Taktisk.se

Din EOBUSARE i gryningen

Etikett: försvarsmakten Sida 1 av 8

Om inte du, vem då?

Av

den 14 september, 2024

i Allmänt

Ett välkänt citat lyder “Om inte jag, vem annars?”, en populär omskrivning av det är “om inte du, vem då?”. Båda uttrycken används oftast för att mana individen till att ta initiativ och ta på sig att lösa problem, underförstått att ingen annan kommer lösa det åt dem. I en tid av säkerhetspolitisk turbulens, ett växande försvar och med det tillförsel av såväl uppgifter som materiel är det uttryck som passar väl in.

Flygvapenchefen offentliggjorde nyligen årets pristagare för flygvapnets innovationspris. Priset tilldelades i år 31 flygunderhållskompaniet på F 21 i Luleå. Och jag tror att årets pris är viktigt ur flera olika aspekter, inte bara dess bidrag till Flygvapnets spridningsförmåga. Den absolut viktigaste är att årets pristagare visar på att vem som helst (och det menar jag inte i någon negativ bemärkelse, snarare tvärtom) kan titta på sin verksamhet, ställa sig frågan “hur kan vi göra det här annorlunda?” och testa sig fram till ett koncept.

Genom visionärt tänkande och mod att utmana gällande metod och process har pristagarna med befintliga resurser och förändring av metod utvecklat Flygvapnets förmåga till spridning.

“Hangar på hjul” som beskrivande begrepp kan låta rätt självklart när man tänker på det, samtidigt har ingen (uppenbarligen) tänkt på det och vågat driva tanken till ett genomförande genom att utmana rådande normer. Tanken är i all sin “enkelhet” (i brist på ett bättre ord) en tydlig och viktig indikator på att en innovation inte måste vara en tekniskt banbrytande tanke. Det är inte nobelpriset i fysik. Snarare att alla kan titta på sin verklighet med de resurser som finns och fundera på vad de kan göra annorlunda för att nå en liten bit längre med det vi har. Årets pristagare visar att de här lösningarna finns ute på förbanden, på gräsrotsnivån där den praktiska kunskapen finns om hur vi gör saker, om det är ändamålsenligt och vad som kan tänkas göras lite annorlunda.

Det bubblar inom organisationen där kriget mot föråldrade processer, stelbenta regler och icke ändamålsenliga metoder fortsätter. Flygvapnets innovationspris och förslagslåda samt arméchefens inbjudan till debatt är den typen av initiativ som behövs för att trigga och dra nytta av det nätverk av tänkande individer som finns i organisationen.

Newton tillskrev sina framgångar till att ha stått på axlarna av jättar. Det var en gest till de som gått före honom vilkas arbete han kunde bygga vidare på. Detsamma gäller för oss. Det är nästintill en förpliktelse, en skyldighet för oss att bygga vidare på den kunskap som finns inom organisationen och hitta nya vägar i en värld som befinner sig i kontinuerlig förändring. Om inte du bidrar med din kunskap, vem ska då göra det?

Militärpolisen och brottsutredningar – det här har hänt

Av

den 30 augusti, 2024

i Allmänt

Nyheten från Justitieombudsmannen (JO) skapade diskussioner på sociala medier kring vad militärpolisen (MP) får, ska och bör utföra för uppgifter. Det är inte heller lätt att förstå utifrån den nyhetsartikel på Dagens Juridik vad som är problemet och vad det innebär för olika funktioner inom såväl militärpolisbataljonen som andra bataljoner där det återfinns militärpoliser. För att kunna reda ut det här behöver vi titta på det beslut som JO fattade (som finns att läsa på JO:s hemsida).

Men för att börja från början är det här inte något som dyker upp ifrån tomma intet. Den här utredningen är förvisso ett initiativ taget av JO men det initiativet kommer utifrån ett annat beslut som fattades 2023. I det beslutet får både Försvarsmakten och Polismyndigheten kritik för hur en utredning bedrevs. I det fallet handlade det om en 17-åring som publicerat bildunderlag på ammunition som sades hämtats från ett militärt förråd. I samband med det, efter samverkan med Polisen, genomförde Försvarsmakten en husrannsakan hemma hos 17-åringen, genomförde beslag, delgav misstanke om brott och genomförde ett förhör med denne. Det som JO anmärker på är att förhöret påbörjas utan närvaro av vare sig individens förälder (som MP inte fick tag på) eller försvarare (som 17-åringen avsade sig vid tillfället). Utifrån det som framkom i den granskningen kring hur ärendet hade skötts och hur myndigheterna samverkat med varandra uppstod det frågetecken kring vad en militärpolis får lov att göra.

Av utredningen framgår att Polismyndigheten gav Försvarsmaktens personal i
uppdrag att verkställa husrannsakan och hålla ett förhör med den unge.

Det finns anledning att närmare utreda de rättsliga förutsättningarna för militärpolis att medverka i brottsutredande verksamhet och de rättsliga
förutsättningarna för den överenskommelse som finns mellan Försvarsmakten, Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten om militärpolisens biträde i
förundersökningar om brott som har begåtts inom Försvarsmakten.

JO,Allvarlig kritik mot Polismyndigheten och Försvarsmakten (militärpolisen) för genomförandet av en husrannsakan och ett förhör med en person under 18 år, Dnr 316-2022

Det beslutet leder oss vidare till det beslut som nu offentliggjorts där JO kommit fram till slutsatsen att militärpolisen inte får utreda brott. Därutöver anser JO att en MP inte är att anses som polisman när denne genomför en brottsutredning. Därmed anser JO att en MP inte får lov att ges i uppdrag att genomföra olika åtgärder i förundersökning.

Enligt 11 § militärpolisförordningen är en militärpolis i vissa situationer att anse som polisman. Befogenheten för en militärpolis som polisman är dock begränsad till de fall då han eller hon fullgör uppgifter enligt 1 § i förordningen.
Som jag nyss konstaterat innefattar dessa uppgifter inte att utreda brott. Av det sagda följer att det inte heller finns stöd för att en militärpolis ska anses vara polisman vid tillämpningen av bestämmelser om utredning av brott, i t.ex. rättegångsbalken. Det betyder att det inte får lämnas uppdrag till en militärpolisman att vidta åtgärder i en förundersökning med stöd av 23 kap. 3 § andra stycket RB.

JO, Dnr 7917-2023

Vad som får anses ge JO stöd i bedömningen är att Åklagarmyndigheten håller med om att det saknas stöd för en åklagare att använda en MP för utföra uppgifter kopplat till en förundersökning. Polismyndigheten lämnar ett liknande svar att det saknas lagligt stöd för en MP att agera som polisman i en utredning. Detta kommer alltså från två av de tre parter som 2017 skrev på en överenskommelse om att MP ska kunna agera biträde i utredningar om brott som begåtts inom Försvarsmakten.

Sammanfattningsvis saknas det enligt min bedömning stöd i lag eller annan författning för att åklagare ska få anlita biträde av militärpolisen eller uppdra åt en militärpolis att vidta en åtgärd som hör till förundersökningen.

[…]

I april 2017 ingick Försvarsmakten, Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten en överenskommelse om militärpolisens biträde i förundersökningar om brott
som har begåtts inom Försvarsmakten (red. fetmarkering). Av överenskommelsen framgår bl.a. att militärpolisen bör anlitas som biträde vid förundersökning om brott som begåtts inom Försvarsmakten om inte skäl talar däremot. Med anledning av att det synes saknas rättsliga förutsättningar för åklagare att begära biträde av militärpolisen inom ramen för en förundersökning kan jag konstatera att överenskommelsen i vissa delar har fått en olycklig utformning. Det finns hos Åklagarmyndigheten
inte något underlag som kan ge ledning när det gäller hur militärpolisens biträde i förundersökningar var avsett att tillämpas i praktiken. Oavsett omständigheterna vid överenskommelsens tillkomst är det min uppfattning att
den i sin nuvarande utformning inte längre ska tillämpas inom myndigheten och jag kommer att vidta åtgärder för att säkerställa detta.

Åklagarmyndighetens yttrande,

Både Åklagarmyndigheten och Polismyndigheten anser därmed att det saknas stöd för Försvarsmaktens militärpoliser att utreda brott med polismans befogenheter. De båda myndigheterna verkar även anse att överenskommelsen som man skrev 2017 inte använts på rätt sätt och att den som så inte ska gälla längre. Notervärt är även att Polismyndigheten efterfrågar ett förtydligande vad militärpolisens utredningstjänst är tänkt att utföra för uppgifter.

Försvarsmakten har däremot gjort en helt annan tolkning av såväl militärpolisförordning som rättegångsbalken. Även om det inte framgår i instruktionen till myndigheten att den ska förebygga eller utreda brott. Däremot vill man hävda att det historiskt funnits lika formuleringar kring vad polis och militärpolis ska utföra för uppgifter.

Eftersom militärpolisen inom Försvarsmakten har uppgifter som kompletterar den civila polisens uppgifter är det naturligt att tolka 1 § militärpolisförordningen
relaterat till 1 § och 2 §§ PL och 1948 års allmänna polisinstruktion för den civila polisen som var i kraft vid militärpolisförordningens tillkomst. I 1 § andra
stycket PL framgår att det är Polismyndigheten och Säkerhetspolisen som bedriver polisverksamhet. Men även militärpolisen får inom sitt område anses
bedriva polisverksamhet. Att både militärpolisen och den civila polisen ska förebygga brott står klart, dvs. de har båda en brottsförebyggande uppgift.
Frågan är vad som avses med att militärpolisen ska ”avslöja brott” (1 § militärpolisförordningen). Betydelsen av ordet avslöja kan anses vara detsamma som ordet uppdaga, vilket är ordet som användes i 2 § av 1948 års allmänna polisinstruktion för den civila polisen. Att avslöja brott bör enligt en sådan tolkning i jämförelse med äldre bestämmelser kunna anses innefatta både en
brottsspanande och brottsutredande uppgift. Att orden ”avslöja brott” inte endast omfattar den brottsspanande uppgiften tydliggörs även till del genom att
militärpolistjänsten, enligt 2 § militärpolisförordningen, bl.a. ska fullgöras genom utredningstjänst.

Försvarsmaktens yttrande

Det framstår som en smärre “hail mary” att hänvisa till 1948 års polisinstruktion och försöka sig på att tolka vad ett ord borde betyda idag. JO håller helt enkelt inte med och anser att det är en förklaring som saknar rättslig grund.

Det får anses vara en indikator om en myndighet måste söka sig över 70 år tillbaka i tiden till en skrift som inte längre gäller och försöka förklara hur ett ord bör tolkas, då är det hög tid att se över gällande förordningar.

Vad innebär det här rent praktiskt?

Jag har tidigare skrivit om militärpolisbataljonen och deras uppgifter. I den artikeln skrev jag bland annat att de hade uppgiften att utreda brott inom Försvarsmakten, vilket jag helt enkelt såg som rimligt. Men det ledde också till gråzonsdiskussioner kring om MP verkligen skulle vara den aktör som utredde sexuella trakasserier/övergrepp eller om det skulle överlämnas direkt till Polismyndigheten. Utifrån JO:s beslut förefaller det varit en icke-fråga. Vilket i sig är allvarligt då vi i Sverige är väldigt måna om rättssäkerheten i allt vi gör. Vad innebär det här för de eventuella fall, som med stöd av överenskommelsen mellan de tre myndigheterna, där MP utrett och lagt ner fall? Vad innebär det för de fall där MP varit en aktiv part i förundersökningar och använt diverse tvångsmedel? Som exempelvis 17-åringen eller där man genomfört kroppsbesiktning utan att redogöra för misstanke om brott. Eller för den delen där man gått in hos företag för att hämta utrustning?

Det sargar förtroendet för militärpolistjänsten och dess befogenheter. I praktiken förefaller det vara så att MP “enbart” får utföra uppgifter förhindrar eller avstyr brott mot Försvarsmakten samt rena ordningsuppgifter (vilket inkluderar trafiktjänst). Att “avslöja brott” då handlar om att ta någon på bar gärning snarare än att utreda om ett brott har begåtts. Det vill säga att man blir av med möjligheten till tvångsmedel och förhör. En viss nivåskillnad i ambition.

Nu tror jag förvisso inte att detta kommer att bestå. Det här är i mitt tycke en indikator för att det är dags att uppdatera lagstiftning och förordningar. Med det sagt ska sådana befogenheter medföra krav. För det finns för många exempel, offentliga såväl som inom myndigheten, där militärpolistjänsten inte når upp till den nivå som förväntas av en rättssäker stat. Vidare är jag fortsatt kluven på vilka brott som ska utredas inom myndigheten kontra av det civila rättsväsendet.

Oavsett tror jag att Försvarsmakten och militärpolistjänsten har mycket att tänka över vad gäller befogenheter och hur dessa används. MP:s “polismans befogenheter” i vissa lägen kvarstår i enlighet med hur förordningen är skriven. Beslutet berör inte heller Försvarsmaktens stöd till Polismyndigheten vad gäller terrorism eller vilka befogenheter MP har vid krigsfara eller i mellanstatliga överenskommelser utan beslutet ör avgränsat till polismans befogenheter i samband med förundersökning.

Om du vill sätta sig in i vad det här kan innebära praktiskt rekommenderar jag att du läser JO:s beslut i sin helhet. I övrigt inväntar vi myndighetens svar som rimligtvis borde komma inom kort och publiceras offentligt så att alla, allmänheten inkluderad, kan förstå vad militärpolisen har för befogenheter enligt rikets lagar.

Försvarsmakten och marknadsföringen

Av

den 10 augusti, 2024

i Allmänt

Mycket har sagts om Försvarsmaktens kommunikation genom åren. Det är ingen hemlighet att jag tycker att myndighetens strategiska kommunikation inte lever upp till förväntningarna och att hela strukturen för kommunikationstjänsten måste göras om. För trots att myndigheten har 129 anställda som sysslar med kommunikation plus alla anställda soldater (yrkesinformatörer och soldater ingående i kommunikationsförbandet) som återfinns i kommunikationsbefattningar förefaller myndighetens kommunikationstjänst inte hänga med i omvärldens tempo. Något jag påstår beror på att kommunikationstjänsten är fragmenterad bortom räddning.

Men för att kunna ha en konstruktiv diskussion kring myndighetens kommunikationstjänst och dess tillkortakommanden behöver vi först förstå hur saker och ting ser ut, samt hur det har varit.

I dagsläget har Försvarsmakten upphandlat tre olika leverantörer för att sköta det som kallas för myndighetskommunikation och varumärkeskommunikation. Exempelvis är det “contentbyrån” Make your mark som sköter och utformar Försvarets forum, årsredovisningarna och videor till sociala medier. Eventbyrån Bang utformar deltagandet i olika evenemang och fysiska händelser, som exempelvis lägenhetscontainern som skickats runt i landet för att visa vad som händer när en handgranat exploderar. En upphandling som, likt upphandlingen av marknadsföring, fick kritik för prisdumpning. Slutligen har Försvarsmakten upphandlat Nord DDB för utformning av reklamkampanjer. Samma företag som Försvarsmakten haft, med fåtal avbrott, under 10 plus år.

Det ska sägas att det vore orimligt för myndigheten att lösa allt inom myndigheten vad gäller produktion av reklamfilmer eller utformning av stora kampanjer. Däremot finns det anledning att ifrågasätta om det är vettigt att vi upphandlar utformning av våra hållbarhetsrapporter och personaltidning eller för den delen låter en “marknadschef” sköta den kommunikativa utformningen för vad som blir en del i Försvarsmaktens strategiska kommunikation. När vi tittar på redogörelserna för vilka som ingått i arbetsgrupperna för olika kampanjer är det just Försvarsmaktens marknadschef som är ett återkommande namn. Det är även marknadschefen som företräder myndigheten när det ställs frågor om marknadsföringskampanjerna. En marknadschef vars bakgrund är att tidigare ha varit marknadschef för Apoteket.

Det hjälper alltså föga att Försvarsmakten gjort om kommunikationsdirektörsbefattningen till en militär befattning (idag brigadgeneral) när det saknas motsvarande kompetens hos en marknadschef som förfogar över egna resurser. Resurser som utökats från 23,5 miljoner kronor 2020 till 37 miljoner kronor 2023. (Det ska tilläggas att budgeten för reklam var högre under åren när värnplikten var vilande.) Totalt spenderade Försvarsmakten 80 miljoner kronor på kommunikation under 2022.

Den utökade budgeten, som rimligtvis kommer utifrån ett utökat behov av att kommunicera med allmänheten i en orolig tid har bland annat gått till att samarbeta med influencers som Therese Lindgren och som troligtvis är samma budget som betalar samarbetet med bl a Kodjo Akolor på Instagram. Men någon särskild anpassning vad gäller marknadsföringsplanen verkar inte vara tal om utan man fortsätter med att “driva varumärket” och talar om att börja arbeta mer med olika influencers för att nå ut. Detta trots att effekten av sådan marknadsföring är ifrågasatt och t o m innebär risker.

Medan budgeten för marknadsföring får sig en kraftig skjuts är samtidigt myndighetens kommunikatörer sämst betalda av alla kommunikatörer i statlig tjänst. Vilket Försvarsmaktens presschef bland annat bemöter med att människor söker sig till myndigheten “har en vilja att jobba i en verksamhet som växer, är aktuell och samhällsviktig” samt att myndigheten inte ska vara löneledande. Presschefen framhävdar att det är ett högt söktryck och att lönefrågan inte är avgörande för möjligheterna att rekrytera. Vad som lämnas obesvarat är hur det ser ut på behålla-fronten.

Källa: Resumé. Visar lönespridningen bland försvarsmyndigheter. (Det kan ifrågasättas att uppgiften om GSS/K verkligen berör försvarssekretess).

För att sätta perspektiv på antalet anställda inom kommunikation ska det nämnas att Polismyndigheten har 143 personer som arbetar med kommunikation (Högsta lön 66 000kr; Lägsta lön: 28 000kr; Snittlön: 44 924kr). Räknar vi med GSS/K kommer Försvarsmakten troligtvis upp i samma nivå som Trafikverket (196 anställda) och Lunds universitet (174 anställda). Ett ytterligare inspel är att kommunikationsdirektören vill utöka antalet tidvis tjänstgörande kommunikatörer för att kunna växla upp när läget så kräver.

Detta innebär sammanfattningsvis att Försvarsmakten har en av de största kommunikationsorganisationerna i den offentliga förvaltningen som på pappret är den absolut billigaste att anställa. Vars reklambudget ökar samtidigt som man köpt den absolut billigaste marknadsföringsleverantören som går att uppbringa på marknaden. Där arbetet leds av en marknadschef som har egna resurser och som sköter kontakten med journalister så fort det berör reklam och “varumärket” då det ligger inom varumärkeskommunikationen. En kommunikation som inte framstår som riktigt genomtänkt alla gånger i jakten på nästa marknadsföringspris.

Resultatet blir en splittrad kommunikationstjänst där omvärldens händelser och den militära verksamheten får stå tillbaka till förmån för i förväg fastställda redaktionsplaner. När den “militärstrategiska kommunikationen” väl sprakar till är den redan ifrånsprungen av våra allierade eller nyhetsflödet och vi framstår mer som ståendes på hälarna än framåtlutade.

Istället för att lägga pengar på att försöka skapa hashtags på sociala medier hade vi kunnat tillse att vi får en stark inhemsk kommunikationsbyrå som är på hugget och utnyttjar de möjligheter som uppstår vid exempelvis evakueringar eller händelser i Östersjön. Istället för att bränna pengar på kommunikatörsseminarium på hotell hade vi kanske kunnat investera mer i de lokala initiativen för kommunikation och marknadsföring. Eller åtminstone belöna de eldsjälar som vågar testa saker för att visa vår verklighet.

Med en av de största kommunikationsorganisationerna i Sverige borde vi kunna leverera långt mer än bilder på ätande värnpliktiga och “gubbar på rad”.

Otydlig ledning och destruktiv jargong

Av

den 6 augusti, 2024

i Allmänt

Försvarsmakten har många gånger slagit sig för bröstet efter genomförda medarbetarundersökningar och tryckt ut budskapet att personalen är nöjda med ledarskapet samt skulle rekommendera myndigheten som arbetsgivare. Samtidigt är det också återkommande att ovälkommet beteende fortsatt är ett problem inom organisationen och att arbetsbelastningen sliter på personalen. Men hur tar det här sig uttryck rent praktiskt i organisationen och hur hanteras problemen?

När arbetsmiljöproblematiken på I 21 blev känd för allmänheten förra året kom det inte som en överraskning för en del. Ryktena kring förbandet och problemen med personalens arbetssituation hade redan sipprat ut i organisationen och utredningsresultatet blev mer eller mindre en bekräftelse av det som de flesta redan “visste”. Den här artikeln ska däremot behandla något som kanske är lite mer okänt och som återfinns på andra förband än enbart I 21.

Utredningsrapporten inklusive den kompletterande delen är i sig kort. Utredarna från arméstaben har genomfört totalt 62 intervjuer med olika individer från Sollefteå och Östersund. Hur fördelningen sett ut mellan kategorier och på vilken nivå framgår inte. Oaktat är det en dyster bild som målas upp med “ömsesidigt bristande tillit mellan generationer”och en “[t]ystnadskultur och en dålig organisationskultur där viss jargong framkommer”. Just ordet “jargong” fick mig att reagera eftersom samma problematik med en negativ jargong beskrivs i en annan arbetsmiljöutredning på ett annat förband, i en annan försvarsgren. Den utredningen, där den svarta sekretesspennan slitits rejält, pekar också på hur en “raljant och baktalande” jargong tillsammans med “otydliga lednings- och lydnadsförhållanden” och en ledning som uppfattas som “otillgänglig” bidragit till en försämrad arbetsmiljö. En arbetsmiljö där det förekommer rädsla för repressalier från chefer eller andra i någon form av beslutande position. I princip kan de båda utredningarna läggas som raster på varandra vad gäller problemområden. Vilket i sig är intressant då det ena förbandet är nyetablerat medan det andra förbandet är en lång historik. Det ska således inte avfärdas som något som enbart sker på nyetablerade förband med återanställd personal.

I de bägge utredningarna framkommer det en problematik med att beslut fattas informellt “i korridoren”eller på annat sätt mellan individer vilket i sin tur leder till att andra befattningshavare inte får information, upplever sin roll som otydlig och att deras arbete försvåras samt att spårbarhet saknas. Den, för militär verksamhet, smått anmärkningsvärda åtgärden hos I 21 har varit att peka på en individ som numera har i uppgift att kontrollera så att order och direktiv kommer ut i god tid. Något som rimligtvis borde vara en självklarhet för en stab med en rutinerad stabs- eller planeringschef. För den ej namngivna enheten är åtgärden att riskanalyser kopplat till den organisatoriska miljön ska genomföras med tillhörande uppföljning av personalsektionen.

I bägge fallen förefaller det finnas en generationskonflikt som i grunden leder till en försämrad arbetsmiljö och vilket möjligen bidragit till det vakansläge som I 21 har idag. Hos det andra förbandet har situationen lett till kränkande särbehandling enligt utredningen. Vilket i sig är en allvarlig slutsats sett till att det är reglerat i arbetsmiljöverkets föreskrifter (dvs tvingande) att arbetsgivaren ska vidta åtgärder för att motverka kränkningar. I den utredningsrapporten framgår däremot inte vad konsekvensen blir av den konstaterade särbehandlingen. Ingen rekommendation lämnas gällande omplacering av personal till följd av det som hänt. Även här uppges arbetsmiljön som en orsak till att personal lämnar eller överväger att lämna den ej namngivna enheten. Utredningen rekommenderar dock att en kartläggning görs bland personalen som slutat vid förbandet genom avgångssamtal. Det kan tyckas att, med tanke på Försvarsmaktens svansföring kring ovälkommet beteende, att konstaterad kränkning skulle medföra en kraftigare rekommendation om åtgärd än “workshops” och “gruppdialoger”.

Militär verksamhet är starkt förknippad med tydlig ledning och tydliga ordervägar. Ändå har vi här två olika förband där det förefaller brista så till den milda grad att det skapar en destruktiv miljö. Det kan i sig vara en orsak av de kontinuerliga omorganiseringar som sker inom Försvarsmakten där det till slut blir otydligt vem som leder vilken typ av verksamhet. Känslan av att beslut måste fattas snabbt skapar troligtvis problematiken med beslut i korridorer där individer uppfattar sig “handla i chefens anda” utan att uppfatta att de påverkar andras arbeten negativt. Tillsammans med en skev maktbalans mellan ung och gammal är det inte konstigt att yngre personal, som oftast är mer rörliga, väljer att lämna för andra förband eller arbetsgivare.

Det anmärkningsvärda i de bägge utredningarna är att det egentligen inte rekommenderas att någon form av konsekvens utdelas för situationerna som uppstått. Det påminns om chefers ansvar, vad regelverken säger och Försvarsmaktens arbetsmiljöpolicy. Men i övrigt, t o m när det bedöms skett kränkande särbehandling, verkar man i stort sett nöjda med att chefer kommer fatta rätt beslut framgent och att arbetet ska följas upp. Frågan är om skillnaderna i utformning av rekommendationer kan härledas till att utredningen av I 21 genomfördes av arméstaben medan den ej namngivna enheten utredes internt av förbandet. Med det sagt ska det tilläggas att den senare utredningen genomfördes under sju veckor vilket tyder på ett grannlaga arbete vad gäller insamling av information.

En generell slutsats jag drar av de båda utredningarna är att situationen på de bägge förbanden med den kraftigt försämrade arbetsmiljön beror framförallt på att chefer inte agerar resolut från första början när ett problem uppstår utan låter det fortgå i hopp om att det antingen ska lösa sig av sig självt, eller att någon annan kan ta över problemet. Ska vi klara vår tillväxt och att hänga med i den säkerhetspolitiska utvecklingen måste vi ha chefer som leder verksamheten med tydlighet. Där det tydliggörs vad som förväntas och av vem. Där det inte lämnas något utrymme för egenmäktigt förfarande i beslutsprocessen för att gynna sig själv på bekostnad av andra. I synnerhet är det viktigt att chefer kan sina förband och direkt motverkar all form av baktalande när det uppdagas.

Referenser

(Skrivelser i VIDAR) Utredningsrapport avseende arbetsmiljöundersökning I21 FM2023-28718:1 & FM2023-28718:3

[Maskad rubrik] FM2024-10821:1

Det var inte bättre förr

Av

den 3 juli, 2024

i Allmänt

Armies prepare to fight their last war, rather than their next war.

Okänd

Citatet ovan förekommer i många olika versioner och tillskrivs olika personer, bl a Churchill. Oavsett är det en sanning som har bevisat sig igenom historien och dess olika konflikter. Vilket i sig inte är konstigt då vi människor saknar förmågan att se in i framtiden och alla former av framtidsanalyser står och faller med tillgänglig data samt de kontextuella avgränsningar som måste göras. Det vi ser idag i Ukraina är och är samtidigt inte morgondagens krig beroende på övriga faktorer som tid, plats och vilka parter som är involverade. Det pågår i mångt och mycket ett meta-krig där potentiella parter kontinuerligt genomför olika drag för att ha bästa möjliga utgångsläge i en ännu ej materialiserad konflikt.

History is the best teacher, who has the worst students.

Indira Ghandi

I militära kretsar är det populärt med militärhistoria, i synnerhet kopplat till de stora slagen under andra världskriget. Här finns mycket kunskap och inspiration att hitta för att lära sig kring strategi och taktik på alla ledningsnivåer, samt förstå allt från stridsreaktioner hos soldater till vikten av logistik vid fronter. Utmaningen dock med militärhistoria som utspelar sig långt före mottagarens egen födelse är att det saknas kontextuell förståelse till varför något hände eller varför det utspelade sig på ett visst sätt. Den kontextuella förståelsen försöker olika militärhistoriska författare förmedla på ett kondenserat vis i bokform till en läsare. Ibland blir det mer populärvetenskapligt, det vill säga grovt förenklat, för att läsaren ska kunna ta till sig informationen lätt och minnas den. Ett exempel är början på första världskriget. Det finns en allmän acceptans för att det var “skotten i sarajevo” som startade kriget. Vilket är en grov förenkling kring hur situationen var mellan och inom de dåvarande staterna som sen kom att utkämpa kriget på olika sätt. Skotten är snarare att se som en i raden av händelser som alla bidrog till krigsutbrottet där skotten i sig inte nödvändigtvis hade startat ett krig om övriga faktorer sett annorlunda ut.

Poängen är inte att hamna i någon kontrafaktisk historiebeskrivning utan snarare att påpeka att såsom vi lärt oss saker i historien eller för den delen upplevt den är en kondensering som oftast sorterar bort gråskalor.

Eftersom militärt intresserade personer oftast har ett medelmåttigt intresse för historia, i synnerhet den svenska, finns det risk att vi går i en rad fällor vad gäller att sätta historien i ett sammanhang till moderna händelser. Ett återkommande fenomen är minnet av den svenska värnplikten, eller för den delen den svenska militära förmågan, före år 2000. Man minns gärna hur bra ens egna övningar var och hur duglig man var på sin uppgift. Man minns sällan, eller reflekterar därikring, hur mycket som var ett inövat spel och att en del av förmågorna vi hade aldrig fick öva i någon högre utsträckning.

Värnpliktig traktorförare vid I 3.

När det talas om hur många människor Försvarsmakten kunde mobilisera saknas minnet kring hur en stor del av dessa soldater ingick i en organisation för ren handräckning eller för den delen att vissa krigsplaceringar inte alls matchade vad individen hade genomfört för grundutbildning. Inte heller tar det höjd för huruvida det överhuvudtaget fanns ett behov av de kompetenser som en del av personalen hade i takt med att omvärlden förändrades och teknik utvecklades.

Men vad är poängen med allt det här då? Jo, det finns och har funnits under en längre tid en falang inom och utom Försvarsmakten som anser att personlig utrustning är långt ner på prioriteringslistan. Det finns så mycket annat som är viktigare att lägga pengarna på. Inte sällan framförs argument att utrustningen som fanns förut, exempelvis stridsbälte 304k samt ak4, dög alldeles utmärkt för att utföra diverse stridsuppgifter. En annan populär vinkling är att ta bilder från diverse dåtida krig, i synnerhet finska vinterkriget, för att påvisa att allt som krävs för att vinna är en uniform, ett stridsbälte och lite djävlar anamma. Det går hand i hand med uttrycket att det är ytterst soldatens vilja till kamp som kommer avgöra striden.

Förvisso spelar det ingen roll vilken utrustning individen har om denne ger upp. En stridsvagnsbesättning kan ha den stryktåligaste moderna stridsvagnen i världen, men det hjälper ju föga om de ger upp vid första stridskontakten. Samtidigt är det en grov förenkling av historien och det som avgjort slag och krig. För är det något vi vet från historien så är det att inget land som blivit angripet har varit rustat för det kriget de sugits in i. Det går även att argumentera för att angripande stater inte heller är rustade för det krig de ger sig ut i. Bägge gångerna när USA gått in i Irak har landets militär funnit sig såväl organisatoriskt som materielmässigt i nedgång. Vilket har, i takt med att kriget pågått, dragit igång en forcerad produktionskedja för att möta de faktiska behoven som finns på slagfältet. Detsamma har gällt Sverige när vi gett oss ut på olika internationella uppdrag och fått inse att utrustningen vi har inte alls är anpassade för hur operationerna genomförs.

Detsamma gällde Finland under kriget 1939. Därav att Sverige skänkte större (med svenska mått mätt) mängder materiel för att stödja den finska försvarsförmågan. I Vietnam gick USA in med Korea-kriget i färskt minne och vad som hade gällt där. Utrustningsmässigt var den amerikanska soldaten inte förberedd för så som kriget kom att utvecklas vilket också kom att visa sig i förluster. Korea var inte Europa under vk2, och Vietnam var inte Korea.

Svensk försvarsförmåga idag och imorgon är inte hjälpt av att vi sitter och plockar russin ur historiekakan med syftet att påvisa att det vi har idag skulle vara gott nog. För det har historien redan visat gång på gång att det inte stämmer. Där vi oftast går fel är tilltron på större system som ska vinna slagen och därmed kriget. Soldaten och dennes utrustning ges då ringa värde i jämförelse med en artilleripjäs eller en luftvärnsrobot. Men artilleripjäsen måste skyddas, framföras och laddas om. Detta görs av soldater som på olika sätt måste ha ett övertag gentemot fienden såväl utbildningsmässigt som vad gäller vapen och annan utrustning. Duellvärdet, för att använda en sliten term, måste vara bättre än vad det är idag. I synnerhet för ett land som Sverige där vi är i ett numerärt underläge redan från start.

Det går att springa maraton barfota, men det underlättar att ha ett par löpskor.

Det är enkelt att tala om att soldaten mest vill se fräck ut. Som man känner sig själv känner man andra brukar det heta. För egen del tycker jag det är fräckt att inte dö för att det saknades kroppsskydd, ändamålsenliga värmeplagg eller fungerande ledningssystem.

Bara för att man själv inte minns alla nackdelar med sin utrustning man hade sent 80-tal innebär inte att den är ändamålsenlig för dagens slagfält, eller för den delen morgondagens. Världen står just nu inför ett potentiellt nytt världskrig och då är det inte läge att backa in i situationen. Det är snarare hög tid att börja bli innovativa och framåtlutade på samtliga nivåer, inom alla områden. För det var inte bättre förr oavsett vad våra minnen vill säga oss.

Viktiga lärdomar från handgranatsolyckan i Halmstad

Av

den 12 juni, 2024

i Allmänt

I början av mars kablades nyheten ut att fyra personer hade skadats av en handgranat vid en skjutövning i Halmstad. Det rörde sig om två värnpliktiga och två instruktörer som hade fått lättare splitterskador från en handgranat. Inte så mycket mer information blev känd från händelsen. Nu har däremot Försvarsmaktens utredning av händelsen färdigställts och förutom en utförligare beskrivning av händelsen så återfinns en del intressanta slutsatser som är väl värda att uppmärksamma samt diskutera för framtiden. Syftet är inte att peka finger och hitta en enskild ansvarig för händelsen. Då upplägget är snarlikt på andra håll i Försvarsmakten är det däremot av intresse att titta på vad som hände och slutsatserna om hur det kunde ske för att undvika liknande händelser i framtiden samt överväga om våra nuvarande rutiner, för exempelvis sjukvård, fortfarande är giltiga.

Slutsatserna

  • Inblandande enheter har inte haft en gemensam målbild avseende vilka moment som skulle ingå på respektive skjutstation samt vilka övningsmålsättningar som skulle uppnås.
  • De värnpliktigas utbildningsståndpunkt kopplat till nyttjande av spränghandgranater och rensning av rum samt de övningsmålsättningar som finns för grundutbildningen taktar inte mot upplägget i övningen.
  • Övningshandgranatkastet har inte genomförts enligt gällande säkerhetsföreskrifter.
  • Risken för återstuds av handgranaten är betydlig med anledning av väggarnas tjocklek och uppbyggnad.
  • De värnpliktigas utbildningsnivå gällande rensning av rum med handgranat var obefintlig vid olyckstillfället.
  • Skjutledare ska inte sättas i en situation där man behöver göra medicinska bedömningar gällande om man ska tillkalla ambulans eller inte.
  • Vid allvarlig olycka bör skjutledaren avbryta övningen för dagen så att all personal ingående i övningen kan undersökas ordentligt och tidigast återupptas dagen därpå.
  • Vid en allvarlig olycka bör det finnas tydliga rutiner avseende vem som gör vad inom förbandet samt att det finns tvåsamhet ifall någon inte är anträffbar.

Läs mer

Vad är värdegrunden värd egentligen?

Av

den 14 maj, 2024

i Allmänt

Man kan lugnt säga att början på maj månad har varit en bergochdalbana vad gäller hantering av personal som agerat antingen olämpligt eller olagligt. Egentligen började det i slutet på april med att Sveriges Radio tog upp att F 7 vill få prövat av Försvarsmaktens personalansvarsnämnd (FPAN) om de kan sparka en individ som trott sig sexchattat med ett barn. Därefter har det varit ett pärlband av uppsägningar och andra åtgärder mot personal som ofredat kolleger, uppträtt hotfullt mot chefer, gjort sig skyldiga till barnpornografibrott, slagit värnpliktiga och kränkande särbehandling. Allt det här är i min mening exakt det som Försvarsmakten har behövt under lång tid. Tydliga exempel på händelser där man agerat och där det fått konsekvenser för den som utfört handlingen. Jag vill verkligen att det ska framgå med all tydlighet att jag tycker att det är bra att sånt här kommer fram och att det leder till ett agerande, innan jag går vidare till smolket i bägaren.

För i bakvattnet av alla de här, på ett sätt glädjande, nyheterna finns det ageranden i specifika fall som antagligen får många att undra vad värdegrunden egentligen är värd och hur det är ställt med det moraliska rättesnöret.

Läs mer

Rekrytering på felaktiga grunder

Av

den 12 maj, 2024

i Allmänt

Under åren har det producerats en del artiklar kring försvarsmaktens personaltjänst, dess brister, förtjänster och vad som är på gång. För fyra år sedan publicerades en insändare här på sidan som fokuserade på hur myndigheten skrev skräddarsydda jobbannonser för att passa specifika individer. Förekomsten av de här annonserna uppdagades även av media när Skaraborgs Regemente lyckades få med i sin annonstext vem som egentligen var tilltänkt för befattningen.

Sedan dess har det varit tyst kring just den biten av skräddarsydda annonser och riktade rekryteringar. Tills nu då där det har framkommit att rekryteringen till FLF inte verkar följa de lagar som gäller för rekrytering av statsanställda. Det har framkommit att det från arméledningen beslutats att P 7 (som ansvarar för att bemanna FLF) inte får lov att kalla individer från exempelvis P 18 till anställningstester. Som anledning anges P 18:s uppgift på ön.

Läs mer

Våga satsa idag, imorgon kan det vara försent

Av

den 7 maj, 2024

i Allmänt

Det har diskuterats internt såväl som på sociala medier om den förändring i mindset som Försvarsmakten måste genomgå nu när forcerad tillväxt är i fokus och pengar tillförs i större mängd än tidigare. Det har dryftats en oro för att den gamla mentaliteten, eller rättare sagt ryggmärgsbeteendet, om att kontinuerligt arbeta för att “spara” pengar fortsatt kommer genomsyra besluten och hämma utvecklingen inom organisationen. Ett område som det verkligen blir tydligt är när det gäller vidmakthållande och utveckling av materiel.

Det kan på ytan framstå som rationellt att inte investera pengar i materiel som ska avvecklas omkring 2030. Det framstår som fullkomligt logiskt att omfördela de resurserna till andra saker, i synnerhet för att det inte finns någon brist på hål att fylla. Jag vill dock påstå att det inte bara är ett förlegat tankesätt med dagens säkerhetsläge, det är även ett farligt tankesätt eftersom det har satt oss i en rad knepiga sitsar idag där materiel saknas eller är i dåligt skick, samtidigt som den förväntas att avvecklas inom fem år. Det är lätt att falla tillbaka i gamla spår och säga att vi inte kommer lägga mer pengar på utveckling eller vidmakthållande. Problemet är att vi har haft de tankebanorna under lång tid TROTS att vi har flera exempel på där vi varit tvungna att förlänga användandet av materiel på grund av olika anledningar. Där förlängningen varit stötvis vilket kontinuerligt skjutit tidshorisonten för avveckling precis så lagom långt bort att det framstår som att vaska pengar att försöka upprätthålla ett specifikt system.

Jag tror att vi behöver jobba mer aktivt på samtliga nivåer med att bryta det tankesättet och istället förutsätta att de deadlines vi har för leverans samt framförallt avveckling inte kommer hålla. Det låter som slöseri med pengar, troligtvis kommer vissa materielslag att hamna i situationer där vi lagt in utvecklingskostnader för att se det avvecklas två år senare. Men med dagens säkerhetsläge måste vi släppa de fredsmässigt rationella tankegångarna och acceptera den kostnaden. För alternativet kan komma att kosta oss betydligt mer. I år har det från olika håll varnats för att Europa kommer vara indraget i ett krig om två, tre eller fem år.

När detta skrivs har Vladimir Putin återigen svurits in som Rysslands president för ytterligare sex år vid makten. Det innebär att 2030 är året då vi antingen får se Putin förlänga sin period vid makten, eller så har något signifikant hänt där någon annan tagit över. Vågar vi verkligen tro att Ryssland kommer att hålla sig till Ukraina tills dess? Kommer Ukraina mäkta med att bita ifrån så pass länge utan ett signifikant ökat stöd från det kollektiva väst? Det vet vi inte, men de mörka molnen hopar sig och för varje vecka som väst svajar på stödet eller fördröjer leveranser är en vecka där det farligaste scenariot kommer närmare. Nämligen att Ryssland vinner kriget och fortsätter framåt förblindade av sin imperialistiska psykos.

Därmed vill jag att vi börjar titta mer här och nu istället för långt fram. Ja det är jättebra att vi har framåtblickande RPAS-studier för 2035 och 2045. Men vad måste vi göra idag för att vara redo för ett krig om tre år? Ja vi kommer kanske avveckla den där stridsvästen om fem år. Men kommer vi klara ett krigsutbrott om det sker samma år när det samtidigt saknas fickor till kroppsskyddet soldaten har idag? Ska vi verkligen ta dessa risker i tron om att vi “sparar” pengar till något viktigare?

Ministern för civilt försvar, Carl-Oskar Bohlin uttryckte i sitt numera kända tal från Folk och Försvar i Sälen att “det(är) viktigt att vi frågar oss hur vi uppnår maximal förmågeökning per satsad krona”. Jag anser att maximal förmågeökning nås genom att vi idag vågar fatta beslut om att investera pengar kortsiktigt för förbättringar istället för att vänta ut nya prylar som kanske kommer på utsatt tid. För sanningen är att vi inte vet om 2024 är vändpunkten för kriget till Ukrainas (och därmed Europas) fördel eller startpunkten för en eskalering där alla dras in. Då är det lämpligare att förbereda för det värsta här och nu istället för att hoppas på det bästa.

Besvikelsen

Av

den 9 april, 2024

i Allmänt

Få som följer sociala medier har missat att en försvarsmaktsanställd blivit exponerad på internet som pedofil. Även om det finns vitt skilda åsikter kring hur det här sker (jag är inte en anhängare av metodval och tror att det är skadligt på sikt) går det inte att undgå fakta. I synnerhet när informationen leder till ett annat fall som inbegriper samma person, som på liknande sätt försökt träffa en 14-åring för sex. Bara för att vara tydlig. Det här är grooming vilket är förbjudet i svensk lagstiftning och har varit så under lång tid.

Skärmdump från https://www.svt.se/nyheter/lokalt/varmland/vad-ar-grooming-vad-sager-lagen

Det lägger till ett extra lager av besvikelse när det framgår att den här individen trots att det framkommit i domslut från såväl tingsrätt som hovrätt att individen haft för avsikt att träffa en 14-åring “för mänsklig närvaro”, ljugit om det för polis med hänvisning av rädsla för att bli av med sitt jobb inom Försvarsmakten och av någon anledning haft med sig en systemkamera till dejten, ändå fått fortsätta jobba kvar på sitt hemmaförband. Och inte bara förpassad till något mörkt hörn utan fått jobba med kommunikationstjänst och Skaraborgs flygflottiljs museiverksamhet. Individen ska därmed utifrån vad som nu framkommer från olika källor tjänstgjort i samma byggnad som flottiljstaben inklusive flottiljchefen. Vilket får anses vara extremt anmärkningsvärt för en individ som 2022 försökte stämma träff med ett barn och som i den processen blivit filmad för utpressningssyfte och all information som framgår i de två domsluten.

Anmärkningsvärt med tanke på den verksamhet som F 7 bedriver och den centrala roll flera av flygsystemen har för försvaret av landet samt transport av rikets ledning. Vilket om något ställer krav på vilken personal som tjänstgör på förbandet.

Det ska sägas att den exponerade individen inte är dömd för något sexuellt umgänge med barn. I bägge fallen har det varit fiktiva barn och det kan en individ troligtvis inte få fängelse för i Sverige. Däremot har det med all tydlighet exponerats en sårbarhet hos individen som kan utnyttjas av illvilliga aktörer. En sårbarhet som nu bekräftats med den senaste händelsen. Samtidigt har det förflutit två år mellan händelserna och jag ställer mig frågan om det här är två ytterligheter eller om det finns andra barn i det här som har kontaktats.

Vad som gör mig än mer besviken och bekymrad är att förbandet inte agerat på samma resoluta sätt som man gjort mot stridspiloten som ljög om sin synkorrigering. Skillnaderna i agerande framstår som fullkomligt ologiska, i synnerhet när det handlar om en lögn under en läkarundersökning gentemot en lögn i polisförhör.

Under alla dessa år som bloggen funnits har jag berört olika fall av trakasserier, mobbning och sexuella övergrepp. Varje gång något uppdagas trillar det in DM som beskriver saker som personal sett eller upplevt som på olika sätt bekräftar bilden av att vissa förband har lite att jobba med vad gäller likabehandling och ovälkommet beteende. Men det är piss i Mississippi i jämförelse med alla meddelanden som strömmar in så fort F 7 berörs. Givetvis är det färgat av att förbandet varit i skottgluggen ett antal gånger under väldigt kort tid. Samtidigt har det nu målats upp en bild av ett förband där kvinnlig personal, i synnerhet den yngre, antingen överväger eller är på väg att lämna F 7 för att de helt enkelt inte orkar med situationen längre. Därutöver lämnar yngre befäl, i anmärkningsvärda mängder, förbandet och har gjort så under flera år på grund av en kultur som är raka motsatsen till förbandets valspråk: “vilja, kunnande, ära”. Det verkar saknas en vilja och ett kunnande att ta itu med de problem som uppdagas, då blir det inte särskilt mycket ära kvar att förvalta.

Jag får intrycket av att nuvarande C F 7, som klev på sin befattning efter att domen från hovrätten kommit, inte bara fått ett kulturarv att hantera. Han verkar även ha ärvt ett förband som inte verkar särskilt bekymrat över vad som döljer sig i väggar eller garderober. Utifrån de berättelser som jag får ta del av vore jag inte förvånad om det kommer fortsätta dyka upp händelser kopplade till både en destruktiv arbetsmiljö och tveksamt nyttjande av resurser.

F 7 har en lång uppförsbacke att vandra för att vända trenden med att vinna tillbaka sin yngre personals förtroende, i synnerhet kvinnorna. De som fortfarande inte hunnit bli lämna för att de tappat tilltron till förbandets uppgift och dess ledning.

Sida 1 av 8

Nästa

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén