Din EOBUSARE i gryningen

Kategori: Lessons learned Sida 1 av 3

Var det värt det i slutändan?

Foto: David Kristiansen/Försvarsmakten

En fråga som är återkommande i samhället i allmänhet, och kring det militära i synnerhet, är om något är “värt det”. Det vill säga, är det “värt” att investera sin tid i att exempelvis söka yrkesofficersutbildning eller söka en viss befattning. Underförstått behöver svaret indikera att det förväntande utfallet värderas högre än den investering som individen behöver göra i form av tid och arbetsinsats. En kvantifiering där vi verkar ta det för givet att vi alla har en gemensam syn på vad som är “värt” och “inte värt” vår tid. Problemet är att det inte är möjligt att svara objektivt på en sådan fråga.

Vi kan hitta flera exempel i samhället där vi som individer värderar saker och ting olika, framförallt när det gäller monetära värden. Tydligast är auktioner av olika slag där, förutom skillnaden i värdering mellan säljare och köpare, det återfinns skillnader i hur potentiella köpare värderar ett objekt. Givetvis påverkas den här värderingen av en rad faktorer som exempelvis köparens ekonomiska situation där en större plånbok kan medföra en ökad benägenhet att tillskriva ett högre värde. Precis som att ett dåligt köp fortfarande kan värderas högt för att det tar emot att erkänna en dålig affär. På samma sätt kan en arbetsinsats i att nå ett särskilt utbildningstecken vara “värt” insatsen om individen från första början anser sig ha kapaciteten att nå målet.

Vad vi även behöver väga in i ekvationen är var vi befinner oss i livet när värderingen sker. Ålder och livssituation kommer påverka om det exempelvis är “värt” att studera tre år på militärhögskola eller om den arbetsinsatsen kostar mer i förhållande till att kunna umgås med sin familj eller antal år individen kan tjänstgöra. Det finns fog för att hävda att mycket vi människor gör, gör vi för att det ger oss en känsla av välbehag. När en handling inte medför välbehag utan istället leder till en känsla av olust behöver vi hitta olika metoder för att slutföra handlingen, annars kommer vi att förkasta den. En metod i detta är bland annat att titta på vad det medför att inte slutföra handlingen, exempelvis en bestraffning (och om det är värt att ta den bestraffningen kontra arbetsinsatsen). En annan är att titta på möjligheten till belöning vid slutförande och det välbehag som detta kommer medföra. Det vill säga; är känslan av obehag nu mindre än den möjliga känslan av välbehag i slutet? Det kan bara individen själv svara på.

Poängen är att för att kunna svara på frågan om “något” någonsin är “värt” en insats krävs det en kontinuerlig process av besvarande av delfrågor som är viktiga för dig när det gäller att fatta ett beslut. Alltså, istället för att fråga om “x är värt det”, fråga istället kring de delar som är viktiga för dig just nu. Vad vill du uppnå och varför? Vad kan hjälpa eller stjälpa dig på den vägen framåt? Om du frågar en individ som redan genomfört den utbildningen du funderar på, tänk till på hur du ställer frågan. Istället för att fråga om det var “värt det” för dem, fråga istället om deras förväntningar och hur utbildningen motsvarade dessa. Uppnådde de sina målsättningar? Om de hade farhågor, blev de bekräftade eller falsifierade? En annan individs farhågor kan mycket väl vara dina målsättningar.

Samhällets ansvar mot Försvarsmakten

Militära familjer har under senare tid varit ett uppmärksammat forskningsområde, såväl hur en familj påverkas där en eller flera föräldrar tjänstgör utomlands som hur skilsmässostatistiken ser ut för de som varit utomlands på insats har undersökts. Försvarsmakten och familjen benämns som två giriga entiteter som kräver mycket av individen och där givandet till en part innebär ett tagande från den andra. Ett nollsummespel så att säga.

Det är tydligt att Försvarsmakten har insett att den samlade förmågan är avhängd på att familjelivet fungerar. Vi såg det utvecklas under “utlandsdoktrinen” där anhöriga i allt större utsträckning uppmärksammades på olika sätt. Anhöriga tackades för att de “lånade ut” sina partners till Försvarsmakten, och ytterst landet, för att lösa uppgift utomlands. Sen kom omfokuseringen från internationellt till nationellt för förbanden, vilket bland annat inneburit ökad fokusering på nationella insatser. Det här tillsammans med svårigheterna att rekrytera personal till nyckelbefattningar bidrar nu till att narrativet kring anhöriga också förändras. Det blev tydligast när kampanjen “Just nu” kablades ut.

I och med kampanjen kommer allmänheten att få en inblick i hur det är att arbeta på en ubåt, som cybersoldat och i ett specialförband och hur det går att kombinera med ett familjeliv.

Försvarsmakten

Samtidigt kom Försvarets forum ut med en större artikel kring livet som veckopendlare och vilka förmåner som en anställd kan ha rätt till för att det inte ska bli en ekonomisk katastrof. Därutöver har fler och fler jobbannonser ett tillägg i form av “Det finns goda förutsättningar för intern karriärrörlighet, friskvård och bra balans mellan arbete och privatliv.

Budskapet är enkelt, fler behöver på sikt tjänstgöra på andra orter än hemorten (om familjen inte vill flytta med) och att det inte ska ses som ett hinder med veckopendling. Vilket är lättare sagt än gjort då en sådan tjänstgöring mycket väl kan vara avhängd på att det finns ett lokalt socialt nät som kan hjälpa till när det finns småbarn i bilden. För saknas det, då kommer det bli svårrekryterat även om myndigheten kan erbjuda pendlingsbostad och några tusenlappar extra i plånboken.

Utklipp från Försvarets forum 05/2020

Det innebär att det inte bara är Försvarsmakten som har ansvar i frågan utan samhället i stort. Staten behöver i stort stödja myndigheten genom byggandet av bostäder, reformering gällande förmåner och deras beskattning men även givetvis tillse att det är möjligt att veckopendla inom landet med flyg och tåg. Det är, och har alltid varit, ett samhällsansvar att tillse att Försvarsmakten har de resurser som krävs för att lösa sin uppgift. Det är framförallt viktigt nu i en kommande tillväxtperiod där fler mycket väl kommer se sig själv i en situation där de ska hjälpa till att etablera nya förmågor på nya orter. För att inte tala om de kommande utbildningsomgångarna av HOP och HSOU där varje individ räknas för att täta de luckor som kommer uppstå framöver.

Kamrattips inför insats

Det här inlägget är en uppföljare till artikeln om tips som inte återfinns i någon försvarsmaktslitteratur. Alla tips som är uppradade nedanför har kommit in från de som följer instagram-kontot. Inlägget kan med fördel läsas med tidigare artiklar om packning och ekonomiska förberedelser inför insats.

Tipsen kommer utan någon form av rangordning och jag lämnar det till dig som läsare att själv värdera vad som skulle fungera för dig.

  1. Magnetkrokar eller någon form av lina för att lufta/torka persedlar. Kan användas i såväl boende som arbetscontainer.
  2. Förvaringshylla i tyg med flera fack. Enkelt och smidigt för att organisera kläder m.m.
  3. Skär en tratt för att blanda proteindrinken direkt i vattenflaskan.
  4. Nationellt: mackar brukar slänga sitt lager med “dagsfärska” bullar kring 04-snåret. Ett besök tjänar dubbelt syfte: Dels kan du hämta stridsvärde till manskapet i form av gobullar, dels har mackpersonal god uppfattning om normalbild.
  5. Räkningar på autogiro, städhjälp som avlastar hemma. Se till att har ordnat allt innan avresa och prata med alla familjemedlemmar. Dålig relation, dålig mission.
  6. Tänk på att man är borta väldigt länge och med ofta begränsad kommunikation hemåt. Förbered anhöriga på detta och var ärlig.
  7. Spara tid med bultskruvdragare till minplåten på “galten”.
  8. Petflaskor, tre små hål i korken = fältdusch.
  9. Ta med bekväma öronproppar/hörlurar för flyg och AC-miljöer. Brusreducerande kan rekommenderas mot just AC-ljud.
  10. Börja plocka med saker hem under leaver för att inte stå med för mycket packning vid hemrotation.
  11. Köp en slaskmobil med kontantkort till dig och din familj. Skapar möjlighet för enkel kommunikation via sms.
  12. Ladda ner en mängd ljudböcker, tillgång till internet kan vara varierande.
  13. USB-minnen och externa hårddiskar för filmer och serier, samt överföring av dessa mellan kamrater.
  14. “Foppatofflor”, gympapåse till duschgrejer samt sykit.
  15. Extra låga tunna strumpor, extra t-shirts och kalsonger. Lock tight till kydexhölster.
  16. Träna utomhus i värme för acklimatisering (betänk värmebelastning).
  17. Säkerställ att anhöriga kontaktar dig genom VB FM om du ska få dåliga nyheter.
  18. Allt som ger dig “lyxkänsla” under operation i fält. Det behöver inte göras kärvare än det är.
  19. Våga prata om farhågor samt mål med insatsen med kollegor.
  20. Ta kontakt med din företrädare, hon/han kan berätta många bra tips på vad du (inte) ska ha med.
  21. Facemist på kontor är ett måste.
  22. Fysa inför för att skapa bättre förutsättningar för acklimatisering.
  23. Förbered meningsfulla och roliga aktiviter för fritiden, för dig själv och gruppen.

Ta ut tiden i rätt ände – läs handböcker

I den militära verksamheten poängteras det ofta att vi ska ta ut tiden i rätt ände, även populärt uttryckt: “öka för att löka”. Detta innebär att vi arbetar effektivt och löser våra uppgifter snabbt och därmed skapar tid i slutändan för att kunna använda som reservtid, alternativt återhämta. Samkört med “tredjedelsprincipen” – att chefen tar en (1) tredjedel av tiden för planering och låter underställda få resterande två (2) tredjedelar för att lösa uppgiften, är det ett tänk som i teorin fungerar väl. Anledningen till att jag skriver att det fungerar i teorin är för att min erfarenhet av det praktiska genomförandet att det fungerar bristfälligt.

En erfarenhetsutmattad organisation

Det här inlägget är till huvuddel inspirerat av ett inlägg publicerat på bloggen “Inifrån sett“. I det inlägget behandlar författaren Försvarsmaktens erfarenhetshantering och hur den uppvisar brister för att uppnå sitt syfte, nämligen att dra lärdomar från genomförd verksamhet och få “mer pang för pengarna”. Problemet är dock att myndigheten har hamnat på samma plats som många civila företag; vi är jätteduktiga på att samla in data, men betydligt sämre på att bearbeta den och omvandla i handling.

Har du någon gång handlat i en nätbutik har du sannolikt fått ett mail några dagar eller veckor senare där du uppmanas att betygsätta din upplevelse och ge konstruktiv feedback till butiken. Undertecknad brukar i stort strunta i dessa uppmaningar och förpassa dem till papperskorgen, om upplevelsen inte varit något utöver det vanliga. Oftast innebär det att upplevelsen varit riktigt usel och att det behövs lyftas på något sätt som en ventil för frustrationen som köpet skapade. I ett fåtal fall kan det ha varit en oerhört positiv erfarenhet, men oftast är det inget som sticker ut åt något håll.

Men vad har detta med Försvarsmakten att göra? Jo, myndigheten har nämligen hamnat lite i samma sits där det skickas ut frågeformulär om det mesta. Är det inte det återkommande medarbetarundersökningen som kräver utbildning för att förstå, är det frågeformulär kring årets RALS-process. Två (2) viktiga processer i sig för myndighetens personal. Samtidigt finns, precis som författaren på “Inifrån sett” beskriver, en erfarenhetsutmattning hos personalen. När det gäller FM Vind är det långt ifrån hela personalstyrkan som besvarar frågorna, och de som svarar väljer bort att svara på vissa frågor. Antalet inkomna svar kring lönerevisions-processen har jag inga konkreta siffror på, samtidigt får jag inte uppfattningen av att personal har tid och ork att svara på den. En delanledning till detta är troligtvis att det är ytterligare en sak som tillförs listan över uppgifter att lösa. En annan kan vara att det är oklart om det överhuvudtaget leder till någon förändring.

hämtad ur Handbok erfarenhetshantering 2017

Det har producerats en del skrifter genom åren i ämnet och sedan några år tillbaka finns det även en handbok (H ERF 2017 – FM2017-12638:2) som omhändertar hur myndigheten ser på hela processen från upplevelse till lärdom och implementering. Därutöver finns det en specifik erfarenhetsanalysavdelning på insatsstaben (INSS) som har till uppgift att samla in erfarenheter och omsätta till åtgärder (oftast från internationella insatser). Processen är uppdelad i fyra (4) delar där jag vill påstå att myndigheten fullt ut implementerat två (2), nämligen planering och inhämtning. Det planeras för att omhänderta erfarenheter genom formulär, “hot wash ups” eller debriefs efter övningsmoment. Om än tidsoptimistiskt planerat då dessa oftast ligger i slutet och därmed blir det första som får stryka på foten när tiden springer iväg. Plötsligt blir det ett par chefer som sitter kring ett bord och försöker snabbt omhänderta de stora händelserna (vilket är det som ligger närmst i minnet). Inhämtning sker som tidigare beskrivits genom formulär och liknande, där samma inhämtningsmodell appliceras på alla tillfällen vilket i sig inte är optimalt. Det är inte alltid det är optimalt att försöka utvärdera kritiskt i grupp om det skulle innefatta att en befattningshavare kommer kritiseras för sitt agerande. Och att ett medarbetarsamtal ska utvärderas sanningsenligt om medarbetaren inte håller med chefen ter sig något naivt.

De två (2) sista delarna, analys och implementering, är de delar som Försvarsmakten enligt min mening är betydligt sämre på att utföra. Om de ens utförs överhuvudtaget. En ordentligt planerad inhämtning kommer troligtvis generera ett stort informationsunderlag att bearbeta. Det vill säga att det kommer krävas resurser i form av tid och personal att omhänderta och analysera. Här finns det en risk att det blir ytterligare en arbetsuppgift som tillförs en enskild medarbetare som redan har mycket på sitt bord. Då kommer resultatet att bli därefter troligtvis. Precis som med soldatutbildning vill jag hävda att det är respektlöst att utkräva att personalen ska utvärdera saker och ting, men sen inte tilldela tillräckligt med resurser för att omhänderta underlaget och skapa en produkt som är användbar. Den här individen ska därutöver inte vara en person som på något sätt är i beroendeställning till den verksamhet som utvärderas, varken genom att vara underställd eller så pass familjär att det riskerar att leda till att egna förklaringar läggs in undermedvetet i analysprocessen.

Vilket leder till sista steget, implementering. Det här är kanske det svåraste för såväl myndigheter som företag att tillämpa. Blir kritiken för syrlig finns det risk för att mottagaren bara slår ifrån sig erfarenheterna och hittar förklaringar till varför analysen är felaktig. Blir kritiken för mild kommer det tolkas som att allt är väl och att allt ligger innanför det som kan tänkas vara rimligt med hänvisning till verksamhetens komplexitet. Men även om vi hittar rätt “nivå” på kritiken kommer det krävas att det finns en beslutsfattare som vågar ta beslutet att införa förändringar. Framförallt att stå emot den troliga motreaktion som kommer varje gång något förändras. Risken är nämligen att kraftfulla motreaktioner gör att implementeringsprocessen avstannar eller reverseras och därmed hamnar vi tillbaka på ruta ett. En förändring tar tid att genomföra och den kommer sällan fungera lika smärtfritt som en process som körts in under flera år.

Det är en smärtsam process att lära sig nya saker och omhänderta erfarenheter. Ett tydligt exempel är införandet av ett nytt administrativt informationssystem likt PRIO där det krävs nya metoder jämfört med tidigare system. Eller för den delen införandet av ett helt nytt materielsystem som har helt andra tidsförhållanden vid exempelvis vård än vad erfarenhetsvärdet säger från föregångaren. Detta kommer i sig få verkningar in på andra områden och plötsligt är hela systemet i obalans. Därför är det otroligt viktigt att hela erfarenhetshanteringsprocessen fungerar och görs grundligt i ett inledande skede, för att sen fasas ut eller omfokuseras när verksamheten börjar flyta på igen.

På så vis blir signalen tydlig till personalen att deras erfarenheter är värda något och att det leder till faktiska förändringar i verksamheten. Framförallt slipper organisationen att drabbas av erfarenhetsutmattning för att allt ska ständigt ska utvärderas. Precis som vid ett skjutpass ska vi givetvis uppmärksamma det som fungerar, däremot ska fokus ligga på det som vi kan förbättra för att uppnå önskat resultat och därmed bli en vassare krigsorganisation.

Specialförbandens erfarenheter av stående insatsförband

När Försvarsmakten övergick från ren värnplikt till kontrakterat försvar insåg man att det skulle innebära en rad utmaningar och förändringar. Därför genomfördes en studie 2010 med Specialförbanden som var de som hade erfarenhet av stående insatsförband. Intervjuerna resulterade i en erfarenhetsrapport 2011. Jag brukar gå tillbaka och läsa den lite av och till för att stämma av hur vi gör nu. Så här snart nio (9) år efter publicering, med en återgång till värnplikt, och en försvarsberedning som förespråkar en förändring i uppsättning mellan värnpliktig och anställd personal, är det nog dags att göra en check vart vi är och hur specialförbandens erfarenheter omhändertogs av Försvarsmakten i stort.

Vid en tillbakablick mot den inledande tiden vid specialförbanden är det enkelt att konstatera
att en rad onödiga misstag begicks därför att beslut och koncept inledningsvis var starkt
influerade av de erfarenheter som de inblandade hade från sin tid vid värnpliktsförband. Efter
hand som tiden gick och insikterna växte om att det var omöjligt att bedriva verksamheten på
samma sätt som vid värnpliktsförbanden har det varit nödvändigt att utveckla andra koncept
för att möta verksamhetens och de anställdas behov. Allt detta är inte relevant för
Försvarsmakten i sin helhet och en del saker är strikt verksamhetsrelaterade och därför ej
överförbara till alla. Likväl finns en mängd områden inom vilka viktiga och relevanta
erfarenheter föreligger.

Specialförbandens erfarenheter av stående insatsförband med anställd personal – Erfarenhetsanalys av INS ERF ANA

Förbättrad informationsspridning skapar en vassare organisation

Det sägs ofta att genom att titta på historiska misslyckanden kan vi nå framgång i framtiden. Även om vissa individer kan tycka det är extremt intressant med militärhistoria, och mycket traditioner vilar på olika historiska händelser, är det främst utifrån ett lärande-perspektiv som ämnesområdet återfinns inom officersutbildningen. Genom att titta på sådant som har skett, och förstå varför, önskar vi att inte falla i samma fälla och därmed öka sannolikheten att vi lyckas med vår uppgift.

Men även trots att vi läser på om alla möjliga historiska slag, djuplodar i taktiskt tänkande och tror oss förstå allt som vi kan tänkas behöva förstå som striden, kommer vi för eller senare att hamna i en situation där vi antingen misslyckas helt med uppgiften eller lyckas med dyrköpta erfarenheter (i värsta fall med förlust av människoliv). Dessa erfarenheter blir precis som militärhistoria ett underlag som framtida soldater och officerare kan studera och lära sig utav. Det är i alla fall vad vi påstår.

Värmebelastning, symtom och åtgärder

Problematiken kring värme och militär aktivitet återkommer varje sommar, och är ständigt aktuell vid internationella insatser i länder kring ekvatorn. I inlägget om varför stridsskjorta även behövs nationellt skrapade vi lite på ytan kring de risker som föreligger vid fysisk aktivitet och varma dagar. Precis som tidigare nämnts hade exempelvis Storbritannien vid slutet på 90-talet ett antal soldater som årligen fick uppsöka vård på grund av överhettning. Detta blir intressant för Sverige då vårt klimat, trots vad många antagligen tror, inte skiljer sig temperaturmässigt från Storbritannien. Även om människokroppen är bättre utformad för att hantera värme än kyla, har vårt nyttjande av kläder och krav på verksamhet under dygnets varmaste timmar skapat en situation där vi behöver vidta vissa åtgärder för att inte ta skada.

Detta har återigen aktualiserats då det förra året förekom en del skador relaterade till värme. Tillsammans med en hårdför linje att fältjackan till 90 Lätt inte får nyttjas vid stridsmoment verkar detta ha bidragit till att Högkvarteret kände sig nödgade att skicka ut en skrivelse om hur vissa stycken i uniformsreglementet ska tolkas och vilka möjligheter chefer har att reglera klädseln vid varmt klimat[1].

Vad tänker du?

Varje gång jag delar en nyhet som kan anses vara kontroversiell på Instagram brukar det dimpa in lite meddelanden med frågan; “Vad tycker du om detta?”. Och jag har inga problem med att svara på en sådan rak fråga, samtidigt önskar jag att samtalet hade kunnat börja med vad du tänker.

Förstå mig rätt här, jag uppskattar att få frågan och jag uppskattar att ni engagerar er i att reagera på det som jag publicerar. Det jag däremot saknar är att diskussionen blir bredare än i privata meddelanden. För jag förstår på vissa reaktioner och vissa meddelanden att det finns tankar om såväl möjligheten till militär tjänstgöring för personer med spektrumdiagnoser som Försvarsmaktens jämställdhets- och likabehandlingskampanjer. Men de kommer sällan fram på andra ställen än i privata forum där ingen utomstående kan ta del av det.

Ha i beaktande att jag inte explicit syftar på det som kan tolkas som negativa åsikter, utan också det som kan ses som stödjande. För det är även viktigt att kommunicera när du tycker något är rätt och riktigt.

Av det jag har observerat på sociala medier genom åren har vi inga begränsningar i att diskutera stridsutrustning, fordon, ledarskap eller löner. Sådant som kan ses som väldigt okontroversiellt att diskutera och vara kritisk emot, och som samtidigt få utomstående ens bemödar sig att läsa. Men när det kommer till ämnesområden som korsar över till den civila domänen, där utomstående engagerar sig och har åsikter, verkar vi mindre benägna att ens lyfta ämnet.

Jag tror att det bara kan gagna oss som organisation om vi vågar ta för oss i diskussionerna och lägger på vårt perspektiv. För det är bara vi som kan svara på hur det ser ut i den kontexten vi rör oss i. Alla andra kan bara gissa vilket i sin tur kan leda till felaktiga slutsatser. Detta kommer sannolikt även innebära att vi kommer stå där ett par gånger och inse att vi trodde fel om något. Samtidigt är det priset som vi måste vara villiga att betala för att som organisation och grupp utvecklas och fatta beslut som kan stå stadigt i ett samhälle som annars kan te sig “svajigt”.

Våga ventilera dina tankar även om de inte är fullständiga. Var inte rädd för att vara den som först bjuder på hur du ser på saken.

Sida 1 av 3

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén