Din EOBUSARE i gryningen

Etikett: försvarsmakten Sida 1 av 7

Förändringarna med det nya semesteravtalet

I juni 2023 offentliggjorde Försvarsmakten och fackförbunden att ett nytt semesteravtal slutits som skulle innebära ekonomisk ersättning för de som behövde flytta sin planerade semester. Den förändringen blev direkt gällande och var också vad som fokus låg på när Officersförbundet kablade ut sitt pressmeddelande. Det som däremot inte kommunicerades var förändringen om att man nu hade kommit överens om en ensad semesterplanläggning för hela Försvarsmakten i form av två fastställda perioder. Därutöver fastställdes det också att antalet sparade semestertimmar som en anställd fick lov att ha ska sänkas från 280 till 240 timmar.

Mycket av det här uppmärksammades för vissa förband först vid årsskiftet när förbandsorder började skickas ut där chefer på samtliga nivåer skulle, med hjälp av nya “blanketter” (läs excelfiler), fylla i hur deras personal önskade vara ledig för att sen skicka in filerna till förbandets personalchef som tillsammans med facket skulle förhandla och fastställa dessa. För att sen skicka planerna åter för delgivning. Det här fick en del (inklusive undertecknad) att sparka bakut då det innebar ytterligare administrativa åtgärder där mandat flyttades från närmsta chef uppåt i organisationen och som lämnar chefen som någon form av budbärare.

Därefter följde en hetsig diskussion på plattformen X där det från vissa håll påstods att det här alltid hade varit norm, att det var direkt felaktigt att det handlade om att HR-chefer skulle fastställa något och att det i det närmsta var desinformation som vissa (inklusive undertecknad) sysslade med som bara skapade onödig oro samt ilska.

Åsiktsskillnaderna kring semesteravtalet och vad som är en nyhet eller inte kan, likt diskussionerna kring vad specialistofficeren ska kunna, dras längs med försvarsgrens och stridskraftstillhörighet. För även om 1 mars alltid varit en form av brytdatum för semesterplanering hos vissa arméförband är det tydligt att det inte varit sanning hos andra försvarsgrenar, eller för den delen inom armén. Faktum är att det inte funnits en enhetlig planeringsmodell med semesterplanering utan att det har varit lokalt uppstyrt med anpassningar efter den specifika verksamhet som bedrivs på förbandet och det som står angivet i semesterlagen. Och i semesterlagen framgår det att arbetstagaren ska senast två månader innan ledigheten få veta när denne ska ha semester (om inte särskilda skäl föreligger, då kan tiden kortas till en månad).

I och med det nya semesteravtalet finns det nu två semesterperioder (A och B) där arbetstagaren i period A (1 juni till 14 december) senast den 1 mars ska inkomma med sin önskade semester, och under perioden B (15 december till 31 maj) senast den 15 september. Vidare ska all planerad ledighet (semester, FMD-komp, tjänstledighet) under perioden 20 december till 10 januari inkomma senaste tre månader innan planerad ledighet. Den som planerar att vara föräldraledig bör, enligt avtalet, anmäla det i samband med ovan nämnda datum. I avtalet nämns att en ansökan om föräldraledighet kan inkomma senare om “särskilda skäl” finns eller om arbetstagaren inte har kunnat förutse behovet av föräldraledighet (barn födda under semesteråret är undantagna regeln). Lagen säger att individen ska anmäla behov av föräldraledighet minst två månader innan eller, om det inte kan ske, “så snart som möjligt”. Här framstår det därmed som att ATO och arbetsgivaren har kommit överens om, i enlighet med lagstiftningen, avvika från lagstiftningen och kräva mer framförhållning av personalen.

Införandet av semesterplaneringsperioderna har på vissa förband tolkats som att ledighet som läggs till efter fastställd semester och som godkänns av chef inte ska omfattas av klausulen om ersättning vid flytt. Detta är fel. Enligt FAQ framgår det att det är möjligt för arbetstagaren och dennes chef att efter brytdatumet för planeringsperioderna komma överens om ytterligare semesteruttag och om den semester senare skulle behöva flyttas så omfattas den av avtalet om ersättning.

Fråga: Vad gäller för semester som medarbetaren ansöker om efter semesterlistan fastställandedatum och får beviljad, tex i juni för en extra vecka semester i juli. Omfattas denna vecka av samma ersättningsskydd för arbetstagaren och isåfall hur ska detta dokumenteras/regleras?
Svar: Denna typ av tillägg genererar inte i sig någon ersättning utifrån del 17 i avtalet så som för flytt eller avbrytande av semester. Arbetstagare och arbetsgivaren kan överenskomma om att lägga till semester även utanför
den fastställda semesterplanen om det skulle tillkomma något nytt behov av att ta ut semester. När semestern väl är godkänd så hanteras eventuell flytt eller avbrytande på samma sätt som om semestern planerats i lista.
Skulle en överenskommelse göras om att flytta eller avbryta den tillagda semestern efter att den godkänts av CPA så ersätts flytten eller avbrytandet i enlighet med del 17 i semesteravtalet.

https://www.officersforbundet.se/wp-content/uploads/2023/09/230906-FAQ-Semester.pdf

Det vill säga att det är fortsatt möjligt att i ett senare skede komma överens med närmsta chef om semesteruttag och att den ledigheten bär samma skydd som den semester som planerats i ett tidigare skede.

Så vad är egentligen problemet?

Det initiala problemet är att det först kommunicerats att det egentligen inte är några större förändringar i semesteravtalet (utöver ersättningarna) vilket det bevisligen är vad gäller ensad semesterplanering, nedbantad “sparbank” och förändringar vad gäller all form av ledighetsuttag. Det andra problemet är att förändringarna innebär att chef med personalansvar (CPA) åläggs att skyffla mer information uppåt i organisationen istället för att äga mandatet att i helhet sköta semesterplaneringen på sin nivå. Här ger helt enkelt den ena handen ersättning medan andra handen tar i form av flexibilitet.

Det är förvisso självklart att den ensade planeringsmodellen bör leda till spårbarhet och säkerhet för arbetstagaren om och när semester sen ska flyttas. Samtidigt finns det en förutfattad mening om att det per automatik ska vara bättre för individen med de här planeringsperioderna vilket nödvändigtvis inte alls behöver vara fallet. I mångt och mycket framstår det som en överenskommelse som gagnar arbetsgivaren i hög utsträckning.

Avtalet ska utvärderas senast vid utgången av 2026. Det kommer bli intressant att se om avtalet har lett till mindre ledighetsberg och att personalen får möjlighet att ta ut sin ledighet. Vilket hitintills varit min bild av problemet. Nämligen att personal har stora ledighetssaldon, inte för att de inte vill vara lediga utan för att de helt enkelt inte kan (av lojalitet mot uppgiften och myndigheten).

Vad jag fortsatt vänder mig emot, och hoppas förändras, är att planeringen ska administreras på lägre nivå för att sen handläggas på förbandsnivå. På de lägre nivåerna pågår redan semesterplanering enligt gängse rutiner. Det bör vara en smal sak att en eventuell samverkan med ATO även kan ske på den lägre nivån när samverkan ändå sker kontinuerligt kring arbetslistor och andra spörsmål.

Den inte så självklara folkrätten

I och med Rysslands angrepp på Ukraina, och med den alla upptäckta övergrepp mot civilbefolkning och brott mot krigets lagar har folkrätten som ämne fått ta plats i rampljuset. Den 10 februari publicerade Dagens Nyheter en debattartikel av Försvarsmaktens företrädare för folkrätt. Artikeln hade fått en klickvänlig (dvs provocerande) rubrik som löd: “Visst kommer även svenska soldater att begå krigsbrott”. Rubriken i sig var tillräcklig antagligen för att få det militära kollektivet att snabbt ta avstånd och med handen på hjärtat förklara att de minsann inte alls kände igen sig i bilden eller ens hört någon som skulle yttrat något folkrättsvidrigt. Så även den nu ökände utbildningschefen för Försvarsmakten, generalmajor Cherinet, kände sig tvungen att formulera en respons. Vi är helt enkelt inte Ryssland kan stora delar av responsen sammanfattas till.

Vad betyder då det här? För om Sverige hamnar i krig så är risken överhängande att svenska förband begår krigsbrott. Inte medvetet – utan för att vi har en alldeles för dålig utbildning om vad som är tillåtet.

Krister Wedin

Gör om specialistofficersutbildningen

På X dök frågan upp vad den “övergripande målsättningen med specialistofficersutbildningen” borde vara. I några korta svar redogjorde jag för min ståndpunkt att målsättningen bör vara att utbilda specialister för funktioner där det saknas en naturlig tillförsel från GSS-befattningar. Det här bygger jag på alla åren av diskussioner, i synnerhet på sociala medier, kring vad olika försvarsgrenar och förband verkar vilja ha av sina specialistofficerare. Då diskussionen oftast förs utifrån det egna förbandets eller stridskraftens verklighet är det svårt att finna en antingen eller-lösning på situationen. För tydlighetens skull vill jag därmed framföra att mitt förslag försöker se till hela Försvarsmaktens behov och inte en enskild stridskraft.

Grunden bygger på att en inte obetydlig del av exempelvis armén förefaller vilja ha instruktörer till grundutbildningen samt erfarna ställföreträdande plutonchefer. Något som går att hämta genom soldatförsörjningen utan att kräva 1,5 år på en skola långt hemifrån förbandet. Detsamma kan sägas för marinen och flygvapnet i stort. En individ som tjänstgjort som soldat eller sjöman inom ett fackområde borde rimligtvis med kortare utbildningsinsatser under hela karriären kunna vandra hela vägen från OR1 till åtminstone OR6B utan krav på en särskild skolutbildning. I synnerhet när fokus under SOU för vissa utbildningar ligger på att skapa vapeninstruktörer, drilla i truppföring och kunna hålla utbildningspass på grundutbildningsnivå. Då förefaller det enligt mig inte vara särskilt effektivt att skicka bort en individ från sitt förband under 18 månader när en stor del av utbildningen kan hållas på hemmaförbandet. Istället kan utbildningen kompletteras med kurser som genomförs på aktuell skola.

Istället anser jag att de nu ansträngda resurserna för SOU bör koncentreras till de funktioner där det inte finns ett organiskt inflöde av soldater eller sjömän. Något som troligtvis gäller i högre utsträckning för flygvapnet än övriga försvarsgrenar men som ändock gäller för samtliga. Det tydligaste exemplet är troligtvis flygtekniker, underrättelsepersonal och ledningssystemspersonal. Här finns det dels glapp i försörjningen från soldater som kan tillgodogöra sig kunskap på förbanden i tillräckligt hög utsträckning, dels att utbildningsmängden gör det mer rationellt att koncentrera utbildningar till skolor och centrum.

Men vad händer då med kvalitétssäkringen och riskerar det inte att bli orättvis utbildningsgång där vissa kan stanna kvar på förbandet med lön medan andra tvingas bort på skola under längre tid? Det sistnämnda sker egentligen redan idag med flygtekniker som fortsätter läsa på skola efter att övriga inriktningar tagit sin examen. Ja det innebär att det kommer bli större grupp som inte genomför SOU så som vi känner den idag. Samtidigt finns det fler fördelar att ha kvar individen på hemmaförbandet för alla inblandade aktörer, i synnerhet individen själv. Vad gäller kvalité på utbildning innebär förändringen dels att förbanden själva får äga processen och därmed också bära konsekvensen av resultatet, men med tillägget att skolorna fortfarande äger kurserna som krävs för exempelvis instruktörskunskap inom vissa ämnen. Därtill kan exempelvis MHS Halmstad äga den pedagogiska delen som då genomförs mer koncentrerat under kortare tid.

Jag anser att det här förslaget möter behoven av att tillse att det finns instruktörer till grundutbildning, att ge GSS en trovärdig karriärsplanering och att därmed enklare kunna placera människor där de utvecklas bäst. Utan att för den delen offra behovet av utbildade funktionsspecialister. Även om jag personligen tycker att det finns positiva effekter av att huvuddelen av specialistofficerarna någon gång får utbilda värnpliktiga anser jag också att det är slöseri med kompetens att försöka få alla att gå samma väg. Idag ligger för mycket fokus på att alla specialistofficerare ska agera instruktörer på GU. Det vi glömmer bort är att specialistkompetensen inom en rad områden kräver flera års tjänstgöring i funktion och att det är först långt senare som den kunskapen kan nyttjas i en instruktörsroll för att utbilda antingen under befattningsutbildning eller nästa kull med specialister. Då vore det att slöseri med resurser att sätta en sambandsspecialist på att leda inryckningsexercis och skjutpass när denne istället borde lägga tid på att befästa kunskapen från SOU.

Den absoluta baksidan av det här förslaget är att bekantskapsnätverken uteblir i stort. Sergeanten från P 7 kommer kanske aldrig lära känna sergeanten från I 19 som denne annars hade blivit “kullare” med på Markstridsskolan. Samtidigt säger jag att det är ett lågt hypotetiskt pris att betala om de båda sergeanterna inte behöver spendera 1,5 år i Kvarn och bli missnöjda över utbildningens upplägg där de upplever att de inte utvecklas. Det finns andra vägar att vandra för att skapa nätverk över förbandsgränser om vi är villiga att bli lite mer fria i tanken än att fortsätta i dagens hjulspår.

Med det potentiella införandet av fler skolor i Försvarsmakten har vi nu tillfället att lägga om specialistofficersutbildningen så att den möter dagens och morgondagens behov av rätt utbildad personal.

Dags att bryta den talande tystnaden

Det har skrivits spaltmeter om missförhållanden inom Försvarsmakten, bland annat på den här hemsidan. Missförhållanden som tar sig olika uttryck med trakasserier, mobbing och sexuella övergrepp. Framförallt har det senaste lyfts fram på senare tid och vissa åtgärder har vidtagits. Men det är fortsatt svårt att internt inom myndigheten få hjälp med att snabbt avvärja en destruktiv situation och få extern granskning av förhållanden.

Införandet av anmälningsfunktionen för ovälkommet beteende lät säkert bra när det kom dras upplägget med en rad problem. Det största är troligtvis att utredningen sker lokalt av lokala företrädare. Det är problematiskt, i synnerhet när det gäller händelser som sker i staberna där människor på olika sätt träffas och umgås. Det skapar en situation där den som anmäler inte kan vara helt säker på att utredningen sker på rätt sätt. Det vore önskvärt om utredning skedde av extern part från exempelvis grannförband för att skapa distans mellan de som utreds och de som utreder. Det andra problemet är att funktionen fokuserar på den som är utsatt. Den som ser en kollega bli utsatt för något är förhindrad att anmäla exempelvis trakasserier av någon annan.

Du kan inte göra en anmälan om ovälkommet beteende åt någon annan än dig själv

https://www.forsvarsmakten.se/sv/om-forsvarsmakten/varderingar-och-vision/forsvarsmaktens-vardegrund/ovalkommet-beteende/

Marinens bassäk – återkomsten av en taktisk resurs

Det här inlägget kommer att handla om bassäkerhetskompanier i allmänhet och nyligen upprättade 104.bassäkerhetskompaniet i synnerhet. Känner du inte igen namnet kan det beror på att kompaniet tidigare hette basskyddskompaniet och låg direkt under Marinbasen. I samband med att två nya marina basbataljoner infördes uppstod så även ett behov av bassäkerhetsförband. Det vill säga den typen av förband som förr fanns inom såväl marinen som flygvapnet för att skydda baser genom ett mer offensivt agerande utanför baserna samt att skydda marina logistiklinjer på land och i kustnära miljö. Förbandstypen behövs alltjämt i en tid där hotet från främmande underrättelseverksamhet är högt och där vi ser frekvent hur utländska medborgare befinner sig på platser där de inte ska vara i närheten av skyddsvärd verksamhet.

Foto: Försvarsmakten

Dags för myndigheten att jobba tillbaka samhällets förtroende

Så här efter Folk och Försvars rikskonferens hade jag velat bryta ner en del av talen och samtalen. Vad är de stora strategiska penseldragen för framtiden och vad kommer det innebära för Försvarsmakten. Men istället ska jag beröra något betydligt viktigare som berör det som vi förr kallade för basplattan. Själva grundstommen i organisationen och försvaret av Sverige, personalen. För lagom till att talen drog i gång i Sälen släppte Dagens nyheter en artikel som visade tydligt på ett strukturellt fel inom myndigheten. Artikeln granskade 21 fall av sexuella övergrepp som anmälts till Försvarsmaktens Personalansvarsnämnd (FPAN). Av dessa hade 19 fall avgjorts internt genom disciplinåtgärder. Trots att det i lagen om offentlig anställning tydligt framgår att handlingar som kan antas leda till någon annan påföljd än böter ska åtalsanmälas till rättsväsendet. Något jag tidigare skrivit om i en artikelserie om just FPAN.

Försvarsmakten – arbetslös efter 32

Nedanstående artikel är en insändare ifrån en soldat som har frågor riktade mot våra beslutsfattare, såväl de militära som de politiska, om varför vi fortsatt envisas med en tidsbegränsad anställning för GSS/K. Önskar du svara skribenten, antingen via mail eller insändare är du välkommen att kontakta administratören.

Att jobba som kontinuerligt anställd gruppchef, soldat eller sjöman (GSS/K) i försvarsmakten är mer än bara ett jobb. 

Den vanligaste frågan jag får av vänner och bekanta som saknar militärbakgrund brukar lyda något i stil med ”Vad gör man som soldat i Försvarsmakten?”

Svaret på den frågan varierar, precis som våra arbetsuppgifter. Det korta svaret skulle vara Vi löser uppgifter. För det är precis det vi gör, vi löser uppgifter nationellt och internationellt. Dag och natt. Alla dagar om året. När vi inte har några uppgifter att lösa förbereder vi oss för att kunna lösa uppgifter, genom att träna förbandet på olika sätt. Allt ifrån att stå på skjutbanan och öva personlig färdighet till att lära dig orientera i mörker. Vi tränar och övar på olika sätt varje dag. För att kunna lösa uppgift imorgon. Ovissheten hos den gemene soldaten är oftast stor. Vi vet att om det ringer den 23 december så måste vi vara beredd att åka bort över julafton. Utan vetskap om vart man ska och hur länge man ska vara borta.

Stolthet i att lösa en uppgift. Det är vad som driver de allra flesta till att vara kvar i detta yrke. Att känna att man är med och gör skillnad. Den känslan driver soldaten till att vilja bli bättre, att vilja träna hårdare, att vilja utmana sig själv. Utan den anställde soldaten längst ner i hierarkin, längst fram i fronten, utan spjutspetsen som k-anställda i försvarsmakten utgör, skulle myndigheten inte klara av att lösa uppgiften när den kommer imorgon. 

Lagen om vissa försvarsmaktsanställningar (2012:332) kom en tid då vi inte hade krig i Europa. Lagen upprättades en tid då Nato medlemskap inte var aktuellt för Sverige.[1] Tio år senare har mycket förändras. Det säkerhetspolitiska läget i landet är det allvarligaste vi haft sedan slutet på andra världskriget. Ett fullskaligt krig på kontinenten och en terrorhotnivå som höjts till en 4 på en skala där 5 är högst. En tid där det svenska försvaret samtidigt ska rusta upp och lyckas uppnå ett BNP på 2 % för ett framtida Nato medlemskap. En tid som denna har den anställde soldaten aldrig varit viktigare. En tid som denna kan vi inte ha en lag som begränsar GSS/K till att jobba i högst 12 år.[2]

Hur kan ett viktigt yrke som detta ha en sådan otrygg arbetsmarknad? Om du inte väljer att läsa till officer så är din karriär slut. Du tvingas sluta, den 12-åriga kompetensen du besitter betyder ingenting längre. Det finns folk som argumenterar för att alla soldater har ett bäst före datum, och ja det har vi också! Men vem har sagt att det är efter 12 år? En person som gör militärgrundutbildning vid 40 års ålder kan sen jobba tills denne är 52. En soldat som direkt efter värnplikt tar anställning kommer inte kunna jobba längre än till åren denne fyller 32.[3] 

Det finns fyskrav inom hela försvarsmakten som är utformade ut efter vilka typer av uppgifter som ska lösas. Om soldaten klarar fyskraven, varför kan han inte få fortsätta jobba?

Under hösten 2023 fick vi besök av arméförvaltaren där vi som GSS/K hade möjlighet att ställa frågor. Det stora fokuset låg som förväntat på personlig utrustning som varit en het debatt under året. När frågan om tidsbegränsad anställning som GSS/K kom var han kortfattad. Arméförvaltaren delade samma åsikt som arméchefen i den frågan, att hellre få oss nuvarande GSS/K att stanna ett eller två år längre i tjänst än den genomsnittliga anställningstiden. Detta för att få ut större effekt på de anställda förbanden. 

Frågan jag har är då varför ligger fokusen där? Hur många tror dem inte skulle jobba kvar om man hade vetat att man kunde göra karriär som GSS/K? Att inte behöva känna att tiden rinner ifrån en och få bråttom med de civila studierna? I denna otrygga arbetsmarknad är det många som väljer att jobba några år och sen söka sig till en civil och tryggare arbetsmarknad istället. För varför fortsätta jobba när du vet att du inte kan göra karriär här? 

Soldaten strävar alltid efter att bli bättre.

Med stoltheten i att lösa en uppgift kommer också en strävan, en vilja till att bli bättre, att utvecklas. Den finns hos alla soldater på alla nivåer. Granatgevärsskytten nöjer sig inte med att bara kunna skjuta granatgevär. Med en vilja till att utvecklas, lär han sig hur han, på bästa sätt kan göra det han gör fast ännu bättre. När han lärt sig det kommer han inte vara nöjd där. Granatgevärsskytten kommer törsta efter mer kunskap och utbildning, han lär sig hantera andra typer av pansarvärnsvapen. När nu denne mycket mer kompetenta soldaten blivit riktigt duktig på det han gör, så är det hans tur att dela med sig av sin kompetens och sina erfarenheter till andra soldater. Det är så här vi lär oss och blir riktigt duktiga på det vi gör, med hjälp av andra människor och deras kompetens. Dessa erfarenheter är inget du kan få genom att enbart läsa en bok om vapnet. 

Många av de mest kompetenta och erfarna människorna jag träffat inom försvarsmakten är just GSS/K. Människor med många olika typer av utlandsmissioner och skarpa uppgifter i bagaget. Deras erfarenheter har haft stor betydelse för förbandets utveckling och utbildning av andra soldater. Dessa erfarenheter har de inte fått genom att plugga någon högre officersutbildning. Dessa erfarenheter kommer från ett konstant hungrande av mer kunskap i sin egen vardag, en vilja att bli bättre och utvecklas. Stolthet i att vara soldat och att vilja lösa uppgift. Det utbildningsstöd som erfarna soldater runt om i världen delat med sig av till de ukrainska soldaterna på operationer så som INTERFLEX. Där soldaterna stod för den övergripande utbildningen. Ovärderlig kunskap som visat sig ha stor betydelse i det pågående kriget. 

Varför ska vi kasta bort alla erfarenheter och all kompetens? Kunskap som dessutom senare nyttjas i krig. Försvarsmakten borde värna om dessa och förvalta dem. Speciellt i en tid där det svenska försvaret ska växa och vara bättre än någonsin för att uppnå de nya krav som ställs för ett framtida Nato medlemskap.

Intresset för att läsa officersprogrammet har ökat de senaste åren. Men det intresset ligger inte hos alla. Det ska det inte behöva göra det heller! Det kan finnas många olika anledningar till att man varken kan eller vill studera. Det finns de som inte kan läsa vidare för att krav och behörigheter saknas eller inte uppfylls. De finns dem som har familj med mindre barn som de inte kan eller vill lämna. Sen finns det dem som inte uppskattar att stå i rampljuset och leda andra. Om du nu är en av dem som inte vill läsa en högre militärutbildning i detta yrke står du alltså i vägskälet att läsa vidare eller säga upp dig. I dagsläget är det så din karriär i försvarsmakten ser ut.

Sammanfattningsvis så är soldaten en extremt viktig beståndsdel i det svenska försvaret, om inte den viktigaste! Den gemene soldaten står alltid redo, dag som natt, året om för att lösa uppgifter som är vitala för Sveriges säkerhet. Förutsättningarna för att soldaten ska lyckas lösa uppgiften är sällan gynnsamma. Lönen, arbetstider, frågan om personlig utrustning och även tolvårskontraktet är saker som gör att soldaten ständigt jobbar i motvind, och inte minst de nya krav som sätts på personalen inför ett framtida Nato medlemskap. Trots detta väljer soldaterna runt om i landet att fortsätta jobba och sträva efter att lösa uppgifterna på bästa möjliga sätt. Min vilja är att vi ska hitta andra lösningar där 12år inte är begränsningen för soldaten. Jag vet inte om jag kommer klara fyskraven som soldaterna har om 10 år, men jag vet att jag vill ha möjligheten att försöka. Jag trivs i soldatyrket och allt vad det innebär. Men jag vill inte vara arbetslös när jag är 32 för att jag valt att jobba som GSS/K.[4]

Det frågor jag gärna önskar svar på är dessa:

  • Varför har GSS/K fortfarande ett tolvårskontrakt?  
  • Varför kan det inte ligga på regementsnivå eller till och med kompaninivå att besluta om soldaten efter 12års tjänstgöring fortfarande är duglig för tjänst?
  • Vad finns det för andra möjliga lösningar på detta problem?

/ Hanna


[1] https://www.riksdagen.se/sv/dokumentochlagar/dokument/svenskforfattningssamling/lag2012332omvissaforsvarsmaktsanstallningar_sfs2012332/

[2] https://www.regeringen.se/regeringenspolitik/regeringensprioriteringar/sakerhetspolitiskalaget/https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2023/09/storsatsningpamilitartforsvarochnatomalberaknasvarauppfyllt/

[3] https://jobb.forsvarsmakten.se/sv/utbildning/grundutbildning/vanliga

fragor/aldersgrans/?TSPD_101_R0=08054bd396ab20005a8e2fb9d4dbbebf05d7830894a4897ef392b560e61441d9df69107e 39e109ea084f810c661430003c44bfcc5b26797e42a856dbf539beb34ff50e68e8199599b5b4b7ad7bcd8469c920443aa1f5f73 f80d31d0049289419

[4]https://www.regeringen.se/regeringens-politik/regeringens-prioriteringar/sakerhetspolitiska-
laget/https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2023/09/stor-satsning-pa-militart-forsvar-och-natomal-beraknas-vara-
uppfyllt/

Läge att pensionera begreppet “insats”

Efter att läst ett inlägg på X angående en farhåga kring att “insatskortet” skulle komma att nyttjas mer frekvent i framtiden i o m Nato, har jag funderat mer på själva begreppet insats och att det egentligen är ett begrepp som vi borde pensionera helt.

Just ordet “insats” har sedan övergången till “insatsförsvar” varit förknippat med internationell insats, alltså missionerna utomlands. Detta troligtvis på grund av att när vi internt pratat om våra erfarenheter, vad vi gjort och för den delen placerat förband i “insatsberedskap” har detta i stort alltid varit relaterat till utlandsinsatserna. Detta har i sig bidragit till att de nationella insatserna hamnat i skymundan, även om dessa på senare år fått en mer framträdande roll. Men att internationella insatser varit tyngdpunkten har varit tydligt då vi därutöver uppfunnit begreppet “stödinsats” för att såväl arbetsrättsligt som ersättningsmässigt särskilja ett stöd från den “faktiska” insatsen i ett land.

Just särskiljandet mellan internationellt, stöd och nationellt vad gäller såväl meriter som uppmärksammande har troligtvis till stor del drivits på av ekonomisk rationalitet. Det hade helt enkelt varit dyrt att uppmärksamma de nationella insatserna som pågår mer eller mindre kontinuerligt över hela landet med medaljer, uppföljningar och med det ersättningar som kan anses signalera vikten av att insatsen faktiskt genomförs.

Nu med övergången till ett europeisk fokus via den nationella omriktningen, och omstöpningen av insatsstaben till operationsledningen, vore det på sin plats med att helt pensionera begreppet insats och börja prata om operationer. För det är vad Försvarsmakten pysslar med när vi inte övar, då bedriver vi operationer såväl nationellt som internationellt. Utifrån den ventilerade oron över att chefer ska nyttja “insatskortet” vid övningsverksamhet anser jag att det kommer vara tydligt för alla vad som gäller om man ingår i en övningsverksamhet eller ej. För oron är befogad på flera sätt. Förr hade vi särskilda insatsförband som hade som uppgift att stå i beredskap för att exempelvis förstärka förbanden utomlands, eller för att lösa nationella uppgifter. Med dagens säkerhetsläge och ett växande behov av tillgänglig personal har de här tydliga gränsdragningarna suddats ut. Numera är det i stort hela Försvarsmaktens organisation som är gripbar, mer eller mindre, omedelbart för att lösa uppgifter inom och utom landet gränser. Situationen har blivit så pass diffus att det helt enkelt inte är tydligt när en insats påbörjas vilket avtal som gäller och därmed vilka ersättningar eller arbetsrättsliga regler som gäller. Inte ett trivialt problem då exempelvis en uppkommen insats kommer ha påverkningar på hemmaplan för en del individer.

Genom att tydliggöra att vi antingen genomför övning eller genomför en operation kommer vi åt en del av problematiken kring vad som gäller kring ersättningar och tjänstgöringstider. Vi kommer också skapa en tydlighet kring den planering som behöver ske för såväl övning som operation. Vidare är en övning alltid en övning och en operation är alltid att se som “skarp”, vilket tydliggör vem som bär ansvaret i första hand.

Med “återinförandet” av operationsbegreppet vill jag även komma åt dagens problematik kring det rumsliga fokuset för insatser, framförallt de som genomförs utomlands. För att Försvarsmakten ska klara av att bedriva operationer utomlands innebär det också att det behövs genomföras operationell verksamhet hemma i Sverige. Men med dagens rumsliga fokus på var en individ befunnit sig innebär det att vi missar att omhänderta och uppmärksamma en rad individer i “bakre läge” vars arbetsinsatser är en förutsättning för att insatsen utomlands överhuvudtaget ska kunna lyckas. Genom att bortse från var individen befinner sig fysiskt och istället fokusera på vilka som ingått i operationen kommer vi både att kunna fånga upp eventuell ohälsa i samband med operationens genomförande, samt att vi kommer uppmärksamma även de individer vars arbetsinsatser vi annars tar för givet.

För är det något som uppdelningen mellan internationell insats, nationell insats och stödinsats bidragit till är det just en tydlig värdering om vad som är en arbetsinsats “värd” att uppmärksamma. En vanlig invändning kan vara “men de gör ju bara sitt jobb”. På det vill jag svara, vad är skillnaden mellan att göra sitt jobb hemma i Sverige och i Mali? Självfallet risken. Samtidigt är det tydligt med utlandsobligatoriet att det är en arbetsuppgift som ingår i “jobbet”. Således utför alla “bara sitt jobb” oavsett var det sker och under vilka förutsättningar. Det innebär inte att alla kommer få samma typ av ersättning, det är inte det jag far efter. Utan poängen är att vi behöver bli betydligt bättre på att se till allas arbetsinsatser för kollektivet och därigenom bli bättre på att ge personalen erkänsla mer än ett slentrianmässigt tack i ledaren på Försvarets forum. Det hade inte kostat mycket att bjuda på en middag då och då, just saying.

Interimsvapen i väntan på Sako

För ungefär sju månader sedan skrev jag en artikel om eldhandvapenprojektet och hur det mer eller mindre är att betrakta som en containerbrand. Artikeln blev en form av crescendo över alla turer fram och tillbaka som sedermera toppades med att ak4 skulle återinföras som gapfiller för personal med “markstrid som huvuduppgift”. Det jag valde att inte nämna i den artikeln, men som nu verkligen behövs lyftas fram är de turer som skett internt inom Försvarsmakten, samt mellan myndigheten och FMV sedan åtminstone 2021.

Ämnet är aktuellt då nuvarande arméchef fattat beslut om att “snarast” köpa in ett interimsvapen från en större europeisk leverantör i väntan på att finska Sako ska kunna börja leverera vapen. Det här har varit en pågående process sedan 2021/2022 där ÖB och LEDS sköt till pengar (en summa som nämnts ligger i storleksordningen 1,5 till 1,8 miljarder kronor) till armén för ett inköp. Medan högre stab noterade att inget hände sägs det från andra håll att pengarna istället trycktes in i finlandsaffären av dåvarande arméchefen. Det som nu framkommer från flera olika håll är en bild där dåvarande arméchefen tillsammans med dåvarande chefen för verksamhetsområdet Armémateriel (C VerkO Armé) på FMV inte bara aktivt motarbetat alla former av inköp av interimsvapen, mycket tyder på att affären med Finland varit bestämt på förhand av de involverade och att alla försök till alternativa lösningar motarbetats med kraft från duon. Dåvarande C VerkO Armé har haft en hög svansföring kring samarbetet med Finland och Sako, vilket har resulterat i att vissa (förhastade) inlägg raderats eller redigerats vid ett antal tillfällen.

Den dåvarande C VerkO Armé är idag chef för FMV:s ledningsstab och fortsätter, enligt insatta källor, genom VerkO Armé att motarbeta en upphandling av en gapfiller. Fördröjningsstriden från såväl dåvarande arméchef som C VerkO har således resulterat i en försenad upphandling som hade behövts genomföras redan 2021. Det har även resulterat i att Försvarsmakten kommer genomföra upphandlingen via egen upphandlingsorganisation och inte via FMV som brukligt är.

Min önskan om en extern granskning av processen kring nästa eldhandvapen kvarstår. Eller rättare sagt, jag som skattebetalare kräver att det här nagelfars. Här räcker det uppenbarligen inte med en intern revision utan det krävs externa ögon som kan vaska fram alla avtal, såväl muntliga som skriftliga, som gjorts sedan projektet med “ak6” drog igång.

Beväpningen av vår personal ska inte riskeras vare sig på grund av prestige eller personliga intressen. Det är tydligt för alla i organisationen att vi lever på lånad till med våra automatkarbiner och att det inte är acceptabelt att den här processen förhalas ytterligare.

Det militära rådet, detaljerna

Hösten är här och med den kommer nu alla de beslutsunderlag som landets politiker efterfrågat för att kunna lämna diverse propositioner till riksdagen samt fatta vissa beslut. Ett av beslutsunderlagen som delgivits är “ÖB:s militära råd” som kommer ligga till grund för försvarsbeslut 2024. I två öppna bilagor kan allmänheten läsa om hur Försvarsmakten planerar att uppnå tidigare beslutad försvarsförmåga med den angivna ekonomiska ram som successivt ökat sedan den ryska markoffensiven in i Ukraina den 24 februari. Den här artikeln kommer nämna vissa små detaljer som troligtvis förbises i storheterna kring brigader, allierade baser och “multidomänsoperationer”.

Men vi börjar med det absolut viktigaste, nämligen synen på Ryssland.

Utgångspunkten är att Ryssland, under överskådlig tid, utgör ett militärt hot samt att svensk säkerhetspolitik måste beakta risken att Rysslands krig mot Ukraina kan eskalera till ett angrepp mot andra stater.

Överbefälhavarens militära råd – Svensk försvarsförmåga inom ramen för Natos kollektiva försvar, s. 2

Sida 1 av 7

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén