Ett ständigt återkommande argument i ämnet kvinnor och militär tjänstgöring är att de måste klara av att bära sin kamrat i brandmannagrepp. Just brandmannagrepp i sig är inte ett optimalt transportsätt i den moderna Försvarsmakten av den enkla anledningen att utrustning (och vikten) förhindrar en snabb urdragning. Istället har utvecklingen rört sig i riktning mot att snabbt kunna släpa en skadad kamrat ur stridssituationen. Några amerikanska forskare bestämde sig för att titta närmare på dels hur belastningen såg ut vid släp av skadad, dels vilka skillnader som fanns mellan kvinnor/män och lättare/tyngre individer.
Testpopulationen rekryterades ur ett universitet och bestod av 25 män (ålder 25.16 ± 3.87 år, vikt 88.93 ± 21.59kg) och 11 kvinnor (ålder 24.73 ± 3.13 år, vikt 67.86 ± 8.58 kg). Forskarna identifierade att testgruppen var i samma ålder och längd som aktivt tjänstgörande soldater, men var betydligt tyngre än såväl rekryter som soldater i jämförbara studier.
Varje individ utrustades med kroppsnära plagg med insydda elektroder för att registrera de elektriska signaler som skickas mellan musklerna (inre & yttre lårmuskel, biceps och rumpan) och nervsystemet. På så sätt kunde forskarna se vilka muskler som aktiverades hos respektive individ under själva dragmomentet och därmed träningsbelastningen.
Individerna värmde upp och kontroll av att sensorerna registrerade signaler innan det var dags för själva huvudmomentet. Testpersonerna fick initialt dra en (1) 75kg-docka 15 meter som en del av uppvärmningen. Därefter genomförde testpersonerna två (2) drag av 123kg-docka där individen vilade fem (5) minuter mellan varje drag. Dockan var utrustad med en form av stridsväst vars handtag personerna kunde använda för att dra dockan bakåt.
Resultatet
Männen som var längre och tyngre än kvinnorna drog generellt dockan snabbare. Vidare var den totala belastningen högre för kvinnor, samtidigt såg forskarna inga skillnader i skillnader mellan könen beträffande vilka muskler som aktiverades mest. Den högsta belastningen låg på den främre lårmuskulaturen, därefter biceps och slutligen rumpan. Detsamma gällde när gruppen delades upp i tyngre (17 män, 1 kvinna) och lättare individer (8 män och 10 kvinnor) där den lättare gruppen (70.11 ± 7.97 kg) generellt visade en högre belastning.
Totalt sett såg forskarna att kroppsmassan korrelerade med såväl snabbare drag som lägre belastning.
Kroppsvikt en faktor
Olika studier med militärt fokus, exempelvis marschstyrka, återkommer frekvent till att kroppsvikt är en faktor som påverkar prestationen. Inte sällan att högre kroppsvikt är att föredra, även om det finns en brytpunkt för när den högre kroppsvikten blir en belastning i andra avseenden. Författarna till den här studien resonerar kring att då kvinnor generellt är lättare än män kan det mycket väl vara kroppsvikten som avgör prestationen. Samtidigt understryker författarna att det inte gick att förutse prestation utifrån kroppsvikt. Det fanns kvinnor i testgruppen som utmärkte sig från övriga kvinnor i att vara såväl snabbare som tyngre vilket kan relateras till en bakgrund i fysisk träning.
Slutsats
Då belastningen av låren ökar vid släp av skadad kommer detta i sin tur påverka prestationen i andra moment som kräver aktivering av samma muskler. Därmed anser författarna att det är viktigt att inrikta träningen på ett sådant sätt, framförallt för lättare individer, att styrka och uthållighetsträning blir en integrerad del i förberedelserna inför kommande uppgifter där fokus bör ligga på de muskelgrupper som skapar förutsättningar för ett snabbt omhändertagande. Slutsatsen i sig följer de återkommande rekommendationer som görs att den militära träningen behöver se mer till individen än gruppen när det gäller att skapa en långsiktig prestation.
Referens
Lockie, R. G., Moreno, M. R., Ducheny, S., Orr, R. M., Dawes, J. J., & Balfany, K. (2020). Analyzing the Training Load Demands, and Influence of Sex and Body Mass, on the Tactical Task of a Casualty Drag via Surface Electromyography Wearable Technology. International Journal of Exercise Science, 13(4), 1012-1027.