Din EOBUSARE i gryningen

Hur mår vi egentligen?

Dela inläggetShare on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Vad som var en relativt harmlös fråga; vad som var det mest oprofessionellt beteendet som en person upplevt i Försvarsmakten, renderade i en strid ström av berättelser av händelser som människor upplevt i sin kontakt med firman. Medans vissa saker var relativt harmlösa (slappt uniformsbärande), var andra saker direkt oroväckande och rent ut sagt chockerande. Kommentarer såväl på instagram som på twitter vittnar om att jag inte är ensam om att reagera på vissa av de saker som skrivs. Frågor har ställts över tillförlitligheten på alla påståenden, andra har sagt att undertecknad ska sluta hänga ut förband medan andra har skrivit att de upplevt liknande händelser. Så hur är det egentligen ställt och hur är tillförlitligheten i underlaget?

Först och främst ska inte detta ses som något nytt, eller för den delen okänt, fenomen inom Försvarsmakten. I våras skrev Officerstidningen (vilket även uppmärksammades på IG)om resultatet från föregående års medarbetarundersökning (FM VIND), vilket inte bara pekade på ökande siffror som angav att de utsatts för ovälkommet beteende, utan även att personal uppgett att de utsatts för fysiskt våld. Vad som redan indikerats från Försvarsmakten gällande FM VIND 2019 är att det i princip inte skett någon förändring (minskning med en halv procent). Och även om det är en lägre andel som inte besvarar just den frågan återfinns det fortsatt en tydlig skillnad i svarsfrekvensen på frågor som berör just arbetsmiljön och hur chefer hanterar den.

I begreppet “ovälkommet beteende” inordnas allt från utfrysning och mobbing till sexuella trakasserier. Här angav 923 individer (7% av alla som svarat) att de blivit utsatta. Majoriteten av de som svarade att de utsatts för ovälkommet beteende angav att de blivit utfrysta, eller utsatta för dylika härskartekniker. Vilket inte sällan slår hårt mot människor som, framförallt inom Försvarsmakten, vill känna tillhörighet. 71 individer angav att de utsatts för sexuella trakasserier av något slag. Det kan finnas flera anledningar till att personer inte svarar på frågan. Exempelvis för att de inte upplever att det är en relevant fråga och därmed hoppar den, alternativt att de inte litar på att de kan vara anonyma och därmed inte svarar för att det kommer framgå (med hänvisning till grad, ålder och kön) vem de är. Sett till de senaste tre (3) årens resultat samt antalet som väljer att svara på undersökning finns det anledning att tro att vi fortsatt inte lyckats uppnå en fullständig genomlysning i ämnet.

Det vi ska vara medvetna om är att Försvarsmakten är Sveriges näst-största myndighet med över 20 000 anställda. Där tillkommer sen såväl hemvärnspersonal som tidvis tjänstgörande, vilket ger en siffra på över 52 000 individer som i olika former tjänstgör i myndigheten. Detta kan jämföras med Polismyndigheten som har en personalstyrka på 32 000 individer. Med den mängden människor som dagligen interagerar med varandra är det orimligt att tro att det aldrig kommer förekomma något som framstår som mobbing eller liknande. Vi kommer inte kunna “screena” alla individer till den detaljnivå att vi med säkerhet kan säga att de är olämpliga. Det innebär inte att vi ska underlåta oss att försöka att minska förekomsten av sagda människor, däremot behöver vi inse i vilken kontext vi befinner oss i just nu och vilka förutsättningar vi har att jobba efter.

Vad som förefaller vara ett sundhetstecken är att vi ändå reagerar på det som skrivs, vilket antyder att strukturellt problem i form av en homogen organisation. Det återfanns exempel i flödet där åtgärder hade vidtagits, antingen genom uppsägning eller omplacering. Just behovet av åtgärder aktualiserades när chefen för Amfibieregementet redogjorde för de åtgärder han vidtagit gällande de kadetter som bränt ner en studentlägenhet. Kanske är det mer kommunicering av den typen som Försvarsmakten behöver använda sig av för att stärka tilltron till systemet. Nyheten av befälet som försökte övertala soldater till gruppsex, samt nyheten om officeren som genomförde geocachning på arbetstid skapade starka reaktioner omgående. Vilket i sig inte var konstigt då artiklarna var skrivna med ett narrativ som frammanade känslor. Men från Försvarsmakten var det tyst, såväl internt som externt kom det ingen kommentar i frågorna. Det går givetvis att anse att ärendena är hanterade i samband med att FPAN avkunnat sina beslut, och att vidare kommentering därmed är överflödig. Samtidigt har det inte bara skapat en grund för ryktesspridning, utan även en sargad tilltro till att Försvarsmakten tar trakasserier på allvar.

Den enkla lösningen är givetvis att säga åt människor att sluta sprida rykten, och att alla rykten ska ses som falska. Det är även möjligt att vissa av de påståenden som kommit in till min inbox är osanna eller att vissa förstärker sina svar i FM VIND gällande vad de anser vara en oschysst arbetsmiljö. Samtidigt är det svårt att hävda att sju (7) procent skulle fara med osanning. Vad som verkar bygga på trovärdigheten är inte bara att de flesta verkar känna igen sig i det som skrivs, utan att det även verkar passa in hur vi ser på verksamheten. Det verkar helt enkelt inte helt orimligt att vissa saker har skett. Vilket är en sårbarhet som kan utnyttjas av den som vill skapa än mer splittring inom en organisation.

Då vi anser att vår förmåga till krigföring vilar på tre (3) pelare, varav en (1) är den moraliska, behöver vi även tillse att den underhålls. Precis som att vi ständigt arbetar för att stärka de fysiska faktorerna genom övningar och de konceptuella genom att ständigt utveckla våra dokument behöver vi bli minst lika proaktiva i vårt arbete med att skapa förtroende för myndighetens förmåga till att skydda personalen. Det här berör således inte trovärdigheten till väpnad strid som så sakteligen stärks, utan trovärdigheten gällande det rent fredsmässiga i form av förvaltning av personal.

Två (2) år har gått sedan överbefälhavarens uppmaning att de som trakasserar inte hör hemma i Försvarsmakten. Sedan dess har det genomförts olika seminarium, upprättats telefonlinjer och bjudits in olika föreläsare i ämnet. Dessa åtgärder verkar däremot inte åstadkommit några större förändringar i sig. Till del tror jag det beror på att Försvarsmakten var för snabba att sätta etiketten att det var en utbredd kvinnofråga i samband med MeToo. I det missade man dels personalen som inte identifierade sig med målgruppen, dels missade man de trakasserier som inte faller inom den definierade ramen om sexuella trakasserier.

Men det jag tror är den absolut största bidragande orsaken till att arbetet inte fungerar är den utspridda misstron mot att Försvarsmakten respekterar anonymiteten. Försvarsmaktens inrättade telefonlinje skulle vara anonym, sen visade det sig att så inte var fallet. Medarbetare tolkar påminnelser om FM VIND som att arbetsgivaren kan se att de inte svarat, trots att det är ett mail som skickas ut till samtliga (även de som svarat). För att inte tala om de som får se sig inkallade på samtal på grund av vad de publicerar i debattartiklar. Vi befinner oss trots allt i en organisation vars förmåga till krig hänger på en hierarki. I den strukturen kommer det således alltid finnas någon som befinner sig i underläge till en annan befattningshavare. Detta är per definition inte negativt, det är på det här sättet vi behöver agera i striden. Samtidigt skapar det en miljö där fel individer kan förstöra för hela enheter om de tillåts verka tillräckligt länge. Det här är känsligt. För samtidigt som vi behöver visa tillit till underställd personal, behövs även en möjlighet att omplacera individer när gruppdynamiken inte håller. Det verkar inte heller räcka med att det är ett uttalat ansvar att värna sin personal, det förefaller krävas incitament för att detta ska ske. Kanske blir det annorlunda om vi inte definierar det som ett renodlat arbetsmiljö-problem längre, utan snarare en sårbarhet och att chefer (oavsett nivå) som inte agerar bidrar till att göra sitt förband mer sårbart för motståndaren.

Dela inläggetShare on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Föregående

Vilka är skillnaderna mellan PEK 94 och modern skjututbildning?

Nästa

FMV inhämtar information kring nya värmekameror

  1. f.jacobsson@gmail.com'

    Fredrik Jacobsson

    Erik Lagersten, kom tillbaka. Vi behöver dig.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén