Din EOBUSARE i gryningen

Kategori: Fysisk fostran Sida 1 av 3

Hjälp kadetterna att träna rätt!

I en uppmärksammad debattartikel i Dagens Nyheter riktar officeren L-O Nilsson kritik mot den fysiska statusen hos befolkningen i allmänhet, och kadetter i synnerhet. Även om författaren har rätt i att svensk forskning visar på att den fysiska aktiviteten hos befolkningen sjunker och att glappet mellan de som tränar och de som inte gör det växer, saknas några vitala nyanser i sammanhanget.

Först och främst blir det en anekdotisk bevisföring när det beskrivs som att ”förut” kunde ”alla […] marschera långa sträckor med tunga ryggsäckar”. När ”förut” är i tiden och vilka ”alla” är vet vi inte även om det kan antas att ”förut” är inom tidsspannet 10-25 år, dvs perioden mellan 1998 och 2013. Den som bara läser debattartikeln kan därmed tro att kadetterna och personalen är sämre fysiskt tränade idag samt att den nedgången skett hastigt. Saken är den att det redan 1997 i en FOA-rapport (FOA-R—97-00589-720—SE) konstaterades att en ”icke försumbar andel” officerare inte skulle klara de, vid tidpunkten, lägst ställda kraven vid 35, 45 eller 55 års ålder. Myndigheten behövde redan då ta ställning till om de fysiska kraven skulle vara höga med en snävare rekryteringsgrupp, eller ha lägre krav för att ”i övrigt […] dugliga” individer skulle kunna bli yrkesofficerare. Kravet var då att som långsammast springa två kilometer under nio minuter (tidskravet finns för övrigt kvar för personal i markstridsenhet med huvudtjänst strid till fots – nivå 3). Sedan dess har FOA, numera FOI, producerat ett antal studier och rapporter för att hjälpa Försvarsmakten att utveckla såväl kravnivåerna som testbatteriet. Ett arbete som fortsatt pågår.

Vilket leder till nästa nyansering, nämligen hur de fysiska testerna utvecklats under den perioden som L-O Nilsson hänvisar till. Försvarsmakten har under den tiden gått från två och tio km löpning samt fotmarsch via en kilometer fälttest till dagens två kilometer fälttest och styrketester. Under den här perioden har även den personliga utrustningen förändrats vilket inneburit att individen bär mer i fält. Vi testar helt enkelt personalen idag på ett annat sätt, mot andra målsättningar och med andra förutsättningar än för 25 år sen.

Således, när L-O Nilsson framför att vi idag är ”tvungna” att avlasta kadetterna vid ”klassisk militär verksamhet” glömmer han att lyfta fram att förutsättningarna är annorlunda idag än vad de var ”förr”. Författaren glömmer också att prata om hur dåtidens generation av officerare mår idag i sina kroppar. Är det något vi vet idag så är det att den träning som bedrivits förr varit långt ifrån långsiktig och att det utbildningstempot som man höll med värnpliktiga helt enkelt var skadligt för anställda soldater och sjömän. Det finns gott om äldre officerare med trasiga knän, axlar och ryggar som kan användas vandrande exempel för att vi borde varit ”tvungna” att avlasta långt tidigare.

L-O Nilsson skriver vidare att situationen är orsakad av ”kulturella förändringar” där det inte längre är lika viktigt för officeren att vara ett “föredöme“. Ett uttalande som hade kunnat sorteras under ”äldre gnäller på ungdomen” för att sen glömmas bort, om det inte var för det faktum att författaren är ansvarig för att utbilda våra framtida officerskolleger i just vikten av fysisk prestationsförmåga. En fråga som då ska ställas är varför författaren som föredöme inte lyckas få med sig kadetter till gymmet? Över lag saknas det en självkritisk komponent när författaren väljer att hänga ut våra kadetter som fysiskt inaktiva. För hur kan det komma sig att det finns kadetter som efter tre år på Karlberg inte når upp till kraven, och att det sker återkommande år efter år? Vad är skolans och författarens ansvar i frågan? Om detsamma hade sagts om de teoretiska studierna är jag övertygad om att åtgärder hade vidtagits för att uppmärksamma kadetten om situationen. Men när det gäller fysisk träning är det något som individen förväntas lösa själv för att förutsättningarna är ”goda”.

Författaren pratar gärna om vad forskning visar. Låt mig då påminna om att forskning visar att periodiserad träning med individuella planer leder till signifikanta förbättringar för såväl otränade som tränade. Det duger därmed inte att peka ut var löparspåret och gymmet ligger för att sen lägga allt ansvar på individen. Det räcker inte med att individer ska vara intresserade och träna efter eget huvud då den träningen kan leda fel. Vi behöver vara närvarande och kontinuerligt guida och utvärdera individen för att leda denne i rätt riktning, framför allt i de perioder som är mer mentalt tunga i form av teoretiska examensuppgifter. För kadetterna idag ställs inför andra utmaningar än vad kadetterna stod inför förr vad gäller examinerande skrivningar och förberedelser för dagens försvarsmakt. Det räcker inte att säga åt folk att träna mer, vi som utbildare behöver finnas där och stödja, inte lägga energi på att hänga ut de vi ska fostra till våra framtida ledare. Det är att vara ett föredöme.

Fysisk träning som rutin

Det här med fysisk träning är djupt inpräntat i Försvarsmaktens DNA. Även ute i samhället finns det en bild av att militärer är starka och snabba, samt att för att arbeta i Försvarsmakten så måste du älska träning. Och inte bara älska hederlig träning som alla andra håller på med, det ska gärna vara lerigt, blodigt och på gränsen till dumdristigt. Även om den bilden upprätthålls på sina håll, framförallt genom sociala medier, är verkligheten snarare att vi tränar precis på samma sätt som alla andra. Den stora skillnaden är att medan den stora massan har det som förmån i form av friskvård, är det en arbetsuppgift som (ska) utvärderas som en del av den årliga prestationen.

Tldr; Skapa planerad tid för fysisk träning. All träning måste inte ske i grupp men med en god planering kommer individer att hitta varandra och träna tillsammans. Att skapa träningsrutin tar tid. Först efter ett år vet du om rutinen satt sig och att den överlever “vardagen”. Förläng arbetsdagen om så krävs för att få med fysisk träning. Livet går i perioder, så även träningen.

Försvarsmaktens fysiska kravnivåer

Undertecknad har under en längre tid förundrats över hur Försvarsmakten i jobbannonser som riktar sig mot civila beskriver de fysiska kraven genom att hänvisa till en nivå i kravtabellen för FM FysS, utan att för den delen klargöra vad det innebär. Detta trots att kravtabellen varken är sekretessklassad eller ett särskilt stort dokument att tillgängliggöra på myndighetens hemsida (tillsammans med exempelvis specialförbandens och röjdykarnas träningsscheman). Så för att även de som är civila ska ha samma information som de grönklädda som befinner sig i verksamheten kommer här en kort redogörelse för vad respektive nivå i kravtabellen innebär.

Ökat antal fysiska åkommor hos soldater

Att risken för skador har ökat för soldater i takt med att den burna vikten ökat är inte någon nyhet längre. Världens militära styrkor fortsätter att brottas med ekvationen “krigets krav” och “soldatens välmående” samt hur tekniken ska kunna hjälpa oss att bära mer (exempelvis genom exoskelett). Huvuddelen av studierna inom området är genomförda utomlands och ibland på testgrupper som inte alltid är direkt överförbara på svenska förhållanden. De senaste åren har det däremot skett en uppryckning även för svensk del och nu börjar resultaten av forskningen synas i olika artiklar samt handböcker (Handbok Optimera utbildning och träning).

En (1) studie från 2019, som bidragit till utformningen av den tidigare nämnda handboken, är en jämförande studie som tittade närmare på svenska soldater i insats och hur förekomsten av skador såg ut.

Kroppsvikt, en faktor vid taktiskt omhändertagande av skadad

Ett ständigt återkommande argument i ämnet kvinnor och militär tjänstgöring är att de måste klara av att bära sin kamrat i brandmannagrepp. Just brandmannagrepp i sig är inte ett optimalt transportsätt i den moderna Försvarsmakten av den enkla anledningen att utrustning (och vikten) förhindrar en snabb urdragning. Istället har utvecklingen rört sig i riktning mot att snabbt kunna släpa en skadad kamrat ur stridssituationen. Några amerikanska forskare bestämde sig för att titta närmare på dels hur belastningen såg ut vid släp av skadad, dels vilka skillnader som fanns mellan kvinnor/män och lättare/tyngre individer.

Sömnbrist påverkar den fysiska förmågan på olika sätt

Att brist på sömn påverkar en individs förmåga till snabbt agerande och kan liknas med att vara lätt berusad känner nog de flesta till. Forskningen visar även att sömnen behövs för att återhämta från såväl mental som fysisk stress, och att brist på sömn skapar en negativ spiral där kroppens hormonsystem riskerar att sättas ur spel. På samma sätt vet vi att intag av koffein kan motverka den här effekten något över ett fåtal timmar. Men hur påverkas en individs fysiska förmåga i en ren militär kontext? Finns det någon skillnad mellan över- och underkropp i hur motståndskraftig kroppen är mot sömnbrist? Det här ville fem (5) forskare svara på genom en metastudie.

Marschträning, en översikt

Sedan begynnelsen har människan rört sig över stora landområden i och med sin nomadiska livsstil. När människan sen började strida i organiserat i form av enheter var fotmarschen det huvudsakliga transportsättet över land. Hästar användes generellt för att dra utrustning och förplägnad, medan den enskilde soldaten var hänvisad till att ta sig fram till fots med sin egen utrustning. Något som fortsatt symboliseras runt om i världen idag genom olika paradmarscher där takten styrs av musiken. Den allra kändaste är troligtvis främlingslegionens långsamma marsch (88 steg i minuten), en kvarleva från 1800-talet och de ökenmarscher förbandet genomförde på liv och död.

För svensk del har olika typer av transportmedel förekommit inom försvaret. Hästar, cyklar. samt i modern tid. helikoptrar och pansarterrängbilar hjälper till att transportera skyttesoldaten till anfallsmålet. Men trots alla tekniska framsteg behöver soldater världen över fortfarande ha förmågan att ta sig fram till fots med den utrustning som krävs för att kunna lösa en tilldelad uppgift. Sträckor och mängden utrustning som medförs kan variera kraftigt mellan förbandstyper, men det de har gemensamt är den här typen av verksamhet kräver förberedelser i form av träning och ett visst mått av disciplin för att undvika allvarliga skador.

Försvarsmaktens fysiska standard

Sedan den här artikeln skrevs har en ny artikel som beskriver Försvarsmaktens kravnivåer publicerats. Rekommenderad läsning för dig som undrar vad som menas med “kravnivå 3” i Försvarsmaktens jobbannonser.

De flesta som är involverade känner till begreppet FM FysS och kan härledda begreppet till de fysiska krav som finns inom Försvarsmakten. Oftast är begreppet kopplat till multitest och fälttest samt att individen ska träna minst tre (3) timmar i veckan. Ungefär så långt brukar de flesta ha kunskap om vad FM FysS är. Mer sällan vet personalen om att det finns flera lager inom modellen och hur den fungerar egentligen[1].

de faktorer som påverkat de anställdas benägenhet till att träna på arbetstid har tidigare avsnitt behandlat bristande ansvar, möjligheterna att kontrollera arbetstiden, tidsbrist och hög arbetsbelastning vilket avser respektive hinder.

Liljegren, E., & Tagesson, J. (2018)

Kritiken mot konceptet om tre (3) timmars träning per vecka är ofta att det inte räcker för att träna effektivt mot alla de fysiska krav som finns. Därutöver finns det en återkommande risk att hög arbetsbelastning bidrar till att träning på arbetstid får stryka på foten[2]. Det lyfts även kritik mot att all träning syftandes mot att klara uppsatta fysiska krav borde få genomföras på arbetstid, och att exempelvis en chef således behöver tilldela mer arbetstid ifall en individ inte klarar de krav som finns förknippade med en befattning. Faktum är att många av de här invändningarna, eller i vissa fall missuppfattningarna, hade kunnat undvikas om fler hade tagit sig 15 minuter för att läsa igenom dokumentet ”Regler för Försvarsmaktens Fysiska Standard”.

För att förklara hur det här hänger ihop behöver vi ta det från början, nämligen vad är grundkrav och vad är tilläggskrav?   

Mental träning och militär verksamhet

Försvarsmakten är i mångt och mycket ett stort landslag. Bestående av individer från samhällets alla hörn kan det liknas vid en stor idrottsförening. Varje individ har årliga fysiska prestationskrav som måste uppnås, samt att det är kravställt att individen ska genomföra fysisk träning minst tre (3) timmar varje vecka. I en tid där soldaten ses mer och mer som en elitsatsande atlet där förberedelser, kost och träningstillfällen kan jämföras med elitidrottare har intresset från den militära sidan ökat vad gäller idrottspsykologi och dess potentiella användningsområden i en militär kontext.

Inom Försvarsmakten återfinns begreppet psykisk beredskapsträning (PBT). PBT inkluderar avslappningstekniker, fokusering, visualisering samt miljöträning för att vänja individen vid att agera i en särskild miljö. Underlaget är däremot ej uppdaterat sen 90-talet och saknar stundtals källhänvisningar till påståenden om hur soldatens prestation kan påverkas av mental träning. Det föreligger således ett behov av en uppdatering av underlaget med nutida forskning.

Foto: Hampus Hagstedt/Försvarsmakten

Tidigare litteraturstudier i ämnet säger att det finns ett visst stöd för att mental träning kan ha positiv inverkan på den fysiska prestationen samt förmågan att hantera stressfyllda situationer, samt att mental träning verkar kunna implementeras i den vardagliga tjänsten utan ett krav på större tidsuttag i form av arbetstid. Således finns det flera indikationer på att idrottspsykologi kan ha en positiv inverkan på soldatens prestationsförmåga utan att för den delen komma på bekostnad av annan utbildning som kan anses viktigare (exempelvis sjukvård eller skytte).

Isokai, ett tillförlitligt styrketest

Styrketestet på rekryteringsmyndigheten är, likt arbetsprovet, ett test som det finns många åsikter om. Kan testet verkligen mäta styrka hos en individ, och därtill hur en individ kommer prestera för mer fysiskt krävande befattningar? Framförallt ligger kritiken i att styrketestet riskerar att vara en allt för tuff utmaning för kvinnor att klara av och därmed anses som diskriminerande. Därmed finns det många åsikter och påståenden om ISOKAI som behövs bemötas, och passande nog har det kommit ett par studier under de senaste åren som kan hjälpa oss att förstå testet och hur det fungerar.

Sida 1 av 3

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén