Jag har blivit allt mer övertygad om att den ”svenska modellen” där arbetstagarorganisationerna (ATO) och arbetsgivaren ska komma överens om olika saker (främst löner) inte lämpar sig för det militära försvaret. I synnerhet inte i ett läge där ”det är inte krig men inte heller fred”. Jag har tidigare belyst hur jag tycker att modellen inte bara bidrar till att hålla nere löner för personalen, den är även hopplöst långsam och resurskrävande för de återkommande förhandlingarna som, för personalen, inte leder till att ansvarsglädje premieras i någon vidare utsträckning.

Så när förhandlingarna kring nuvarande URA-avtal strandat på central nivå mellan Arbetsgivarverket och ATO blir jag än mer övertygad om att den ”svenska modellen” är ett direkt hot mot såväl tillväxten som vår förmåga överhuvudtaget.

Vad har jag för grund till det här radikala påståendet? Jo att vi under lång tid konstaterat att nuvarande URA-avtal är illa anpassat för modern tid (nuvarande avtal är från 2001). Avtalet är inte bara ofördelaktigt för den militära personalens partners, det är på alla sätt ekonomiskt ofördelaktigt och där det numera förutsätts att personalen ska acceptera ekonomisk förlust för att befinna sig utomlands under tre år för att uppfylla svenska åtaganden.

Det ska sägas att Försvarsmakten har identifierat problematiken och i en större åtgärdsplan stakat ut vägen för att åtminstone balansera situationen så att den bättre matchar hur samhället ser ut idag. Samt att myndigheten infört en rad tillämpningsbestämmelser som förbättrar det till del för den utsända personalen och anhöriga. Samtidigt hjälper det föga när vi alltjämt försöker få till ett avtal som gäller hela staten med alla de kompromisser det medför. Det hjälper inte heller att vi fortsätter med samma långa utdragna förhandlingsprocesser i en tid där just tiden är den tillgång som vi har minst av. Att skjuta fram förhandlingarna till Q4 och därmed ett nytt avtal ett år till in i framtiden är inte vad vi behöver just nu när fler befattningar ska tillsättas utomlands.

Det tåls därmed fortsatt att poängtera att det inte är Försvarsmakten som gick med i Nato, det är Sverige som stats och samhälle. Därför behöver staten ta sitt ansvar och tillse att förutsättningarna överhuvudtaget finns för den militära personalen att fullfölja Sveriges åtaganden gentemot alliansen. Eftersom landet inte längre befinner sig i fred behöver detta återspegla sig i såväl påskyndandet av avtal som förändringar i de fredsmässiga regelverk (framförallt de skattemässiga) som är skrivna för en tid av djup fred.

Den ”svenska modellen” är inte framtagen för ett instabilt säkerhetspolitiskt läge. Den är utformad för en annan tid under andra förutsättningar. Då hade vi råd med att låta förhandlingar fortgå över lång tid, den lyxen har vi inte idag.