Etikett: försvarsmakten Sida 1 av 9

Det är mycket som händer i världen. Det är de flesta medvetna om. Men det är inte bara omvärldsläget i sig som skaver. Det finns en rad saker som var för sig hade varit hanterbart men som tillsammans fyller bägaren över bristningsgränsen.

Det skaver att vi har en personaldirektör som gått från en relativt anonym tillvaro till att göra sig ökänd för att varken förstå personalens situation eller för den delen uppvisa någon form av genuin ånger till sin missuppfattning. Än mer skaver det att det på högre nivå fallerat i flera led från att förhindra de publiceringar som fått personalen att, på olika mer eller mindre uttrycksfulla sätt, ta bladet från munnen.

Det skaver att det verkar finnas en cementerad bild centralt om att personalens lönesituation är tillfredsställande och att det egentligen inte finns någon anledning att ta striden mot arbetsgivarverket eller den nedärvda kultur om att man inte tjänar staten för pengarnas skull. Och att det dessutom finns en tro om att det hade blivit bättre med en militärt utbildad personaldirektör, som om vi inte redan har testat det.

Det skaver att den politiska ledningen, såväl riksdag som regering, pratar om att det ska satsas på försvaret, att vi ska ha en tillväxt med sikte på att nå toppen i Europas försvarsbudget-liga samtidigt som att man säger att det är ”arbetsmarknadens parter” som ska komma överens om personalens ersättningar. Ett system utformat för att hålla ner löner i fredstid för att bibehålla en ekonomisk balans i en övrigt balanserad och förutsägbar värld.

Det skaver att vi har politiska partier, i såväl regering, riksdag som europa-parlamentet som på olika sätt driver på lagar som har en direkt negativ inverkan på försvarsförmågan och som dessutom driver samhället i en mer auktoritär riktning vad gäller såväl övervakning, vapenlagar som plikt. En utveckling som påminner om situationen under såväl andra världskriget som under kalla kriget med skillnaden att vi åtminstone då fortsatt insåg att det var bättre att bönder tog hand om sina gårdar än att de stod vägpost på en repövning. Det skaver än mer att svensk journalistik inte förefaller ha mycket till kraft att bevaka detta utan nöjer sig med att köpa in AI-genererade texter från diverse nyhetsbyråer för att sen gömma artiklar bakom betalväggar i tron om att gemene man kommer betala för att ta del av ett innehåll som de annars kan ta del av genom snippets på X.

Det skaver att rättsväsendet har lagt ner resurser på att lagföra skytteföreningar som drivs inom Försvarsmaktens hägn samtidigt som vi själva anmäler vår egen personal för att inte följa omöjliga regelverk eller utför integritetskränkande genomsök av kadetters boenden på svaga indicier. Hur kan vi aktivt välja att göra våld på totalförsvarsförmågan i alla dessa led?

Det skaver att vi slår oss för bröstet att det utvecklas avancerade tekniska system i samarbete mellan Försvarsmakten, FMV och industrin. Samtidigt är dessa system långt ifrån att införas på trupp samtidigt som truppen saknar verktyg för att öva mot realistiska hot här och nu. Alla vill titta in i framtiden och vara med i utvecklingen av nästa ”stora grej”, men för få tittar på vad vi kan göra idag och imorgon. Varför ska krävas att enskilda individer spenderar egna pengar för att utveckla vår förmåga här och nu? Det skaver att det upprättas experimentkontor som varken kan experimentera eller vägleda för att de har fullt upp med att slåss med processerna och inte mäktar med.

Det skaver att vi har chefer på högre nivåer som i all väsentlighet försöker bringa mod i personalen med att uppmana till ”gå på, marsch!”, eller att personalen ska vara modiga och våga fatta beslut samtidigt som vi har chefer på mellannivåerna som aktivt bromsar samt slår ner på alla initiativ. Organisationen genomsyras på sina håll fortsatt av rädda chefer som lever kvar i hur världen var innan 2022, som absolut inte vill att något ska förändras (om man själv inte kommit på förändringen) oaktat vad högre chef säger. Det skaver än mer att vi har en hel del äldre officerare som belönas för att de gjort sig oersättliga och som dessutom nu målas ut som räddar för att de erbjuder sig att skjuta på pensionen när det vore bättre för Försvarsmakten att rotera ut individerna och säkra en tillväxt.

Det skaver att vi ute i organisationen har yngre befäl som känner sig tvungna att smyga med sina initiativ och att använda sin fria tid för att kunna leva upp till högre chefs målbilder och order, bara för att deras chefer inte vill ”köpa fanta istället för coca-cola”. Än mer skaver det att vi har äldre officerare som inte är rädda för att missbruka sin makt mot yngre kolleger och på olika sätt mobba dem eller nedvärdera deras insats för försvaret.

Det skaver att vi alltjämt saknar förmåga att samla alla tankar som vår personal har och trycka ut dessa i ett lättillgängligt format. Istället behöver vi förlita oss på privata initiativ som drivkraft för engagerande diskussioner. I en organisation som under så pass lång tid utbildat officerare i kritisk tänkande och vikten av att kunna verbalisera samt diskutera tankar inom krigets hägn (som dessutom stoltserar med en av världens äldsta militära skolor) saknas det alltjämt en etablerad akademisk tradition och fri debatt.

Det skaver att vi har en organisation som, genom individers initiativ, lägger ner resurser på att försöka (och ibland lyckas) avpublicera memes, det moderna samhällets satir. Som om åsikten bara skulle försvinna om den doldes från det militära kollektivet och allmänheten. En organisation som inte kan hantera den formen av uttryck tar sig på för stort allvar och kommer således ha svårt att se sina brister.

Det skaver att vi fortsatt är vårt eget största hinder till att lyckas för att vi under så lång tid lärt oss leva i skymundan som ett särintresse, som enbart de närmst sörjande brytt sig om och där vi lider av en kollektiv rädsla att bli av med den lilla kakbit som vi fått tag på. Eller skaver är fel ord. Det gör mig orolig för framtiden.

Den 24 februari 2022 blev ett krig i Europa verklighet. Därefter har det på flera håll sagts att ”det är på riktigt nu” och med det har det kommunicerats en hel del om individens ansvar samt de ökade krav som nu ställs, i synnerhet på det militära försvaret. Så här tre år senare har försvarsbudgeten utökats, det fokuseras på krigsförband och administrativ skottfältsröjning inom Försvarsmakten. Trots mer pengar, mer inköp och fler tal till folket om hur allvarligt läget är så får jag känslan av att det inte är ”på riktigt” riktigt än för samhället.

För trots att det har pratats om att se över miljötillstånden för Försvarsmakten och att det successivt förändrats kring hur mycket Försvarsmakten får lov att spendera på enskilda projekt utan att först be om lov, förefaller Försvarsdepartementet (med sina myndigheter) vara ensamma i att skapa förutsättningar för såväl tillväxt vad gäller personal (vilket framförallt bygger på att vi behåller personal) som att verksamheten kan utökas ändamålsenligt.

Det hjälper inte att försvaret lever i en tidlinje där kriget är nära förestående när övriga landet lever kvar i tidslinjen där kriget var osannolikt.

För att vara konkret: idag lever vi fortsatt med bestämmelser där personalen ska göra avdrag för att de får äta ”rations” när de övar eller blir serverade en ISO-lunch på skjutbanan. Eller för den delen att de soldater som söker till Specialistofficersutbildningen ska få avdrag på sin lön för att de erhåller kost och logi (vilket är ett spektrum mellan skolmatsal och mjuk säng samt jägarsnus och ett vindskydd). Eftersom vi (som i Sverige) fortsatt envisas med att löner ska bestämmas mellan ”arbetsmarknadens parter” (jag återkommer till det nedan) vore det en form av ekonomisk åtgärd att helt stryka de avdrag som drabbar personalen för att de behöver befinna sig på annan ort med ett högre tidsuttag än tidigare.

Den andra indikatorn på att det egentligen inte är ”på riktigt” riktigt än är att vi lever kvar i att det är arbetsgivare och facket som ska komma överens om lönerna. Eller framförallt att Arbetsgivarverket utövar veto mot myndigheter som Försvarsmakten och Polismyndigheten när det så uppenbart behövs tillskott på lönerna för att lyckas behålla samt locka personal. Det hjälper inte att Försvarsmakten försöker förändra lönesättningsprocesser när det fortsatt pratas om att myndigheten inte får vara ”löneledande”. Bestämmelser som är fattade i en tid av djup fred där det stora hotet mot Sverige var en dålig ekonomi och inflation. Idag det närliggande hotet något annat och således behöver hela myndighetssverige ställa om mentalt. Detsamma kan sägas för hur anslagen utformas. Det duger inte att myndigheten behöver lämna tillbaka miljarder pengar för att de råkade ligga i en annan anslagspost.

Försvarsmaktens övergång till att personalen skulle, så långt som det är möjligt, använda Signal fick stora rubriker i media. Det dröjde inte länge förrän regeringens arbete (eller rättare sagt Justitiedepartementet) med att kräva bakdörrar hos tjänster som just Signal återigen var på tapeten. Försvarsmakten har tydligt kommunicerat i sin remiss att det är en dålig idé för att den typen av bakdörrar kommer kunna användas av hotaktörer. Det är direkt olämpligt att arbeta för att ta bort möjligheten till krypterad kommunikation för svenska medborgare när det kan komma att spela en avgörande roll inför och i ett krig.

Detsamma kan sägas om såväl det införda magasinsförbudet som det troligtvis kommande förbudet mot halvautomatiska vapen av AR-15-karaktär för jakt. Det första slår mot militär personal som sedan tidigare har införskaffat magasin för att tillse att de har tillräcklig mängd inför ett krig, det andra slår mot det ”civila skyttets bidrag till den svenska
totalförsvarsförmågan”.

Det är landet Sverige som gick med i Nato och det är landet Sverige som måste försvara sig såväl idag som i ett framtida krig. Om det nu är ”på riktigt” och att hela landet på allvar måste ställa in sig på att kriget är nära förestående, då behöver det genomsyras i statsapparaten där alla departement vidtar åtgärder för att säkra totalförsvarets förmåga.

.

Dåvarande överbefälhavaren General Micael Bydén uppmanade personalen att driva verksamheten framåt och våga fatta beslut även om de var osäkra på sitt mandat. Det kan ses som ett sista djärvt försök att få en trögrörlig organisation att växla upp snabbare. För det har inte saknats kritik mot tröga processer, föråldrade strukturer eller mot chefer som antingen är för rädda att fatta fel beslut, eller som för den delen fattar beslut som är så pass fel att de får konsekvenser för hela organisationen.

Nuvarande överbefälhavare, General Michael Claesson, var snabbt ute och offentliggjorde sin inriktning med allt för krigsförbanden och ”gå på marsch!”. Vilket han kommunicerade igen i Försvarsmaktens årskrönika för 2024. Budskapet går enligt mig inte att misstolkas. Det är krig i världen, medborgaren och våra allierade förväntar sig att vi är redo för det som komma skall och därmed behöver vi göra allt vi kan för att undanröja alla hinder som står i vår väg för att bli redo. Hinder i det här fallet lämnas till åskådaren att förstå men utifrån diskussionerna som varit tidigare bör vi förstå de som administrativa process och fredsmässiga rutiner som skapar långa ledtider innan vi får materiel eller som på annat sätt begränsar tiden för att öva. Krigsorganisationen och dess förmåga ska vara i fokus.

Jag tror absolut att överbefälhavaren är genuin i sin vilja. Det är i linje med den uppfattning jag fått när jag fått se honom utöva sitt chefskap i Försvarsmakten. På samma sätt tror jag även att General Bydén var genuin när han uttryckte en vilja att fler skulle våga fatta beslut och driva verksamheten framåt. Helt enkelt för att vi befinner oss i en ny tid där det inte längre fungerar med vare sig styrning från centralt håll i alla frågor eller där det helt enkelt saknas personal som kan fatta alla nödvändiga beslut i tid. Det jag däremot har en farhåga kring är om det egentligen kommer ha någon inverkan på de lägre nivåerna. Det finns många chefer i linjen och det finns många chefer som är måna om att av hävd skydda sina mandat eller områden från yttre påverkan.

Den ”strategiske korpralen” är en återkommande figur för att, oftast i negativ bemärkelse, prata om hur beslut på lägre nivå kan påverka en militär organisation eller för den delen en hel stat. Egentligen är den ”strategiske korpralen” ett förkroppsligande av en militär organisations förmåga att vinna krig. Att det till syvende och sist hänger på vad soldaten eller sjömannen gör och de initiativ denne tar i striden. Oaktat begåvningen hos brigadchefen, den operativa ledningen eller hos överbefälhavaren är det den enskildes förmåga och vilja som avgör. På samma sätt hävdar jag att en överbefälhavare i fredstid enbart kan göra så mycket innan organisationens inre beslutskultur kör över och smular sönder alla beslut.

Inom organisationen finns det gott om strategiska majorer och förvaltare (för den delen även kaptener och fanjunkare osv) som påverkar hur det går att undanröja de hinder som upplevs finnas. Det är oftast väldigt tacksamt att skylla på den civila personalstyrkan, att de civila helt enkelt inte förstår sin roll och att det skulle bli ”ordning med militära chefer”. Då kan det vara värt att påminna om att vi har gott om exempel där militär chefer inte alls har bidragit till att undanröja hinder, snarare tvärtom. Den militär chefen kommer inte med någon magiskt objektivt god vilja utan fattar oftast besluten utifrån sin egen subjektiva uppfattning om vad som är viktigt där och då. Inte sällan färgad av en tradition eller för den delen att vara uppfostrad i en dåtida militär organisation som hade andra förutsättningar och hot än dagens.

Det spelar ingen roll vad överbefälhavaren säger om chefer aktivt förhindrar förändringar istället för att söka dem. Det spelar ingen roll vad överbefälhavaren säger om en generalläkare tillåts sätta stopp för att en enhet får hämta ut värmeanpassade uniformer inför verksamhet som uppenbart är viktig för Försvarsmakten. Det spelar ingen roll vad överbefälhavaren säger om vi fortsätter med en mandatfördelning som innebär att en försvarsgren kan förhindra de andra att driva på utvecklingen inom ett specifikt område eller för den delen köpa den materiel som behövs. Och det vore orealistiskt att anser att en person, det vill säga General Claesson, skulle ha detaljkunskapen om maskineriet som är Försvarsmakten att han direkt skulle kunna peka på kärvande kugghjul för att få dem utbytta. Det ska hans underställda chefer hålla koll på och tillse att åtgärda innan maskineriet havererar.

Så hur ska vi komma runt det här? Jag hävdar, något anekdotiskt, att den förändring vi har fått fram tills idag inom exempelvis personlig utrustning till stor del beror på att de lägre nivåerna tvingar till en förändring genom att konstant stånga sig mot den trögrörliga väggen som hindrar utvecklingen (dvs ignorera förbud mot exempelvis fickor). Och att det därmed är den vägen som kommer vara fortsatt gällande i flera aspekter (enklare att be om förlåtelse än tillåtelse). Vilket givetvis kommit till en kostnad för en del vad gäller arbetsmiljö.

Jag hävdar samtidigt att vi behöver bli smartare och exempelvis likt Hemvärnets vapenofficer argumentera faktabaserat i de fall där någon försöker dra i nödbromsen. Det vill säga att vi för att kunna ta initiativ och undanröja hinder behöver vi veta vad det exakt är vi undanröjer och varför.

För att travestera vad en numera pensionerad general sa till en enhet jag tillhörde en gång; Vi är alla rekryterade för att vi vet vilka regler vi kan bryta emot och när för att kunna lösa uppgiften.

Världen snurrar allt snabbare och från ett tidigare lugn via en forcerad tillväxt ska Försvarsmakten nu snabbt anpassa sig till Nato och det som pågår där. Allt fler officerare och soldater börjar bekanta sig med begrepp som ”Multi-domain operations” (MDO) samt ”Agile Combat Employment” (ACE). Två begrepp som till en början kan vara svåra att få grepp om vad de egentligen innebär och hur de påverkar Försvarsmakten. På ytan kan det framstå som trendord som i princip beskriver vad vi idag redan gör. Vi genomför operationer tillsammans mellan försvarsgrenar och stridskrafter, samt att vi sprider flygvapnet över ytan.

Sweden must move from a perspective of the army fighting as a single service with joint support, to understand its role as the land component serving a joint and multinational forces command.

Jonny Lindfors, Jan Lundberg, Filip Scheynius, Preparing for the next war: An analysis of the Swedish army’s needs for transformation,

Men begreppen innehåller mycket mer än så. MDO betyder exempelvis för armén att försvarsgrenen behöver skifta mindset från att genomföra arméoperationer understödda av övriga försvarsgrenar eller stridskrafter, till att vara en av flera verkansdelar ingående i en domänöverskridande operation. Man blir en kugge ingående i det stora maskineriet på ett sätt som skiljer sig från det mer traditionella att övriga försvarsgrenar stödjer armén i att slå fienden.

För att kunna sprida flygvapnet så som det beskrivs inom ACE-doktrinen krävs det personal som har multipla kompetenser och som kan lösa flera uppgifter. Helt enkelt för att minska storleken på ingående delar och därmed minska risken för bekämpning,

Effektiviteten för de bägge doktrinerna beror i högsta grad på den ingående personalens utbildningsnivå, att det finns tillgänglig materiel, redundant dataöverföring och en kontinuerlig teknisk utveckling.

Det sista berör bl a arméchefen i en artikel publicerad på Kungliga krigsvetenskapsakademiens blogg. I den beskriver han med sina medförfattare att arméns personal behöver genomgå en kognitiv omställning och därigenom bli mer öppen för ny teknologi, mer flexibel och arbeta mer med att strida domänöverskridande. Vilket i grunden är helt rätt inställning och den vägen som hela Försvarsmakten måste gå. Frågan är däremot om övriga försvarsmyndigheter, i synnerhet Försvarets Materielverk (FMV), hänger med i det här?

Våra projekt sträcker sig från några månader till många år. Våra projektledare, systemingenjörer, strategiska inköpare och jurister, samt interna experter på kvalitet, riskhantering, miljö och CSR ser till att försvarsmaterielen utformas och anpassas så att den passar i olika miljöer, och att den är säker att använda.

https://www.fmv.se/om-fmv/vart-uppdrag/

FMV ”upphandlar och utvecklar materiel och tjänster som stödjer Sveriges förmåga att bidra till Natos avskräckning och dess kollektiva försvar.” Det är myndighetens uppdrag. Att genom sin unika kompetens upphandla materiel åt främst Försvarsmakten. De har därutöver testanläggningar för att testa materiel under processen och tillse att den material som överlämnas är utformad utefter Försvarsmaktens riktlinjer.

FMV har fått utstå en hel del kritik genom åren kring hur upphandlingarna går till, framförallt för de gånger där upphandlingar misslyckats (bl a genom att de avbrutits). Lyssnar man på svenska företag som på något sätt haft att göra med FMV och deras upphandlingar uppfattas den svenska myndigheten som väldigt svår att arbeta med jämfört med utländska myndigheter. Inte sällan lyfts kritik kring att de krav som ställs är inte bara orimliga, de är skrivna på ett sådan sätt att det omöjliggör den konkurrens man säger sig vilja ha om kontrakt. Vissa av upphandlingarna har varit undermåligt formulerade vilket i sin tur skapar fördröjningseffekter för leverans av utrustning.

Detta var verkligheten innan den ryska markoffensiven 2022. Idag finns det fortsatt problem med processen där upphandlingar har långa omloppsperioder som omkullkastar Försvarsmaktens försörjningsplaner. Baserat på den historiken verkar det som att Försvarsmakten, och i det här fallet arméns, önskan om att personalen ska snabbt kunna anpassa sig till ny teknik allt eftersom den tillgängliggörs på marknaden kommer bli motarbetad för att myndigheten som ansvarar för att köpa in grejerna inte har anpassat sig till den nya verkligheten.

To accomplish this, the idea of continuous evolution must be embraced. Warfighting units will be in a constant state of transformation, always adapting to new challenges and integrating new technologies and tactics. This continuous transformation requires a culture that embraces change, where experimentation is not just tolerated but encouraged. It is about creating an environment where every soldier is encouraged to innovate, to test new ideas, and to push the boundaries of what is possible.

Jonny Lindfors, Jan Lundberg, Filip Scheynius, Preparing for the next war: An analysis of the Swedish army’s needs for transformation,

Ska man kunna skapa en kultur som omfamnar experiment på lägre nivå eller som försöker pusha gränser behövs en upphandlingsprocess som stödjer detta. Då fungerar det inte med upphandlingar som tar år eller ens månader. Rent konkret behöver inköp av materiel bli betydligt friare för såväl försvarsgrenar och stridskrafter som förbanden själva. Om en översergeant ute på förbandet ser en möjlighet att köpa in teknik för att utveckla förbandets förmåga borde det rimligtvis vara en fråga för enhets eller förbandschef om att en sådan upphandling ska ske (rimligtvis behöver det skapas budgetutrymme hos varje enskilt förband för den typen av egenutveckling), inte en process som effektivt dödar allt driv på lägre nivå.

På samma sätt, om vi ska kunna anamma den innovativa anden och hitta nya vägar framåt för det framtida kriget, då kan utveckling inte vara enbart knutet till våra stridsskolor och deras utvecklingssektioner. Det måste finnas medel och möjligheter på lägre nivåer att ta ett eget ansvar för utveckling av sin specifika förbandstyp och testa nya saker ”in house”. En del av de förmågor som vi idag tar för givet är födda ur olika källarprojekt ”back in the days”. Vi behöver helt enkelt komma tillbaka till den typen av driv som fanns då.

Ett välkänt citat lyder ”Om inte jag, vem annars?”, en populär omskrivning av det är ”om inte du, vem då?”. Båda uttrycken används oftast för att mana individen till att ta initiativ och ta på sig att lösa problem, underförstått att ingen annan kommer lösa det åt dem. I en tid av säkerhetspolitisk turbulens, ett växande försvar och med det tillförsel av såväl uppgifter som materiel är det uttryck som passar väl in.

Flygvapenchefen offentliggjorde nyligen årets pristagare för flygvapnets innovationspris. Priset tilldelades i år 31 flygunderhållskompaniet på F 21 i Luleå. Och jag tror att årets pris är viktigt ur flera olika aspekter, inte bara dess bidrag till Flygvapnets spridningsförmåga. Den absolut viktigaste är att årets pristagare visar på att vem som helst (och det menar jag inte i någon negativ bemärkelse, snarare tvärtom) kan titta på sin verksamhet, ställa sig frågan ”hur kan vi göra det här annorlunda?” och testa sig fram till ett koncept.

Genom visionärt tänkande och mod att utmana gällande metod och process har pristagarna med befintliga resurser och förändring av metod utvecklat Flygvapnets förmåga till spridning.

”Hangar på hjul” som beskrivande begrepp kan låta rätt självklart när man tänker på det, samtidigt har ingen (uppenbarligen) tänkt på det och vågat driva tanken till ett genomförande genom att utmana rådande normer. Tanken är i all sin ”enkelhet” (i brist på ett bättre ord) en tydlig och viktig indikator på att en innovation inte måste vara en tekniskt banbrytande tanke. Det är inte nobelpriset i fysik. Snarare att alla kan titta på sin verklighet med de resurser som finns och fundera på vad de kan göra annorlunda för att nå en liten bit längre med det vi har. Årets pristagare visar att de här lösningarna finns ute på förbanden, på gräsrotsnivån där den praktiska kunskapen finns om hur vi gör saker, om det är ändamålsenligt och vad som kan tänkas göras lite annorlunda.

Det bubblar inom organisationen där kriget mot föråldrade processer, stelbenta regler och icke ändamålsenliga metoder fortsätter. Flygvapnets innovationspris och förslagslåda samt arméchefens inbjudan till debatt är den typen av initiativ som behövs för att trigga och dra nytta av det nätverk av tänkande individer som finns i organisationen.

Newton tillskrev sina framgångar till att ha stått på axlarna av jättar. Det var en gest till de som gått före honom vilkas arbete han kunde bygga vidare på. Detsamma gäller för oss. Det är nästintill en förpliktelse, en skyldighet för oss att bygga vidare på den kunskap som finns inom organisationen och hitta nya vägar i en värld som befinner sig i kontinuerlig förändring. Om inte du bidrar med din kunskap, vem ska då göra det?