Din EOBUSARE i gryningen

Lokalförsvarsförbanden

Dela inläggetShare on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Sedan regeringen utfärdade ett uppdrag till Försvarsmakten där myndigheten ålades att beräkna kostnaden för att grunda ett regemente i Östersund, har lokalförsvarsbataljon varit ett ord som florerat friskt i etern. Jag kommer i den här texten redogöra för att lokalförsvarsförband varken ska likställas med Hemvärnet eller att tanken om ett återinförande av förbanden är särskilt ny. Vidare kommer de flesta av er antagligen inse att ni redan hört talas om (och bevittnat) lokalförsvarsbataljoner tidigare, fast under andra beteckningar och därmed kanske inte reflekterat över deras roll i det större perspektivet.

Historiken bakom lokalförsvarsförbanden

Som en del av den svenska krigsmakten fanns något som kallades för ”landstormen”. De här förbanden bemannades av soldater som i händelse av krig inte kunde bemanna infanteriet. När andra världskriget bröt ut förändrades organisationen något vilket innebar att även unga kunde ingå och lösa uppgifter till gagn för riket.[1] Således kunde armén och därmed armékårchefer bland annat tillgå de värnpliktiga förbanden i form av yngre män (benämnda linjeförband, senare fältförband) och landstormen i form av äldre årskullar.[2] Landstormsförbanden kunde exempelvis lösa luftbevakningsuppgifter, bemanna luftvärn eller bevakning av viktiga områden. När Hemvärnet inrättades innebar det således att det fanns linjeförband, landstormsförband samt hemvärnsförband som rörde sig inom respektive fördelning.

Samtidigt förvandlades landstormsförbanden till cykelskyttebataljoner och värnkompanier. Värnkompanier hade till uppgift att skydda (genom befästningar) flygfält och hamnar. Detta innebar att dessa kompanier beväpnades med olika tyngre vapen som införlivades i betongvärn.[3] Försvaret och övervakningen av större terrängavsnitt med viktig infrastruktur krävde en snabb mobilisering när behovet uppstod. Därmed var rekryteringen till de här förbanden lokal, precis som Hemvärnet. Således är det inte särskilt märkligt att cykelskyttebataljonerna och värnkompanierna döptes om till lokalförsvarsförband. Inledningsvis bestod cykelskyttebataljonerna av cirka 820 man fördelat på tre (3) skyttekompanier, ett (1) stabskompani, ett (1) understödskompani och ett (1) trosskompani. Inte särskilt olikt hur dagens skyttebataljoner organiseras.

Lokalförsvarsförbandens uppgifter har därefter i efterkommande försvarsplaneringar definierats till skydd och bevakning och att kunna täta försvaret inom avvärjningsområden.[4] Lokalförsvarsförbanden var bland annat en vital del i försvaret av Kalixlinjen där förbanden skulle stå för fördröjningsstriden. Tilldelning av materiel bestod av den äldre materiel som linjeförbanden lämnade ifrån sig när de tilldelades ny utrustning. Detta medförde att lokalförsvarsförbanden tilldelades äldre uniformer än linjeförbanden och helt saknade motorfordon.

Under 80-talet började bataljonerna att vidareutvecklas till bland annat stadsskyttebataljoner. Fram till och med början på 90-talet fanns det omkring 100 lokalförsvarsbataljoner att tillgå i krigsorganisationen.[5] Därefter började de olika försvarsbesluten med nedskärningar att hagla och sakta men säkert började lokalförsvarsbataljonerna strykas ur organisationsskisserna och den lokala förankringen överlag försvagades i takt med att regementen och flottiljer lades ner. Detta innebar att uppgifterna som lokalförsvarsförbanden hade, överfördes till Hemvärnet tillsammans med att Hemvärnet nu fick se sig uppflyttad gällande tilldelning av utrustning.[6]

Den politiska resan för att återta lokalförsvarsbataljonerna

I riksdagens databas återfinns 11 dokument som i någon form berör lokalförsvarsbataljon specifikt. Bland annat rör det sig om propositioner till försvarsbudget där prop. 1986 deklarerade en minskning i lokalförsvarsbataljonerna. En (1) statlig utredning 2002 beskrev hur lokalförsvarsförbandens uppgifter och materiel successivt överförts till Hemvärnet och dess förband för att kunna lösa mer kvalificerade uppgifter. Sökbegreppet lokalförsvarsförband genererar däremot 173 träffar i databasen, där den första träffen är Kunglig Majestäts proposition 210 från 1942. Därefter berörs lokalförsvarsförbanden kontinuerligt i propositioner fram till och med 1992. Därefter dröjer det till 2015 när Sverigedemokraterna lämnar in en försvarspolitisk motion där partiet bland annat söker en återgång till en struktur som fanns under kalla kriget. I motionen beskrivs hur Sverige delas in i åtta (8) militärområden, som delas upp i försvarsområden vilka i sin tur delas in i närskyddsområden.[7] I samband med detta lyfts lokalförsvarsbataljonerna upp igen på den politiska agendan.

”Lokalförsvarsbataljonerna bemannas av de i fältarméns personalreserv som ligger på tur. Lokalförsvarsbataljon är ett lätt infanteri. Strategisk tillförsel av tyngre system kan förekomma. Lokalförsvarsbataljonerna ska ha repetitionsmöte vart sjätte år. Bataljonsledning, kompanibefäl och plutonsbefäl är anställd personal, övriga är värnpliktiga.

I början av år 2028 skapas de första lokalförsvarsbataljonerna, då de första soldaterna utmönstras från fältarmén. Varje år genereras sedan 5 lokalförsvarsbataljoner. År 2033 väntas alla lokalförsvarsbataljoner vara bemannade.

Lokalförsvarsbataljonerna är underställda territorialbataljonchefen.”

Motion 2015/16:3218

Därefter är lokalförsvarsbataljonerna återkommande bland Sverigedemokraternas motioner gällande Försvarsmakten och totalförsvaret. 2018 förändras motionerna något och beskriver mer generellt lokalförsvarsförband utan att definiera detaljerat hur bataljonerna ska vara uppbyggda eller fungera.[8]

För försvar av särskilt viktiga platser som flygplatser, hamnar och förbindelser i övre Norrland bör ett antal lokalförsvarsbataljoner bemannade av lokalt rekryterade värnpliktiga organiseras. I och med att värnplikten åter aktiveras kommer dessa bataljoner att efterhand kunna bemannas med värnpliktiga från fältförbanden.

Motion 2018/19:766

I den statliga utredningen ”En robust personalförsörjning av det militära försvaret” tillägnas fyra (4) sidor till lokalförsvarsförbanden som en del av den nya organisationen, och även en vital del för den fortsatta personalförsörjningen av hemvärnsförbanden.[9] Därefter har det rulla på och en efterföljande utredning föreslog att det behövdes en högre ledningsnivå i form av en fördelningsstab för att omhänderta de förband som inte ingick i ordinarie brigadstruktur samt eventuella lokalförsvarsförband.[10] Därefter har även moderaterna motionerat för att införa de lokalförsvarsförband som personalförsörjningsutredningen föreslog.[11] Motionerna avslogs under 2019 med hänvisning till det pågående arbetet med den kommande försvarsinriktningen och det försvarsbeslut som nu alla väntar på.

I försvarsberedningens rapport Värnkraft förekommer däremot inte begreppet lokalförsvarsbataljoner eller lokalförsvarsförband. Istället florerar begreppet territoriella förband och territoriella skyttebataljoner. Dessa föreslås lösa skydd och bevakning samt försvar av områden samt objekt som är av vikt. Därtill ska förbanden organiseras som skytteförband men också kunna organiseras som exempelvis stabs- eller underhållsförband. Beredningens förslag är att krigsorganisationen tillförs fyra (4) regionalt utbildade skyttebataljoner, och att detta därmed föranleder upprättandet av två (2) mindre regementen i norra delen av landet.

Det är således det som regeringen nu till del vill uppnå genom att upprätta ett regemente i Östersund med kapacitet att på sikt utbilda två (2) lokalförsvarsskyttebataljoner.[12]

Försvarsmaktens del i beslutet

Precis som att Försvarsmakten drev på för att frångå värnplikt och gå över till ett anställt försvar har myndigheten i sina perspektivstudier indikerat behovet av regionala skytteförband. I perspektivstudien för 2013 angav Försvarsmakten att hemvärnsförbanden skulle utvecklas till enklare skyttebataljoner med förmåga till fördröjningsstrid.[13] I den efterkommande perspektivstudien 2018 beskriver Försvarsmakten hur respektive militärregion har egna ”MR-skyttebataljoner” samt hemvärn att tillgå. Myndigheten bedömde att armén kunde ha fyra (4) MR-skyttebataljoner organiserade 2025. I samma studie beskrivs hur hemvärnets huvuduppgifter åter är att ”över lång tid skydda, bevaka och ytövervaka”.[14] Då perspektivstudierna kan ses lite som Försvarsmaktens önskelista för framtiden är det inte särskilt märkligt att politikerna plockar ut de godbitar som de anser faller inom egna visioner om hur försvarsområdet ska utformas.

Vidare i Försvarsmaktens underlag till den försvarspolitiska oppositionen skriver myndigheten den tagit höjd för att upprätta en (1) mindre organisationsenhet, men att myndigheten samtidigt helst såg lokalförsvarsbataljonerna utbildas lokalt på redan existerande förbandorter.[15] Därmed skulle Försvarsmakten kunna successivt upprätta utbildningsplatser i den takt som resurserna tillät.

Personalförsörjning av lokalförsvarsförbanden och hemvärnet

Då lokalförsvarsförbanden och hemvärnet är två (2) olika entiteter med olika uppgifter innebär det även att utbildning och bemanning kommer skilja sig, även om personalförsörjningsutredningen föreslog att utbildning och utrustning borde i huvudsak likna hemvärnsförbandens. Lokalförsvarsförbanden är renodlade pliktförband och bemannas således av totalförsvarspliktiga som genomfört grundutbildning. Försvarsberedningen följer personalförsörjningens utredning till och föreslår att pliktpersonalen ska hämtas regionalt där den lokala anknytningen är en framgångsfaktor för snabb mobilisering.

I Värnkraft identifieras Hemvärnets utmaning att rekrytera personal och att nuvarande modell inte kunde garantera en långsiktig försörjning. Med ett införande av lokalförsvarsförband där grundutbildningen föreslogs vara minst nio (9) månader kom beredningen till slutsatsen att den korta grundutbildningen för Hemvärnet därmed skulle strykas. Personalförsörjningen till Hemvärnet ska då enligt beredningen ske genom att de totalförsvarspliktiga som placeras i personalreserven ska uppmanas att söka till hemvärnet, samt att Försvarsmakten har möjligheten i lag att överföra totalförsvarspliktiga till hemvärnet om det är ”väsentligt bättre” för totalförsvaret (här ska noteras att om individen väljer att avsäga sig sitt hemvärnsavtal kommer denna att erhålla annan krigsplacering). Med det sagt kommer rekryteringen till hemvärnsförbanden fortsatt baseras på rekrytering av personer som genomfört värnplikt då dessa fortsatt kan välja att frivilligt engagera sig i Hemvärnet, oaktat vilken krigsplacering individen har (genom ett så kallat extra hemvärnsavtal).[16] Det är även viktigt att betona att hemvärnets tillväxt är direkt ihopkopplad med ökade grundutbildningsvolymer. Försvarsmakten flaggar även för risken att antalet hemvärnssoldater kommer minska något under 2021-2025 innan grundutbildningsomgångarna kommit igång till full kapacitet (8000 utbildade årligen).

Den totalförsvarspliktiga personal som ersätts i förbandsenheten överförs till mobiliserings-, förbands-eller personalreserverna. Mot denna kategori riktas rekrytering av hemvärnssoldater. De totalförsvarspliktiga som inte tecknar ett hemvärnsavtal kommer alltså i normala fall inte engageras ytterligare och därmed skrivas ur totalförsvarsplikten 10 år efter senaste tjänstgöringstillfället.

Försvarsmaktens underlag för försvarspolitisk proposition 2021–2025

Avslutningsvis

I artikeln har det påvisats att lokalförsvarsbataljonerna inte är ett nytt påfund utan har tidigare existerat som exempelvis cykelskyttebataljoner. I takt med att de här förbanden avvecklades under 80- och 90-talen överfördes fler uppgifter till hemvärnsförbanden där det under 2013 framfördes tankar från Försvarsmakten att dessa förband skulle bli mer som renodlade skytteförband och kunna lösa strid. Nu när pendeln har svängt för hela organisationen och viljan är att återta det som en gång varit är det således inte konstigt att hemvärnet hamnar i en form av identitetskris. Det blir synnerligen svårt att genomföra bevakning av skyddsvärda objekt med granatkastare. Här kommer det således ta tid för att hitta alla former och det samspel som måste uppstå inom militärregionerna där hemvärn och lokalförsvarsförband nu ska samsas om terrängen.

Det är även viktigt att poängtera att grundutbildning mot lokalförsvarsförbanden ska vara likvärdig med övrig grundutbildning och en värnpliktig med lokalförsvarsbakgrund ska kunna söka anställning som GSS/K eller yrkesofficersutbildning på samma villkor som andra värnpliktiga. Utbildningen ska således inte jämföras med det som varit en renodlad hemvärnsgrundutbildning på fyra (4) månader.

Utmaningen för Försvarsmakten inom den kommande fem (5) års perioden kommer vara att hitta de resurser (personal och lokaler) som krävs för att kunna utbilda nya skytteförband. Därtill kommer myndigheten behöva kommunicera tydligt såväl internt som externt i var skiljelinjerna går mellan hemvärnsförbanden och lokalförsvarsförbanden i form av uppgifter. Samtidigt ska det upprättas en tydlig fördelning av materiel och hur försörjningen ska prioriteras för att inte hamna i samma situation som tidigare där det helt enkelt inte fanns rätt mängd uniformer eller fordon för att kunna bedriva en kvalitativ utbildning.


[1] Roth, T. (2013) Försvaret av Stockholm under kalla kriget. Planerna, organisationen och hotbilden mot Sveriges huvudstad. Svenskt Militärhistoriskt Biblioteks Förlag

[2] https://forum.skalman.nu/viewtopic.php?t=42213#p645613

[3] Roth, T. s. 51

[4] Ibid, s. 118

[5] Björeman, C. (2013). Var vi redo? Svenska armén under kalla kriget. Svenskt Militärhistoriskt Biblioteks Förlag.

[6] Ivarsson, U. (2000). Hemvärnet uppvärderas. Hemvärnet, ledare. Nr 1 februari 2001 årgång 61.

[7]https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/motion/utgiftsomrade-6-forsvar-och-samhallets_H3023218/html

[8] https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/motion/totalforsvarspolitik_H602766/html

[9]https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/statens-offentliga-utredningar/en-robust-personalforsorjning-av-det-militara_H4B363

[10]https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/statens-offentliga-utredningar/forsvarsmaktens-langsiktiga-materielbehov_H6B37

[11]https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/motion/ett-starkt-forsvar-for-att-sakra-sverige_H6022816

[12] https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2020/07/uppdrag-till-forsvarsmakten-om-att-inkomma-med-kompletterande-budgetunderlag-for-2021/

[13]https://www.forsvarsmakten.se/siteassets/4-om-myndigheten/dokumentfiler/perspektivplan/fm2013-27612013-10-01-perp-2013.pdf

[14]https://www.forsvarsmakten.se/siteassets/4-om-myndigheten/dokumentfiler/perspektivplan/slutlig-redovisning-av-perspektivstudien-2016-2018.pdf

[15] https://www.forsvarsmakten.se/contentassets/2df78e607c87458fb3bd19b9dcb75bec/fm2019-20164.6-bilaga-1-fm-underlag-forsvarspol-prop.pdf

[16] https://www.forsvarsmakten.se/contentassets/2df78e607c87458fb3bd19b9dcb75bec/fm2019-20164.6-bilaga-1-fm-underlag-forsvarspol-prop.pdf

Dela inläggetShare on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Föregående

Kompletterande budgetunderlag för 2021

Nästa

Kroppsvikt, en faktor vid taktiskt omhändertagande av skadad

2 kommentarer

  1. Esko.oksanen@ess.eu'

    Esko Oksanen

    Pliktbaserad lokalförsvar har nog en utmaning med lokal rekrytering. I värnpliktsålder flyttar många efter utbildning och jobb och det är inte enkelt för pliktsystemet att följa allt detta. I Finland som av historisk-politiska skäl inte kan ha ett hemvärn, har man lokalförsvarsförband med lokal pliktpersonal som söker frivilligt. Man kan fråga vad är fördelen jämfört med ett hemvärn… En annan fråga är naturligtvis hur viktigt lokal rekrytering är och hur mycket det faktiskt påverkar förbandets gripbarhet.

  2. Asdfgh@invalid.yahoo.com'

    Jaakko Juteini

    Finska landskapstrupper är mycket lik Hemvärn i sina militära uppgifter men man måste minnas att alla finska krigstida trupper är pliktorganisationer. Man kan skriva, i några fall, ett avtal, men sånt avtal är mestadels bara bindande i psykologisk mening. Slutligen är alla finska soldater pliktpersonal från generaler till meningar. Om man avsäger sitt avtal eller lämnar sitt jobb kan en fortfarande krigsplaceras i densamma position i krigsorganisationen om en är den bästa personen för jobbet. Det måste också minnas att finsk reservbefäl och reservunderbefäl är värnpliktiga. Ett finskt kompani kan väl ha en värnpliktig kapten eller premiärlöjtnant som chefen.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén