Din EOBUSARE i gryningen

Det är hög tid att lägga om strategin för att hantera kränkningar

Så har det hänt igen, nästan på årsdagen efter rapporteringen kring händelserna på K 3 i Karlsborg kablades en ny händelse ut i etern. Den här gången är det ledningsregementet som står i centrum efter att ha skickat hem samtliga värnpliktiga (över 500 stycken) med anledning av en rad incidenter där såväl befäl som värnpliktiga behandlat andra värnpliktiga illa. När man lägger örat mot rälsen framgår det mycket kretsar kring en individ samt ett kompani. Men det är inte det som kommer behandlas i den här artikeln. Utan det jag vill lyfta fram är hur snabbt tyngdpunkten i diskussionen försköts ifrån huvudsak (olämpligt beteende och kränkningar) till bisak (brist på mat och sömn), och hur detta i sig visar varför vi fortfarande har problem inom myndigheten med den här typen av beteenden.

Det hela beror i stort på en omformulering ifrån ursprungskällan, ett brev där det beskrivs hur de värnpliktiga upplever att de inte fått ”tillräckligt med tid att äta, sova och gå på toaletten”, vilket i media blev ”för lite mat och sömn”. Det här fångades upp, precis som vid flera andra uppmärksammade fall, och får stå som bevis för att dagens ungdom är lite vekare. Att bristen på mat och sömn i själva verket är fullt naturligt inom den militära sfären och något den värnpliktiga förväntas både leva med och acceptera. Det är trots allt ”det stora kriget” vi förbereder oss för. Det måste få vara obekvämt. Att det skulle vara så att den militära utbildningen inte får vara fysisk och psykisk tung är en halmgubbe. Men att den konstant tas upp visar på hur vi formar vår uppfattning på minnesfragment från vår egen grundutbildning. För är det något människor tenderar att minnas så är det just övningarna, framför allt de tyngsta som inte sällan låg i början eller slutet av en värnplikt. Dessa fragmentariska bilder har sedan fått stå som någon form av helhetsbild av hur en militär grundutbildning ska se ut. Något som individer bevisligen tar med sig in i sin karriär som yrkesofficerare. Problemet är att det inte bara är falska minnen, dessa minnen ger även en falsk känsla av erfarenhet.

Till att börja med vet vi alla innerst inne att vi under värnplikten inte bara fick ordentligt med mat, vi fick även sova ordentligt. Om vi tänker efter riktigt noga kommer vi komma ihåg att majoriteten av utbildningstiden inte innebar att vi var kalla, våta och hungriga utan snarare varma, mätta och uttråkade. För det är så utbildning bedrivs bäst. Hade forskningen visat något annat hade vi anammat samma tänk redan under grundskolan. De gånger vi minns är de övningar som genomförts där vi i huvudsak fått tillämpa och pröva det vi lärt oss under vår utbildning. Det är att förbereda sig för kriget och det är inte det som kritiken i det aktuella fallet riktat sig emot. Men eftersom det finns en etablerad bild om att grundutbildningen i huvudsak innebär att du som individ är hungrig och trött, överförs den bilden inte sällan till HUR en bra utbildning ska se ut. Det är här den falska erfarenheten kommer in.

För en del individer förefaller väldigt naturligt hänga upp hur en utbildning ska se ut, på hur de själva upplevde sin värnplikt. Problemet är att den subjektiva upplevelsen, förutom att vara färgad av bias och falska minnen, också saknar ett vitalt perspektiv. Nämligen övningsledaren och dennes planering. Bara för att vi genomfört några skjutpass, fångmoment eller vilket övningsmoment som helst innebär inte det att vi i realiteten vet hur en sådan utbildning ska genomföras. Vi kan som mest imitera situationen som vi upplevt, samtidigt blir det bara det; en imitation. Vi vet inte hur övningsledaren planerat kring vila och näring ur ett helhetsperspektiv. Vi minns antagligen inte att det under just den där prestationsövningen trycktes in sömn eller extra mat för att upprätthålla stridsvärdet. Vi är troligtvis inte ens medvetna om alla de korrigeringar som skett i bakgrunden för att övningen skulle kunna slutföras. Vi kan helt enkelt inte veta det vi inte vet. Vi har en stor dold fläck som vi ignorerar när vi sedan formar vår verklighet.

Eftersom vi inte bemöter den dolda fläcken och eftersom vi inte i tillräckligt stor utsträckning kan följa upp varandra för att agera någon form av ”sanity check” på det vi gör, är det i realiteten osannolikt att vi kommer få ordning på det här återkommande problemet med individer som skjuter långt utanför skjutgränserna. Framför allt så är det vare sig ”snabbutbildningar” eller årliga seminarium som kommer vara lösningen. I grunden tycker individen inte att det här beteendet är särskilt konstigt och således kommer det visa sig först i de situationer där beteendet triggas, exempelvis en övningssituation. För att komma åt det krävs det således att det finns individer runt omkring som kan identifiera olämpliga tendenser och i synnerhet handgripligen handleda individen rätt. Nästa steg är att stärka cheferna i att agera, inte bara mot individen som utfört handlingen utan även mot de chefer som valt att inte agera trots kännedom om problematiken. Vi har försökt under lång tid med utbildningar och vädjan på olika sätt genom sociala medier. Nu är det dags att ändra strategi och börja handgripligen agera innan den här typen av agerande driver en soldat eller sjöman att agera förhastat, exempelvis genom att ta sitt eller någon annans liv.

Föregående

Imorgon och kriget som aldrig hann komma

Nästa

Kommentar på direktivet till kommunikationstjänsten

1 kommentar

  1. Axelgibert@hotmail.com'

    Axel

    Hej! Jag vill bara föra en diskussion om detta då jag känner starkt kring ämnet.

    Jag håller helt med dig kring det om att ha ett falskt minne men jag känner endå att det blir allt vanligare med att ungdomar blir mer känsligare för vuxen tillsägelse. Jag kan ha fel men jag kan relatera till skolvärden där lärare får stå ut med oräkneliga mängder skit från både föräldrar och elever som inte tar ansvar för sina aktioner. En elev som uppför sig respektlöst och förstör klassrumsmiljön kan inte ges reprimander då lärare anmäls. Det är alltid lärarna som står för skulden och får gå utbildning efter utbildning och därefter få arga mail från missnöjda föräldrar.

    Jag har sett liknade exempel inom försvarsmakten även min korta karriär där. Även mina vänner som är kvar har känt likadant när de bemöter vissa rekryter. Även om skolan är långt i framväg känns det som att försvarsmakten är påväg ditt där man inte vill komma. Jag kanske har dålig insyn i försvarsmaktens verksamhet. Vad tycker du?

    Jag håller med att vissa saker borde gå ut tiden och är inte genomförbart i en modern försvarsmakt men att det blir ett vanligare fenomen med kontroverser kring rekryter, det kanske inte är något nytt utan att jag lagt märke till det mer nu… men tycker endå diskussionen ska hålls kring hur vi vill att våra medmänniskor ska behandlas. För det är ömsesidigt respekt i ett demokratisk samhälle och när samhället blir mer individualiserat känner jag att respekten till grannen måste bli bättre. Att kunna ta emot kritik utan att väcka agg kan man alltid bli bättre på.

    Hör gärna fler åsikter!

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén