Att risken för skador har ökat för soldater i takt med att den burna vikten ökat är inte någon nyhet längre. Världens militära styrkor fortsätter att brottas med ekvationen “krigets krav” och “soldatens välmående” samt hur tekniken ska kunna hjälpa oss att bära mer (exempelvis genom exoskelett). Huvuddelen av studierna inom området är genomförda utomlands och ibland på testgrupper som inte alltid är direkt överförbara på svenska förhållanden. De senaste åren har det däremot skett en uppryckning även för svensk del och nu börjar resultaten av forskningen synas i olika artiklar samt handböcker (Handbok Optimera utbildning och träning).
En (1) studie från 2019, som bidragit till utformningen av den tidigare nämnda handboken, är en jämförande studie som tittade närmare på svenska soldater i insats och hur förekomsten av skador såg ut.
För att genomföra studien hämtade forskarna data från två (2) grupper. Datan bestod av frågeformulär som soldaterna fick svara på under deras träning inför insatsen. En (1) fysioterapeut var närvarande för att hjälpa till och svara på frågor om så behövdes. Den första gruppen bestod av personal som var under utbildning 2002 (606 svar) , den andra gruppen bestod av personal under utbildning 2012 (355 svar). Majoriteten av soldaterna var mellan 20 och 30 år.
Utöver svaren på frågeformuläret samlade forskarna även in ålder, kön samt body mass index (BMI) för att identifiera eventuella skillnader mellan olika grupper. Vad man såg var att det inte fanns några signifikanta skillnader mellan deltagarna. Oavsett om det gällde längd, vikt eller BMI. Däremot fanns det en åldersskillnad mellan de två (2) kohorterna där 82% av individerna 2002 var mellan 20 och 30 år, medan motsvarande siffra 2012 enbart var 67%.
Vidare fanns det en signifikant skillnad i den upplevda arbetsbelastningen inför insatsutbildningen. Soldaterna ur 2012-gruppen anmälde i högre grad (54%) att belastningen varit hög jämfört med 2002-gruppen (27%) (Tabell 1).
Förekomsten av skador och smärta var även betydligt mer vanligt förekommande 2021 (67,9%) än 2002 (27,9%), där knä var det vanligaste problemområdet för bägge grupperna, därefter ländryggen (vilket följer resultaten från internationella studier). Vilket kan enligt författarna kan förklaras av den belastning som soldater utsätts för när de bär tunga ryggsäckar, marscherar långa sträckor samt sitter längre perioder i stridsfordon. Överlag löpte soldaterna i 2012-gruppen enligt forskarna fem (5) gånger högre risk att rapportera någon form av muskel-skelett nedsättning än soldaterna 2002.
Samtidigt rapporterade soldaterna 2012 i högre utsträckning att de upplevde sig ha en utmärkt hälsa, såväl fysiskt som psykiskt.
Slutsats
Slutsatsen av studien är att under tio (10) år har andelen muskelskelett-åkommor ökat markant bland svenska soldater där ålder anges som en riskfaktor. Rekommendationen är att implementera förebyggande åtgärder för att förhindra fortsatt nedbrytning och skador på utsatta områden såsom knän och ryggar.
Egna tankar
Utifrån de angivna tidsperioderna finns det möjligtvis några delförklaringar till resultatet som författarna kan ha förbisett. Nämligen övergången från värnpliktsförsvar till yrkesförsvar, och med det förändring i såväl insatsområde som utrustning.
Att testgruppen 2002 är yngre än 2012 kan förklaras genom att utlandsstyrkan fortfarande var aktiv fram till 2011. Detta innebar att styrkan rekryterade frivilliga där värnpliktiga bland annat kunde anmäla intresse inför muck. Således kunde den stora massan rekryteras direkt ur en värnpliktskull där chefsskiktet kompletterades med äldre veteraner. Under 2011 hade Sverige ansvar för Nordic Battlegroup 11. Förutom att flygvapnets del användes för insatsen i Libyen (FL01) skickades andra delar till den pågående insatsen i Afghanistan, vilket kan förklara varför soldaterna upplevt en högre arbetsbelastning inför insatsutbildningen. Perioden på Livgardet gick från att ha varit en komplett insatsutbildning till att bli ett validerande steg för den utbildning som förbanden genomfört inför den obligatoriska insatsutbildningen.
Vidare förändrades utrustningen från att ha inneburit stridsväst 2000 med fyra (4) magasin till automatkarbinen buret på Balkan, till försök med stridsväst 08 och kraftigt modifierade stridsväst 2000 med kroppsskydd 94 (senare under 2012 utbytt mot krsk 12) buret i Afghanistan. Således är det möjligt att den burna vikten för respektive soldat (även om befattningen var densamma) kan ha ökat mellan 2002 och 2012.
Den här studien är då möjligen en indikator på hur övergången från värnplikt till fast anställda påverkade soldatens fysiska förmåga. De här faktorerna motsäger däremot författarnas rekommendation i att i högre utsträckning se till individens förmåga och behov, snarare tvärtom. Frågan är hur det blir nu när vi vänder tillbaka till värnplikt när kompetensen kring fysisk belastning spretar från hur vi gjorde förr och hur vi gjorde sen med anställda.