och andra åtgärder mot personal som ofredat kolleger, uppträtt hotfullt mot chefer, gjort sig skyldiga till barnpornografibrott, slagit värnpliktiga och kränkande särbehandling. Allt det här är i min mening exakt det som Försvarsmakten har behövt under lång tid. Tydliga exempel på händelser där man agerat och där det fått konsekvenser för den som utfört handlingen. Jag vill verkligen att det ska framgå med all tydlighet att jag tycker att det är bra att sånt här kommer fram och att det leder till ett agerande, innan jag går vidare till smolket i bägaren.

För i bakvattnet av alla de här, på ett sätt glädjande, nyheterna finns det ageranden i specifika fall som antagligen får många att undra vad värdegrunden egentligen är värd och hur det är ställt med det moraliska rättesnöret.

Läs mer

Rekrytering på felaktiga grunder

Av

den 12 maj, 2024

i Allmänt

Under åren har det producerats en del artiklar kring försvarsmaktens personaltjänst, dess brister, förtjänster och vad som är på gång. För fyra år sedan publicerades en insändare här på sidan som fokuserade på hur myndigheten skrev skräddarsydda jobbannonser för att passa specifika individer. Förekomsten av de här annonserna uppdagades även av media när Skaraborgs Regemente lyckades få med i sin annonstext vem som egentligen var tilltänkt för befattningen.

Sedan dess har det varit tyst kring just den biten av skräddarsydda annonser och riktade rekryteringar. Tills nu då där det har framkommit att rekryteringen till FLF inte verkar följa de lagar som gäller för rekrytering av statsanställda. Det har framkommit att det från arméledningen beslutats att P 7 (som ansvarar för att bemanna FLF) inte får lov att kalla individer från exempelvis P 18 till anställningstester. Som anledning anges P 18:s uppgift på ön.

Läs mer

Våga satsa idag, imorgon kan det vara försent

Av

den 7 maj, 2024

i Allmänt

Det har diskuterats internt såväl som på sociala medier om den förändring i mindset som Försvarsmakten måste genomgå nu när forcerad tillväxt är i fokus och pengar tillförs i större mängd än tidigare. Det har dryftats en oro för att den gamla mentaliteten, eller rättare sagt ryggmärgsbeteendet, om att kontinuerligt arbeta för att “spara” pengar fortsatt kommer genomsyra besluten och hämma utvecklingen inom organisationen. Ett område som det verkligen blir tydligt är när det gäller vidmakthållande och utveckling av materiel.

Det kan på ytan framstå som rationellt att inte investera pengar i materiel som ska avvecklas omkring 2030. Det framstår som fullkomligt logiskt att omfördela de resurserna till andra saker, i synnerhet för att det inte finns någon brist på hål att fylla. Jag vill dock påstå att det inte bara är ett förlegat tankesätt med dagens säkerhetsläge, det är även ett farligt tankesätt eftersom det har satt oss i en rad knepiga sitsar idag där materiel saknas eller är i dåligt skick, samtidigt som den förväntas att avvecklas inom fem år. Det är lätt att falla tillbaka i gamla spår och säga att vi inte kommer lägga mer pengar på utveckling eller vidmakthållande. Problemet är att vi har haft de tankebanorna under lång tid TROTS att vi har flera exempel på där vi varit tvungna att förlänga användandet av materiel på grund av olika anledningar. Där förlängningen varit stötvis vilket kontinuerligt skjutit tidshorisonten för avveckling precis så lagom långt bort att det framstår som att vaska pengar att försöka upprätthålla ett specifikt system.

Jag tror att vi behöver jobba mer aktivt på samtliga nivåer med att bryta det tankesättet och istället förutsätta att de deadlines vi har för leverans samt framförallt avveckling inte kommer hålla. Det låter som slöseri med pengar, troligtvis kommer vissa materielslag att hamna i situationer där vi lagt in utvecklingskostnader för att se det avvecklas två år senare. Men med dagens säkerhetsläge måste vi släppa de fredsmässigt rationella tankegångarna och acceptera den kostnaden. För alternativet kan komma att kosta oss betydligt mer. I år har det från olika håll varnats för att Europa kommer vara indraget i ett krig om två, tre eller fem år.

När detta skrivs har Vladimir Putin återigen svurits in som Rysslands president för ytterligare sex år vid makten. Det innebär att 2030 är året då vi antingen får se Putin förlänga sin period vid makten, eller så har något signifikant hänt där någon annan tagit över. Vågar vi verkligen tro att Ryssland kommer att hålla sig till Ukraina tills dess? Kommer Ukraina mäkta med att bita ifrån så pass länge utan ett signifikant ökat stöd från det kollektiva väst? Det vet vi inte, men de mörka molnen hopar sig och för varje vecka som väst svajar på stödet eller fördröjer leveranser är en vecka där det farligaste scenariot kommer närmare. Nämligen att Ryssland vinner kriget och fortsätter framåt förblindade av sin imperialistiska psykos.

Därmed vill jag att vi börjar titta mer här och nu istället för långt fram. Ja det är jättebra att vi har framåtblickande RPAS-studier för 2035 och 2045. Men vad måste vi göra idag för att vara redo för ett krig om tre år? Ja vi kommer kanske avveckla den där stridsvästen om fem år. Men kommer vi klara ett krigsutbrott om det sker samma år när det samtidigt saknas fickor till kroppsskyddet soldaten har idag? Ska vi verkligen ta dessa risker i tron om att vi “sparar” pengar till något viktigare?

Ministern för civilt försvar, Carl-Oskar Bohlin uttryckte i sitt numera kända tal från Folk och Försvar i Sälen att “det(är) viktigt att vi frågar oss hur vi uppnår maximal förmågeökning per satsad krona”. Jag anser att maximal förmågeökning nås genom att vi idag vågar fatta beslut om att investera pengar kortsiktigt för förbättringar istället för att vänta ut nya prylar som kanske kommer på utsatt tid. För sanningen är att vi inte vet om 2024 är vändpunkten för kriget till Ukrainas (och därmed Europas) fördel eller startpunkten för en eskalering där alla dras in. Då är det lämpligare att förbereda för det värsta här och nu istället för att hoppas på det bästa.

Besvikelsen

Av

den 9 april, 2024

i Allmänt

Få som följer sociala medier har missat att en försvarsmaktsanställd blivit exponerad på internet som pedofil. Även om det finns vitt skilda åsikter kring hur det här sker (jag är inte en anhängare av metodval och tror att det är skadligt på sikt) går det inte att undgå fakta. I synnerhet när informationen leder till ett annat fall som inbegriper samma person, som på liknande sätt försökt träffa en 14-åring för sex. Bara för att vara tydlig. Det här är grooming vilket är förbjudet i svensk lagstiftning och har varit så under lång tid.

Skärmdump från https://www.svt.se/nyheter/lokalt/varmland/vad-ar-grooming-vad-sager-lagen

Det lägger till ett extra lager av besvikelse när det framgår att den här individen trots att det framkommit i domslut från såväl tingsrätt som hovrätt att individen haft för avsikt att träffa en 14-åring “för mänsklig närvaro”, ljugit om det för polis med hänvisning av rädsla för att bli av med sitt jobb inom Försvarsmakten och av någon anledning haft med sig en systemkamera till dejten, ändå fått fortsätta jobba kvar på sitt hemmaförband. Och inte bara förpassad till något mörkt hörn utan fått jobba med kommunikationstjänst och Skaraborgs flygflottiljs museiverksamhet. Individen ska därmed utifrån vad som nu framkommer från olika källor tjänstgjort i samma byggnad som flottiljstaben inklusive flottiljchefen. Vilket får anses vara extremt anmärkningsvärt för en individ som 2022 försökte stämma träff med ett barn och som i den processen blivit filmad för utpressningssyfte och all information som framgår i de två domsluten.

Anmärkningsvärt med tanke på den verksamhet som F 7 bedriver och den centrala roll flera av flygsystemen har för försvaret av landet samt transport av rikets ledning. Vilket om något ställer krav på vilken personal som tjänstgör på förbandet.

Det ska sägas att den exponerade individen inte är dömd för något sexuellt umgänge med barn. I bägge fallen har det varit fiktiva barn och det kan en individ troligtvis inte få fängelse för i Sverige. Däremot har det med all tydlighet exponerats en sårbarhet hos individen som kan utnyttjas av illvilliga aktörer. En sårbarhet som nu bekräftats med den senaste händelsen. Samtidigt har det förflutit två år mellan händelserna och jag ställer mig frågan om det här är två ytterligheter eller om det finns andra barn i det här som har kontaktats.

Vad som gör mig än mer besviken och bekymrad är att förbandet inte agerat på samma resoluta sätt som man gjort mot stridspiloten som ljög om sin synkorrigering. Skillnaderna i agerande framstår som fullkomligt ologiska, i synnerhet när det handlar om en lögn under en läkarundersökning gentemot en lögn i polisförhör.

Under alla dessa år som bloggen funnits har jag berört olika fall av trakasserier, mobbning och sexuella övergrepp. Varje gång något uppdagas trillar det in DM som beskriver saker som personal sett eller upplevt som på olika sätt bekräftar bilden av att vissa förband har lite att jobba med vad gäller likabehandling och ovälkommet beteende. Men det är piss i Mississippi i jämförelse med alla meddelanden som strömmar in så fort F 7 berörs. Givetvis är det färgat av att förbandet varit i skottgluggen ett antal gånger under väldigt kort tid. Samtidigt har det nu målats upp en bild av ett förband där kvinnlig personal, i synnerhet den yngre, antingen överväger eller är på väg att lämna F 7 för att de helt enkelt inte orkar med situationen längre. Därutöver lämnar yngre befäl, i anmärkningsvärda mängder, förbandet och har gjort så under flera år på grund av en kultur som är raka motsatsen till förbandets valspråk: “vilja, kunnande, ära”. Det verkar saknas en vilja och ett kunnande att ta itu med de problem som uppdagas, då blir det inte särskilt mycket ära kvar att förvalta.

Jag får intrycket av att nuvarande C F 7, som klev på sin befattning efter att domen från hovrätten kommit, inte bara fått ett kulturarv att hantera. Han verkar även ha ärvt ett förband som inte verkar särskilt bekymrat över vad som döljer sig i väggar eller garderober. Utifrån de berättelser som jag får ta del av vore jag inte förvånad om det kommer fortsätta dyka upp händelser kopplade till både en destruktiv arbetsmiljö och tveksamt nyttjande av resurser.

F 7 har en lång uppförsbacke att vandra för att vända trenden med att vinna tillbaka sin yngre personals förtroende, i synnerhet kvinnorna. De som fortfarande inte hunnit bli lämna för att de tappat tilltron till förbandets uppgift och dess ledning.

Det är dags för en metamorfos

Av

den 30 mars, 2024

i Allmänt

I Sverige har det funnits en något romantiserad bild av ”folkhemmet”, visionen om ett Sverige där kollektivet omhändertog individens behov och som skulle leda till såväl ekonomiskt som socialt välstånd bland landets medborgare. Lägg därtill svenskens tilltro till myndigheter och samhället i stort är det kanske inte konstigt att vi uppfattar oss som ett relativt sammansvetsat kollektiv precis som alla andra länder i vår omvärld. Trots att vi årligen motbevisas i sak när undersökningar likt World Value Survey kontinuerligt visar att vi är extremen på skalan. Det land som är allra mest individualistiskt och som värnar individens rättigheter gentemot kollektivet. Ett möjligt resultat tack vare visionen om ”det svenska folkhemmet”, men kanske inte den önskade utgången.

Vad har folkhemmet, world value survey och individualism med svenskt försvar att göra? Egentligen massor med saker. Försvarsviljan vilar på att vi som individer och som kollektiv anser att det vi har är värt att försvara. Att det finns en gemensam bild av vad Sverige är, står för och därmed vad det då är vi är redo att dö och döda för. Det jag däremot vill fokusera på är individen och dennes vilja att inordna sig i den militära gemenskapen. Och jag väljer ordet ”gemenskap” framför ”kollektiv” för att det är vad jag anser att vi försöker skapa. En känsla av samhörighet som inte bara grundar sig i ett intresse för försvaret av Sverige eller försvaret som yrke, utan mer än så. Något som finns där även när individen lämnat Försvarsmakten. Det vill säga att individen kan lämna kollektivet men aldrig gemenskapen. Ett intressant fenomen sett till vår starka vilja att vara individer.

Läs mer

Förändringarna med det nya semesteravtalet

Av

den 18 februari, 2024

i Allmänt

I juni 2023 offentliggjorde Försvarsmakten och fackförbunden att ett nytt semesteravtal slutits som skulle innebära ekonomisk ersättning för de som behövde flytta sin planerade semester. Den förändringen blev direkt gällande och var också vad som fokus låg på när Officersförbundet kablade ut sitt pressmeddelande. Det som däremot inte kommunicerades var förändringen om att man nu hade kommit överens om en ensad semesterplanläggning för hela Försvarsmakten i form av två fastställda perioder. Därutöver fastställdes det också att antalet sparade semestertimmar som en anställd fick lov att ha ska sänkas från 280 till 240 timmar.

Mycket av det här uppmärksammades för vissa förband först vid årsskiftet när förbandsorder började skickas ut där chefer på samtliga nivåer skulle, med hjälp av nya “blanketter” (läs excelfiler), fylla i hur deras personal önskade vara ledig för att sen skicka in filerna till förbandets personalchef som tillsammans med facket skulle förhandla och fastställa dessa. För att sen skicka planerna åter för delgivning. Det här fick en del (inklusive undertecknad) att sparka bakut då det innebar ytterligare administrativa åtgärder där mandat flyttades från närmsta chef uppåt i organisationen och som lämnar chefen som någon form av budbärare.

Därefter följde en hetsig diskussion på plattformen X där det från vissa håll påstods att det här alltid hade varit norm, att det var direkt felaktigt att det handlade om att HR-chefer skulle fastställa något och att det i det närmsta var desinformation som vissa (inklusive undertecknad) sysslade med som bara skapade onödig oro samt ilska.

Åsiktsskillnaderna kring semesteravtalet och vad som är en nyhet eller inte kan, likt diskussionerna kring vad specialistofficeren ska kunna, dras längs med försvarsgrens och stridskraftstillhörighet. För även om 1 mars alltid varit en form av brytdatum för semesterplanering hos vissa arméförband är det tydligt att det inte varit sanning hos andra försvarsgrenar, eller för den delen inom armén. Faktum är att det inte funnits en enhetlig planeringsmodell med semesterplanering utan att det har varit lokalt uppstyrt med anpassningar efter den specifika verksamhet som bedrivs på förbandet och det som står angivet i semesterlagen. Och i semesterlagen framgår det att arbetstagaren ska senast två månader innan ledigheten få veta när denne ska ha semester (om inte särskilda skäl föreligger, då kan tiden kortas till en månad).

I och med det nya semesteravtalet finns det nu två semesterperioder (A och B) där arbetstagaren i period A (1 juni till 14 december) senast den 1 mars ska inkomma med sin önskade semester, och under perioden B (15 december till 31 maj) senast den 15 september. Vidare ska all planerad ledighet (semester, FMD-komp, tjänstledighet) under perioden 20 december till 10 januari inkomma senaste tre månader innan planerad ledighet. Den som planerar att vara föräldraledig bör, enligt avtalet, anmäla det i samband med ovan nämnda datum. I avtalet nämns att en ansökan om föräldraledighet kan inkomma senare om “särskilda skäl” finns eller om arbetstagaren inte har kunnat förutse behovet av föräldraledighet (barn födda under semesteråret är undantagna regeln). Lagen säger att individen ska anmäla behov av föräldraledighet minst två månader innan eller, om det inte kan ske, “så snart som möjligt”. Här framstår det därmed som att ATO och arbetsgivaren har kommit överens om, i enlighet med lagstiftningen, avvika från lagstiftningen och kräva mer framförhållning av personalen.

Införandet av semesterplaneringsperioderna har på vissa förband tolkats som att ledighet som läggs till efter fastställd semester och som godkänns av chef inte ska omfattas av klausulen om ersättning vid flytt. Detta är fel. Enligt FAQ framgår det att det är möjligt för arbetstagaren och dennes chef att efter brytdatumet för planeringsperioderna komma överens om ytterligare semesteruttag och om den semester senare skulle behöva flyttas så omfattas den av avtalet om ersättning.

Fråga: Vad gäller för semester som medarbetaren ansöker om efter semesterlistan fastställandedatum och får beviljad, tex i juni för en extra vecka semester i juli. Omfattas denna vecka av samma ersättningsskydd för arbetstagaren och isåfall hur ska detta dokumenteras/regleras?
Svar: Denna typ av tillägg genererar inte i sig någon ersättning utifrån del 17 i avtalet så som för flytt eller avbrytande av semester. Arbetstagare och arbetsgivaren kan överenskomma om att lägga till semester även utanför
den fastställda semesterplanen om det skulle tillkomma något nytt behov av att ta ut semester. När semestern väl är godkänd så hanteras eventuell flytt eller avbrytande på samma sätt som om semestern planerats i lista.
Skulle en överenskommelse göras om att flytta eller avbryta den tillagda semestern efter att den godkänts av CPA så ersätts flytten eller avbrytandet i enlighet med del 17 i semesteravtalet.

https://www.officersforbundet.se/wp-content/uploads/2023/09/230906-FAQ-Semester.pdf

Det vill säga att det är fortsatt möjligt att i ett senare skede komma överens med närmsta chef om semesteruttag och att den ledigheten bär samma skydd som den semester som planerats i ett tidigare skede.

Så vad är egentligen problemet?

Det initiala problemet är att det först kommunicerats att det egentligen inte är några större förändringar i semesteravtalet (utöver ersättningarna) vilket det bevisligen är vad gäller ensad semesterplanering, nedbantad “sparbank” och förändringar vad gäller all form av ledighetsuttag. Det andra problemet är att förändringarna innebär att chef med personalansvar (CPA) åläggs att skyffla mer information uppåt i organisationen istället för att äga mandatet att i helhet sköta semesterplaneringen på sin nivå. Här ger helt enkelt den ena handen ersättning medan andra handen tar i form av flexibilitet.

Det är förvisso självklart att den ensade planeringsmodellen bör leda till spårbarhet och säkerhet för arbetstagaren om och när semester sen ska flyttas. Samtidigt finns det en förutfattad mening om att det per automatik ska vara bättre för individen med de här planeringsperioderna vilket nödvändigtvis inte alls behöver vara fallet. I mångt och mycket framstår det som en överenskommelse som gagnar arbetsgivaren i hög utsträckning.

Avtalet ska utvärderas senast vid utgången av 2026. Det kommer bli intressant att se om avtalet har lett till mindre ledighetsberg och att personalen får möjlighet att ta ut sin ledighet. Vilket hitintills varit min bild av problemet. Nämligen att personal har stora ledighetssaldon, inte för att de inte vill vara lediga utan för att de helt enkelt inte kan (av lojalitet mot uppgiften och myndigheten).

Vad jag fortsatt vänder mig emot, och hoppas förändras, är att planeringen ska administreras på lägre nivå för att sen handläggas på förbandsnivå. På de lägre nivåerna pågår redan semesterplanering enligt gängse rutiner. Det bör vara en smal sak att en eventuell samverkan med ATO även kan ske på den lägre nivån när samverkan ändå sker kontinuerligt kring arbetslistor och andra spörsmål.

Den inte så självklara folkrätten

Av

den 15 februari, 2024

i Lessons learned

I och med Rysslands angrepp på Ukraina, och med den alla upptäckta övergrepp mot civilbefolkning och brott mot krigets lagar har folkrätten som ämne fått ta plats i rampljuset. Den 10 februari publicerade Dagens Nyheter en debattartikel av Försvarsmaktens företrädare för folkrätt. Artikeln hade fått en klickvänlig (dvs provocerande) rubrik som löd: “Visst kommer även svenska soldater att begå krigsbrott”. Rubriken i sig var tillräcklig antagligen för att få det militära kollektivet att snabbt ta avstånd och med handen på hjärtat förklara att de minsann inte alls kände igen sig i bilden eller ens hört någon som skulle yttrat något folkrättsvidrigt. Så även den nu ökände utbildningschefen för Försvarsmakten, generalmajor Cherinet, kände sig tvungen att formulera en respons. Vi är helt enkelt inte Ryssland kan stora delar av responsen sammanfattas till.

Vad betyder då det här? För om Sverige hamnar i krig så är risken överhängande att svenska förband begår krigsbrott. Inte medvetet – utan för att vi har en alldeles för dålig utbildning om vad som är tillåtet.

Krister Wedin

Läs mer

Gör om specialistofficersutbildningen

Av

den 4 februari, 2024

i Allmänt

På X dök frågan upp vad den “övergripande målsättningen med specialistofficersutbildningen” borde vara. I några korta svar redogjorde jag för min ståndpunkt att målsättningen bör vara att utbilda specialister för funktioner där det saknas en naturlig tillförsel från GSS-befattningar. Det här bygger jag på alla åren av diskussioner, i synnerhet på sociala medier, kring vad olika försvarsgrenar och förband verkar vilja ha av sina specialistofficerare. Då diskussionen oftast förs utifrån det egna förbandets eller stridskraftens verklighet är det svårt att finna en antingen eller-lösning på situationen. För tydlighetens skull vill jag därmed framföra att mitt förslag försöker se till hela Försvarsmaktens behov och inte en enskild stridskraft.

Grunden bygger på att en inte obetydlig del av exempelvis armén förefaller vilja ha instruktörer till grundutbildningen samt erfarna ställföreträdande plutonchefer. Något som går att hämta genom soldatförsörjningen utan att kräva 1,5 år på en skola långt hemifrån förbandet. Detsamma kan sägas för marinen och flygvapnet i stort. En individ som tjänstgjort som soldat eller sjöman inom ett fackområde borde rimligtvis med kortare utbildningsinsatser under hela karriären kunna vandra hela vägen från OR1 till åtminstone OR6B utan krav på en särskild skolutbildning. I synnerhet när fokus under SOU för vissa utbildningar ligger på att skapa vapeninstruktörer, drilla i truppföring och kunna hålla utbildningspass på grundutbildningsnivå. Då förefaller det enligt mig inte vara särskilt effektivt att skicka bort en individ från sitt förband under 18 månader när en stor del av utbildningen kan hållas på hemmaförbandet. Istället kan utbildningen kompletteras med kurser som genomförs på aktuell skola.

Istället anser jag att de nu ansträngda resurserna för SOU bör koncentreras till de funktioner där det inte finns ett organiskt inflöde av soldater eller sjömän. Något som troligtvis gäller i högre utsträckning för flygvapnet än övriga försvarsgrenar men som ändock gäller för samtliga. Det tydligaste exemplet är troligtvis flygtekniker, underrättelsepersonal och ledningssystemspersonal. Här finns det dels glapp i försörjningen från soldater som kan tillgodogöra sig kunskap på förbanden i tillräckligt hög utsträckning, dels att utbildningsmängden gör det mer rationellt att koncentrera utbildningar till skolor och centrum.

Men vad händer då med kvalitétssäkringen och riskerar det inte att bli orättvis utbildningsgång där vissa kan stanna kvar på förbandet med lön medan andra tvingas bort på skola under längre tid? Det sistnämnda sker egentligen redan idag med flygtekniker som fortsätter läsa på skola efter att övriga inriktningar tagit sin examen. Ja det innebär att det kommer bli större grupp som inte genomför SOU så som vi känner den idag. Samtidigt finns det fler fördelar att ha kvar individen på hemmaförbandet för alla inblandade aktörer, i synnerhet individen själv. Vad gäller kvalité på utbildning innebär förändringen dels att förbanden själva får äga processen och därmed också bära konsekvensen av resultatet, men med tillägget att skolorna fortfarande äger kurserna som krävs för exempelvis instruktörskunskap inom vissa ämnen. Därtill kan exempelvis MHS Halmstad äga den pedagogiska delen som då genomförs mer koncentrerat under kortare tid.

Jag anser att det här förslaget möter behoven av att tillse att det finns instruktörer till grundutbildning, att ge GSS en trovärdig karriärsplanering och att därmed enklare kunna placera människor där de utvecklas bäst. Utan att för den delen offra behovet av utbildade funktionsspecialister. Även om jag personligen tycker att det finns positiva effekter av att huvuddelen av specialistofficerarna någon gång får utbilda värnpliktiga anser jag också att det är slöseri med kompetens att försöka få alla att gå samma väg. Idag ligger för mycket fokus på att alla specialistofficerare ska agera instruktörer på GU. Det vi glömmer bort är att specialistkompetensen inom en rad områden kräver flera års tjänstgöring i funktion och att det är först långt senare som den kunskapen kan nyttjas i en instruktörsroll för att utbilda antingen under befattningsutbildning eller nästa kull med specialister. Då vore det att slöseri med resurser att sätta en sambandsspecialist på att leda inryckningsexercis och skjutpass när denne istället borde lägga tid på att befästa kunskapen från SOU.

Den absoluta baksidan av det här förslaget är att bekantskapsnätverken uteblir i stort. Sergeanten från P 7 kommer kanske aldrig lära känna sergeanten från I 19 som denne annars hade blivit “kullare” med på Markstridsskolan. Samtidigt säger jag att det är ett lågt hypotetiskt pris att betala om de båda sergeanterna inte behöver spendera 1,5 år i Kvarn och bli missnöjda över utbildningens upplägg där de upplever att de inte utvecklas. Det finns andra vägar att vandra för att skapa nätverk över förbandsgränser om vi är villiga att bli lite mer fria i tanken än att fortsätta i dagens hjulspår.

Med det potentiella införandet av fler skolor i Försvarsmakten har vi nu tillfället att lägga om specialistofficersutbildningen så att den möter dagens och morgondagens behov av rätt utbildad personal.

Sida 1 av 8

Nästa

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén