Den 3 april 2023 publicerade ställföreträdande personaldirektören ett blogginlägg med rubriken “Försvarsmakten ska fortsätta vara en attraktiv arbetsgivare“. Bakom de sedvanligt tomma orden med tillhörande floskelbingo finns en mer lämplig rubriksättning: Försvarsmakten kommer inte göra något annorlunda utan fortsätta precis som vanligt. För efter alla dessa år, framförallt de senaste fem turbulenta åren med en kraftig ambitionsökning, en tuffare ekonomisk sits för gemene man och ett Nato-medlemskap runt hörnet verkar myndigheten på allvar anse att 250 kr mer för ett övningsdygn är en “väsentlig satsning”. Eller för den delen att man förra våren fastställde en ny lönestruktur som man sen vägrade införa förrän Rals-processen drog igång vilket har inneburit att personal har arbetat under fastställd lägsta lön i ett halvår utan möjlighet till retroaktiv ersättning. Som om det inte vore nog så säger man från myndighetens sida att det pågår ett arbete för att Försvarsmakten ska “bli en ännu mer attraktiv arbetsgivare för vår personal”. Det här säger man två år efter att man kommunicerade att myndigheten inte behövde mer pengar, trots att personal fortsatte att lämna till andra mer välbetalda jobb hos andra myndigheter.
Den ställföreträdande personaldirektören skriver om hur det ska till ett “helhetsgrepp” och där vissa effekter kommer synas först på “lång sikt”. Tillåt mig att sucka ljudligt över de här uttjatade begreppen. Helhetsgreppet som Försvarsmakten skulle tagit för länge sedan vore att kräva pengar för att kunna öka löner och ersättningar markant, och med markant menar jag över inflationsnivåerna så att reallöneökningen inte är en hundralapp (det vill säga ingen ökning överhuvudtaget utan enbart en slump att det föll ut på det sättet).
Just nu sitter jag på ett antal listor över löneboxar på ett par förband (innan föregående Rals och för vissa innan den nya lönestrukturen), vad som är synonymt är att skillnaderna på lägre nivåer mellan befattningshavare är otroligt små, kanske en tusenlapp som bäst. Skillnaderna blir betydligt större på regementsnivå bland chefer. Det är som att det blir enklare att motivera högre löner när det går att knyta an till förvaltningsansvar.
I sitt inlägg konstaterar ställföreträdande personaldirektören att det, förutom piloter, finns en rad bristyrken där det fortsatt saknas personal. Det märkliga är att detta inte syns i lönetablån för befattningarna. Att en kadett just nu läser till att bli ledningssystemsofficer innebär inte att denne kan se framemot en högre lön jämfört med om denne skulle läst en annan inriktning. Vad som istället är standard inom myndigheten är att lura alla att det finns en ingångslön och att den alltid är lägsta möjliga oavsett vad individen tar med för erfarenhet eller kompetens in i sin befattning. Det är inte heller så att förbanden aktivt använder de verktyg som finns för att kompetensutveckla personalen, exempelvis LOM. Istället verkar förband se det som sin uppgift att bevaka den pengapåsen och inte godkänna studier som tar sikte på bristområden i framtiden, exempelvis information- och cybersäkerhet.
Istället för att prata om “dialog” och sen fortsätta kämpa emot alla former av höjningar vore det på sin plats att myndigheten självmant agerade kraftfullt för att höja löner och instruera förbandens personalfunktioner att sluta bete sig som självgoda “gatekeepers” med en “take it or leave it”-attityd. För bevisligen håller den inte i längden när personalen inser att att deras kompetens värderas högre på annat håll, eller för den delen när den militära personalen inser att de kan växla och bli civila istället med högre lön utan de militära kraven på rörlighet med mera.
Försvarsmakten ska inte lägga tid på att försöka framstå som en attraktiv arbetsgivare. Den tiden är förbi. En tydlig värdemätare på om man överhuvudtaget bryr sig om framtiden är beredskapsersättningen som legat orörd i några årtionden. Vad sägs om att höja den istället för att försöka hitta kryphål för att kunna använda värnpliktiga i “stående förband” för beredskapstjänstgöring utomlands?
Richard
Förslag på praktisk åtgärd: Höj förbandschefslönen med 20k. De ligger idag som ett lock på alla underställda och har en, jämfört med andra chefer i staten, för låg lön i förhållande till sitt ansvar. Därefter kan man höja alla underställdas löner i en proportionerlig trappa.