Din EOBUSARE i gryningen

Kategori: Lessons learned Sida 1 av 4

Den inte så självklara folkrätten

I och med Rysslands angrepp på Ukraina, och med den alla upptäckta övergrepp mot civilbefolkning och brott mot krigets lagar har folkrätten som ämne fått ta plats i rampljuset. Den 10 februari publicerade Dagens Nyheter en debattartikel av Försvarsmaktens företrädare för folkrätt. Artikeln hade fått en klickvänlig (dvs provocerande) rubrik som löd: “Visst kommer även svenska soldater att begå krigsbrott”. Rubriken i sig var tillräcklig antagligen för att få det militära kollektivet att snabbt ta avstånd och med handen på hjärtat förklara att de minsann inte alls kände igen sig i bilden eller ens hört någon som skulle yttrat något folkrättsvidrigt. Så även den nu ökände utbildningschefen för Försvarsmakten, generalmajor Cherinet, kände sig tvungen att formulera en respons. Vi är helt enkelt inte Ryssland kan stora delar av responsen sammanfattas till.

Vad betyder då det här? För om Sverige hamnar i krig så är risken överhängande att svenska förband begår krigsbrott. Inte medvetet – utan för att vi har en alldeles för dålig utbildning om vad som är tillåtet.

Krister Wedin

Hur man inte fortsätter försvara ett beslut

Efter att den värsta stormen lagt sig efter debaclet kring avdrag från kadetters ersättning, har elden återigen fått nytt syre efter en videokonferens (VTC) mellan generalmajor Cherinet och kadetternas förtroendevalda. VTC:n var det utannonserade möte som generalen sade sig vilja ha med kadetterna, men som kadetterna vänligt med bestämt tackade nej till. Men i dagarna kallades förtroendevalda ändå till en VTC där de skulle få möjligheten att ställa frågor om beslutet, framförallt för att få klarhet i resonemanget kring varför man fattar det här beslutet i ett så pass sent skede.

Skjutolyckan i Norge och dess efterspel

Den 30 november 2021, klockan 1550 vådasköts en norsk värnpliktig av en svensk soldat under en pågående övning i Norge. Den 20 december 2021 anmäler Försvarsmakten händelsen till svensk polis, samtidigt pågår en norsk förundersökning. Tiden där emellan har sannolikt gått åt för att samverka mellan länderna samt beredda ärendet kopplat till försvarssekretess samt juridiska spörsmål. Den norska haverikommissionen genomförde en utredning som publicerades den 15 augusti 2022. Den 11 maj 2023 skrev svensk media om att soldaten i fråga åtalats vid Örebro Tingsrätt för grov vållande till kroppsskada. Den 10 oktober 2023 kom domen där soldaten friades helt. Sett till det som har framkommit i den norska utredningen fanns det frågetecken kring när och hur patronen laddats i vapnet, och vem som egentligen bär ansvaret för själva händelsen. Soldaten eller övningsledaren?

I tingsrättens beslut framgår det att domstolen anser att soldaten inte varit försumlig i sin hantering av ammunition “på ett sätt som utgör klandervärd oaktsamhet”. På samma sätt anser tingsrätten att soldaten ej varit oaktsam i sitt agerande genom att öva torrt utan lösskjutningsanordning och utan att ta ut mekanismen ur vapnet. Tingsrätten anser att det troliga är att patronen har legat i stridsutrustningen och vid något tillfälle tryckts in i magasinet. Det senare har testats av Nationellt Forensiskt Centrum och visat sig vara fullt möjligt.

Jakten på lärdomar från Ukraina

“Erfarenheter från Ukraina visar…”, “vi har sett följande i Ukraina…”, “En lärdom från Ukraina är…”. Ett axplock av uttryck vi har hört det senaste året gällande vad vi kan dra för lärdomar från kriget. Det gäller såväl det militära som det civila försvaret. Alla vill hitta “den där” erfarenheten, den kritiska lärdomen som kommer göra oss betydligt bättre rustade för framtidens krig. Det finns ingen brist på exempel som kan ges titeln “den viktigaste lärdomen”. Det finns framförallt gott om lågt hängande frukt att plocka som vikten av värn, fjärrstyrda farkoster på bred front, artilleri och hemvärn med buret luftvärn. Problemet med att försöka hitta “den där” eller ens “de där” kritiska lärdomarna som kommer göra oss bättre rustade för framtiden är att de kommer färgas av vårt bias (det vi redan tycker är viktigt kommer vi se som avgörande i Ukraina), tillgången till källor (vi kan inte dra lärdomar från det vi inte ser) och hur nära vi har det i minnet (de lärdomar som sågs som kritiska i början av kriget ses inte som lika viktiga idag).

Det finns ingen brist på information av bearbeta, framförallt när det gäller visuellt underlag. Utmaningen är att hinna strukturera och bearbeta informationen så att den blir en lärdom som är giltig idag och i framtiden, en form av “allmän sanning”. Vilket är svårt då krig är rörlig materia och formas av de ingående parternas förmågor, vilja samt prioriteringar. För att hantera detta kan vi använda oss av olika metoder och teorier som verktyg för att strukturera upp informationen och snabbare komma fram till en slutsats. Problemet är att slutsatsen inte kommer vara starkare än valet av metod (eller för den delen dataunderlaget) och därmed finns alltid en risk att vi drar felaktiga slutsatser. Vilket riskerar att leda till stora förluster av liv (lex vk1).

Tittar vi från offensivens början den 24 februari 2022 fram tills idag kommer vi inte bara identifiera olika faser, vi kommer även se att vissa förmågor haft mer framträdande roller i en fas medan den knappt synts i nästa för att sen återkomma i en hybridform i en annan fas. Därutöver behöver vi identifierad vad den observerade förmågan är en reaktion på. De senaste månaderna har vi sett en markant ökning av FPV-farkoster bestyckade med olika typer av sprängladdningar – varför? Är det framtvingat av något lokalt tillstånd eller är det ett tekniskt språng? En del av de tekniska lösningarna vi ser från Ukraina är inte sällan sprungna ur bristen på ammunition, brist på mer avancerade tekniska system eller för att motståndaren helt enkelt saknat skydd där och då. Precis som i alla föregående krig uppfinns en rad olika lösningar för att lösa specifika problem på slagfältet, en del av de här lösningarna blir inte mer än koncept medan andra blir dagsländor som lever korta perioder.

Vi ser just nu början på en ukrainsk offensiv där vi även kommer få se system som stridsfordon 90 och stridsvagn 122 ta plats på slagfältet. Det innebär också att vi kommer få se hur dessa system slås ut och blir vrak. Det är krigets realitet. På samma sätt kan vi komma att se systemen prestera bättre än förväntat. Det innebär att vi behöver vara försiktiga i vad vi drar för lärdomar. För krig är som sagt dynamiskt. Striden är en extrem form av reaktion och motreaktion där utfallet inte enbart beror på teknisk eller numerär överlägsenhet i situationen. Skicklighet och slumpen är ständigt närvarande där det senare mycket väl kan trumfa allt av det förgående.

Oavsett vilken lärdom du drar eller har dragit från kriget är det viktigt att du kan förklara på vilken data och vilka premisser slutsatsen är dragen. Om vi exempelvis vill införa en grövre kaliber på våra eldhandvapen behöver det vara tydligt på vilka premisser det görs, så att vi kan vidta åtgärder den dagen de premisserna inte längre är giltiga. Det är så vi utvecklas i takt med framtiden.

Försvarsmakten kommer fortsätta i inkörda spår

Den 3 april 2023 publicerade ställföreträdande personaldirektören ett blogginlägg med rubriken “Försvarsmakten ska fortsätta vara en attraktiv arbetsgivare“. Bakom de sedvanligt tomma orden med tillhörande floskelbingo finns en mer lämplig rubriksättning: Försvarsmakten kommer inte göra något annorlunda utan fortsätta precis som vanligt. För efter alla dessa år, framförallt de senaste fem turbulenta åren med en kraftig ambitionsökning, en tuffare ekonomisk sits för gemene man och ett Nato-medlemskap runt hörnet verkar myndigheten på allvar anse att 250 kr mer för ett övningsdygn är en “väsentlig satsning”. Eller för den delen att man förra våren fastställde en ny lönestruktur som man sen vägrade införa förrän Rals-processen drog igång vilket har inneburit att personal har arbetat under fastställd lägsta lön i ett halvår utan möjlighet till retroaktiv ersättning. Som om det inte vore nog så säger man från myndighetens sida att det pågår ett arbete för att Försvarsmakten ska “bli en ännu mer attraktiv arbetsgivare för vår personal”. Det här säger man två år efter att man kommunicerade att myndigheten inte behövde mer pengar, trots att personal fortsatte att lämna till andra mer välbetalda jobb hos andra myndigheter.

Den ställföreträdande personaldirektören skriver om hur det ska till ett “helhetsgrepp” och där vissa effekter kommer synas först på “lång sikt”. Tillåt mig att sucka ljudligt över de här uttjatade begreppen. Helhetsgreppet som Försvarsmakten skulle tagit för länge sedan vore att kräva pengar för att kunna öka löner och ersättningar markant, och med markant menar jag över inflationsnivåerna så att reallöneökningen inte är en hundralapp (det vill säga ingen ökning överhuvudtaget utan enbart en slump att det föll ut på det sättet).

Just nu sitter jag på ett antal listor över löneboxar på ett par förband (innan föregående Rals och för vissa innan den nya lönestrukturen), vad som är synonymt är att skillnaderna på lägre nivåer mellan befattningshavare är otroligt små, kanske en tusenlapp som bäst. Skillnaderna blir betydligt större på regementsnivå bland chefer. Det är som att det blir enklare att motivera högre löner när det går att knyta an till förvaltningsansvar.

I sitt inlägg konstaterar ställföreträdande personaldirektören att det, förutom piloter, finns en rad bristyrken där det fortsatt saknas personal. Det märkliga är att detta inte syns i lönetablån för befattningarna. Att en kadett just nu läser till att bli ledningssystemsofficer innebär inte att denne kan se framemot en högre lön jämfört med om denne skulle läst en annan inriktning. Vad som istället är standard inom myndigheten är att lura alla att det finns en ingångslön och att den alltid är lägsta möjliga oavsett vad individen tar med för erfarenhet eller kompetens in i sin befattning. Det är inte heller så att förbanden aktivt använder de verktyg som finns för att kompetensutveckla personalen, exempelvis LOM. Istället verkar förband se det som sin uppgift att bevaka den pengapåsen och inte godkänna studier som tar sikte på bristområden i framtiden, exempelvis information- och cybersäkerhet.

Istället för att prata om “dialog” och sen fortsätta kämpa emot alla former av höjningar vore det på sin plats att myndigheten självmant agerade kraftfullt för att höja löner och instruera förbandens personalfunktioner att sluta bete sig som självgoda “gatekeepers” med en “take it or leave it”-attityd. För bevisligen håller den inte i längden när personalen inser att att deras kompetens värderas högre på annat håll, eller för den delen när den militära personalen inser att de kan växla och bli civila istället med högre lön utan de militära kraven på rörlighet med mera.

Försvarsmakten ska inte lägga tid på att försöka framstå som en attraktiv arbetsgivare. Den tiden är förbi. En tydlig värdemätare på om man överhuvudtaget bryr sig om framtiden är beredskapsersättningen som legat orörd i några årtionden. Vad sägs om att höja den istället för att försöka hitta kryphål för att kunna använda värnpliktiga i “stående förband” för beredskapstjänstgöring utomlands?

Containerbranden som är vårt nästa eldhandvapen

Uppdatering 230413 – Gällande ak4 och var dessa ska komma ifrån har arméförvaltare Felldén förtydligat att dessa inte kommer hämtas ifrån Hemvärnet utan det finns en tillräcklig mängd sparad. Se tweet längre ner.

Nedanstående animation får sammanfatta hur jag uppfattar den pågående processen, eller rättare sagt processerna, vad gäller nästa eldhandvapenfamilj.

Att Försvarsmakten har varit i behov av nya automatkarbiner har länge varit känt. Redan 2012 publicerade Försvarsmakten behovet av att ersätta vapengarderoben. Sedan projekt “AK6” drog igång på allvar har ryktena florerat friskt kring vad nästa automatkarbin blir i form av kaliber och tillverkare. Allt eftersom åren gått har det blivit tydligt att det finns flera rör som arbetar parallellt med sina egna agendor om vad som är den rätta vägen framåt. Det fanns pensionerade generaler som konsultade för tjeckiska företag som därutöver annonserade friskt i svensk facktidskrift. Det fanns en tydlig politisk vilja om att fördjupa samarbetet med vår granne i öst. Och så har det ovanpå detta funnits en falang som aktivt arbetat för att införa en större kaliber på vaga grunder. I allt det här ska sen FMV skrivit såväl allehanda avtal som genomfört tester med automatkarbiner. Så det var med viss förvåning jag, och säkert några till, mottog nyheten om att nästa eldhandvapensfamilj skulle köpas in från finska Sako samtidigt som att man skulle lägga större delen av 2023 på att testa vapnet man valt. En något bakvänd process med tanke på att testerna då helt enkelt inte får misslyckas för då skjuts hela tidsplanen i sank.

Så det var kanske inte med en enorm förvåning jag har nåtts av att allting inte är så färdigt som FMV och Försvarsmakten påstått i sina respektive nyheter om nästa eldhandvapensgarderob.

Det som nu nått ut i myndigheten är att det ska införskaffas så kallade “gapfillers” medan Sako-projektet fortgår med sina tester och, förhoppningsvis, införande enligt plan. Det som ska införas är en gapfiller för självskyddsvapnet som köps direkt från marknaden, det vill säga en färdig lösning. Och helt plötsligt blir ryktet om en MCX Rattler levande igen, framförallt blir det logiskt varför vissa är så pass övertygade om att det vapnet kommer att införas. Om du inte riktigt hänger med på vad jag menar så ska jag sammanfatta det innan jag går vidare; hela processen med nya automatkarbiner är ett “clusterfuck” av olika viljor och beslutsrör utan någon form av samordning eller insyn av de instanser som borde rimligtvis ha insyn. För som om det inte vore tillräckligt rörigt kring SSV, nu kommer helt plötsligt en brandfackla in från höger som säger att AK 4 med ny kolv ska tilldelas de med strid som huvuduppgift. Ja du läste rätt. Det som varit ett skämt kring att Försvarsmakten återtar 90-talet fick nu ytterligare substans när det från en försvarsgrensstab kommuniceras att AK5C ska ersättas med en Ak4. Grattis hemvärnet, ni ser alltså ut att bli av med era automatkarbiner. Det är bara oklart vad som ni ska få istället.

Det sägs att om vi själva inte har en aning om vad vi gör, så kan inte heller fienden veta. Processen kring nästa automatkarbin framstår nu som ett praktexempel på en maskerovka “gone to far”. Just nu verkar flera aktörer dra i olika riktningar grundat i olika taktiska och strategiska målsättningar. Alla troligtvis motiverade av “tidens allvar” och viljan att visa framfötterna. Kanske t o m att bli “den” som drev igenom en förändring som stärkte landets försvarsförmåga i en tid av “kris”.

Min önskan är att Riksrevisionen eller någon annan form av fristående granskande instans utreder vad det är som egentligen händer och vad den här cirkusen har kostat skattebetalaren i ineffektiva processer. För att inte tala om att det måste tydliggöras var det har gått fel så att vi kan komma till rätta med problematiken inför nästa EHV-projekt. För om vi nu köper ett vapensystem med möjligheten till att uppgradera kalibern någon gång i framtiden måste vi redan nu försäkra oss om att den processen sköts bättre än vad den containerbrand som nu är ak6/24/25/whatever dagens siffra är.

Starta ett projekt likt taktisk.se

Det är ca 13 år sedan den här hemsidan startades. Sju år sedan instagram-kontot, själva navet och motorn till allt, aktiverades. Under den tiden har en hel del vatten runnit under bron, lärdomar har dragits och saker har förändrats. Således är det troligtvis högtid att redogöra för hur även du skulle kunna dra igång ett sånt här projekt och hur du håller det vid liv.

För det kritiska är oftast inte att starta något, det är att hålla det vid liv när den initiala skaparglöden har lagt sig och du behöver börja anstränga dig för att publicera nya inlägg. Framförallt är det av vikt att du kan flytta kulminationspunkten så pass långt bort att när den väl kommer (för det gör den för eller senare) har du skapat en plattform som kan självgenerera aktivitet samt engagemang.

GU-enkäten, en kortare sammanfattning

Enkäter frammanar ofta känslor av olika slag. Den årliga GU-enkäten är inget undantag. Alla har olika infallsvinklar och plockar ut olika saker som det viktigaste att ta med sig medan andra saker framhävs som oviktiga och därmed ska förkastas. Årets enkät följer samma mönster där framförallt statistiken kring diskriminering och kränkande behandling ånyo blir en konfliktyta. I Försvarsmakten egen nyhet om resultatet framhävs att nöjdheten ökat samtidigt som en fjärdedel av de som svarat fortsatt anser sig ha fått utstå kränkning eller trakasserier. En vanlig respons är då att de värnpliktiga är “lättkränkta” och att en del situationer blåses upp oproportionerligt utifrån vad som egentligen hände i en specifik situation.

Det ska understrykas att det är troligt att det förekommer exempel som är överdrivna av individen, såväl medvetet som omedvetet. Samtidigt kan vi inte ogiltigförklara vad en fjärdedel av 3900 respondenter baserat på enbart anekdotisk bevisföring. Precis lika lite som att vi kan säga att en utbildning håller högsta kvalité för att en respondent tyckte så. Vad som tyvärr inte framgick i Försvarsmaktens nyhet var hur de drabbade såg på hur myndigheten agerat på de fall som anmälts till exempelvis befäl. Därav ämnar den här artikeln att göra nedslag i siffrorna (det kommer bli många siffror) för att skapa en balans till diskussionen som sker, och som kommer att ske även i framtiden.

Utveckling av den nationella SERE-utbildningen

Kriget i Ukraina har nu pågått i en vecka och det finns just nu inget som tyder på att det kommer ta slut inom de närmsta dagarna. Förutom att den ryska krigsmaskinen har visat på stora brister i sitt genomförande samt att moralen hos truppen inte varit så stark som man kanske hoppats. I samband med detta har såväl den ryska som den ukrainska sidan visat upp bilder och filmklipp med krigsfångar som antingen enbart visas upp med ansikte, eller som visas upp på film där de svarar på frågor alternativt får ringa hem till sina anhöriga. Innan vi går vidare ska det förtydligas att detta är något som bägge sidor genomför, och vi såg liknande sekvenser i kriget mellan Armenien och Azerbajdzjan förra året.

Således blev det naturligt att följa upp min tidigare artikel om SERE i en nationell kontext med några observationer om hur vi kanske behöver tänka om gällande vår utbildning.

SERE ur ett nationellt perspektiv

Efter en diskussion kring SERE på discord och en kommentar kring “evasion” ur en nationell kontext tänkte jag att det är ett tillräckligt intressant ämne för att utveckla i ett (och möjligen flera) inlägg. Framförallt för att det har hänt en hel del sedan den gamle trotjänaren Handbok Överlevnad kom ut 1988. Försvarsmaktens överlevnadsutbildning, precis som exempelvis skjututbildningen, har utvecklats och anpassats efter såväl ny utrustning som de operationsområden vi befunnit oss i under de senaste 20 åren.

Utan att gå allt för djupt in i historiken kring hur överlevnadsutbildningen såg ut förr behövs några särskilda skillnader lyftas för att lägga grunden för den här artikeln. Förr låg fokus på en typ av överlevnad som kan liknas med bushcraft och att överleva i en värld som har väldigt många likheter med det postapokalyptiska samhället. Det vill säga att man såg framför sig att soldater som tvingades fly enskilt skulle behöva använda det som fanns till hands från naturen för att kunna göra allt från att laga mat till att utöva sjukvård. Skulle soldaten eller sjömannen mot förmodan ha oturen att bli tillfångatagen var långa förhör med stresspositioner att vänta. I stort var det mycket av utbildningen som kretsade kring att härda ut tills momentet eller övningen tog slut.

Idag ser det annorlunda ut och de delar som nämndes ovan är i stort enbart minnen från hur det en gång var. När Försvarsmakten började vända sig utåt i världen och på allvar skicka ut förband runt om i världen anammades även ett internationellt tänk kring överlevnadsutbildning. Det är här begreppet SERE kommer in. Ordet är en akronym som tillsammans bildar systemtänk från “ax till limpa” där överlevnad enbart är en del: Survival, Evasion, Reistance och Extraction (eller escape om du föredrar den amerikanska termen). På ren svenska blir det: överlevnad, flykt, fångmotstånd och undsättning.

Sida 1 av 4

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén