Din EOBUSARE i gryningen

Kategori: Lessons learned Sida 1 av 3

GU-enkäten, en kortare sammanfattning

Enkäter frammanar ofta känslor av olika slag. Den årliga GU-enkäten är inget undantag. Alla har olika infallsvinklar och plockar ut olika saker som det viktigaste att ta med sig medan andra saker framhävs som oviktiga och därmed ska förkastas. Årets enkät följer samma mönster där framförallt statistiken kring diskriminering och kränkande behandling ånyo blir en konfliktyta. I Försvarsmakten egen nyhet om resultatet framhävs att nöjdheten ökat samtidigt som en fjärdedel av de som svarat fortsatt anser sig ha fått utstå kränkning eller trakasserier. En vanlig respons är då att de värnpliktiga är “lättkränkta” och att en del situationer blåses upp oproportionerligt utifrån vad som egentligen hände i en specifik situation.

Det ska understrykas att det är troligt att det förekommer exempel som är överdrivna av individen, såväl medvetet som omedvetet. Samtidigt kan vi inte ogiltigförklara vad en fjärdedel av 3900 respondenter baserat på enbart anekdotisk bevisföring. Precis lika lite som att vi kan säga att en utbildning håller högsta kvalité för att en respondent tyckte så. Vad som tyvärr inte framgick i Försvarsmaktens nyhet var hur de drabbade såg på hur myndigheten agerat på de fall som anmälts till exempelvis befäl. Därav ämnar den här artikeln att göra nedslag i siffrorna (det kommer bli många siffror) för att skapa en balans till diskussionen som sker, och som kommer att ske även i framtiden.

Utveckling av den nationella SERE-utbildningen

Kriget i Ukraina har nu pågått i en vecka och det finns just nu inget som tyder på att det kommer ta slut inom de närmsta dagarna. Förutom att den ryska krigsmaskinen har visat på stora brister i sitt genomförande samt att moralen hos truppen inte varit så stark som man kanske hoppats. I samband med detta har såväl den ryska som den ukrainska sidan visat upp bilder och filmklipp med krigsfångar som antingen enbart visas upp med ansikte, eller som visas upp på film där de svarar på frågor alternativt får ringa hem till sina anhöriga. Innan vi går vidare ska det förtydligas att detta är något som bägge sidor genomför, och vi såg liknande sekvenser i kriget mellan Armenien och Azerbajdzjan förra året.

Således blev det naturligt att följa upp min tidigare artikel om SERE i en nationell kontext med några observationer om hur vi kanske behöver tänka om gällande vår utbildning.

SERE ur ett nationellt perspektiv

Efter en diskussion kring SERE på discord och en kommentar kring “evasion” ur en nationell kontext tänkte jag att det är ett tillräckligt intressant ämne för att utveckla i ett (och möjligen flera) inlägg. Framförallt för att det har hänt en hel del sedan den gamle trotjänaren Handbok Överlevnad kom ut 1988. Försvarsmaktens överlevnadsutbildning, precis som exempelvis skjututbildningen, har utvecklats och anpassats efter såväl ny utrustning som de operationsområden vi befunnit oss i under de senaste 20 åren.

Utan att gå allt för djupt in i historiken kring hur överlevnadsutbildningen såg ut förr behövs några särskilda skillnader lyftas för att lägga grunden för den här artikeln. Förr låg fokus på en typ av överlevnad som kan liknas med bushcraft och att överleva i en värld som har väldigt många likheter med det postapokalyptiska samhället. Det vill säga att man såg framför sig att soldater som tvingades fly enskilt skulle behöva använda det som fanns till hands från naturen för att kunna göra allt från att laga mat till att utöva sjukvård. Skulle soldaten eller sjömannen mot förmodan ha oturen att bli tillfångatagen var långa förhör med stresspositioner att vänta. I stort var det mycket av utbildningen som kretsade kring att härda ut tills momentet eller övningen tog slut.

Idag ser det annorlunda ut och de delar som nämndes ovan är i stort enbart minnen från hur det en gång var. När Försvarsmakten började vända sig utåt i världen och på allvar skicka ut förband runt om i världen anammades även ett internationellt tänk kring överlevnadsutbildning. Det är här begreppet SERE kommer in. Ordet är en akronym som tillsammans bildar systemtänk från “ax till limpa” där överlevnad enbart är en del: Survival, Evasion, Reistance och Extraction (eller escape om du föredrar den amerikanska termen). På ren svenska blir det: överlevnad, flykt, fångmotstånd och undsättning.

Vad är vårt mål? Vad är vårt syfte? Och varför har vi våra krav?

Inspirerad av ett inlägg på instagram (se nedan) var det dags att återvända till vår användning av begreppen mål, syfte och krav. Jag har berört det på olika sätt tidigare och jag tycker att det är viktiga begrepp som vi inte ger den uppmärksamhet de förtjänar (och kräver).

Jag tycker att @verkan_ slår huvudet på spiken på ett par punkter. Det första är att det drillas in att det är viktigt med mål, syfte och krav, men att vi däremot egentligen missar att förklara varför det är viktigt samt utbilda i hur begreppen bör nyttjas. För kan vi inte formulera vad vi ska kunna och varför vi ska kunna det blir det svårt att formulera de krav som vi använder som kontrollstationer för vårt kunnande, vilket innebär att vi inte kan komma fram till hur vi ska ta oss an problemet.

Vi jobbar mycket med målbilder från olika ledningsnivåer över olika tidsrymder som kokas ned till prioriteringar och konkreta fokusområden under olika faser eller kvartal. Det är fullt möjligt att det är här vi går fel då förbanden planerar olika skeenden år in i framtiden, och därmed fastställer när exempelvis förbandsövningar ska ske, baserat på hur årscykeln vanligtvis sett ut. Oftast kopplat till begrepp som krigsförbandsduglighet (KDU) eller krigsförbandsövning (KFÖ) vilket skapar förutsättningar för att få prioritet internt. Eller för den delen när det gäller grundutbildning där utbildning ska ske enligt fastslaget utbildningsprogram.

Så långt är det egentligen inga problem. Det finns tydliga specifikationer som talar om vad förbandstypen ska ha för förmågor och hur förbanden ska utformas. Däremot uppstår problemet närmare golvet där målsättningarna längre upp blir diffusa. Här är tanken att de ska brytas ner och konkretiseras linjevägen, tyvärr visar verkligheten att så inte är fallet. Istället blir ordern “genomför övning x!” där det saknas såväl mål som syfte för den enskilde instruktören att använda som ledstänger i sin planering av övningen. Som tidigare nämndes, utan mål och syfte blir det svårt att utforma ett mätbart krav.

Det kan tyckas självklart att målet är att utbilda vassa krigare med hög duglighet i strid. Runt det kan vi antagligen enas utan större diskussion. Problemet ligger i hur vi ska gå tillväga för att effektivt utbilda en duglig soldat eller sjöman. Vilket kommer vara extremt viktigt under den här försvarsbeslutsperioden då vi ska växa på alla håll med begränsade resurser med bibehållen kvalité.

Vi har ett ansvar att utbilda mot tydliga krav, att förvalta varje minut vi tar i anspråk från den värnpliktige och därmed varje krona vi tilldelas av skattebetalaren. Vi har helt enkelt varken tid eller råd, nu eller i ett framtida krig, att inte veta vad vi vi gör, varför vi gör det och framförallt hur vi ska gå tillväga.

Stridsvästmodifikationer

En del har länge efterfrågat en del 3 till hur man kan modifiera sin stridsväst 2000. Då jag inte använt det systemet i princip sedan jag skrev del 2 (vilket var 2016) vore det missvisande och troligtvis inte lika anpassat till verkligheten som om en riktig användare författade inlägget. Men som plåster på såren kommer här ett inlägg med bilder som ni följare delat med er av under åren. Vissa bilder är beskurna för att fokusera på själva västen/stridsselen. Jag har ingen aning om vem som är ägare till vilken bild. Ser du din bild här och absolut inte vill ha den där hör av dig så tar jag bort den.

Var det värt det i slutändan?

Foto: David Kristiansen/Försvarsmakten

En fråga som är återkommande i samhället i allmänhet, och kring det militära i synnerhet, är om något är “värt det”. Det vill säga, är det “värt” att investera sin tid i att exempelvis söka yrkesofficersutbildning eller söka en viss befattning. Underförstått behöver svaret indikera att det förväntande utfallet värderas högre än den investering som individen behöver göra i form av tid och arbetsinsats. En kvantifiering där vi verkar ta det för givet att vi alla har en gemensam syn på vad som är “värt” och “inte värt” vår tid. Problemet är att det inte är möjligt att svara objektivt på en sådan fråga.

Vi kan hitta flera exempel i samhället där vi som individer värderar saker och ting olika, framförallt när det gäller monetära värden. Tydligast är auktioner av olika slag där, förutom skillnaden i värdering mellan säljare och köpare, det återfinns skillnader i hur potentiella köpare värderar ett objekt. Givetvis påverkas den här värderingen av en rad faktorer som exempelvis köparens ekonomiska situation där en större plånbok kan medföra en ökad benägenhet att tillskriva ett högre värde. Precis som att ett dåligt köp fortfarande kan värderas högt för att det tar emot att erkänna en dålig affär. På samma sätt kan en arbetsinsats i att nå ett särskilt utbildningstecken vara “värt” insatsen om individen från första början anser sig ha kapaciteten att nå målet.

Vad vi även behöver väga in i ekvationen är var vi befinner oss i livet när värderingen sker. Ålder och livssituation kommer påverka om det exempelvis är “värt” att studera tre år på militärhögskola eller om den arbetsinsatsen kostar mer i förhållande till att kunna umgås med sin familj eller antal år individen kan tjänstgöra. Det finns fog för att hävda att mycket vi människor gör, gör vi för att det ger oss en känsla av välbehag. När en handling inte medför välbehag utan istället leder till en känsla av olust behöver vi hitta olika metoder för att slutföra handlingen, annars kommer vi att förkasta den. En metod i detta är bland annat att titta på vad det medför att inte slutföra handlingen, exempelvis en bestraffning (och om det är värt att ta den bestraffningen kontra arbetsinsatsen). En annan är att titta på möjligheten till belöning vid slutförande och det välbehag som detta kommer medföra. Det vill säga; är känslan av obehag nu mindre än den möjliga känslan av välbehag i slutet? Det kan bara individen själv svara på.

Poängen är att för att kunna svara på frågan om “något” någonsin är “värt” en insats krävs det en kontinuerlig process av besvarande av delfrågor som är viktiga för dig när det gäller att fatta ett beslut. Alltså, istället för att fråga om “x är värt det”, fråga istället kring de delar som är viktiga för dig just nu. Vad vill du uppnå och varför? Vad kan hjälpa eller stjälpa dig på den vägen framåt? Om du frågar en individ som redan genomfört den utbildningen du funderar på, tänk till på hur du ställer frågan. Istället för att fråga om det var “värt det” för dem, fråga istället om deras förväntningar och hur utbildningen motsvarade dessa. Uppnådde de sina målsättningar? Om de hade farhågor, blev de bekräftade eller falsifierade? En annan individs farhågor kan mycket väl vara dina målsättningar.

Samhällets ansvar mot Försvarsmakten

Militära familjer har under senare tid varit ett uppmärksammat forskningsområde, såväl hur en familj påverkas där en eller flera föräldrar tjänstgör utomlands som hur skilsmässostatistiken ser ut för de som varit utomlands på insats har undersökts. Försvarsmakten och familjen benämns som två giriga entiteter som kräver mycket av individen och där givandet till en part innebär ett tagande från den andra. Ett nollsummespel så att säga.

Det är tydligt att Försvarsmakten har insett att den samlade förmågan är avhängd på att familjelivet fungerar. Vi såg det utvecklas under “utlandsdoktrinen” där anhöriga i allt större utsträckning uppmärksammades på olika sätt. Anhöriga tackades för att de “lånade ut” sina partners till Försvarsmakten, och ytterst landet, för att lösa uppgift utomlands. Sen kom omfokuseringen från internationellt till nationellt för förbanden, vilket bland annat inneburit ökad fokusering på nationella insatser. Det här tillsammans med svårigheterna att rekrytera personal till nyckelbefattningar bidrar nu till att narrativet kring anhöriga också förändras. Det blev tydligast när kampanjen “Just nu” kablades ut.

I och med kampanjen kommer allmänheten att få en inblick i hur det är att arbeta på en ubåt, som cybersoldat och i ett specialförband och hur det går att kombinera med ett familjeliv.

Försvarsmakten

Samtidigt kom Försvarets forum ut med en större artikel kring livet som veckopendlare och vilka förmåner som en anställd kan ha rätt till för att det inte ska bli en ekonomisk katastrof. Därutöver har fler och fler jobbannonser ett tillägg i form av “Det finns goda förutsättningar för intern karriärrörlighet, friskvård och bra balans mellan arbete och privatliv.

Budskapet är enkelt, fler behöver på sikt tjänstgöra på andra orter än hemorten (om familjen inte vill flytta med) och att det inte ska ses som ett hinder med veckopendling. Vilket är lättare sagt än gjort då en sådan tjänstgöring mycket väl kan vara avhängd på att det finns ett lokalt socialt nät som kan hjälpa till när det finns småbarn i bilden. För saknas det, då kommer det bli svårrekryterat även om myndigheten kan erbjuda pendlingsbostad och några tusenlappar extra i plånboken.

Utklipp från Försvarets forum 05/2020

Det innebär att det inte bara är Försvarsmakten som har ansvar i frågan utan samhället i stort. Staten behöver i stort stödja myndigheten genom byggandet av bostäder, reformering gällande förmåner och deras beskattning men även givetvis tillse att det är möjligt att veckopendla inom landet med flyg och tåg. Det är, och har alltid varit, ett samhällsansvar att tillse att Försvarsmakten har de resurser som krävs för att lösa sin uppgift. Det är framförallt viktigt nu i en kommande tillväxtperiod där fler mycket väl kommer se sig själv i en situation där de ska hjälpa till att etablera nya förmågor på nya orter. För att inte tala om de kommande utbildningsomgångarna av HOP och HSOU där varje individ räknas för att täta de luckor som kommer uppstå framöver.

Kamrattips inför insats

Det här inlägget är en uppföljare till artikeln om tips som inte återfinns i någon försvarsmaktslitteratur. Alla tips som är uppradade nedanför har kommit in från de som följer instagram-kontot. Inlägget kan med fördel läsas med tidigare artiklar om packning och ekonomiska förberedelser inför insats.

Tipsen kommer utan någon form av rangordning och jag lämnar det till dig som läsare att själv värdera vad som skulle fungera för dig.

  1. Magnetkrokar eller någon form av lina för att lufta/torka persedlar. Kan användas i såväl boende som arbetscontainer.
  2. Förvaringshylla i tyg med flera fack. Enkelt och smidigt för att organisera kläder m.m.
  3. Skär en tratt för att blanda proteindrinken direkt i vattenflaskan.
  4. Nationellt: mackar brukar slänga sitt lager med “dagsfärska” bullar kring 04-snåret. Ett besök tjänar dubbelt syfte: Dels kan du hämta stridsvärde till manskapet i form av gobullar, dels har mackpersonal god uppfattning om normalbild.
  5. Räkningar på autogiro, städhjälp som avlastar hemma. Se till att har ordnat allt innan avresa och prata med alla familjemedlemmar. Dålig relation, dålig mission.
  6. Tänk på att man är borta väldigt länge och med ofta begränsad kommunikation hemåt. Förbered anhöriga på detta och var ärlig.
  7. Spara tid med bultskruvdragare till minplåten på “galten”.
  8. Petflaskor, tre små hål i korken = fältdusch.
  9. Ta med bekväma öronproppar/hörlurar för flyg och AC-miljöer. Brusreducerande kan rekommenderas mot just AC-ljud.
  10. Börja plocka med saker hem under leaver för att inte stå med för mycket packning vid hemrotation.
  11. Köp en slaskmobil med kontantkort till dig och din familj. Skapar möjlighet för enkel kommunikation via sms.
  12. Ladda ner en mängd ljudböcker, tillgång till internet kan vara varierande.
  13. USB-minnen och externa hårddiskar för filmer och serier, samt överföring av dessa mellan kamrater.
  14. “Foppatofflor”, gympapåse till duschgrejer samt sykit.
  15. Extra låga tunna strumpor, extra t-shirts och kalsonger. Lock tight till kydexhölster.
  16. Träna utomhus i värme för acklimatisering (betänk värmebelastning).
  17. Säkerställ att anhöriga kontaktar dig genom VB FM om du ska få dåliga nyheter.
  18. Allt som ger dig “lyxkänsla” under operation i fält. Det behöver inte göras kärvare än det är.
  19. Våga prata om farhågor samt mål med insatsen med kollegor.
  20. Ta kontakt med din företrädare, hon/han kan berätta många bra tips på vad du (inte) ska ha med.
  21. Facemist på kontor är ett måste.
  22. Fysa inför för att skapa bättre förutsättningar för acklimatisering.
  23. Förbered meningsfulla och roliga aktiviter för fritiden, för dig själv och gruppen.

Ta ut tiden i rätt ände – läs handböcker

I den militära verksamheten poängteras det ofta att vi ska ta ut tiden i rätt ände, även populärt uttryckt: “öka för att löka”. Detta innebär att vi arbetar effektivt och löser våra uppgifter snabbt och därmed skapar tid i slutändan för att kunna använda som reservtid, alternativt återhämta. Samkört med “tredjedelsprincipen” – att chefen tar en (1) tredjedel av tiden för planering och låter underställda få resterande två (2) tredjedelar för att lösa uppgiften, är det ett tänk som i teorin fungerar väl. Anledningen till att jag skriver att det fungerar i teorin är för att min erfarenhet av det praktiska genomförandet att det fungerar bristfälligt.

Sida 1 av 3

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén