Vid sidan om bordningsstyrkan är hemvärnets insatskompaniers uppgifter ett hett debatterat ämne som verkar kunna diskuterats i samband med vad som helst. Hur kommer det sig att så många människor har så vitt skilda uppfattningar om vad ordet ”insats” innebär och vilka förmågor det medför? Egentligen borde det inte vara svårare än att säga åt människor att läsa krigsförbandsspecifikationen (KFS) där det framgår med all önskad tydlighet vad som gäller. Problemet är bara att KFS, av uppenbara anledningar, inte ligger spridd lite varstans så att gemene man kan ta del av den, och även om den gjorde skulle vissa individer troligtvis vara svårövertygade. Därutöver vet vi historiskt att en del av försvarsmaktens förband, skolor och förmågor utvecklats tack vare att individer tagit initiativ i olika riktningar och kämpat för att få uppgifter fastställda i Försvarsmaktens dokumentation. Samtidigt kan den typen av initiativ också ha en negativ inverkan på Försvarsmaktens förmåga om det slukar resurser som döljs i redovisningen.
Vi har tidigare behandlat utvecklingen av lokalförsvarsförbanden och därmed även berört hemvärnets utveckling och de utmaningar som organisationen står inför framgent. Skapat för att skydda hemorten och sedermera skydda samt bevaka mobiliseringsförråd står hemvärnet idag något förvirrat verkar det som, åtminstone på gräsrotsnivå. Som tidigare identifierats bär Försvarsmakten skuld i frågan efter att ha haft ambitionen att försöka utveckla hemvärnet till enklare skyttebataljoner. Vilket bland annat inneburit tillförd materiel såsom granatkastare eller för den delen underrättelsekompanier, för att därefter göra en vändning och återigen peka på att hemvärnet ska skydda, bevaka och ytövervaka är det inte konstigt att det uppstår ett visst motstånd för en sådan förändring. Det kan likställas med försvarets omställning från nationellt till internationellt och sen tillbaka vilket resulterat i en rad utmaningar kopplat till personalen. Det tolkas som att ta flera steg tillbaka.
Det går att urskönja en stolthet i att kunna strida offensivt och lösa vad som definieras som infanteristrid. Precis på samma sätt går det att urskönja att det anses vara en nedvärdering att ”bara bevaka”, vilket verkar ses som en uppgift reserverad för övriga hemvärnet (det vill säga bevakningskompanierna). Prefixet ”insats” förefaller ha laddats genom åren med en rad föreställningar om att vara särskilt uttagna, något mer än övriga kompanier och ett av få verktyg som Försvarsmakten har gripbart omgående för snabb mobilisering. Vidare finns en bild om att vara en förmågehöjare i ett nedbantat försvar när det inte finns annat att tillgå, där vissa verkar dra det så långt som att hävda att det inte finns ett infanteri i Sverige. Jag kommer i det här inlägget hävda att det inte är en ”antingen eller”-diskussion vi bör ha om insatskompanierna. Samtidigt kommer det innebära att en del kontinuerligt anställda och hemvärnssoldater behöver göra avkall på en del övertygelser.
Först och främst behöver vi identifiera var skillnaderna ligger mellan bevaknings- och insatskompanierna i skrift. Inte i hur den enskilde individen upplever att skillnaden är, vare sig när det gäller fysik eller förmågor. Skulle vi väga in den typen av variabler skulle vi svårligen kunna överblicka då det finns en uppsjö av lokala variationer beroende på var kompanierna befinner sig och därmed hur mycket stöd respektive hemvärnsbataljon får från sin utbildningsgrupp.
Grunden för hemvärnet är att kompanierna ska kunna utföra sina uppgifter inom avdelat område i upp till 90 dagar. Uppgifterna är då skydda och/eller bevaka samt ytövervaka. Därutöver ska såväl pluton som bataljon kunna försvara terrängavsnitt där en bevakningspluton ska ha förmågan att upprätta o-plats. Så när hemvärnet uppger att insatskompanierna ska kunna lösa mer krävande uppgifter, vad är det då som åsyftas? Till att börja med har insatskompanierna en ytterligare uppgift i att kunna skydda transporter. Därutöver anges att förbandstypen ska ha ”taktisk rörlighet” i hela landet. Något som har övats genom att exempelvis flyga hemvärnsförband till andra delar av landet som en del av beredskapskontroller. Vilket kan anses vara mer krävande, samtidigt är det inget som utesluter att resurser ur bevakningskompanierna också kan flygas till områden där de behövs. Däremot har insatskompanierna tillgång till fordon för egen rörlighet vilket skapar möjligheter gentemot bevakningskompanierna. Går vi ner på plutonsnivå ser vi att insatsplutonen har tre (3) ytterligare uppgifter utöver de som bevakningsplutonerna löser; genomföra skyddad transport, rörlig spaning och ”ta skyddsobjekt, störa”.[1] Det senare borde räknas som två (2) skilda uppgifter och därmed skulle insatsplutonerna lösa fyra (4) avgränsade uppgifter som ställer högra krav på förmåga. Således har insatsenheterna ett krav på åtta (8) tjänstgöringsdagar jämfört med bevakningskompaniernas fyra (4) dygn.
Nu är fyra (4) extra dygn inte jättemycket extra tid för att bibehålla och utveckla förmågan till skyddad transport, rörlig spaning, ta samt störa. Det bygger helt enkelt på att individer tjänstgör mer än vad som är det grundläggande kravet för att ha en rimlig möjlighet att utveckla en förmåga. Samtidigt kan vi inte räkna med det och behöver därmed förhålla oss till att uppgifterna som ställs kan utföras på en godtagbar nivå av en individ som genomfört en grundläggande militär utbildning och därefter tjänstgör åtta (8) dagar per år. Det är här det uppstår en problematik kring diskussioner om tillförda förmågor, exempelvis obemannade farkoster, då dessa kommer kräva mer utbildningstid. Tid som kommer på bekostnad av något annat.
Vi backar bandet tillbaka till uppgifterna som ett insatskompani ska kunna lösa; bevaka, skydda, försvara, ytövervaka och skydda transporter. Plutonerna ska i sin tur kunna bevaka, skydda, försvara, upprätta o-plats, skydda transporter, genomföra rörlig spaning, ta objekt och störa. Vilket är uppgifter som även den generiska skytteplutonen ska kunna lösa. Däremot har skytteplutonen en rad stridsuppgifter därutöver som eldöverfall, stridsspana och binda motståndaren för att nämna några.[2] Det vill säga att skytteplutonen har förmågan att kunna lösa en rad olika stridsuppgifter, framförallt inom ramen för anfall. Även om hemvärnets insatsplutoner ska kunna ta ett objekt och störa, vilket kategoriseras som offensiva handlingar[3], innebär detta i sig inte att förbandstypen är att jämföra med ett infanteri.
Ta – Besätta viss terräng eller objekt i visst syfte
Störa – Försvåra motståndarens verksamhet i visst avseende eller inom visst område.[4]
Det ska poängteras att ett förband inte behöver strida med understöd av indirekt eld eller ha tillgång till en specifik typ av fordon (för transport eller annat) för att kunna definieras som infanteri eller lätt skytte (även om vi på senare tid kommit att tro det). Karakteristikan är snarare att i huvudsak vara ett offensivt förband med förmågan att lösa offensiva stridsuppgifter till fots med eget organiskt understöd nära motståndaren.[5] Med organiskt understöd åsyftas understöd inom det egna förbandet vilket innebär eldunderstöd från sidopluton. Utifrån dessa parametrar ligger det nära till hands att definiera insatsplutonerna som infanteri, om det inte var för detaljen om att vara ett offensivt förband. Hemvärnets signum är att vara organisation strukturerad för försvar av kritisk infrastruktur, objekt av värde för rikets försvar samt knutpunkter. Organisationen är inte indelad för att med mindre grupper genomföra överfall på motståndaren eller för den delen trycka sig igenom motståndarens linje och operera på djupet utan större grupper för att kunna lösa ut posttjänst. Att sedan organisationen i sig påminner om ett generiskt skyttekompani med generiska skytteplutoner är i sig inte en tillräcklig förklaring, det saknas exempelvis stabs- & understödskompani för att takta med hur Försvarsmakten ser på en lätt skyttebataljon.[6] Vidare finns det vitala skillnader i underhållskedjan jämfört med en lätt skyttebataljon. Och nej, att omvandla samtliga kompanier i en hemvärnsbataljon till insatskompanier gör inte heller att bataljonen blir en lätt skyttebataljon.
Därutöver har vi tidsaspekten. Åtta (8) dygn är till förfogande för att utbilda och vidmakthålla landets insatskompanier under tolv (12) månader. Det finns ett argument i att en större del av hemvärnspersonalen idag genomför fler utbildningsdagar än så och att förbanden därmed skulle kunna tänkas ha en högre förmåga än förväntat. Vilket är mycket möjligt sett till engagemanget och viljan som finns ute i landet. Samtidigt går det också att lyfta argumentet att det finns ett visst tapp varje år där personal av olika anledningar inte kan fullfölja sina kontrakt eller att personal lämnar av olika anledningar. Därmed kan det sägas att hemvärnet har samma problem som de stående förbanden, att varje gång personal lämnar innebär det ett visst tapp av kunskap och exempelvis en grupp kan behöva börja om med att öva grunder för att uppnå en god nivå.
Hemvärnets förmåga idag, och i framtiden, vilar på att de som rekryteras har fått utbildning i strid och de vapensystem som är vanligt förekommande i Försvarsmakten. Samtidigt är kunskap en färskvara om den inte kontinuerligt omsätts i praktiken vilket innebär att organisationen, utöver att öva på sina uppgifter, även behöver öva på basala kunskaper som vapenhantering och signalering. När vi börjar lägga ihop alla dessa behov för att ha en realistisk chans kunna lösa huvuduppgifterna till en godtagbar nivå, blir det snabbt tydligt att alla påförda uppgifter utöver det kommer landa utanför tidsramen. Det vill säga när det diskuteras att hemvärnet ska tillföras såväl robotar som buret luftvärn innebär det att tiden måste hämtas någonstans (förutsatt att kravet på antal tjänstgöringsdygn inte ökar). Däremot är det möjligt att välja att säga att vissa plutoner ska följa i funktionsspåret likt CBRN- och underrättelseplutonerna vilket skulle möjliggöra att en pvrb-pluton inte har fullgod förmåga till rörlig spaning och liknande utan istället god förmåga att verka med plutonens pansarvärnsvapen. Däremot innebär det fortsatt att det är utifrån enhetens förmåga till försvar och i förlängningen överlevnad.
Som nämnts tidigare återfinns en hel del stolthet i att dels kalla sig infanteri, dels att genomföra offensiva stridsuppgifter. Vilket går hand i hand med mentaliteten som återfinns i Försvarsmakten i stort, framförallt armén. ”Endast genom anfall kan ett avgörande nås” är en fras som säger en hel del om den offensiva karaktär som den militära verksamheten har. Det är således inte konstigt att de flesta vill tillhöra markstridsförband när de gör värnplikten, eller tar anställning. Eller för den delen åker på internationell insats. Det är således inte konstigt att den mentaliteten även förs över till insatsplutonerna. Och ja, det är bra att vara på tårna och offensiv i sin person när det kommer till att lösa militära uppgifter. Däremot förefaller det nu passerat gränsen för vad som är ”hälsosamt” för hemvärnet och istället börjar skapa osäkerheter kring vad som är huvudtjänst. Framförallt har det skapat en attityd att bevakning och försvar är något trivialt. Något som andra sysslar med som inte tillhör den egna gruppen. Även om jag förstår att det inte är jättekul att bevaka ett bergrum eller skydda en landningsbana i skogen så är det av yttersta vikt att detta sker med hög kvalité. Och när vi börjar väga in vad för hot som hemvärnet kan tänkas möta när de kommer till en knutpunkt eller objekt har jag svårt att greppa varför inte fler vill vara bäst på den tjänsten.
Det är inte en förvirrad joggare som stretchar mot ett mobförråd som enheten riskerar att möta. Snarare är det individer med god förmåga till infiltrering och strid, för att inte tala om förmågan till att hantera sprängmedel. Då gäller det att bevakningstjänsten är av samma höga kvalité dag 85 som den var dag 1. Det gäller att plutonerna har ett ryggmärgsbeteende när det gäller att ta ett objekt och en god förståelse för motståndarens strid för att kunna upprätta ett försvar. Men det gäller också att öva förmågan att ta sig till platsen där förbandet ska verka. För hemvärnets del handlar det ytterst om något som i all väsentlighet liknar klassisk infanteristrid. Nämligen att upprätta en fordonsavställningsplats och därefter utgå till fots mot området som ska besättas. Således är det minst lika felaktigt att utgår ifrån att hemvärnet kör in på objektet, urlastar och upprättar ett försvar i förberedda värn.
Det är här jag menar att bägge sidor (anställda och hemvärnspersonal) behöver revidera sina förutfattade meningar om vad hemvärnet ska göra och inte göra. För att kunna lösa ut sina försvarsuppgifter behöver förbanden ha förmågan att anfalla. Men det innebär inte att hemvärnet kan klassas som ett infanteri hur mycket vi än skulle vilja. Det är dags att hemvärnets insatsförband börjar se med stolthet på de uppgifter de är ålagda att lösa och inse hur viktiga de är för helheten. Det är inte fel att vilja mer, däremot ska inte den viljan ha negativ inverkan på den förmåga som hemvärnet är ålagt att lösa. Då faller hela systemet och det spelar ingen roll hur många nya ubåtar eller stridsflyg vi köper.
[1] Handbok Hemvärn 2018
[2] Handbok Markstrid – Pluton 2016
[3] AR Taktik 2013, s. 63
[4] AR Taktik 2013, s. 62
[5] Mj Anders Svensson. 2009. Infanteri – det bortglömda vapnet
[6] Handbok Markstrid – Bataljon 2016
Esko Oksanen
En annan viktig skillnad är att en hemvärnsbataljon saknar också (åtminstone tills nyligen) bataljonsledningsförmåga, och t.e. handböcker finns bara till kompaninivå. Bataljonstabens uppgifter med CIMIC osv. liknar mer högre staber en lägre taktisk nivå. Infanteriets anfallsstrid mot kvalificerad motståndare brukar sällan vara aktuell med enskilda kompanier och tom. bataljonens anfall skulle med fördel understödjas med 1-2 artilleribataljoner, så åtminstone för mig (med finländsk militär bakgrund) har det varit väldigt tydligt att Hemvärnet inte liknar lätt infanteri.
Det som däremot är otydligt är hur man tänker understödja uppgifterna bevaka eller skydda med indirekt eld. Där kan man ana att det syftet mot “övriga uppgifterna” störa och fördröja “som kan lösas efter tilldelning av resurser och utökad utbildningsverksamhet” enligt Hemvärnshandbok 2018. Indirekt eld som förmåga är knappast någonting som kan bara snabbt utbildas i några extra dygn, så det kan vara förståeligt att man bygger förmågan i förhand. Om uppgiften skulle bli försvara, skulle någon långräckviddigare pansarvärnsförmåga än grg vara en förutsättning – tillsammans med mineringar – till ett effektivt användande av indirekta elden. Jag har inte koll på hur svårt t.e. Rb57 är att använda jämfört med te. grg som Hemvärnet redan har. Om det gäller att hålla en knutpunkt (åtminstone en viss tid) mot te. en motoriserad bataljonstridsgrupp utan tung understöd är det en stor fördel att kunna verka med pansarvärnsvapen på granatkastarnas säkerhetsavstånd.
Det som är värt att påpeka om övningstiden är att hemvärnsbefäl har inte mycket mer avtalsdygn; plutonchef på insatskompani bara 10 dagar. Detta ställer stora krav på egen engagemang och om man tappar befälen tar det betydligt mer tid att ersätta kunskapet.
Possunt nec posse videntur
Att se över insatskompaniernas roll och antal dygn är kanske rätt väg att gå. Varför inte ta vara på viljan, kompetensen och framför allt kamratandan samtidigt som man bidrar till markant ökad förmåga. Finns nog många som lätt skulle tänka sig att dubbla sina dygn bara man fick god kvalité på övningarna och mer utmanande uppgifter (med rätt utrustning/fordon). Man är ju och tassar på GSS/T då i princip, men problemet med GSS/T är att man inte har den kontinuerliga utbildningen som man har i Hv som bidrar till att svetsa samman grupperna. Hv har ju, som nämns här, utbildningsdagar utöver de kontrakterade övningsdygnen, vilket inte GSS/T har.
Man kanske kan göra en mix där vissa befattningar har fler kontrakterade dygn än andra, just för att kunna nyttja mer avancerade/tyngre vapensystem eller tyngre fordon som kräver mer vård (damma av PBV 302 t.ex).
AR
Mina kommentarer på texten i egenskap av aktiv i ett insatskompani i Hemvärnet:
Jag kan hålla med om att det ibland märks av en attityd att bevakning är lite trivialt. Framför allt, som skribenten också antyder, med tanke på en eventuell motståndares förmågor. Det är inte vilsna svampplockare som är hotet.
Å andra sidan kan man inte ha övningar som går ut på att stå infartspost i 4 dagar, för då kommer vi snart inte ha så mycket folk kvar i förbanden. Jag skulle själv sluta om så vore fallet.
Betänk det faktum att hemvärnet består av frivilliga! Jag tror att det finns en tendens bland vissa i försvarsmakten att ta det här engagemanget för givet. Men om dessa frivillga inte tycker att de får ut något av tiden de lägger ner, så kommer de att sluta. Hemvärnet dras redan idag med problem med vakanser (precis som övriga försvarsmakten), och det kommer inte bli bättre om man slutar öva på “coolare” sidouppgifter som fördröjningsstrid och bara står vid ett mobförråd i skogen varje övning.
Ökad förmåga till att lösa skydda/bevaka går att få indirekt på andra sätt än att bara tälta vid ett mobförråd. Om vi t ex övar på genomsök av byggnad som övergår till rensa, så är det kunskaper som är högst relevanta även vid bevakning och skydd.
På samma sätt – om vi övar fördröjningsstrid så är det kunskaper som i stor grad går att överföra till strid inom ramen för skydda/bevaka. Det handlar trots allt till stor del om ganska grundläggande grejer som är gemensam för all strid.
Förbandets förmåga till skydda/bevaka kan alltså öka även när det som övas inte på papperet är den uppgiften.
Jag tycker att det vi övar på i mitt förband till största delen är relevant för huvuduppgiften. Möjligen kan jag tycka att vissa aspekter av skydda/bevaka skulle behöva övas lite mer på. Då menar jag inte stå infartspost, utan snarare patrullering, agerande om man utsätts för eldöverfall osv.
Däremot är jag mer enig vad gäller ny materiel kontra utbildning. Visst, det vore jättecoolt om HV fick pvrb, men var ska utbildningstiden komma från? Lösningen med specialiserade förband känns i så fall som den enda rimliga, givet bibehållen nuvarande utbildningstid.
Vad gäller materiel tycker jag dock att prio ska ligga på att fixa de brister som finns för lösande av huvuduppgiften. HV ska ha vettig mörkermateriel, modern bevakningsutrustning och enklare UAV:er för ytövervakning, samt egna fordon till bevakningskompanierna. Har vi inte ens det så ska vi inte över huvud taget fundera på om vi ska ha luftvärn, pvrobot eller haubits för den delen.