Fysisk träning som rutin

Det här med fysisk träning är djupt inpräntat i Försvarsmaktens DNA. Även ute i samhället finns det en bild av att militärer är starka och snabba, samt att för att arbeta i Försvarsmakten så måste du älska träning. Och inte bara älska hederlig träning som alla andra håller på med, det ska gärna vara lerigt, blodigt och på gränsen till dumdristigt. Även om den bilden upprätthålls på sina håll, framförallt genom sociala medier, är verkligheten snarare att vi tränar precis på samma sätt som alla andra. Den stora skillnaden är att medan den stora massan har det som förmån i form av friskvård, är det en arbetsuppgift som (ska) utvärderas som en del av den årliga prestationen.

Problemet är att det internt skedde ett form av skifte när vi behövde rekrytera och anställda personal istället för att bara luta oss tillbaka och leva på avkastningen från värnplikten. Nu behövde myndigheten konkurrera med övriga myndigheter och den civila arbetsmarknaden. Här någonstans började vi prata om fys på arbetstid som en förmån, istället för vad det egentligen är; ett krav och en arbetsuppgift.

Just det skiftet tror jag sitter kvar lite i huvudet på människor tillsammans med bilden av att man ändå måste träna utanför arbetstid också för att upprätthålla en god fysisk status. Med allt fler tillförda arbetsuppgifter som ska utföras av en liten personalstyrka där ingen, varken chef eller underställd, vill framstå i dålig dager vad gäller att lösa tilldelade uppgifter är det heller inte konstigt att fysen är det första som får stryka på foten. Det kan snarare säga vara en typisk mänsklig reaktion och något vi har gemensamt med den civila sfären.

Som så mycket annat handlar det om prioriteringar, och då tänker jag inte på att individen själv ska prioritera träning framför att planera ett skjutpass eller tid hemma efter jobbet. Jag tänker på chefen som är den som leder och fördelar arbetet. Eftersom fysisk träning är en arbetsuppgift ska det finnas tid att utföra den. Med tanke på hur mycket resurser Försvarsmakten lägger på FMIF eller att anställa sjukgymnaster, dietister och idrottslärare skulle jag vilja dra det så långt att det är att slösa med myndighetens resurser att inte låta personal fysa på ordinarie arbetstid. (Det är även slöseri med resurser eftersom personalen inte erhåller mat dagligen från myndigheten).

Men det faller inte bara på chefer på förbanden. Det faller även på kurschefer och lärare ute på våra skolor där det inte lämnas utrymme till fysisk träning. Ibland med motiveringen att det är bättre att ha normala arbetsdagar och sen låta respektive elev träna på egen tid. Det är lätt att förstå välviljan i resonemanget, och jag har själv dragit nytta av den inställningen. Samtidigt skulle jag argumentera för att den enskilde såväl som Försvarsmakten skulle gagnas mer av att det var schemalagd träning även om det då innebär att dagen blir 1-2h längre.

För vad det bidrar till är att upprätthålla en rutin som individen skapat på hemmaförbandet. Det är frustrerande att ha kommit in i ett bra träningsprogram för att behöva pausa det under en vecka (eller fler) på grund av att det är dags för kurs. Lägg där till att kosthållningen kanske blir sådär beroende på vad det finns för alternativt. Det kan innebära att det blir en tråkig omstart som bäst, eller att en individ som inte har hunnit skapa en rutin helt enkelt aldrig kommer igång.

Som individ måste du också inse att ditt arbete inte kommer fallera för att du väljer att gå ifrån datorn en timme för att träna. Ibland handlar det om att du helt enkelt måste ta dig tiden oavsett vad alla andra gör. För det är något jag tror har en stor negativ inverkan på viljan. Nämligen att ingen annan i den direkta närheten tränar. Då kan det upplevas som felprioriterat att gå ifrån och göra något helt annat för en stund (trots att det sannolikt bryts på sekunden för fika).

De förband jag upplevt som har god fysisk status på enskild nivå är de förband där det avsätts planerad tid (alltså inte uppkommet utan schemalagt) regelbundet för såväl enskild som gemensam träning. Där finns oftast en gemenskap i olika träningsformer. Det är oftare lättare att ta sig tid att träna om det är någon annan involverad. De förband som jag tjänstgjort på med betydligt sämre fysisk status är förband där man aldrig schemalägger fysisk träning, eller för den delen schemalägger så mycket överhuvudtaget. Allting läggs istället på den enskilde att identifiera allt från träningstid till färdighetstid på skjutbana men att det alltid måste vägas mot “huvudtjänst”. Det funkar för vissa, men oftast inte för den stora massan.

Jag ska däremot vara tydlig med att lösningen inte är att tvinga ut alla på gruppträning i form av löpning (vilket händer allt för ofta). Det räcker inte heller att chefen själv går iväg och fysar för “att visa vägen”. Även om det kan ha en inverkan är det förefallande ofta som det sänds dubbla budskap. Nämligen att fysisk förmåga är viktigt, men att det också är viktigt att alla andra arbetsuppgifter löses. Det som behöver ske initialt är schemaläggningen. Därefter brukar det i regel komma igång att individer hittar varandra genom gemensamma träningsmål och intressen. Det här kommer ta tid och kräva kontinuitet i planeringen. Det räcker inte med att det funkar i en månad eller ens två. Det är ett kvartal till ett halvår för att sätta en rutin, sen kommer det kräva ytterligare ett halvår för att säkerställa att den kan motstå övningar, ledigheter och “högt prioriterade uppgifter”.

Det största hotet mot Försvarsmaktens samlade fysiska förmåga är vi själva. Framförallt för att vi säger en sak men gör en annan. Hade vi, som organisation, verkligen ansett att det är viktigt att vara stark och snabb. Då hade vi prioriterat det framför möten, excel-ark och allt annat fluff som tar tid på en arbetsdag. Framförallt hade vi tagit ett helhetsgrepp vad gäller hela träningsprogrammet inklusive kost och sömn. Nu lägger vi resurser på att ha bra träningsanläggningar, vi har anställd personal som berättar hur personalen ska träna och äta för att bli starka, men vi ger inte personalen två nyckelkomponenter; tid och mat. Det är mer än en sorgsen matlåda jag observerat som verkligen inte gynnar formandet av en snabb och stark soldat.

Avslutningsvis ska det poängteras att träning går i perioder precis som livet. Ibland är du inne i en jättestabil period där tid finns att träna regelbundet och du tycker det är kul att ta den där tiden till att träna efter jobbet. I andra perioder blir prioriteringarna annorlunda och du orkar inte ta dig ut för att träna efter arbetstidens slut. Då underlättar det om enheten har en fungerande rutin där du åtminstone vet att på måndag förmiddag är det mötesfritt och avsatt tid för träning.