Fysisk träning har länge ansetts vara något gemene man kan ta till för att motverka såväl mental ohälsa som att motverka stress. Så pass allmänt känt är det att fysisk träning har kommit att bli motsvarigheten till “ta en panodil och lägg dig”, det vill säga något som man slentrianmässigt slänger in som åtgärd trots att den fysiska träningen egentligen bör ses som ett komplement till övrig behandling.
“Men träning är väl alltid bra?” anmärker nu kanske någon. Svaret är inte ett självklart ja eftersom fysisk träning kan få negativa konsekvenser beroende på när och hur den genomförs. Detta är egentligen inget nytt i sig utan något som idrottsforskningen länge känt till. Nämligen att fysisk träning kan leda till en tillfällig nedsättning i immunförmågan vilket riskerar att leda till sjukdom, skador och därmed bortavaro från träning eller tävling. Paradoxen är att kontinuerlig träning också kan leda till bättre hälsa och stärka immunförsvaret mot en rad sjukdomar.
Samma paradox går att finna kring negativ stress. Nämligen att de som tränar regelbundet och är vid god fysisk hälsa även kan bli mer motståndskraftiga vad gäller att hantera stress. Det är vedertaget att träningen hjälper till att skapa en buffert och motverka exempelvis kognitiv utmattning. Det finstilta? Det kommer, precis som vid medicinering, behöva anpassas till individen i en “lagom dos”.
En grupp forskare har i olika studier tittat på hur kronisk stress, från exempelvis stressfyllda händelser i livet, påverkar såväl fysisk prestation som återhämtningen efter fysisk träning. I båda studierna fick testdeltagarna utföra olika fysiska aktiviteter tillsammans med att de skattade sin upplevda stress innan och efter. I bägge studierna kom forskarna fram till att höga värden på stressfyllda händelser i livet och upplevd stress bidrog till att individer upplevde sig tröttare under längre tid. De tyckte sig även se att hög stress påverkades i högre utsträckning vad gällde förnyad prestation efter en timmes vila.
När en individ är stressad över längre tid får det fysisk påverkan i kroppen, exempelvis på produktionen av olika hormoner vilket i sin tur får påverkan på muskeluppbyggnad. Det innebär att exempelvis styrkeutvecklingen inte blir lika effektiv som den kunde varit om individen inte varit stressad. Det är viktigt att känna till att progression fortfarande kan ske, åtminstone på kort sikt, men att den kroniska stressen riskerar att ta överhanden och få negativa konsekvenser på lång sikt. Exempelvis att individen börjar sova dåligt vilket i sin tur definitivt påverkar återhämtningen såväl som träningen.
Vad betyder det här för den militära verksamheten? Det kan innebära bland annat att om en enhet går tungt efter en period såväl fysiskt som psykiskt så behöver förbandet följa upp återhämtningen och anpassa belastningen på träningen. Det riskerar att få negativa konsekvenser om man exempelvis låter personalen träna efter eget huvud där de fortsätter jaga personliga rekord istället för att genomföra lugnare träning under en period. Det innebär också för individen att det inte nödvändigtvis är jättetydligt initialt när denne är stressad och har nedsatt återhämtningsförmåga då det fortsatt kan ske progression i träningsresultaten. Därtill kan det vara svårt att särskilja mellan naturlig trötthet efter träning och den trötthet som varnar för individen för dålig återhämtning generellt.
Kontentan är att fysisk träning inte får bli en “catch all”-lösning på stress utan behöver ses som en del av en helhet, doserad efter individens behov.
Referenser
Bartholomew, J. B., Stults-Kolehmainen, M. A., Elrod, C. C., & Todd, J. S. (2008). Strength gains after resistance training: the effect of stressful, negative life events. The Journal of Strength & Conditioning Research, 22(4), 1215-1221.
https://lakartidningen.se/wp-content/uploads/OldWebArticlePdf/1/16889/LKT1136s1692_1694.pdf
https://nyheter.ki.se/sa-paverkar-traning-immunforsvaret-och-motverkar-cancertillvaxt
https://link.springer.com/content/pdf/10.1007/s00420-022-01845-9.pdf