Dela inläggetShare on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Även om de här inläggen inte är de populäraste kan det mycket väl bli att de fortsätter dyka upp framöver, om än sporadiskt. Händelserna i Belarus har fått en del att börja titta på vad Ryssland gör (och inte gör) för att hantera situationen och en eventuell “färgrevolution” i landet. Vad vi behöver ha med oss är att Belarus inte är Ukraina är inte Georgien. Även om Ryssland i de två (2) senare fallen agerat med vapenmakt finns det skillnader i tillvägagångssätt och syfte.

Georgien-kriget visade upp en rad svagheter inom de ryska militära styrkorna, såväl tekniskt som i hur striden fördes och det har resulterat i en revidering inom de olika grenarna. Framförallt har Ryssland börjat ta efter strukturer gällande exempelvis specialoperationsförband och börjat komma ikapp vad gäller obemannade system inom de tre (3) arenorna; sjö, land och luft.

Dokumentet skrevs till grunden långt innan händelseutvecklingen i Belarus och tiden kommer utvisa om min slutsats håller eller ej. Samtidigt är inte det själva huvudsyftet som sådant och jag sällar mig till skolan om 50%. Det vill säga om en analys visar sig korrekt hälften av gångerna då är det bra, och analytikern kommer inte med “självklarheter” i sina underlag.

Min slutsats (som framgår i dokumentet) är att det faktiska agerandet av den ryska ledningen tyder på att landet inte än anser sig redo att axla rollen som militär stormakt, även om de vill kommunicera det på olika sätt. I mångt och mycket handlar den ryska strategin fortsatt om att kunna förneka in i det längsta och då utgör andra maktmedel huvudalternativet för att uppnå målsättningar. Det här innebär däremot inte på något sätt att Kreml avstår från att planera för exempelvis invasioner, vilket såväl Georgien som Ukraina tydligt visar. Däremot förefaller det handla om rena tillfällen där landet ser sig kunna agera militärt utan att det kommer få någon form av synbar konsekvens (militärt). Exempelvis genom ett snabbt händelseförlopp inom ett begränsat landområde där omvärlden inte hinner reagera innan övertagandet är ett faktum (såsom Krim).

Det är således den öppningen som Europa och Sverige inte vill bjuda på utifrån att det skulle riskera att leda till det läge som Ukraina just nu befinner sig i med såväl Krim som de östra delarna. Fram tills att Ryssland på allvar lyckats bygga ut den hypersoniska förmågan förefaller det största hotet ligga inom cyber-, info- och underrättelsedomänerna.

Dela inläggetShare on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter